Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 22

Strax efter sömnen, som de merendels draga ut till fram på dagen, bada de,1 oftast i varmt vatten, eftersom hos dem vintern upptager största delen av året. Efter att hava badat, intaga de föda: var och en har därvid sin särskilda sittplats och sitt bord.2 Därpå gå de till sina göromål och icke mindre ofta till gästabud, beväpnade.3 Att dricka dygnet igenom är för ingen någon skam. De, som naturligt är bland rusiga, titt och ofta sig yppande grälen avgöras sällan med onda ord, oftare i blodig strid. Men även om ömsesidig försoning av ovänner och knytande av giftermålsförbindelser och antagande av hövdingar, ja till och med om fred och krig överlägga de mestadels på gästabud, därför att enligt deras uppfattning sinnet vid intet tillfälle vare sig står mera öppet för uppriktiga tankar eller mera värmes för stora. Det icke illsluga eller förslagna folket yppar ännu alltjämt under obundet skämt4 sitt hjärtas hemligheter; sålunda ligger allas tänkesätt avslöjat och blottat (i öppen dag). Dagen efter förhandlar man på nytt, och full hänsyn tages till båda tillfällena: man överlägger, medan man ej kan förställa sig, beslutar, medan man icke kan fara vilse.5

Germania - kapitel 23
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning
(Hammarstedts kapitelindelning avviker från den vedertagna genom att kapitel 26 har flyttats fram och blivit kapitel 16)

23. Hemliv och samkväm

Omedelbart efter sömnen, vilken de merendels utsträcka till inpå dagen, löga de sig, vanligen i varmt vatten1, enär ju hos dem vinter råder för det mesta. Sedan de lögat sig, spisa de, varvid var och en sitter för sig och har sin egen matdisk2. Därpå gå de till sina sysslor, dock ej mindre ofta till gillen, alltid väpnade. Ty att hålla ut dag och natt i dryckjom länder ingen till skam. De såsom vanligt bland dryckeshjältar titt och ofta återkommande tvisterna ändas sällan med blott trätor utan oftast med dråp och blodviten.

Men de avhandla ävenledes såväl förlikning mellan inbördes ovänner som knytandet av frändskap och antagandet av hövdingar, ja till och med frågan om fred och krig merendels vid sina gillen, likasom vore själen vid dylika tillfällen mer än eljest öppen för rättframma eller varm för storvulna tänkesätt. Fritt från list och bakslughet yppar ännu i en tid som vår3 detta folkslag sitt hjärtas mening under fri gamman. Alltså utredd och klar tages vars och ens mening följande dag åter i övervägande. Och för såväl den förra som den senare tiden ligger en sund tanke till grund: de överlägga, medan de äro ur stånd att förställa sig, och de besluta, medan de äga ett oförvillat omdöme4.

  1. Om lavantur r. 2 betyder »bada» eller »tvätta sig», är omtvistat. Dock passar väl den förra betydelsen bättre i detta sammanhang.
  2. Germanernas matordning skilde sig i åtskilliga avseenden från romarnas, bland annat däruti att, medan romarna vid måltiderna lågo på soffor (3 på varje) kring ett gemensamt bord, germanerna i allmänhet hade var sin särskilda sittplats (stol) och sitt bord, mensa, eg. matbräda, tallrik. Mot det sistnämnda svarar till betydelsen fht. tisc, varav nht. Tisch, vilket ord är lånat från lat. discus,  »flat skiva, kastskiva», även »skiva på vilken mat frambäres, tallrik» och »bord».
  3. Det i slutet av meningen placerade armati »beväpnade» har stark tonvikt, jfr k. 11, 10 considunt armati.
  4. »under obundet skämt» återger licentia ioci i den latinska texten, vilken läsart synes mig vara att föredraga framför licentia loci; jfr vidare om stället förf. Krit.-exeg. Bern, zu den kleinen Schriften des Tacitus 100 f.
  5. Ungefär detsamma, som Tacitus här berättar om germanerna, berättas av Herodot (I, 133) om de gamla perserna. Se vidare Norden Germ. Urgesch. 127 f.

Germania - kapitel 23
Tillbaka till förstasidan

  1. Det är svårt att avgöra, om ”löga sig” (lavantur) här skall fattas såsom blott en tvagning eller såsom ett bad. Det senare förefaller sannolikare. Föreligger ett varmt bad, kan detta emellertid knappast hava försiggått utan en badstuga, något vartill den kap. 17 (16) omnämnda jordboningen lätt bör ha kunnat anpassas. Vanligen anses badstugan ha kommit till oss från slaverna. Redan i de isländska fornsagoma omtalas flerstädes badstuga. År 446 ägde Attila en dylik, vilken råkar bli omnämnd därför att den, ovanligt nog, var murad av sten. Denna kunde lika väl vara av gotiskt som av annat ursprung. Caesar (Gall. kriget 4.1 och 6.21) omtalar flodbad såsom vanliga. Bägge könen badade om varandra.
  2. Matbrädet är såväl bordets som tallrikens föregångare. Ordet disk är visserligen ett grekiskt-latinskt låneord (discus), men detta hindrar icke, att begreppet matbräde (bord i ursprunglig bemärkelse) är vida äldre. Egentligen avser disk en rund skiva; ett matbräde kunde vara avlångt fyrsidigt. — Vad T. här egentligen vill framhålla är att maten för germanerna spelade en underordnad roll. De spisade därför icke flera tillsammans såsom romarne, utan en var för sig. Det var till dryckeslag de samlades, ej till festmåltider.
  3. Hos romarne var motsatsen förhållandet; där följde bakslugheten eller den försiktiga förbehållsamheten med även till dryckeslaget.
  4. Det av T. här omtalade förhållandet grundar sig i själva verket på en fornåldrig och primitiv uppfattning av rusdrycker och berusande ämnen såsom heliga och inspirerande: i dem dvaldes något övernaturligt, gudomligt. Denna åskådning möter hos flera folk, bland andra fornperserna (jfr Herodotos 1.183). Dryckeslagen eller gillena (convivia) hade därför ett mer eller mindre rituellt skaplynne, varav reminiscenser levde kvar i de medeltida gillena och i skråceremonierna, ja som återfinnas ännu i vår tids skåldrickning. Otvivelaktigt anordnades gillena i regel genom sammanskott. Till dryckeskärl användes enligt Caesar (Gall. kriget 6.28). uroxhorn.