Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 25

Övriga slavar använda de ej som vi ha för sed, med fördelning av förrättningarna på tjänstepersonalen: var och en råder självständigt över sitt boställe, sitt hem.1 Ägaren pålägger honom (som skatt) en viss mängd spannmål eller boskap eller tyg, såsom en brukare, och blott såtillvida är slaven underlydande. Det övriga, tjänsteförrättningarna inom hus, fullgöra hustru och barn.2 Att en slav pryglas och straffas med bojor och hårt arbete, förekommer sällan; döda slaven bruka de, icke på grund av tuktens stränghet utan i häftig uppbrusning, som en ovän, utom att det sker strafflöst.3 De frigivna stå icke mycket över slavarna; sällan ha de någon betydelse i det enskilda livet, aldrig i det offentliga, med undantag blott av stater, som regeras enväldigt (stater med stark konungamakt). Ty där stiga de upp både över de friborna och de adliga. Hos de övriga är de frigivnas underordnade ställning ett bevis på politisk frihet.4

Germania - kapitel 26
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning
(Hammarstedts kapitelindelning avviker från den vedertagna genom att kapitel 26 har flyttats fram och blivit kapitel 16)

26. Trälar

De övriga trälarna användas icke på samma sätt som hos oss, så att inom hushållet var och en har sin bestämda syssla. En var råder över egen boplats, eget bo. Husbonden ålägger honom att, ungefär såsom en brukare hos oss, lämna en viss mängd säd eller boskap eller vävnad, och blott så till vida är trälen en underlydande. Övriga förrättningar vid gården ombesörjas av hustrun och barnen. Att en träl piskas eller belägges med bojor och underkastas tvångsarbete inträffar sällan. Däremot plägar det hända, att en sådan dräpes, dock icke till straff eller av grymhet utan i överilning och vredesmod såsom en ovän, undantagandes dock att det sker saklöst1.

De frigivna stå icke mycket över trälarna. Sällan utöva de något inflytande vid gården, aldrig i samhället, med undantag allenast för sådana folkstammar, som förlorat sin självstyrelse. Ty hos dessa svinga de sig upp både över de friborna och över de ädelborna2. Hos de övriga är just de frigivnas underordnade ställning ett kännetecken på en fri författning.

I slutet av föregående kap. kom Tacitus att tala om personer, som blivit slavar genom förlust på spel. I k. 25 övergår han till att tala om slavarna i allmänhet och i anslutning därtill om de frigivna. Slaveriet uppstod hos germanerna liksom hos andra folk mestadels antingen genom krigsfångenskap eller på grund av födsel. Dessutom förekom, att personer av ekonomisk nöd sålde sig till slavar eller spelade bort sin frihet.

För slav fanns i de äldre germanska språken flere uttryck, som vanligen egentligen betydde »tjänare» eller »gosse, ung man» (jfr lat. puer), se vidare Müllenhoff D. A. IV, 354 f. Slav, ty. Sklave som benämning för »servus» är ungt; det är egentligen identiskt med folknamnet slav och betyder »slavisk krigsfånge». Jfr lat. slavnamn som Syrus »en slav av syrisk härkomst».

