|
Örjan Martinsson
| |
|
1,
2, 3,
4, 5,
6, 7,
8, 9,
10, 11,
12, 13,
14, 15,
16, 17,
18, 19,
20, 21,
22, 23,
24,
25, 26,
27, 28, 29,
30, 31, 32,
33, 34, 35,
36, 37, 38,
39, 40, 41,
42, 43, 44,
45, 46
|
|
Per Perssons översättning
Kapitel 32
Närmast chatterna bo invid Rhen, där den redan flyter i en säker bädd1
och räcker till att utgöra gräns,2 usiper och tencterer.3
Tenctererna utmärka sig oavsett den vanliga krigsäran genom den skicklighet,
som beror på skolning i ritt, och det tencteriska rytteriets berömmelse är
lika stor som det chattiska fotfolkets. Så hava förfäderna inrättat det, de
efterkommande följa deras exempel. På detta gå barnens lekar ut, på detta de
unga männens tävlan, åldringarna fortsätta ihärdigt. Jämte tjänarna och boet4
och i allmänhet saker, som lagligen gå i arv,5 ärvas även
hästarna: de övertagas icke som det övriga av den äldste sonen utan av den i
strid djärvaste och tappraste.6
Germania - kapitel 33
Tillbaka till förstasidan |
N. E. Hammarstedts översättning
32. Usiperna. Tenktererna
Närmast chatterna, vid Rhen, vilken där hunnit bliva så bestämd till sin
flodbädd, att han duger till att utgöra gräns, bo usiperna och tenktererna.
Tenktererna utmärka sig, förutom genom rykte i allmänhet såsom krigare,
särskilt genom sin ridkonst. Och hos chatterna åtnjuter icke fotfolket
större berömmelse än hos tenktererna ryttarna. Så hava förfäderna lärt dem,
och deras efterkommande följa deras föredöme. Detta utgör barnens lek och de
unga männens tävlan, ja de ålderstigna visa ännu ihållighet därmed. Jämte
hushåll och bo och annat arvegods gå också hästarna i arv: en son övertager
dem, dock icke, såsom det sker med det övriga, avgjort den äldste, utan det
beror på vem, som visat sig i krig käck och överlägsen.
|
|
I detta kapitel övergår förf. från chatterna till två andra, sinsemellan
nära sammanhörande germanska folk: usiper (Usipi — om vokalernas kvantitet
jfr förf. Tacitus' mindre skrifter i svensk översättning,
Agricola k. 28, a. 1 — Usipii, Usipetes)
och tencterer (Tencteri, jfr Bructeri, också med kort e i penultima). Usiper
och tencterer omnämnas redan av Caesar De bell.
gall. IV, 1 ff. Ansatta av sina stamförvanter sveberna övergingo de
enligt Caesar 55 f. Kr. Rhen ej långt från dess utlopp i havet och sökte
fatta fast fot på flodens andra sida i Gallien. Men detta hindrades av
Caesar, som tillfogade dem ett svårt nederlag. Senare finna vi dessa stammar
vid mellersta Rhen mellan Lippe, Ruhr och Sieg och ännu längre mot söder.
Usiper och tencterer voro antagligen delar av samma folk, och då Tacitus i
det följande blott nämner tenctererna, så inbegripas antagligen däri också
usiperna.
- Meningen är, att usipernas och tencterernas land börjar invid Rhen, då
man redan kommit så långt utför floden, att bädden ej mera förändrar sig
som i det övre loppet, utan är säker.
- »och räcker till att utgöra gräns» motsvaras i den latinska texten av
quiqa terminus esse sufficiat. que förbinder relativsatsen qui
sufficiat med det föregående adjektivattributet till Rhenum: certum:
certum iam alveo Rhenum quique terminus etc. En relativsats förbindes
ofta genom kopulativ eller adversativ konjunktion, et, sed, med ett
adjektivattribut. Här står i st. f. et qui: quique, vilket är
ovanligt.
- Predikatet till Usipi ac Tencteri är enligt handskrifterna
colunt. Man har i stället velat insätta accolunt. Men då
Tacitus, som bekant, ofta använder enkla verb i st. f. sammansatta, synes
ändringen onödig.
- avser lösegendom.
- det följande syftar väl däremot på fast egendom.
- Anmärkningsvärd är här växlingen mellan jämförelsegraderna:
superlativus, positivus, komparativus: den latinska texten lyder:
excipit filius, non, ut cetera, maximus natu, sed prout ferox bello et
melior.
Germania - kapitel 33
Tillbaka till förstasidan
|
|
|
