Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 17

Som överplagg användes av alla en mantel sammanhållen av ett spänne (säkerhetsnål)1 eller i brist därpå av en tagg; i övrigt oklädda uppehålla de sig hela dagar vid spisen och elden. De förmögnaste skilja sig från de andra genom underplagg,2 vilka icke äro fladdrande som hos sarmater3 och parther,4 utan tätt åtsittande och låta varje lem tydligt framträda. De (germanerna) bära också djurhudar (pälsar), de närmast stranden5 boende utan urval,6 de längre bort (längre in i landet) boende med större urskillning, eftersom de ej genom handelsförbindelser fått någon förfining. De välja ut vilt och besätta de avdragna hudarna här och där med annorlunda färgade skinnstycken av djur,7 som den yttre Oceanen och det okända havet framalstrar.8 Och kvinnornas dräkt är icke av annan beskaffenhet än männens, utom att kvinnorna ganska ofta insvepa sig i linne- (över-) kläder, som de förse med purpursirater, och de låta icke en del av ovanstycket på underplagget löpa ut i ärmar,9 utan hava under- och överarm bar, ja även den närmaste delen av bröstet är obetäckt.

Germania - kapitel 18
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning
(Hammarstedts kapitelindelning avviker från den vedertagna genom att kapitel 26 har flyttats fram och blivit kapitel 16)

18. Dräkt

Ett ytterplagg som de alla bära är en kappa, vilken hopfästes med ett spänne eller i brist på sådant med en busktorn. För övrigt ohöljda tillbringa de hela dagarna vid härden och brasan. De förmögnaste utmärkas genom sin dräkt, vilken icke är vid och veckrik såsom hos sarmaterna1 och parterna2 utan åtsittande, så att den låter kroppens alla former tydligt framträda. De kläda sig ock i skinn av vilda djur, de närmast flodstranden3 bosatta utan all omsorg, de avlägsnare boende, vilka ju ännu icke kommit i åtnjutande av handelns välsignelser, med noggrannare urval. Sedan de gjort sitt val av pälsdjur, besy de de avdragna hudarna här och där med fläckiga skinn av ett slags djur, som leva i den avlägsna oceanen och det okända havet4.

Av samma slag som männens är även kvinnornas beklädnad, utom att kvinnorna ofta bära överkläder av linne, vilka de pryda med mönster i rött. Ej heller låta de det stycke, som bildar övre delen av dräkten, sträcka sig till några ärmar och hava alltså icke blott underarmarna utan också överarmarna nakna; ja även närmaste delen av bröstet är bar.

  1. Med »spänne» (»säkerhetsnål») kan man återge fibula, Antika fibulor av olika typer ha i stor mängd bragts i dagen av den arkeologiska forskningen, för vilken de haft en utomordentlig betydelse: kronologien i förhistoriska perioder grundar sig i mycket på iakttagelse av fibulornas växlande former.
  2. »underplagg» = veste, som här står i motsats mot det föregående tegumen r. 1 — »överplagg». Till överplaggen hörde manteln, här jämförd med lat. sagum, till underplaggen en livrock, motsvarande den romerska tunikan, och benkläder (byxor). Såsom av r. 3 f. framgår, är det här huvudsakligen de senare som avses. Ett germanskt namn på »benkläder» är fht. bruoh, fsax. brok, anglos, broc, fsv. brok, isl. brók o. s. v. Härtill hör kelt. braca, som torde vara lånat från germanska språk, och på det kelt. ordet synes lat. braca med biformen bracca, som fortlever i nysv. bracka »byxa», vulg. »kälkborgare», bero.
  3. Om sarmaterna jfr k. 1, a. 5.
  4. Partherna, liksom sarmaterna, ett folk av iransk stam. Det parthiska riket grundades omkring 250 f. Kr. av Arsaces, som avföll från seleuciderna. Arsaces' efterträdare (arsaciderna) gjorde sig med tiden till herrar i alla länder mellan Eufrat och Indus, och partherna blevo romarnas farligaste medtävlare om makten i Orienten.
  5. »stranden» är väl Rhenstranden. Denna speciella betydelse har vanligen  ripa utan vidare tillägg.
  6. »utan urval» är översättning av neglegenter, som här synes stå i sin ursprungliga betydelse. Till grund ligger neg- »icke» (jfr negotium av neg- »icke» och otium) och legere »välja». Motsatsen bildar det följande exquisitius, jfr också r. 6 f. eligunt feras.
  7. »med annorlunda färgade skinnstycken av djur» motsvaras i den latinska texten av: maculis pellibusque beluarum (r. 7 f.). macula »fläck» betecknar här ett påsatt stycke av annan färg än botten, en betydelse, som också förekommer i det ty. Fleck (jfr Paul Deutsches Wb. s.v.). mamlis pellibusque eg. »med olikfärgade stycken och skinn», i st. f. »med olikfärgade stycken av skinn (maculis pellium)»,, bildar ett hendiadyoin, en hos Tacitus mycket använd figur (jfr Norden Germ. Urgesch. 202, a. 1).
  8.  »den yttre Oceanen och det okända havet» = exterior Oceanus atque ignolum mare synes åsyfta det norr om Germanien belägna havet (septentrionalis Oceanus), spec. Östersjön. I förevarande ställe torde ligga ett vittnesbörd om tidig export av skinn från Norden till landet söder om Östersjön.
  9. Den latinska texten lyder här: partemque veslilus superioris in manicas non extendunt. vestitus superior är egentligen »övre delen, ovanstycket av underplagget». vestitus betecknar det plagg, som motsvarade de romerska kvinnornas stola och männens tunica. I st. f. partem vestitus superioris kunde man väntat partem vestitus superiorem. De germanska kvinnornas vestitus saknade i motsats mot de romerska kvinnornas stola ärmar.

Germania - kapitel 18
Tillbaka till förstasidan

  1. Se kap. 1 n. 7.
  2. Ett ryktbart folk i nuvarande Korasan i Persien, om av iranskt eller turanskt ursprung är omstritt. De voro särskilt kända såsom överlägsna ryttare.
  3. Kan avse såväl Donau som Rhen.
         Germanernas dräkt var således i regel av ylle, undantagsvis av skinn eller för kvinnorna av linne. — Om knappheten i dräkt och om användning av hudar till ytterplagg jfr J. Caesar, Gall. kriget 4.1 och 6.21.
  4. Ordagrant: ”med fläckar och skinn”. — Vilken djurart, som här avses, är omöjligt att ens förmoda. T. kan här lika väl avse någon art lantdjur, vilken förekom i okända länder i oceanen, som någon sälart eller annat havsdäggdjur. Att hos germanerna en vidsträckt handel med pälsverk förekom redan på denna tid, framgår emellertid oförtydbart av T—s uppgift.