I detta kap. övergår förf. från de i föregående kap. omtalade angrivarierna och chamaverna till deras grannar i öster och väster: å ena sidan, åt öster, dulgubnier och chasuarier, å andra sidan, åt väster och nordväst, friser.

1. Namnet Dulgubni är förvanskat i Tacitushandskrifterna, som ha Dulgibini eller Dulgitubini, Dulgicubini. Den sannolikt riktiga formen Dulgubnii kan återställas med tillhjälp av den grekiska geografen Ptolemaeus' verk. Dulgubnierna synas ha bott vid Wesers biflod Aller (Alara) i trakten av nuv. Hannover.
2. Chasuarii torde betyda »Hasefolket», det vid Ems' biflod Hase boende folket. Första ledet innehåller en gammal form av namnet på floden: Chasu-, senare inträdde Hasa, Hase. Chasu- hade väl egentligen avseende på flodvattnets färg och betydde »grå», jfr isl. hoss (av has-wa-). -arii i Chasuarii är förmodligen identiskt med -varii i Angrivarii och andra folknamn (se ovan k. 33). I Chasu(v)arii synes v ha gått förlorat efter föregående u.
3. »på framsidan» återger den latinska textens a fronte, som står i motsats mot a tergo »i ryggen» r. 1. Då förf. säger, att dulgubnier och chasuarier i ryggen sluta sig till angrivarier och chamaver, och att friserna taga vid på framsidan, synes han ha tänkt sig folken med ansiktet vänt mot havet.
4. Friserna voro en av de märkligaste germanska stammarna, dock är deras namn till sin egentliga betydelse och härledning ej fullt klart. De bodde vid Nordsjökusten och på öarna därutanför mellan Zuidersee och Ems (eller rättare Burtanger Moor). Ännu i dag bo friser i denna trakt, och friser är ett av de få gamla germanska stamnamn, som alltjämt fortleva. Friserna ha också ända in i vår tid med stor seghet bibehållit sina gamla sedvänjor, sina lagar och många av sitt språks egendomligheter. — Friserna underkastade sig ungefär samtidigt med bataverna romerska väldet (se ovan s. 224.) och fingo samma ställning som dessa. Krigstjänstskyldigheten drabbade dem jämförelsevis hårt, men de befriades från skatter, utom att de för romerska härens behov hade att leverera ett antal oxhudar. De voro trogna bundsförvanter åt romarna och gjorde Drusus och Germanicus under deras germanska fälttåg stora tjänster. Men hårdhet vid skatteindrivningen framkallade 28 e. Kr. ett uppror, varigenom friserna befriade sig från det romerska väldet. De underkuvades åter 46/47 e. Kr., men blott för en kortare tid. Efter det bataviska upproret, till vilket de anslöto sig, antastades ej vidare deras frihet.
5. En dylik indelning förekom även hos andra stammar, såsom bructerer och chaucer, ehuru Tacitus ej nämnt det.
6. I rad 5 f. lyder den latinska texten ambiuntque immensos insuper lacus. insuper är här ej, som somliga mena, lokalt utan betyder »dessutom». Tankegången synes vara: Rhen bildar gräns för frisernas land, men där finnas dessutom andra vatten: väldiga sjöar. Det mellan immensos och lacus inskjutna insuper hör till ambiunt. Ordställningen är densamma som i k. 31, 7 f. fortissimus quisque ferreum insuper anulum — — gestat (jfr förf. Krit.-exeget. Bemerkungen zu den kleinen Schriften des Tacitus s. 102). Bland sjöarna i frisernas land var den förnämsta lacus Flevo (-onis) eller Flevum, som under medeltiden förvandlades till en havsvik, nuv. Zuidersee (om huru därvid tillgick, se art. i Nordisk familjebok).
7. Här syftas på de flottexpeditioner, som romarna företogo från Rhen över de nämnda sjöarna in i Nordsjön. Dessa expeditioner togo sin början år 12 f. Kr. under befäl av Augustus' yngre styvson Drusus. Denne fann i insula Batavorum en stödjepunkt för sin offensiv mot Germanien och underlättade densamma genom anläggande av en kanal från Rhen till lacus Flevo, den s. k. fossa Drusiana. Med tillhjälp av kanaler förde Drusus den romerska Rhenflottan ut i Nordsjön och framträngde ända till Amisia (Ems) och Visurgis (Weser). Längre fram (5 e. Kr.) företogs en liknande flottexpedition av Drusus' äldre bror, Augustus' blivande efterträdare på kejsartronen, Tiberius. Under denna expedition skall romerska flottan ha kringseglat promunturium Cimbricum (Jutlands norra udde, Skagen) och kommit in i Kattegatt. Slutligen företogos med Rhen som utgångspunkt flottexpeditioner in i Ems 15 och 16 e. Kr. under ledning av Drusus' son Germanicus. Dessa expeditioner har Tacitus skildrat i Ann. II. Särskilt den sista slutade illa, i det att den återvändande flottan råkade ut för höststormarna i Nordsjön och blev mycket illa medfaren. Fälttåget år 16 var också det sista romarna i denna trakt förde i syfte att underkuva Germanien. De uppgåvo nu definitivt försöket att förlägga riksgränsen från Rhen till Elbe, och några flottexpeditioner över Nordsjön förekommo ej vidare.
8. Namnet Hercules' stoder bars i forntiden företrädesvis av klipporna vid Gibraltar sund, som bilda genomgången mellan Oceanen och Medelhavet. Men även på andra stallen förekommo dylika bildningar. De här omtalade Herculis columnae lågo någonstädes i Oceanus septentrionalis, det hav, som omgav Germanien i norr. Man har tänkt på Helgoland.
9. Den latinska texten lyder: nec defuit audentia Druso Germanico. Man antager, att Germanicus här är Drusus' tillnamn, så att Druso Germanico skulle syfta blott på en person, nämligen Augustus' yngre styvson. Denna tolkning väcker emellertid, sedd i sammanhang med det följande, vissa betänkligheter. Efter nec defuit audentia Druso Germanico fortsättes sed obstitit Oceanus in se simul atque in Herculem inquiri »men Oceanen stod hindrande i vägen för forskningar både rörande den själv och rörande Hercules». Det synes naturligast att hänföra detta till Germanicus' misslyckade expedition år 16 (se ovan). Vidare heter det: mox nemo temptavit »sedan har ingen försökt (näml. Oceanen)», d. v. s. »vågat sig ut på Oceanen», eller »sedan har ingen försökt» (näml. att utforska Oceanen). Detta synes innebära, att de romerska sjöexpeditionerna över Nordsjön, som började med Drusus' expedition år 12 f. Kr., slutade med Germanicus' färd år 16 e. Kr. På grund härav är jag benägen att antaga att Druso Germanico är = Druso et Germanico, en asyndetisk förbindelse av två nomina propria. Sådana förekomma oavsett beteckningen av året genom konsulernas namn även annars. Hos Tacitus jfr t, ex. Ann. XIII, 55 mox Tiberio, Germanico ducibus stipendia meruisse.