Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 16

Att de germanska folken icke bo i några städer, är tillräckligt bekant, ja att de icke ens kunna lida sinsemellan sammanhängande bostäder.1 De bo skilda från varandra och åt olika håll, allt efter som en källa, ett fält, en skog fallit dem i smaken.2 De anlägga byar icke såsom vi med sammanfogade och sammanhängande byggnader:3 var och en omger sitt hus med en öppen plats4 vare sig som ett skyddsmedel mot eldsvådor eller av okunnighet i byggnadskonsten. Icke ens byggnadssten eller tegel är hos dem i bruk; till allting använda de trämaterial, grovt tillhugget och utan skönhet eller estetiskt behag.5 Vissa partier (av husets utsida) bestryka de mera omsorgsfullt med en jordart, som är så klar och glänsande, att den verkar som målning och färglagd teckning.6 De bruka också taga upp underjordiska hålor, som de ovanpå belasta med en hop gödsel, för att de skola tjäna som tillflyktsort under vintern7 och förvaringsrum för jordens frukter, därför att dylika ställen mildra köldens stränghet,8 och om någon gång en fiende kommer, plundrar han det som ligger öppet, varemot det undangömda och nedgrävda antingen är okänt av honom eller just därför undgår honom, att det måste efterforskas.

Germania - kapitel 17
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning
(Hammarstedts kapitelindelning avviker från den vedertagna genom att kapitel 26 har flyttats fram och blivit kapitel 16)

17. Bebyggelse och boningssätt

Att de germanska folken icke bo i några städer är välbekant, ja, att de ej ens tåla sinsemel­lan sammangränsande boningsorter.1 Avskilt och otillgängligt bryta de bygd, var helst en källa, ett fält, ett hult2 vunnit deras tycke. Byarna anlägga de icke såsom vi i sammanhängande huslängor3, utan var och en om­giver sin gård med ett fritt område4 vare sig nu detta sker till skydd mot eldsvåda eller av okunnighet i byggnadskonsten. Till och med bruket av byggnadssten och tegel är för dem obekant. Till allt använda de obilat virke utan hänsyn till utseende eller trevnad. Vissa partier överstryka de dock omsorgsfullt med ett slags lera, som är så ren och bjärt, att det erinrar om målning och utsmyckning med färger.

De pläga ock utgräva underjordiska hålor och ovanpå överlassa dessa med ett tjockt dynglager5 till en tillflykt undan vintern och till förvaringsrum för spannmål. Dylika rum mildra nämligen vinterkylan, och om fienden skulle komma, plundrar han vad som ligger i dagen, men om de undangömda och nedgrävda förråden förblir han i okunnighet, eller ock undgå dessa honom helt enkelt på grund därav, att han måste leta efter dem.

  1. r. 1 f. Enligt Tacitus funnos inga städer i egentlig mening hos germanerna; ja han tillskriver dem till och med en bestämd motvilja mot invid varandra belägna bostäder.
  2. r. 2 f. Germanernas bostäder lågo skilda från varandra och voro vända åt olika håll: valet av boningsplats bestämdes ofta av grannskapet till en källa, ett fält, en skog.
  3. Huruvida Tacitus r.2 ff. talar om två slags bosättning: i enstaka gårdar (Einzelhöfe) och i byar (vici), eller om endast en bosättning av senare slaget avses, är ej fullt klart.
  4. r. 5. spatium »öppen plats». Därmed åsyftas »gårdsplatsen, gården» (got. gards etc,).
  5. Den latinska texten lyder i r. 7 f.: materia ad omnia utuntur informi et citra speciem aut delectationem. Prepositionsuttrycken citra speciem aut delectationem stå som attribut till materia och äro samordnade med det föregående negativa adjektivet informi.
  6. »färglagd teckning» är översättning av lineamenta colorum r. 10, som synes vara liktydigt med lineamenta colorata.
  7. 8. r. 10 ff. lyder den latinska texten: solent et subterraneos specus aperire eosque multo insuper fimo onerant, sufjugium hiemis etc. Helt eller delvis under jorden belägna rum ha hos många folk tjänat och tjäna stundom ännu dels som bostäder under vintern, dels som förvaringsrum för jordens frukter (säd och rotfrukter), dels som lokaler för kvinnligt handarbete, spec. vävning. En germansk benämning på ett dylikt underjordiskt rum är fht., mht. tunc, mlt dunk, ord som äro besläktade med germ. ord för »gödsel, gödselhög»: fht. tunga, mht. tunge »Dünger, Düngung», nysv. dynga, fsv. dyngia »Mist» o. s. v. Sammanhanget mellan de till synes vitt skilda betydelserna förklaras därav, att, såsom Tacitus här meddelar, de underjordiska rummen brukade täckas med gödsel. suffugium hiemis bör man väl med Reifferscheid läsa r. 12. Handskrifternas hiemi (dativus) låter knappast försvara sig.

