Sedan Tacitus i föregående kapitel uppräknat de strax norr om Donau boende svebiska folken, övergår han i k. 43 till en annan grupp av sveber: de i östra Germanien boende, östgermanerna. Först nämner han några i marcomanernas och quadernas rygg, d. v. s. i södra eller sydöstra Schlesien och nordvästra Ungern bosatta folk: marsigner, cotiner, oser och burer.

1. Marsigni nämnas endast här. Avledningsändelsen synes vara densamma som i Reudigni (jfr ovan k. 40, a. 3).
2. Cotinernas namn skrives i Tacitushandskrifterna vanligen med g i st. f. c. Men Κότινοι hos Dio Cassius och Κότνοι hos Ptolemaeus ge vid banden, att Cotini är den riktiga formen, jfr Müllenhoff D. A. IV, 485. Cotini voro, såsom av det följande framgår, ett keltiskt folk.
3. Om oserna, som förmodligen voro ett illyriskt folk, se ovan k. 28, a. 10, 11.
4. Burerna äro bland annat kända från det stora marcomanerkriget.
5. Om de här i r. 1 uppräknade folken: Marsigni etc. heter det i den latinska texten: retro Marsigni etc. terga Marcomanorum Quadorumque claudunt. terga är pleonastiskt efter det föregående retro.
6. I r. 2 ff. fortsätter den latinska texten sålunda: e quibus Marsigni et Buri sermone cultuque Suebos referunt; Cotinos gallica, Osos pannonica lingua coarguit non esse Germanos, et quod tributa patiuntur. partem tributorum Sarmatae, partem Quadi ut alienigenis imponunt; Cotini, quo magis pudeat, et ferrum effodiunt.
        Subjekt till coarguit r. 4 är dels gallica och pannonica lingua, dels satsen et quod tributa patiuntur. Dylika osymmetriska konstruktioner förekomma hos Tacitus ej sällan. Jfr t. ex. Ann. II, 43, 24 f. Germanico alienatio patrui amorem aput ceteros auxerat, et quia claritudine materni generis anteibat.
        Skattebetalning underkastade sig ej gärna de frihetsälskande germanerna. Jfr k. 29, 5 f. om bataverna: nam nec tributis contemnuntur nec publicanus atterit.
        Om sarmaterna jfr k. 1, a. 5.
        I cotinernas land (nordvästra Ungern) funnos järngruvor, som cotinerna måste bearbeta för sina herrars räkning, och dessa gjorde vapen av det järn, som cotinerna sålunda levererade.
        quo magis pudeat r. 6, »till råga på skammen», eg. »för att de må få blygas ännu mer». Det var skamligt för cotinerna att nödgas betala skatt; ännu skamligare var, att de måste för sina herrars räkning leverera järn, som av dessa användes till vapen.
7. Nästa mening (r. 7 f.) lyder i den latinska texten sålunda: omnesque hi populi pauca campestrium, ceterum saltus et vertices montium iugumque insederunt. iugum synes emellertid i detta sammanhang överflödigt och strykes väl med rätta av flere utgivare: det kan bero på en antecipation av iugum i följande rad.
8. dirimit enim scinditque Suebiam continuum montium iugum; syftar på östligaste delen av saltus Hercynius.
9. Lugii (Lygii) var ett sammelnamn för den sydligaste gruppen av de östgermanska, mellan Oder och Weichsel bosatta folken.
10. Namnen på de särskilda här uppräknade lugiska folken äro till stor del dunkla. Dock synes säkert, att Harii hör tillsammans med got. harjis, fht. hari, heri, sv. här o. s. v. Betydelsen är förmodligen »stridsmännen» eller dyl. I det andra namnet vackla handskrifterna mellan helvetonas och helveconas. Müllenhoff läser D. A. IV, 565 måhända med rätta Helvaeonas, jfr Αίλοαίωνες hos Ptolemaeus. Om det följande namnet Manimi har ingen klarhet vunnits. Helisii har som Halisii sammanförts med Καλισία = Kalisz, Schwyzer 95. I det sist anförda namnet vackla handskrifterna mellan Naharvali och Nahanarvali. Båda formerna äro oförklarade. Ändelsen  -vali torde emellertid vara identisk med den i Victovali, namn på ett annat till samma grupp hörande folk.
