Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 38

Nu1 har jag att tala om2 sveberna, vilka ej som chatterna och tenctererna3 utgöra ett enhetligt folk: de innehava nämligen större delen av Germanien, ännu alltjämt4 fördelade i särskilda stammar med särskilda namn,5 ehuru de gemensamt kallas sveber. Någonting för folket kännetecknande är, att håret strykes snett och uppbindes i en knut;6 så skiljas sveberna från övriga germaner, så de friborna bland sveberna från slavarna. Hos andra folk förekommer detta, på grund av vare sig något slags släktskap med sveberna eller en ofta sig yppande härmningslust, men sällan och inom mannaålderns gräns,7 hos sveberna ända till gråhårsåldern. Man stryker det motspänstiga håret tillbaka8 och binder ofta upp det på själva hjässan.9 De förnäma bära det också mera utsmyckat. Häri visa de omsorg om sitt yttre, men en oskyldig sådan; ty icke för att älska eller älskas, utan för att göra sin gestalt i viss mån mera högrest och därigenom väcka skräck pryda de sig med hänsyn till sitt kall som krigare, pyntade för att verka på fiendernas ögon.10

Germania - kapitel 39
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

38. Sveberna i allmänhet

Jag kommer nu till sveberna, vilka emellertid icke såsom chatterna eller tenktererna utgöra någon verkligt enhetlig folkstam. Ehuru de innehava större delen av Germanien äro de nämligen fortfarande söndrade i ett flertal självständiga folk med egna namn, om de också gemensamt alla kallas sveber. Kännetecknande för denna folkstam är, att de stryka håret bakut och uppbinda det i en knut. Härigenom skilja sig sveberna från andra germaner likasom även de friborna bland sveberna från trälarna. Hos andra folkstammar uppträder väl ock denna sed, antingen på grund av någon förvantskap med sveberna eller, något som ofta är fallet, av efterhärmningslust, men detta förekommer sällsynt och blott under ungdomsåren. Hos sveberna däremot tvinga ännu de grånade gubbarna sitt motsträviga hår sålunda bakut och hopbinda det ofta endast över själva hjässan. Vad hövdingarna beträffar bära de sitt hår även mera konstfullt uppsatt. Detta är en fåfänga, men det är en oskyldig sådan. Ty icke för att väcka eller vinna kärlek utan för att te sig i viss mån resligare och fruktansvärdare, när de äro stridsrustade, kamma de sig, likasom pryda de sig för att göra intryck på fienden.

I kap. 38 börjar en ny avdelning av framställningen, som sträcker sig till och med k. 45, alltså nästan till slutet av skriften. I det föregående har Tacitus talat om de i det västra och nordvästra Germanien boende stammarna. I k. 38—45 behandlas de övriga, för romarna mindre kända germanska folken. Dessa sammanfattar han under namnet Suebi, ett namn, som hos antika etnografiska författare har en mycket skiftande betydelse. Det användes: 1. i inskränkt bemärkelse om en enskild stam, t. ex. Caesar De bell. gall. I, 51, där bland de stammar, som följde Ariovistus på hans tåg, bland annat uppräknas sveberna, 2. i en vidsträcktare mening, då Suebi omfattar en grupp av stammar, jfr Germ. 2, r. 15 med anmärkningen därtill. 3. En annan, ännu vidsträcktare betydelse ger Tacitus namnet i Germ. k. 38—45. Det omfattar här, kan man säga, alla germanska folk utom de i väster och nordväst boende. Såsom svebiska folk räknas sålunda bland annat även östgermaner och nordgermaner.

Efter dessa inledande anmärkningar övergär jag till specialförklaringen av kapitlet, vars början i den latinska texten lyder sålunda: nunc de Suebis dicendum est, quorum non una, ut Chattorum Tencterorumve, gens: maiorem enim Germaniae partem obtinent, propriis adhuc nationibus nominibusque discreti, quamquam in commune Suebi vocentur.

