Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 43

Baktill omgiva marsignerna,1 cotinerna,2 oserna3 och burerna4 marcomannerna och quaderna i ryggen.5 Av dessa erinra marsigner och burer genom sitt språk och sitt yttre om sveberna. Beträffande cotinerna bevisar deras galliska, beträffande oserna deras pannoniska språk, att de icke äro germaner, ävensom den omständigheten, att de underkasta sig skatter. En del av skatterna påläggas dem såsom varande främlingar av sarmaterna, en del av quaderna; cotinerna få till råga på skammen även gräva upp järn.6 Och alla dessa folk bebo blott i ringa mån slättland, i övrigt skogsmarker och bergshöjder.7 Svebien delas nämligen och klyves av en fortlöpande bergssträckning,8 bortom vilken bo en mängd stammar, av vilka den vidsträcktast utbredda är den lugiska,9 som är splittrad i flera samhällen. Det är nog att nämna de starkaste: harier, helvaeoner, manimer, helisier, nahanarvaler.10 Hos nahanarvalerna visas en lund med gammal kult.11 Den ledes av en präst i kvinnlig utstyrsel,12 men gudarna13 kallar man med romersk omtydning Castor och Pollux.14 Detta15 är gudamaktens betydelse, namnet är Alci.16 Inga bilder finnas, 17 intet spår av att kulten kommit utifrån;18 dock dyrka de dem som bröder och som ynglingar.19 Men för att återkomma till harierna,20 så äro de oavsett21 sin styrka, vari de överträffa de nyss uppräknade folken, trotsiga och hjälpa upp22 sin medfödda vildhet genom konst och klokt val av tid; deras sköldar äro svarta,23 deras kroppar färgade;24 de välja kolmörka nätter för striderna25 och genom själva det skräckinjagande och skugglika hos dödshären26 väcka de fruktan, ity att ingen fiende27 kan uthärda den sällsamma och så att säga underjordiska anblicken,28 ty i alla strider besegras först ögonen.29

På andra sidan om lugierna bo goterna,30 som styras av konungar, redan med något stramare tyglar än de övriga germanska folken, dock ännu icke i högre grad än friheten medger31 Omedelbart vid Oceanen bo sedan rugier och lemovier, och utmärkande för alla dessa folk äro runda sköldar, korta svärd och undergivenhet gentemot sina konungar. 32

Germania - kapitel 44
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

43. Nordostliga folk. Alcis

På bortsidan1 omslutas markomannerna och kvaderna av marsignerna, gotinerna oserna och burerna, av vilka marsignerna och burerna i språk och skick likna sveberna2. Vad gotinerna angår så förråder deras galliska3, likasom vad oserna beträffar deras pannoniska4 tungomål, att de icke äro några germaner, likasom ock det förhållandet, att de låta betunga sig med skattepålagor. En del av dessa skatter pålägga dem sarmaterna5, en del gälda de i sin egenskap av främlingar åt kvaderna. Gotinerna äga, till ännu större skam för dem, själva tillgång på järnmalm och uppgräva sådan6.

Alla dessa folk innehava blott helt obetydligt av slättland och för övrigt skogshöjder och en med höga toppar försedd bergsträcka. Svebien delas och klyves nämligen av en alla avbrott saknande bergsrygg, bortom vilken ett stort antal folkstammar bo. I synnerhet vittbekant bland dessa är lygiernas namn, vilket utbreder sig över flera folkområden. Det kan vara nog att här uppräkna de mest betydande: harier, helväoner7, manimer, elisier8 och naharvaler.

Hos naharvalerna visas en lund, till vilken anknyter sig en fornåldrig gudadyrkan. Denna förestås av en i kvinnlig skrud klädd präst, men ställets gudar uppger man, med romersk omskrivning, vara Castor och Pollux. Därmed är deras gudomsväsen angivet; deras namn är Alcis9. Inga beläten förekomma, och intet spår finnes av främmande trosinflytande; men visst är, att de dyrkas såsom bröder och såsom ynglingar.

För övrigt må harierna särskilt omnämnas, emedan de, utöver sin överlägsenhet i styrka över de nyss uppräknade folken, och ehuru de redan av naturen äro skräckingivande nog, med konst och val av tid stegra intrycket av sin inrotade vildhet. Svarta äro deras sköldar, målade deras kroppar10. Till anfall välja de dessutom mörka nätter, och genom själva sitt hemska utseende i förening med mörkret ingiva de fasa såsom för en spökhär, så att ingen motståndare håller ut mot denna häpnadsväckande, nästan avgrundsartade syn. Ty i all strid äro ögonen de första att låta sig besegras.