11. Nahanarvalerna synas bland lugierna ha intagit samma ställning som semnonerna bland de västliga sveberna (jfr k. 39). Det är nämligen, ehuru ej uttryckligen angivet, antagligt, att den heliga lund i nahanarvalernas land med dess gamla kult, som omtalas r. 13 ff., var gemensam för de lugiska folken och alltså utgjorde en religiös medelpunkt för dem.
12. Den här omtalade kvinnliga utstyrseln, muliebris ornatus, torde ha bestått i en lång klänning, vartill kanske också kom kvinnlig hårklädsel. En sådan bars enligt Müllenhoff D. A. IV, 490 av de till hasdingernas konungasläkt hörande prästerna: hasdingi är att sammanföra med fnord. haddr (got. *hazds) »kvinnohår».
13. »gudarna», näml. de gudar, som dyrkades i nahanarvalernas heliga lund.
14. Meningen är, att de ifrågavarande germanska gudarna identifierades med analoga romerska, de germanska dioskurerna med de romerska. Sådan identifikation förekom allmänt, jfr k. 40 Nerthum, id est Terram matrem, och k. 9, där Wodan = Oden identifieras med Mercurius, utan att det germanska namnet ens nämnes. Om denna interpretatio romana jfr Wissowa Arch. f. Religionswissenschaft 19, i ff.
15. ea subj., »detta», näml. att motsvara de romerska dioskurerna.
16. nomen (sc. numini est) Alcis. Huru Alcis här bör förstås, är mycket omtvistat. Närmast till hands ligger väl att fatta det som dat. plur. Vad betydelsen angår, hör Alcis enligt Müllenhoff D. A. IV, 491 till ags. ealgian »skydda».  Till dioskurernas väsen passar denna betydelse rätt väl.
17. Den germanska kulten var i allmänhet bildlös (jfr k. 9).
18. Jfr däremot vad i k. 9 säges om Isiskulten.
19. Det fanns ingenting, som bevisade, att Alci voro identiska med dioskurerna. Dock talade härför det förhållandet, att Alci liksom dioskurerna dyrkades som bröder och som ynglingar.
20. Den latinska texten lyder: ceterum Harii etc. Genom ceterum angives talets återvändande till något förut nämnt: ceterum Harii = »men för att återkomma till harierna».
21. »oavsett» är översättning av super, som här är likbetydande med praeter »utom, oavsett». Utom att harierna voro ett starkt (talrikt) folk, kännetecknades de också av medfödd trotsighet (vildhet). Dessutom stegrade de intrycket av vildheten genom särskilda medel, här betecknade med arte och tempore. arte syftar på att harierna färgade sina sköldar och kroppar svarta (nigra scuta, tincta corpora, s. r. 20), tempore på valet av kolmörka nätter (atrae noctes) för striderna.
22. »hjälpa upp» återger det latinska lenocinantur r. 20. Detta sammanhänger med leno -onis »kopplare», lenocinium »koppleri». Med avseende på bildningen jfr latrocinari »idka stråtröveri», latrocinium »stråtröveri» (till latro -onis »stråtrövare»). lenocinium betyder ofta i överflyttad mening »förförelsekonst, lockelse» och betecknar även i allmänhet »något, som ger ökad retelse, ökat behag åt något».
23. Om det germanska bruket att utsira sköldarna med de utsöktaste färger s. k. 6, 8. Egendomliga för harierna synas enligt k. 43 svarta sköldar ha varit.
24. »färgade», näml. svarta, förmodligen genom överstrykande med sot. Harierna lade an på ett hemskt utseende för att därigenom injaga skräck hos fienden (jfr nedan).
