Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 


 



 
 

 


Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 32

Närmast chatterna bo invid Rhen, där den redan flyter i en säker bädd1 och räcker till att utgöra gräns,2 usiper och tencterer.3 Tenctererna utmärka sig oavsett den vanliga krigsäran genom den skicklighet, som beror på skolning i ritt, och det tencteriska rytteriets berömmelse är lika stor som det chattiska fotfolkets. Så hava förfäderna inrättat det, de efterkommande följa deras exempel. På detta gå barnens lekar ut, på detta de unga männens tävlan, åldringarna fortsätta ihärdigt. Jämte tjänarna och boet4 och i allmänhet saker, som lagligen gå i arv,5 ärvas även hästarna: de övertagas icke som det övriga av den äldste sonen utan av den i strid djärvaste och tappraste.6

Germania - kapitel 33
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

32. Usiperna. Tenktererna

Närmast chatterna, vid Rhen, vilken där hunnit bliva så bestämd till sin flodbädd, att han duger till att utgöra gräns, bo usiperna och tenktererna. Tenktererna utmärka sig, förutom genom rykte i allmänhet såsom krigare, särskilt genom sin ridkonst. Och hos chatterna åtnjuter icke fotfolket större berömmelse än hos tenktererna ryttarna. Så hava förfäderna lärt dem, och deras efterkommande följa deras föredöme. Detta utgör barnens lek och de unga männens tävlan, ja de ålderstigna visa ännu ihållighet därmed. Jämte hushåll och bo och annat arvegods gå också hästarna i arv: en son övertager dem, dock icke, såsom det sker med det övriga, avgjort den äldste, utan det beror på vem, som visat sig i krig käck och överlägsen.

I detta kapitel övergår förf. från chatterna till två andra, sinsemellan nära sammanhörande germanska folk: usiper (Usipi — om vokalernas kvantitet jfr förf. Tacitus' mindre skrifter i svensk översättning, Agricola k. 28, a. 1 — Usipii, Usipetes) och tencterer (Tencteri, jfr Bructeri, också med kort e i penultima). Usiper och tencterer omnämnas redan av Caesar De bell. gall. IV, 1 ff. Ansatta av sina stamförvanter sveberna övergingo de enligt Caesar 55 f. Kr. Rhen ej långt från dess utlopp i havet och sökte fatta fast fot på flodens andra sida i Gallien. Men detta hindrades av Caesar, som tillfogade dem ett svårt nederlag. Senare finna vi dessa stammar vid mellersta Rhen mellan Lippe, Ruhr och Sieg och ännu längre mot söder. Usiper och tencterer voro antagligen delar av samma folk, och då Tacitus i det följande blott nämner tenctererna, så inbegripas antagligen däri också usiperna.

  1. Meningen är, att usipernas och tencterernas land börjar invid Rhen, då man redan kommit så långt utför floden, att bädden ej mera förändrar sig som i det övre loppet, utan är säker.
  2. »och räcker till att utgöra gräns» motsvaras i den latinska texten av quiqa terminus esse sufficiat. que förbinder relativsatsen qui sufficiat med det föregående adjektivattributet till Rhenum: certum: certum iam alveo Rhenum quique terminus etc. En relativsats förbindes ofta genom kopulativ eller adversativ konjunktion, et, sed, med ett adjektivattribut. Här står i st. f. et qui: quique, vilket är ovanligt.
  3. Predikatet till Usipi ac Tencteri är enligt handskrifterna colunt. Man har i stället velat insätta accolunt. Men då Tacitus, som bekant, ofta använder enkla verb i st. f. sammansatta, synes ändringen onödig.
  4. avser lösegendom.
  5. det följande syftar väl däremot på fast egendom.
  6. Anmärkningsvärd är här växlingen mellan jämförelsegraderna: superlativus, positivus, komparativus: den latinska texten lyder: excipit filius, non, ut cetera, maximus natu, sed prout ferox bello et melior.

Germania - kapitel 33
Tillbaka till förstasidan