På andra sidan om lygierna bo gotonerna11, styrda av konungar, visserligen med något stramare tyglar än andra germanska folkstammar, men dock ännu icke med förlust av den medborgerliga friheten. Därefter, i oceanens omedelbara grannskap, möta rugierna och lemovierna. Kännetecknande för alla dessa sistnämnda stammar äro runda sköldar, korta svärd och underdånighet för deras konungar.

Sedan Tacitus i föregående kapitel uppräknat de strax norr om Donau boende svebiska folken, övergår han i k. 43 till en annan grupp av sveber: de i östra Germanien boende, östgermanerna. Först nämner han några i marcomanernas och quadernas rygg, d. v. s. i södra eller sydöstra Schlesien och nordvästra Ungern bosatta folk: marsigner, cotiner, oser och burer.

  1. Marsigni nämnas endast här. Avledningsändelsen synes vara densamma som i Reudigni (jfr ovan k. 40, a. 3).
  2. Cotinernas namn skrives i Tacitushandskrifterna vanligen med g i st. f. c. Men Κότινοι hos Dio Cassius och Κότνοι hos Ptolemaeus ge vid banden, att Cotini är den riktiga formen, jfr Müllenhoff D. A. IV, 485. Cotini voro, såsom av det följande framgår, ett keltiskt folk.
  3. Om oserna, som förmodligen voro ett illyriskt folk, se ovan k. 28, a. 10, 11.
  4. Burerna äro bland annat kända från det stora marcomanerkriget.
  5. Om de här i r. 1 uppräknade folken: Marsigni etc. heter det i den latinska texten: retro Marsigni etc. terga Marcomanorum Quadorumque claudunt. terga är pleonastiskt efter det föregående retro.
  6. I r. 2 ff. fortsätter den latinska texten sålunda: e quibus Marsigni et Buri sermone cultuque Suebos referunt; Cotinos gallica, Osos pannonica lingua coarguit non esse Germanos, et quod tributa patiuntur. partem tributorum Sarmatae, partem Quadi ut alienigenis imponunt; Cotini, quo magis pudeat, et ferrum effodiunt.
         Subjekt till coarguit r. 4 är dels gallica och pannonica lingua, dels satsen et quod tributa patiuntur. Dylika osymmetriska konstruktioner förekomma hos Tacitus ej sällan. Jfr t. ex. Ann. II, 43, 24 f. Germanico alienatio patrui amorem aput ceteros auxerat, et quia claritudine materni generis anteibat.
        
    Skattebetalning underkastade sig ej gärna de frihetsälskande germanerna. Jfr k. 29, 5 f. om bataverna: nam nec tributis contemnuntur nec publicanus atterit.
        
