Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 31

Ett bruk, som förekommer även hos andra germanska folk, men sällan och blott på grund av vars och ens enskilda tilltagsenhet, har hos chatterna övergått till allmän sed, nämligen att, så fort mogen ålder uppnåtts, låta hår och skägg växa och, först sedan en fiende blivit dödad, avlägga denna på ett heligt löfte beroende och till tapperheten förpantade ansiktsbetäckning.1 Över blod och byte (stående över blodigt segerbyte) befria de ansiktet från dess hölje och påstå, att de först då betalat lönen för att de blivit födda och gjort sig värdiga fädernesland och föräldrar; de fega och till strid odugliga behålla sitt ovårdade utseende. Just de tappraste bära dessutom en ring av järn — detta är annars i stammens ögon något skymfligt2 — som ett slags boja, till dess de befria sig genom dödandet av en fiende. Många chatter finna behag i detta utseende, och som redan grånade bära de detta utmärkelsetecken och äro därigenom ökända på en gång för fiender och för landsmän. Alla strider börjas av dessa; de bilda alltid första linjen, en sällsam anblick; ty icke ens i fredstid få de ett mildare utseende och hyfs. Ingen har hus eller jord eller överhuvud omsorg om någonting;3 de underhållas av vem helst, som de komma till, slösande med andras, föraktare av det egna4 (egendom), till dess den blodlösa ålderdomen gör dem oförmögna till ett så hårt mandomsprov.

Germania - kapitel 32
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

31. En egendomlig sed hos chatterna

Ett bruk, som också förekommer hos andra germanska folk, men hos dem endast sällan och alltid blott såsom ett uttryck för någon enskilds dådlust, har hos chatterna blivit en allmänt antagen sed. Alltifrån inträdet i manbarhetsåldern låta de hår och skägg obehindrat växa, och icke förr än de nedlagt en fiende avlägga de denna ansiktsbetäckning, vilken de genom förpliktelse invigt till en offergärd åt manligheten. Över blod och segerbyte blotta de sin panna, och då först anse de sig hava infriat sin skuld till tillvaron och gjort sig värdiga fädernesland och föräldrar. De rädda och fega1 måste fortfarande behålla sitt vanvårdade utseende. Men var och en, som vill vara särskilt storvulen, bär dessutom en järnring, ehuru detta är ett vanärande tecken hos denna folkstam, såsom en boja, tills han genom dödandet av en fiende gör sig fri.

Många bland chatterna fatta tycke för denna utstyrsel och de gråna till och med under denna för såväl fiender som även för landsmän uppseendeväckande särbeteckning. Dessa till­kommer det i alla drabbningar att först skrida till anfall, och de bilda alltid främsta ledet — en överraskande anblick. Ty icke ens under fredstid mildras deras anleten till någon mer tilldragande uppsyn. Ingen av dem har gård eller jord eller något slags näringsfång. Vart de komma bliva de undfägnade, slösande med andras, föraktande eget, ända tills den blodfattiga ålderdomen gör dem oförmögna till slik bister manhaftighet.

  1. Om löften av dylik art jfr t. ex. Müllenhoff Deutsche Altertumskunde IV, 414 f.
  2. Ringen fattades ofta som symbol av en förpliktelse.
  3. Den latinska texten lyder här: nulli domus aut ager aut aliqua cura. aut aliqua cura. = aut cura alicuius rei »eller över huvud omsorg om någonting». Meningen är, att dessa man icke på något satt arbetade för sitt uppehälle.
  4. I uttrycket contemptores sui r. 15 synes sui böra fattas som gen. obj. av suum = »det egna, egendom», som bildar motsats till alienum »vad som tillhör andra».

Germania - kapitel 32
Tillbaka till förstasidan

  1. Här förekomma samma ord ignavi et imbelles, som i kap. 12 erhållit en mer utförlig tolkning. — Beträffande den i detta kap. skildrade seden har översättaren redan i kap. 13 n. 2 i största korthet framlagt dess egentliga innebörd.