Germania - kapitel 17
Tillbaka till förstasidan

  1. Denna på både självständighetskänsla och andra skäl beroende isolering utmärkte hos germanerna ej blott gården i byn och, för betenas skull, byområdet, utan även hela folksamhället (jfr kap. 40 samt Caesar, Gall. kriget 4.3 och 6.23). Och dock räknade dettas medlemmar släkt­skap i vidaste utsträckning (jfr kap. 6 n. 3). Det germanska folksamhället var nämligen enligt T. byggt av följande grupper: hushållet (familia), byn (vicus), bygdelaget (pagus) och, omfattande dem alla, folkområdet (civitas), och alla dess under- och överavdelningar voro till sitt inre närmare eller fjärmare förenade genom verklig eller antagen gemensam härkomst (jfr ock kap. 20 [19]). I intimaste samband med denna sociala indelning stod nämligen den genealogiska i familj, släkt och stam (familia, propinquitas och gens). Jfr kap. 7.
  2. Med hult (nemus) avses här sannolikt en för bete lämplig lövskog eller en ollonskog. En källa, ett fält för odling och en god betesmark voro villkoren för bosättning.
  3. Denna uppgift vore omotiverad, så vida icke germanerna redan vid denna tid uppfört fyrsidiga byggnader. — Sannolikt lågo emellertid husgrupperna (gårdarna) i en viss ordning längs en bygata (jfr kap. 20 [19] n. 3). Då, mjölk utgjorde ett ytterst viktigt näringsmedel, förutsätter detta, att boskapen drevs till byn för mjölkning, och härför behövdes såväl i byn en gata som i eller invid densamma en boskapsfålla. Några husdjursstall omnämnas lika litet som här hos J. Caesar. — Fasta bostäder framhållas (kap. 46) såsom för germanerna utmärkande. Redan under den senare stenåldern bodde germanerna i byar. Om byggnadssättet säger J. Caesar (Gall. kriget 6.22), att det sker ”utan omsorg”. Omkring 200 e. Kr. säger däremot Herodianus (7.2, 3), att de ”konstrikt sammanfoga” (knuta?) timret, när de därav bygga sina hyddor. På 400-talet voro burgunderna berömda såsom timmermän (Socrates Hist. eccles 7.30). Såsom ses av kap. 44 voro svearna goda skeppsbyggare.
  4. Gårds- eller husgruppområdet bildade i sin helhet en tomt, sannolikt, för så vitt boskapen hemföstes till gården och ej till en för byn gemensam fålla, mer eller mindre omhägnad med ett stängsel av ris och grenar: en tun eller ett gärde eller en gård i dessa ords ur­sprungliga bemärkelse. På tomten funnos, såsom det framgår av T—s framställning, flera byggnader. Han anger utom husbondfolkets boningshus även särskilda hyddor för trälarnas familjer (kap. 26 [25]) samt förråds­hus. — Beträffande faran för eldsvåda stadgar ännu 1734 års lag: ”Wilja bönder bygga by af nyo; tå skal så stor tomt thertil läggas, som ske kan och nödig pröfwas, at hwar gård, för eldswåda skul, kan ifrån annan byggd warda.”
  5. Det rum, som här åsyftas, återfinnes i de fornisländska sagornas dyngja, ett arbetsrum för kvinnorna. T—s uppgift om taktäckningsmaterialet kan möjligen bero på en misstolkning av ett dubbeltydigt germanskt ord, betecknande såväl jordhög o. d. (torv) som gödsel. Ännu fortlever på ett och annat håll i Sydtyskland benämningen tung, tunk på underjordiska vävrum. Såsom sådana omnämnas de redan av Plinius (Nat. hist. 19.9).