25. Den latinska texten lyder i den sist översatta meningen atras ad proelia noctes legunt. Attributet atras är skilt från sitt huvudord noctes genom den inskjutna bestämningen ad proelia. Attributet får här genom denna ordställning (hyperbaton) ökad vikt. För att utmärka detta kan man översatta ater med »kolmörk» eller »kolsvart». I fråga om ordställningen jfr vidare förf. Krit.-exeg. Bemerkungen zu den kleinen Schriften des Tacitus 101 f.
26. »genom själva det skräckinjagande och skugglika hos dödshären» återger den latinska textens ipsaque formidine atque umbra feralis exercitus. De i nattens mörker framtågande svarta harierna påminde om skuggor i underjorden. feralis betyder »som har med begravning och död att göra», feralis exercitus »dödshär».
27. »ingen fiende» motsvaras i den latinska texten av nullo hostium r. 22, med poetisk konstruktion i st. f. den vanliga nullo hoste, jfr i nästa kap. in quibusdam fluminum — in quibusdam fluminibus.
28. Hariernas svarta här tycktes liksom uppstigen ur underjorden (jfr a. 26); härav förklaras uttrycket »den underjordiska anblicken», infernum aspectum r. 23.
29. Den latinska texten lyder: nam primi in umnibus proeliis oculi vincuntur. Här som ofta avslutar Tacitus en avdelning i framställningen med en sentens eller poäng.
30. Sedan Tacitus i föregående delen av kapitlet redogjort för den sydliga gruppen av de östgermanska folken, som han sammanfattar under namnet lugier, kommer han till den nordliga gruppen och nämner bland hithörande folk först goterna. Dessa hette i angelsax. gotan, fnord. gotar. Om namnets övriga former jfr Schönfeld Wörterbuch der altgerm. Personen- und Völkernamen 120 ff. Till grund ligger dels en n-stam gutan-, dels en o-st. guta-. Jfr i den klassiska litteraturen Gutones (Plinius), Gotones (Tacitus) vid sidan av Goti (Gotti, Gotthi).
    Enligt sin egen stamsaga hade goterna, liksom i allmänhet de östgermanska folken, utvandrat från Skandinavien. Också är namnet gotar nära besläktat med sv. götar, västgötar, östgötar, namn på invånarna i de svenska landskapen Väster- och Östergötland, varemot svarar fnord. gautar, ags. geatas, jfr också Gautoi (Procopius), ävensom med gotar, namn på invånarna på ön Gotland. Sv. göt, regelrätt av gaut- innehåller det s. k. starka avljudsstadiet, gotar det svaga. — Knappast något av de germanska folken har blivit så berömt i hjältesagan och hjältedikten som goterna, och knappast något har spelat en så stor roll i historien. Som Müllenhoff säger D. A. IV, 495: »Sie sind das deutsche Heldenvolk, die Hauptträger unserer Heldensage und Heldendichttmg, die vor allen ihre Könige Ermanrich und Theodorich feiert». Se för övrigt angående goterna och deras historia de vanliga handböckerna.
31. Om goterna heter det i den latinska texten s. 245, r. 25 ff.: Trans Lugios Gotones regnantur, paulo iam adductius qumn ccterae Germanorum gentes, nondum tarnen supra libertatem. Två satser äro här sammandragna till en. Det heter: bortom lugierna styras goterna av konungar, i st. f. bortom lugierna bo goterna, som styras av konungar. paulo iam adductius här jag i svenskan återgivit med »redan med något stramare tyglar». iam »redan» här avseende på vad som meddelas i det följande (k. 44), nämligen att hos de i uppräkningen efter östgermanerna följande nordgermanerna konungamakten var ännu starkare. Tankesammanhanget är: redan hos goterna träffa vi en något mera oinskränkt konungamakt än hos de förut omtalade germanfolken; ännu oinskränktare är den hos nordgermanerna. Till grund för adductius »på ett mera åtdraget sätt, med stramare tyglar» ligger frasen adducere (sc. habenas) »draga åt tyglarna», motsatsen remitiere (habenas) »släppa efter tyglarna». nondum tarnen supra libertatem »dock ännu icke (såsom hos nordgermanerna) utöver friheten», d. v. s. konungamakten hos goterna var icke så oinskränkt, att de ej kunde kallas fria.
