1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 21

Att övertaga vare sig en faders eller annan blodsförvants såväl fiendskapliga som vänskapliga förbindelser är nödtvång; men fiendskapen är ej för beständigt omöjlig att försona.¹ Ty till och med mandråp sonas med ett visst antal större och mindre boskapsdjur, och hela släkten mottager gottgörelsen, till nytta för det allmänna, emedan fejder äro farligare i förening med obunden frihet.²

Åt sällskapligt umgänge och gästvänlighet hänger sig icke något annat folk med större iver.³ Att neka en människa, eho det vara må, tak över huvudet anses som en synd; efter råd och lägenhet mottager var och en gästen med präktiga måltider. När de äro över, ger den som nyss varit värd gästen anvisning på ett annat härbärge och följer honom dit. De gå till närmaste hus utan att vara inbjudna. Det gör ingen skillnad: de mottagas med lika stor vänlighet. Ingen skiljer på bekant och obekant, vad gästens rätt beträffar. Om någon vid avfärden begär något, är det sed att giva honom det; och att begära en gengåva går lika lätt. De tycka om skänker, men de varken räkna på det givna eller känna sig förpliktade av vad de fått.⁴

Germania - kapitel 22
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning
(Hammarstedts kapitelindelning avviker från den vedertagna genom att kapitel 26 har flyttats fram och blivit kapitel 16)

22. Fejd och gästvänskap

Det åligger en var att ikläda sig faders eller släktings såväl fejder som vänskapsförpliktelser. Dock framhärdar man vad de förra beträffar icke i oförsonlighet, ty till och med ett mandråp sonas genom erläggande av ett visst antal ök och boskap. Mansboten tillfaller hela den förorättade ätten¹, något som länder det allmänna till båtnad, ty i skydd av frihet bliva inbördes fejder så mycket ödesdigrare.

Umgänge och gästfrihet utövar intet folkslag mer oinskränkt än detta. Att vägra en medmänniska, eho det vara må, tak över huvudet anses som en stor synd. Efter råd och lägenhet undfägnar var och en sin gäst med en tillredd festmåltid. Tryta förråden, visar den, som dittills utövat värdskap, sin gäst vägen till ett annat härbärge och ledsagar honom dit, och objudna träda de in i närmaste gård. Och här går det till på samma vis med lika välvilja mottagas de. Mellan känd och okänd göres vad gästfrihetens krav angår ingen åtskillnad. Vid avskedet är det sed vanligt att lämna en gäst vad denne månde begära, och den begärande visar å sin sida samma beredvillighet. De sätta värde på gåvor, men varken göra de sig några beräkningar med vad de givit, ej heller känna de sig stå i skuld för vad de fått. Gästvänner emellan stå livsmedlen till ömsesidigt förfogande².

1. Tankegängen är: fiendskapen går visserligen i arv hos germanerna, men är dock ej för beständigt omöjlig att försona.
2. Släktfejderna inneburo faror för samhällets enhet; det var därför till fördel för det allmänna, att dylika fejder förekommos genom sakens ordnande på rättslig väg, så att gottgörelse mottogs i form av böter. Och dubbelt farliga voro släktfejder i samhällen som de germanska, där statsmakten var svag och den individuella friheten stor.
3. Om gästvänligheten hos germanerna se Norden Germ. Urgesch. 130 ff,
4. Kapitlet avslutas i handskrifterna med följande sats: victus inter hospites comis. En tolkning därav här jag sökt giva Minnesskrift till Prof. A. Erdmann 174 f. Jag anser fortfarande denna tolkning möjlig, men måhända är den ifrågavarande satsen, såsom senast Norden Germ. Urgesch. 454 ff. gjort gällande, att anse som en oursprunglig tillsats (glossem).

Germania - kapitel 22
Tillbaka till förstasidan

1. Jfr kap. 12. Ök (armenta) åsyftar har både nötkreatur och hästar (jfr kap. 12). — Böterna utgjorde således, vad i Norden kallades ättarbot, d. v. s. de erlades till hela den förfördelade och till blodshämnd förpliktade ätten, ofta av den förfördelandes hela ätt.
2. Denna punkt, vilken gjort tyska kommentatorer huvudbry, då de icke velat erkänna något slags ”kommunism” hos forngermanerna, är för oss svenskar ännu lättfattlig. Om gästfrihet jfr ock Caesar, Gall. kriget 6.28.