Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 35

Hittills ha vi lärt känna Germanien åt väster;1 åt norr bildar det en väldig krökning.2 Och strax i början breder chaucernas stam,3 ehuru den begynner invid friserna och upptager en del av havsstranden, ut sig jämsides med alla de förut skildrade folken, till dess den med ett hörn skjuter ända in på chatternas område. Denna ofantliga landsträcka icke blott innehas utan fylles även av chaucerna, ett bland germanerna mycket berömt folk och som föredrager att upprätthålla sin storhet genom rättrådighet. Fria från girighet, fria från övermod, levande i lugn och avskildhet framkalla de ej genom utmaningar några krig, och företaga inga härjningståg under roffande eller stråtröveri. Det förnämsta beviset på deras tapperhet och styrka ligger däri, att de ej genom oförrätter uppnå sin överlägsenhet. Dock hava alla sina vapen redo, och om så skulle behövas, står en här färdig:4 manskap och hästar i mängd;5 och även då de hålla sig stilla, hava de samma rykte.

Germania - kapitel 36
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

35. Chaukerna

Så långt som hit sträcker sig västerut vår kunskap om Germanien. Åt norr drager det sig undan mot fjärran i en högst betydlig kurva1.

På detta håll möter oss allra först chaukernas stam. Ehuru deras område begynner vid frisernas och intager en del av kusten, sträcker det sig på sidan om alla de folkstammar jag nyss skildrat, tills det slutligen utskjuter i en bukt ända in till chatterna. Och det är icke nog med att chaukerna innehava denna så ofantliga jordvidd: de fylla även upp den.

Bland germanerna utgöra de det ädlaste folket, och sin storhet söka de helst betrygga genom rättrådighet. Utan maktlystnad, utan övermod leva de i lugn och tillbakadragenhet och framkalla inga krig, likasom de ej heller göra sig skyldiga till några härjnings- och plundringståg. Detta är det bästa beviset på deras mod och makt, att de utan alla våldsdåd förmå hävda sin överlägsenhet. Dock hålla alla sina vapen redo, och, om förhållandena så kräva, står hären färdig. Män och hästar hava de i överflöd. Även med bevarande av freden veta de att bibehålla sin vapen ära.

  1. Den motsvarande latinska texten lyder: hactenus in occidentem Germaniam novimus. novimus är här logiskt perfektum »ha vi lärt känna». I »vi» inbegriper förf. sina läsare. Vad han vill säga är, att den föregående framställningen avsett västra Germanien.
  2. Den latinska texten i senare delen av första meningen lyder i handskrifterna sålunda: in septentrionem ingenti flexu redit. Förf. vänder sig här från väster mot norr. Åt norr bildar landet, säger han, en väldig krökning. Därmed avses tydligen Chersonesus Cimbrica, den jutländska halvön, ehuru dess läge och konfiguration ej äro alldeles korrekt angivna (jfr Müllenhoff D. A. IV, 433 f.). Satsens predikat är enligt handskrifterna redit. Att detta låter försvara sig och ej behöver ändras till recedit, har jag sökt visa i Minnesskrift tillägnad Professor Axel Erdmann 1913, s. 175 f.
  3. Chauci, germanskt folk, som bodde öster om friserna mellan Amisia (Eins) och Albis (Elbe). Det innehade en del av havsstranden men utbredde sig också, efter vad här säges, söderut ända in på chatternas område, en uppgift, vars riktighet emellertid ofta blivit betvivlad.
  4. I r. 12 lyder den latinska texten: prompta tarnen omnibus arma ac, si res poscat, exercitus, plurimum virorum equorumque. Jag finner ej skäl att här utelämna exercitus; som predikat därtill underförstår jag från det föregående promptus.
  5. De på exercitus följande orden plurimum virorum equorumque torde böra fattas som apposition därtill.

Germania - kapitel 36
Tillbaka till förstasidan

  1. Danska halvön, fordom benämnd den cimbriska halvön (jfr kap. 37). Om dennas form synes T. hava haft en väsentligt oriktig uppfattning.