32. Den latinska texten fortsätter sedan sålunda r. 27—29: protinus deinde ab Oceano Rugii et Lemovii; omniumque harum gentium insigne rotunda scuta, breves gladii et ergo, reges obsequium. Rugier och lemovier äro att söka mellan Weichsel och Oder (annorlunda, men säkert oriktigt T. E. Karsten Germanisch-Finnische Lehnwortstudien, Acta societatis scientiarum Fennicae XLV, 77), rugierna närmast Weichsel, lemovierna längre åt väster. Namnet Rugii ingår också i sammansättningen Ulmerugi (Jordanes Getica 26), varemot svarar fnord. Holmrygir, ags. Holmryge (»örugier»), som, innan de fördrevos av goterna, innehade öarna vid Weichselmynningen. Som ovan a. 30 påpekats, hade de östgermanska folken i allmänhet utvandrat från Skandinavien. Detta gäller förmodligen även rugierna, som synas ha kommit från sydvästra Norge, vars gamla namn var Rogaland = rugiernas land. — Om rugiernas sidomän lemovierna är ingenting säkert bekant. Till och med namnets form är oviss: Tacitushandskrifterna vackla mellan Lemovii och Lemonii. Man har också föreslagit att läsa Leuonii, i det att man kombinerat det folk, varom här är fråga, med de hos Ptolemaeus för mellersta Skandinavien betygade Λευωνοι. Den visserligen obetydliga ändringen synes mig emellertid ej tillräckligt motiverad. Även Karstens läsningsförslag Lemonii (nyss a. st.) är löst grundat. I betraktande av den ofta framträdande överensstämmelsen mellan germanska och keltiska folknamn skulle man kanske kunna jämföra germ. Lemovii med kelt. Lemovices, vilket namn fortlever i fr. Limoges.
         Redogörelsen för de östgermanska folken avslutar förf. med en sammanfattning av vissa för dessa folk gemensamma karakteristika: rotunda scuta, breves gladii et erga reges obsequium. Vad särskilt kortsvärden angår, så har detta kännetecken bekräftats av arkeologiska fynd i östra Tyskland. De konkreta substantiven scuta och gladii har Tacitus för den retoriska effektens skull förbundit med det abstrakta obsequium. Detta språkbruk har förut mött oss i Germania, jfr k. 1, 2 f. mutuo metu aut montibus, 7, 15 cibosque et hortamina. För övrigt är här att märka anknytningen av en bestämning med et (et obsequium) till de föregående båda asyndetiska leden (rotunda scuta, breves gladii). Om detta förbindelsesätt, som hos Tacitus är ganska vanligt, jfr förf. Krit.-exeg. Bemerkungen s. 107.
         Innan vi lämna Tacitus' uppräkning av de östgermanska stammarna, är att anmärka, att han i sin framställning förbigått två av de mera betydande hithörande folken: burgunder och vandaler.
         Dessa folk torde dock av Tacitus vara innefattade i Lugii, vilkas vidsträckta utbredning och splittring i en mängd samhällen han framhållit k. 43, r. 10 f. För övrigt är namnet vandaler tydligen nära besläktat med Vandilii, som i Germ. k. 2, r. 16 nämnes som en av germanemas fyra huvudstammar (jfr ovan k. 2, a. 13). Att burgunder och vandaler äro att räkna till de östgermanska folken, bestyrkes bl. a. därav att de, såsom så många av dessa folk, utvandrat frän Skandinavien: burgunderna från Bornholm, äldre Borgundar-, Burgundar-holm (Borgundar-holm är — ön Borgund: Borgundar är gen. definitivus), vandalerna förmodligen från norra Jutland, jfr Vendsyssel, namn på ett distrikt mellan Limfjorden och Skagen, vars invånare hette ags. wendlas ( = wendle). På burgundernas och vandalernas senare historia ingår jag ej här.