    Om sarmaterna jfr k. 1, a. 5.
         I cotinernas land (nordvästra Ungern) funnos järngruvor, som cotinerna måste bearbeta för sina herrars räkning, och dessa gjorde vapen av det järn, som cotinerna sålunda levererade.
         quo magis pudeat r. 6, »till råga på skammen», eg. »för att de må få blygas ännu mer». Det var skamligt för cotinerna att nödgas betala skatt; ännu skamligare var, att de måste för sina herrars räkning leverera järn, som av dessa användes till vapen.
  7. Nästa mening (r. 7 f.) lyder i den latinska texten sålunda: omnesque hi populi pauca campestrium, ceterum saltus et vertices montium iugumque insederunt. iugum synes emellertid i detta sammanhang överflödigt och strykes väl med rätta av flere utgivare: det kan bero på en antecipation av iugum i följande rad.
  8. dirimit enim scinditque Suebiam continuum montium iugum; syftar på östligaste delen av saltus Hercynius.
  9. Lugii (Lygii) var ett sammelnamn för den sydligaste gruppen av de östgermanska, mellan Oder och Weichsel bosatta folken.
  10. Namnen på de särskilda här uppräknade lugiska folken äro till stor del dunkla. Dock synes säkert, att Harii hör tillsammans med got. harjis, fht. hari, heri, sv. här o. s. v. Betydelsen är förmodligen »stridsmännen» eller dyl. I det andra namnet vackla handskrifterna mellan helvetonas och helveconas. Müllenhoff läser D. A. IV, 565 måhända med rätta Helvaeonas, jfr Αίλοαίωνες hos Ptolemaeus. Om det följande namnet Manimi har ingen klarhet vunnits. Helisii har som Halisii sammanförts med Καλισία = Kalisz, Schwyzer 95. I det sist anförda namnet vackla handskrifterna mellan Naharvali och Nahanarvali. Båda formerna äro oförklarade. Ändelsen  -vali torde emellertid vara identisk med den i Victovali, namn på ett annat till samma grupp hörande folk.
  11. Nahanarvalerna synas bland lugierna ha intagit samma ställning som semnonerna bland de västliga sveberna (jfr k. 39). Det är nämligen, ehuru ej uttryckligen angivet, antagligt, att den heliga lund i nahanarvalernas land med dess gamla kult, som omtalas r. 13 ff., var gemensam för de lugiska folken och alltså utgjorde en religiös medelpunkt för dem.
  12. Den här omtalade kvinnliga utstyrseln, muliebris ornatus, torde ha bestått i en lång klänning, vartill kanske också kom kvinnlig hårklädsel. En sådan bars enligt Müllenhoff D. A. IV, 490 av de till hasdingernas konungasläkt hörande prästerna: hasdingi är att sammanföra med fnord. haddr (got. *hazds) »kvinnohår».
  13. »gudarna», näml. de gudar, som dyrkades i nahanarvalernas heliga lund.
  14. Meningen är, att de ifrågavarande germanska gudarna identifierades med analoga romerska, de germanska dioskurerna med de romerska. Sådan identifikation förekom allmänt, jfr k. 40 Nerthum, id est Terram matrem, och k. 9, där Wodan = Oden identifieras med Mercurius, utan att det germanska namnet ens nämnes. Om denna interpretatio romana jfr Wissowa Arch. f. Religionswissenschaft 19, i ff.
  15. ea subj., »detta», näml. att motsvara de romerska dioskurerna.
  16. nomen (sc. numini est) Alcis. Huru Alcis här bör förstås, är mycket omtvistat. Närmast till hands ligger väl att fatta det som dat. plur. Vad betydelsen angår, hör Alcis enligt Müllenhoff D. A. IV, 491 till ags. ealgian »skydda».  Till dioskurernas väsen passar denna betydelse rätt väl.
  17. Den germanska kulten var i allmänhet bildlös (jfr k. 9).
  18. Jfr däremot vad i k. 9 säges om Isiskulten.
  19. Det fanns ingenting, som bevisade, att Alci voro identiska med dioskurerna. Dock talade härför det förhållandet, att Alci liksom dioskurerna dyrkades som bröder och som ynglingar.
  20. Den latinska texten lyder: ceterum Harii etc. Genom ceterum angives talets återvändande till något förut nämnt: ceterum Harii = »men för att återkomma till harierna».
  21. »oavsett» är översättning av super, som här är likbetydande med praeter »utom, oavsett». Utom att harierna voro ett starkt (talrikt) folk, kännetecknades de också av medfödd trotsighet (vildhet). Dessutom stegrade de intrycket av vildheten genom särskilda medel, här betecknade med arte och tempore. arte syftar på att harierna färgade sina sköldar och kroppar svarta (nigra scuta, tincta corpora, s. r. 20), tempore på valet av kolmörka nätter (atrae noctes) för striderna.
  22. »hjälpa upp» återger det latinska lenocinantur r. 20. Detta sammanhänger med leno -onis »kopplare», lenocinium »koppleri». Med avseende på bildningen jfr latrocinari »idka stråtröveri», latrocinium »stråtröveri» (till latro -onis »stråtrövare»). lenocinium betyder ofta i överflyttad mening »förförelsekonst, lockelse» och betecknar även i allmänhet »något, som ger ökad retelse, ökat behag åt något».
  23. Om det germanska bruket att utsira sköldarna med de utsöktaste färger s. k. 6, 8. Egendomliga för harierna synas enligt k. 43 svarta sköldar ha varit.
  24. »färgade», näml. svarta, förmodligen genom överstrykande med sot. Harierna lade an på ett hemskt utseende för att därigenom injaga skräck hos fienden (jfr nedan).
  25. Den latinska texten lyder i den sist översatta meningen atras ad proelia noctes legunt. Attributet atras är skilt från sitt huvudord noctes genom den inskjutna bestämningen ad proelia. Attributet får här genom denna ordställning (hyperbaton) ökad vikt. För att utmärka detta kan man översatta ater med »kolmörk» eller »kolsvart». I fråga om ordställningen jfr vidare förf. Krit.-exeg. Bemerkungen zu den kleinen Schriften des Tacitus 101 f.
  26. »genom själva det skräckinjagande och skugglika hos dödshären» återger den latinska textens ipsaque formidine atque umbra feralis exercitus. De i nattens mörker framtågande svarta harierna påminde om skuggor i underjorden. feralis betyder »som har med begravning och död att göra», feralis exercitus »dödshär».
  27. »ingen fiende» motsvaras i den latinska texten av nullo hostium r. 22, med poetisk konstruktion i st. f. den vanliga nullo hoste, jfr i nästa kap. in quibusdam fluminum — in quibusdam fluminibus.
  28. Hariernas svarta här tycktes liksom uppstigen ur underjorden (jfr a. 26); härav förklaras uttrycket »den underjordiska anblicken», infernum aspectum r. 23.
