Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 12

Inför folkförsamlingen får man även anklaga och anhängiggöra processer i livssaker.1 Man tillämpar olika straff alltefter förbrytelsens beskaffenhet. Förrädare och överlöpare hänger man i träd; dem som visat feghet och som undandragit sig krigstjänst och dem som vanärat sin kropp dränker man i något gyttjigt träsk, med ett flätverk (ris) lagt ovanpå. Olikheten i straff syftar därpå att brott böra visas fram under bestraffningen men skändligheter (nesliga handlingar) gömmas undan. Men även för mindre förseelser bestämmes straffet efter deras mått. De som blivit överbevisade dömas att böta med ett antal hästar och nötkreatur. En del av böterna betalas till konungen eller samhället, en del till målsäganden själv eller hans släktingar.2 På samma församlingar utväljas också de hövdingar, som skipa rätt i bygdelag och byar; var och en har vid sin sida hundra bland folket uttagna följeslagare, på en gång som ett råd och till stärkande av sin myndighet.3

Germania - kapitel 13
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

12. Rättsväsen

Även står det fritt att vid tinget anklaga och i livssak åtala. Straffen äro olika allt efter brottslighetens art. Förrädare och överlöpare hänger man i träd; sådana, som fegt vikit i eller hållit sig undan för striden, ävensom dem, vilka vanärat sina kroppar1, sänker man i träsk och kärr och övertäcker dem med risbråte. Åtskillnaden i avrättningssätt tyckes åsyfta, att vid rättsskipning lagbrott böra bringas i ljuset men skändligheter fördöljas. Men även för lindrigare fall av brottslighet tillämpas mer eller mindre stränga straffbestämmelser. De förvunne dömas till böter i hästar eller boskap. En del av dessa böter tillfaller konungen eller samhället, en del målsäganden eller dennes släktingar.2

På dessa ting väljas ock de hövdingar, som hava att skipa rätt3 inom bygdeområden och byar. Därvid har var och en av dem till följesmän ett hundrade av allmogen såsom på en gång nämnd och myndighet.4

 

I k. 12 fortsättes redogörelsen för den germanska folkförsamlingens funktioner.