  1. I början av kapitlet r. 1, 2 f. framhålles en olikhet i slavinstitutionens organisation hos romare och hos germaner. Det heter i den latinska texten: ceteris servis non in nostrum morem, descriptis per familiam ministeriis, utuntur: suam quisque sedem, suos penates regit.
    Hos romarna funnos i förnämligare hus stora skaror av slavar, fördelade efter göromålens art i klasser, var och en med sin föreståndare. För det första skildes mellan familia urbana och familia rustica (stadsslavar och landsslavar), och vidare sönderföll vardera av dessa klasser i flere underavdelningar. Hos germanerna voro slavarna naturligtvis färre. Dock förekom väl även här hos konungar och hövdingar ett ganska stort antal, och säkerligen användes då också något slags arbetsfördelning, vilket även bestyrkes av senare källor. Tacitus synes visserligen här förneka detta, men det torde bero på att han i detta kap. bortser från husslavarna eller, som det ser ut, sammanblandar dessa med en klass, som intog ett slags mellanställning mellan de fria och slavarna och motsvarade romarnas coloni, jfr det följande.
    ceteris servis »de övriga slavarna», bortsett från de i slutet av föregående kapitel nämnda, som spelat bort sin frihet. Någon ändring av den handskriftligt traderade texten synes ej påkallad, jfr Norden Germ. Urgesch. 461 a. i. descriptis ändras av somliga till discriptis utan tvingande skäl. De ifrågavarande sammansättningarna beröra varandra nära såväl i ljudligt som i semasiologiskt hänseende, och det är därför ofta svårt att säkert skilja dem.
    per familiam, familia (till famulus) här = tjänarna, tjänstepersonalen, i motsats mot husbondefolket.
    suam quisque sedem, suos penates regit. De germanska s. k. slavar, som här omtalas, synas ha haft ungefär samma ställning, som intogs av romarnas coloni: de voro personligen fria och rådde självständigt var och en på sitt boställe men voro bundna vid det gods, på vilket de levde och där de odlade ett stycke jord mot en viss bestämd avgift (jfr nedan r. 3 f.). De kunna betecknas som ett slags backstugusittare: en germansk benämning är lågt, kot-saten (till kote, kot »hydda»), jfr lat. servi casati. En dylik ställning som halvfria intogo ock de frank, liti, fsax. lati.
  2. I r. 3-5 följer i den latinska texten: frumenti modum dominus, aut vestis ut colono iniungit, et servus hactenus paret; cetera domus officia uxor ac liberi exequuntur. Här är alltså fråga om den skatt, som brukarna av jord erlade till ägaren.
    r. 4. vestis »tyg» (ylle eller linne). ut colono, om de romerska coloni jfr ovan s214. hactenus »hitintill, blott såtillvida».
    r. 4 f. cetera domus officia. Strängt taget borde här cetera genom komma avskiljas från det följande: cetera står nämligen här egentligen icke som attribut till officia utan officia är apposition till cetera: »det övriga, nämligen förrättningarna inomhus». Ett dylikt uttryckssätt förekommer ofta vid ord för »övrig, annan».  Se för övrigt Gudemans Dialogus de orat., Komment, s. 248.
    r. 5. Gudemans ändring av handskrifternas uxor ac liberi till uxor ac liberti finner jag ej övertygande.
  3. I det följande, r. 5-8, talas om germanernas sätt att behandla sina slavar. Den latinska texten lyder: verberare servum ac vinculis et opere coercere rarum: occidere solent, non disciplina et severitate, sed impetu et ira, ut inimicum, nisi quod impune est. Rättsligen var slavarnas ställning hos germanerna ungefär densamma som hos romarna: slaven hade inga personliga rättigheter, utan betraktades som sak. Men faktiskt behandlades de germanska slavarna, enligt vad Tacitus här uppgiver, tämligen milt; de romerska däremot i allmänhet strängt. Naturligtvis förekommo dock undantag från den vanliga regeln såväl på ena som på andra hållet.
    r. 6. vinculis har väl ej avseende på fängsligt förvar utan därpå att slavarna vid arbete belades med bojor. opere pregnant = hårt arbete, tvångsarbete; särskilt fruktat var arbetet med kringvridandet av kvarnen (pistrinum) och gruvarbete.
    r. 7. disciplina et severitate för disciplinae severitate, liksom i det följande impetu et ira för impetu irae »i ett anfall av vrede, i häftig uppbrusning»; alltså samordning för underordning (hendiadyoin).
    r. 7 f. nisi quod impune est »utom att det sker strafflöst», d. v. s. att någon mansbot ej erlägges, när en slav dödas.
  4. I slutet av kapitlet, r. 8-12, är fråga om de frigivnas ställning hos germanerna. Den latinska texten här följande lydelse: liberti non multum supra servos sunt, raro aliquod momentum in domo, numquam in civitate, exceptis dumtaxat iis gentibus, quae regnantur. Ibi enim et super ingenuos et super nobiles ascendunt; apud ceteros impares libertini libertatis-argumentum sunt. Som av det nu behandlade kapitlet framgår, funnos hos germanerna liksom hos romarna följande olika stånd: 1) adeln, 2) de vanliga fria (die Gemeinfreien), 3) de frigivna, 4} slavarna. Den nyss citerade passagen handlar företrädesvis om de frigivna.
    r. 8. liberti, i Rom hette de frigivna liberti eller libertini. Det senare var den allmänna benämningen för de frigivna som stånd; libertus däremot betecknade den frigivne i förhållande till hans skyddsherre eller patronus och användes därför huvudsakligen i förbindelse med possessiv genitiv eller possessivt pronomen, t. ex. Tiro, Ciceronis libertus, libertus meus o. d. I senare tid torde betydelseskillnaden ej alltid ha strängt upprätthållits. Jfr här r. 8. liberti, r. 12 libertini.
    r. 8 f. raro aliquod momentum in domo. aliquod momentum för alicuius momenti, predikativ nominativ i st. f. gen. qualitatis.
    r. 10. dumtaxat, som hos Tacitus blott förekommer här, är ett s. k. satsord, ett ord uppkommet ur en hel sats. Det betyder egentligen »då (rnedan) man skattar, värderar noga», »noga räknat»; därur den inskränkande betydelsen »blott».
    iis gentibus, quae regnantur, personlig konstruktion i passivum av regnare förekommer ej sällan i poesi och hos efterklassiska prosaister.
    r. 11 f. impares libertini är ekvivalent med en sats: »den omständigheten, att de frigivna icke äro likställda med de fria», »de frigivnas underordnade ställning». Jfr uttryck med s. k. participium coniunctum som t. ex. angebant — — — virum Sicilia Sardiniaque amissae Livius XXI, 1, 5 »den omständigheten, att Sicilien och Sardinien gått förlorade», »förlusten av Sicilien och Sardinien».
    I samhällen med stark konungamakt uppstego de frigivna som konungens trogna anhängare och tjänare lätt till stort inflytande, i regeln till skada för det allmänna. Man tänke på de frigivnas ställning under kejsare som Claudius.

Germania - kapitel 26
Tillbaka till förstasidan

  1. Jfr kap. 22 (21). För dräp av egen träl erlades ingen bot. Trälarna hade dock enligt T—s framställning nästan samma ställning som livegna. Tydligen tilldelade husbonden dem jord och boskap mot del i avkastningen.
  2. Så ock i Rom på T—s tid. Jfr även kap. 44.