  29. Den latinska texten lyder: nam primi in umnibus proeliis oculi vincuntur. Här som ofta avslutar Tacitus en avdelning i framställningen med en sentens eller poäng.
  30. Sedan Tacitus i föregående delen av kapitlet redogjort för den sydliga gruppen av de östgermanska folken, som han sammanfattar under namnet lugier, kommer han till den nordliga gruppen och nämner bland hithörande folk först goterna. Dessa hette i angelsax. gotan, fnord. gotar. Om namnets övriga former jfr Schönfeld Wörterbuch der altgerm. Personen- und Völkernamen 120 ff. Till grund ligger dels en n-stam gutan-, dels en o-st. guta-. Jfr i den klassiska litteraturen Gutones (Plinius), Gotones (Tacitus) vid sidan av Goti (Gotti, Gotthi).
    Enligt sin egen stamsaga hade goterna, liksom i allmänhet de östgermanska folken, utvandrat från Skandinavien. Också är namnet gotar nära besläktat med sv. götar, västgötar, östgötar, namn på invånarna i de svenska landskapen Väster- och Östergötland, varemot svarar fnord. gautar, ags. geatas, jfr också Gautoi (Procopius), ävensom med gotar, namn på invånarna på ön Gotland. Sv. göt, regelrätt av gaut- innehåller det s. k. starka avljudsstadiet, gotar det svaga. — Knappast något av de germanska folken har blivit så berömt i hjältesagan och hjältedikten som goterna, och knappast något har spelat en så stor roll i historien. Som Müllenhoff säger D. A. IV, 495: »Sie sind das deutsche Heldenvolk, die Hauptträger unserer Heldensage und Heldendichttmg, die vor allen ihre Könige Ermanrich und Theodorich feiert». Se för övrigt angående goterna och deras historia de vanliga handböckerna.
  31. Om goterna heter det i den latinska texten s. 245, r. 25 ff.: Trans Lugios Gotones regnantur, paulo iam adductius qumn ccterae Germanorum gentes, nondum tarnen supra libertatem. Två satser äro här sammandragna till en. Det heter: bortom lugierna styras goterna av konungar, i st. f. bortom lugierna bo goterna, som styras av konungar. paulo iam adductius här jag i svenskan återgivit med »redan med något stramare tyglar». iam »redan» här avseende på vad som meddelas i det följande (k. 44), nämligen att hos de i uppräkningen efter östgermanerna följande nordgermanerna konungamakten var ännu starkare. Tankesammanhanget är: redan hos goterna träffa vi en något mera oinskränkt konungamakt än hos de förut omtalade germanfolken; ännu oinskränktare är den hos nordgermanerna. Till grund för adductius »på ett mera åtdraget sätt, med stramare tyglar» ligger frasen adducere (sc. habenas) »draga åt tyglarna», motsatsen remitiere (habenas) »släppa efter tyglarna». nondum tarnen supra libertatem »dock ännu icke (såsom hos nordgermanerna) utöver friheten», d. v. s. konungamakten hos goterna var icke så oinskränkt, att de ej kunde kallas fria.
  32. Den latinska texten fortsätter sedan sålunda r. 27—29: protinus deinde ab Oceano Rugii et Lemovii; omniumque harum gentium insigne rotunda scuta, breves gladii et ergo, reges obsequium. Rugier och lemovier äro att söka mellan Weichsel och Oder (annorlunda, men säkert oriktigt T. E. Karsten Germanisch-Finnische Lehnwortstudien, Acta societatis scientiarum Fennicae XLV, 77), rugierna närmast Weichsel, lemovierna längre åt väster. Namnet Rugii ingår också i sammansättningen Ulmerugi (Jordanes Getica 26), varemot svarar fnord. Holmrygir, ags. Holmryge (»örugier»), som, innan de fördrevos av goterna, innehade öarna vid Weichselmynningen. Som ovan a. 30 påpekats, hade de östgermanska folken i allmänhet utvandrat från Skandinavien. Detta gäller förmodligen även rugierna, som synas ha kommit från sydvästra Norge, vars gamla namn var Rogaland = rugiernas land. — Om rugiernas sidomän lemovierna är ingenting säkert bekant. Till och med namnets form är oviss: Tacitushandskrifterna vackla mellan Lemovii och Lemonii. Man har också föreslagit att läsa Leuonii, i det att man kombinerat det folk, varom här är fråga, med de hos Ptolemaeus för mellersta Skandinavien betygade Λευωνοι. Den visserligen obetydliga ändringen synes mig emellertid ej tillräckligt motiverad. Även Karstens läsningsförslag Lemonii (nyss a. st.) är löst grundat. I betraktande av den ofta framträdande överensstämmelsen mellan germanska och keltiska folknamn skulle man kanske kunna jämföra germ. Lemovii med kelt. Lemovices, vilket namn fortlever i fr. Limoges.
         Redogörelsen för de östgermanska folken avslutar förf. med en sammanfattning av vissa för dessa folk gemensamma karakteristika: rotunda scuta, breves gladii et erga reges obsequium. Vad särskilt kortsvärden angår, så har detta kännetecken bekräftats av arkeologiska fynd i östra Tyskland. De konkreta substantiven scuta och gladii har Tacitus för den retoriska effektens skull förbundit med det abstrakta obsequium. Detta språkbruk har förut mött oss i Germania, jfr k. 1, 2 f. mutuo metu aut montibus, 7, 15 cibosque et hortamina. För övrigt är här att märka anknytningen av en bestämning med et (et obsequium) till de föregående båda asyndetiska leden (rotunda scuta, breves gladii). Om detta förbindelsesätt, som hos Tacitus är ganska vanligt, jfr förf. Krit.-exeg. Bemerkungen s. 107.
         Innan vi lämna Tacitus' uppräkning av de östgermanska stammarna, är att anmärka, att han i sin framställning förbigått två av de mera betydande hithörande folken: burgunder och vandaler.
         Dessa folk torde dock av Tacitus vara innefattade i Lugii, vilkas vidsträckta utbredning och splittring i en mängd samhällen han framhållit k. 43, r. 10 f. För övrigt är namnet vandaler tydligen nära besläktat med Vandilii, som i Germ. k. 2, r. 16 nämnes som en av germanemas fyra huvudstammar (jfr ovan k. 2, a. 13). Att burgunder och vandaler äro att räkna till de östgermanska folken, bestyrkes bl. a. därav att de, såsom så många av dessa folk, utvandrat frän Skandinavien: burgunderna från Bornholm, äldre Borgundar-, Burgundar-holm (Borgundar-holm är — ön Borgund: Borgundar är gen. definitivus), vandalerna förmodligen från norra Jutland, jfr Vendsyssel, namn på ett distrikt mellan Limfjorden och Skagen, vars invånare hette ags. wendlas ( = wendle). På burgundernas och vandalernas senare historia ingår jag ej här.