  1. »nu» = nunc anger, att en ny avdelning börjar.
  2. »har jag att tala om» = dicendum est »soll ich reden», ej rent futuriskt. Rent futurisk betydelse får gerundivum först i senlatinet.
  3. Om chatterna se k. 30 f., om tenctererna k. 32.
  4. »ännu alltjämt» motsvarar den latinska textens adhuc, som väl här är temporalt (jfr Gerber et Greef Lexicon Taciteum sp. 36 f., där även andra tolkningar anföras). Meningen synes vara: man hade kunnat vänta, att sveberna med tiden skulle ha sammansmält till ett folk; men så har ej skett: ännu alltjämt äro de fördelade etc.
  5. »fördelade i särskilda stammar med särskilda namn» är översättning av den latinska textens propriis adhuc nationibus nominibusque discreti. Jag fattar propriis nationibus nominibusque som hendiadyoin: särskilda stammar och namn i st. f. särskilda stammar med särskilda namn (jfr ovan k. 33, a. 4).
  6. Förf. anger nu ett för sveberna till skillnad frän övriga germaner karakteristiskt bruk: en egendomlig hårklädsel, bestående i att håret ströks snett och bands upp i en knut. Denna hårklädsel anges, som sagt, av Tacitus såsom egendomlig för sveberna (i nästa mening gör han dock en väsentlig inskränkning i sitt första uttalande); hos andra förf. tillägges den germanerna i allmänhet. Huru en dylik hårklädsel tog sig ut, visa åtskilliga antika avbildningar (jfr t. ex. Schwyzers upplaga av Germania, Anh. Abb. 1—3).
  7. I det följande är texten omstridd. Efter rarum et intra iuventae spatium »men sällan och inom mannaålderns gräns» r. 8 låter man vanligen följa: apud Suebos usque ad canitiem horrentem capillum retro sequuntur. Subjekt till retro sequuntur skulle vara »de» eller »man» = Suebi. Men efter det föregående apud Suebos kan Suebi här knappast stå som subjekt. Det synes nödvändigt att sätta större skiljetecken efter canitiem och läsa apud Suebos usque ad canitiem: horrentem capillum retro sequuntur (jfr ovan min översättning). Så fattas också stället hos Schwyzer.
  8. »man stryker det motspänstiga håret tillbaka»: så torde man kunna återgiva den latinska textens horrentem capillum retro sequuntur. horrentem av horrere, som egentligen betyder »stå styvt upp», blir om hår = borstig, stripig (ty. struppig). Det är emellertid icke meningen, att håret i och för sig var stripigt, utan att det icke ville följa med, när man strök det bakåt. Det borstade sig, var motspänstigt: »sich sträuben» är det tyska uttrycket. Handskrifternas därefter följande retro sequuntur har man ofta ändrat på olika sätt; det torde dock kunna bibehållas. Det översättes av somliga .kommentatorer väl riktigt »de följa (nämligen manu »med banden» eller pectine »med kammen») håret tillbaka», d. ä. »de stryka det tillbaka». För samma sak förekommer hos Quintilianus Inst. or. XI, 3, 160 uttrycket retro agere: capillos a fronte contra naturam retro agere »föra håret från pannan bakåt i strid mot naturen (den naturliga riktningen)».
  9. I den motsvarande latinska texten läser man här vanligen: ac saepe in ipso vertice religant. Handskrifterna tillfoga solo efter ipso: in ipso solo vertice. Vanligen stryker man solo, som kan betraktas som en glossa till ipso, och väl knappast kan gälla som en pleonastisk förstärkning därav. Därefter växla i handskrifterna religatur och religant (ligant). De flesta handskrifterna ha religatur, och detta försvaras väl med rätta av Müllenhoff D. A. IV, 455. Hårknuten hade växlande plats (vanligen nedanför högra tinningen eller på själva hjässan).
  10. »pyntade för att verka på fiendernas ögon» motsvaras i den latinska texten av compti ut hostium oculis. Lachmanns konjektur comptius i st. f. compti ut är tilltalande och har upptagits av många, men synes dock kunna umbäras.

Germania - kapitel 39
Tillbaka till förstasidan