  1. r. 1 f. lyder den latinska texten: licet apud concilium accusare quoque et discrimen capitis intendere Uttrycket discrimen capitis intendere är bildat efter litem, actionem intendere »anhängiggöra en process» (eg. »anspänna en process», ty. »einen Prozess anstrengen»). I st. f. litem (actionem) har här inträtt discrimen capitis eg. »avgörande om livet», d. v. här s. »process i en livssak».
  2.  r. 2—9 talas om de olika straffen och deras betydelse. r. 4 corpore infames »vanärade i anseende till kroppen», »dem som vanärat sin kropp» syftar på onaturliga laster. caeno ac palude »i ett gyttjigt träsk» (hendiadyoin). iniecta insuper crate mergunt: det här omtalade straffet (dränkning under ett flätverk, i ett slags ryssja) drabbade i synnerhet kvinnor och ansågs synnerligen skymfligt för män (jfr Schwyzer s. 32). Flätverket avsåg icke så mycket att underlätta exekutionen som att hindra den döde att »gå igen» som ond ande. Exempel på användningen av ett dylikt straff hos andra folk se hos Gudeman s. 102. Bekräftelse på att den av Tacitus omtalade straffarten verkligen förekommit hos germanerna har vunnits genom åtskilliga i nyare tid gjorda arkeologiska fynd. Man har från Holland till Danmark i mossar på tämligen stort djup anträffat en mängd lik, delvis våldsamt nedhållna genom pålar och hakar (s. k. Moorleichen). r. 5 f. diversitas supplicii illuc respicit, tamquam scelera ostendi oporteat, dum puniuntur, flagitia abscondi. tamquam tjänar här som flerstädes hos Tacitus att införa en subjektiv åsikt, det är = »att, efter vad germanerna anse»; parallellexempel se hos Gerber-Greef Lex. Tac. 1624.  scelera »brott, överträdelser av gudomlig eller mänsklig lag» har avseende på förbrytelser, begångna av de förutnämnda proditores och transfugae, flagitia »skändligheter (nesliga handlingar)» syftar åter på sådana gärningar, som ignavi och imbelles och i synnerhet corpore infames låto komma sig till last. I förra fallet var straffet hängning, varvid delinkventen liksom framvisades under bestraffningen; i senare fallet dränkning under ett flätverk (i ett slags ryssja), varvid delinkventen liksom gömdes undan. Tydningen av de olika straffens innebörd synes Tacitus tillägga germanerna; i själva verket härrör den väl från honom själv. r. 6 f. sed et levioribus delictis pro modo poena. Från de förut omtalade scelera och flagitia skiljas mindre förbrytelser, förseelser, vilka i allmänhet kunde försonas med böter. Man har antagit, att svårare förbrytelser avdömdes av de allmänna folkförsamlingarna, mindre förbrytelser (förseelser) däremot av församlingar inom underavdelningarna under civitates (distriktsförsamlingar). r. 7 f. equorum pecorumque numero convicti multantur. Böterna gäldades med ett antal hästar och nötkreatur. multare, som är en avledning av multa »böter», betyder »döma», företrädesvis »till bötesstraff». r. 8 f. pars multae regi vel civitati, pars ipsi, qui vindicatur, vel propinquis eius exsolvitur. ipsi qui vindicatur. Till grund för vindicare ligger här betydelsen »värja, skydda»; qui vindicatur »den som värjes, skyddas» (näml. genom processen) = den förfördelade eller målsäganden. Det var närmast han, som hade anspråk på den gottgörelse, som böterna inneburo; var han död, inträdde i hans ställe släkten. Men då ett brott mot en enskild tillika fattades som ett brott mot statens ordning eller som ett brytande av friden, så tillföll icke hela bötesbeloppet den förfördelade, utan en del konungen som samhällets högste representant eller, om ingen konung fanns, samhället. De bötesbelopp, som tillföllo konungen, kommo icke konungen personligen till godo, utan användes av honom för det allmänna bästa, huvudsakligen till bekostande av offren, traktering av den då församlade menigheten o. d.
  3. r. 9—12. I slutet av kapitlet omnämnes en ytterligare funktion, som tillhörde de stora germanska folkförsamlingarna, som äro att skilja från de mindre församlingarna inom underavdelningarna under civitates (distriktsförsamlingar, jfr ovan). Det heter i r. 9 ff. eliguntur in iisdem conciliis et principes, qui iura per pagos vicosque reddunt: de stora församlingarna hade att bland hövdingarna (principes) utvälja sådana, som skipade rätt i de mindre distrikt, i vilka civitates sönderföllo. I r. 11 f. tillägges: centeni singulis ex plebe comites consilium simul et auctoritas adsunt. Det synes här vara fråga om ett slags vid de rättskipande principes' sida stående utskott av menigheten, någonting motsvarande nämnden hos oss. Enligt Tacitus' utsago biträddes var och en av de rättskipande hövdingarna av ett råd på 100 personer. Förf. återkommer således till den indelning efter 100, som han förut (k. 6) omnämnt som förekommande på det militära området. I anmärkningarna till detta kap. (se ovan s. 200) påpekade jag, att man antagit ett samband mellan den ifrågavarande militära indelningen och den i vissa delar av Germanien förekommande hund- hundare-indelningen. consilium simul et auctoritas står som apposition till satsen centeni adsunt. Tacitus använder ofta dylika appositioner till en hel sats. Ibland få de genom sammanhanget en final betydelse; jfr t. ex. Ann. I, 30 quosdam ipsi manipuli documentum fidei tradidere »somliga (upprorsstiftare) utlämnade maniplarna själva som bevis på sin trohet» (=för att de skulle tjäna som bevis). Så också här: »på en gång som ett råd och som auktoritet» = med uppgift att vara på en gång ett råd och att stärka deras (de rättskipande principes' myndighet.

Germania - kapitel 13
Tillbaka till förstasidan

  1. Detta ställe är omtvistat. Det kan möjligen hänsyfta på självstympning, men även på sexuell perversitet. — Lämningar av sålunda avlivade ha anträffats i torvmossar i nordvästra Tyskland och i Danmark.
  2. Jfr kap. 22.
  3. De hade att ”säga lag”, d. v. s. att anföra den eller de hävdvunna bestämmelser, som för det föreliggande fallet kunde komma i fråga, och sedan, efter nämndens hörande, avkunna dennas dom. Men de hade ock att söka åvägabringa förlikning mellan parterna (jfr Caesar, Gall. kriget 6.23). Likasom germanerna genom muntlig tradition från släktled till släktled bevarade gamla kväden om deras forntid och. bedrifter (se kap. 2), så bevarade de på samma sätt också sina lagar. Det var på grund av dylika i folkminnet bevarade bestämmelser som de skrivna landskapslagarna uppstodo.
  4. Jfr härmed kap. 6. Ett så stort antal som ett storhundrade kunde dock icke rimligtvis bilda nämnd (consilium) men väl myndighet (auctoritas). Får man antaga, att av följet var tionde man ingick i nämnden, uppstod en nämnd på tolv personer (hos oss tolvmän). Att detta följe var väpnat framgår av första stycket i följande kapitel. Antagligt är, att det där omtalade upptagandet i mans- och krigarklassen ursprungligen försiggått på bygdetinget (jfr kap. 7 om truppbildning). Att T. på detta ställe särskilt talar om staten (respublica) utgör ingen invändning mot detta antagande; genom upptagande i bygdesamhället och mansklassen ingick mannen samtidigt i statssamfundet.