Germania - kapitel 44
Tillbaka till förstasidan

  1. Jfr kap. 42, text, samt n. 4.
  2. Se kap. 38.
  3. Se kap. 1 n. 2.
  4. Se kap. 1 n. 4.
  5. Se kap. 1 n. 7.
  6. De ägde alltså råämne till vapen att fria och värna sig, men de brukade det icke därtill. De germanska folken uppgrävde också myrmalm (jfr kap. 6), ehuru de hade mindre tillgångar därpå än gotinerna, och de använde den till vapen och försvar.
  7. Eller helvekoner.
  8. Eller helisier.
  9. Ordet samställes med lettiska elks, avgud, gotiska alhs, helgedom.
  10. Kroppsmålning med vejde (vitrum, Isatis tinctoria) omtalas av Cæsar (Gall. kriget 5.11) såsom förekommande hos britannerna. Om sarmater och dacer uppger Plinius (Nat. lust. 22.2), att de målade eller tatuerade sig.
  11. Det är goterna, hos andra klassiska författare kallade guthoner eller gothoner (ej att förväxla med gotinerna eller kotinerna, som voro av keltisk stam). Märkligt är, att T. uppger de från Sverige (Gotland?) före år 300 f. Kr. utvandrade goterna vara styrda av konungar likasom svearna. Gutonerna omtalas redan omkring 300 f. Kr. av Pyteas från Massilia såsom bosatta på det håll, varifrån bärnstenen kom. Jämte de av T. i kap. 2 omtalade tre stora folkförbunden, omfattande nord-, syd- och västgermaner, anför Plinius (Nat. hist. 4.99) ett fjärde, som bestod av nordostgermanska folk. Bland dessa märkas jämte vandaler, burgunder, pevciner m. fl. även gutonerna.