Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 
 

 


Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 46

Här är slutet på Svebien. Om jag skall räkna peucinernas, veneternas och finnarnas folk till germanerna eller sarmaterna, är jag tveksam om.1 Visserligen leva peucinerna, som somliga kalla bastarner, i avseende på språk och seder, boplatser och hus som germaner.2 Orenlighet är kännetecknande för alla, och de förnäma leva i slö overksamhet; genom blandade äktenskap vanställas de något, så att de få utseende av sarmater.3 Veneterna ha även upptagit mycket av deras (sarmaternas) seder4; ty alla skogar och berg, som resa sig mellan peucinerna och finnarna, genomströva de under idkande av röveri.3 Dessa äro dock snarare att räkna till germanerna, emedan de både hava fasta bostäder och bära sköldar och glädja sig åt att bruka sina fötter och åt deras snabbhet. Allt detta är olika hos sarmaterna, som leva på vagnar och hästar.6 Finnarna äro ovanligt råa, vederstyggligt fattiga: de hava inga vapen, inga hästar, inga hem; till föda tjäna dem (vilda) örter, till kläder hudar, som läger marken. Deras enda hopp står till deras pilar, som de av brist på järn förse med spetsar av ben.7 Och samma jakt underhåller i lika mån män och kvinnor, ty kvinnorna ledsaga männen överallt och fordra sin andel av bytet. Och för de späda barnen finnes ingen annan tillflykt mot vilda djur och regn än att läggas i något slags flätning av grenar. Hit återvända de unga männen, detta är de gamles tillhåll.8 Men de anse detta levnadssätt lyckligare än att gå och sucka på åkern, anstränga sig med att bygga hus och under hopp och fruktan omsätta sin och andras förmögenhet. Trygga gentemot människor, trygga gentemot gudar hava de uppnått det svåraste, att icke ens behöva önska sig något.9 Det övriga faller redan inom fabelns område, att hellusier och etioner (oxioner) bära människors ansikten och uppsyn men djurs kroppar och lemmar. Detta skall jag såsom varande obestyrkt lämna oavgjort.10

Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

46. Gränsfolk i nordost. Okända polarfolk

Huruvida jag skall räkna pevcinernas1 och venedernas2 samt fennernas3 folk till germanerna eller till sarmaterna4, vet jag icke säkert. Pevcinerna, vilka av några benämnas bastarner, likna emellertid i språk, skick, bosättning och byggnadssätt germanerna. Osnygghet är dock ett fel hos dem alla5, och även lekamligen urarta genom blandade äktenskap deras resliga gestalter i ej obetydlig grad till det yttre, som utmärker sarmaterna.

Även venederna hava tillägnat sig mycket av dessas levnadsvanor. Ty hela det skogs- och bergsområde, som höjer sig mellan pevcinerna och fennerna, genomströva de som rövare. Dock räknas dessa hellre till germanerna, emedan de både uppföra fasta bostäder6 och bära sköldar och sätta värde på att kunna raskt använda sina ben7. Allt detta har nämligen sin motsats hos sarmaterna, vilka tillbringa hela sitt liv på vagn och till häst.

Hos fennerna råder en häpnadsväckande vildhet och en ohygglig torftighet. De äga icke vapen, icke hästar, icke ens boningar. Till föda använda de vilda örter, till dräkt djurhudar, till bädd marken. Sitt enda hopp sätta de till sina pilar, vilka de i brist på järn spetsa med ben. Och detta samma jagtsätt8 utgör näringsfång ej mindre för kvinnor än för män, ty de förra följa vart det än bär och eftertrakta även de delaktighet i bytet9. Barnen hava ingen annan tillflykt undan vilda djur och oväder än i skygd av ett slags flätning av grenar10. Hit återvända ock de vuxna11, och här hava de gamla sitt tillhåll. Men lyckligare finna de denna lott än att gå och pusta vid åkerarbete, möda sig med husbygge och med spänning och oro sörja för egen och annans egendom. Obekymrade i sitt förhållande till människorna, obekymrade i sitt förhållande till gudarna hava de nått vad som är svårast att nå, i det att icke ens det att åstunda för dem är något behov.

Om det som ligger längre bort finnes endast sagor, såsom att hellusier och etioner12 hava ansikten och uppsyn såsom människor men kroppar och lemmar som vilda djur, vilket jag såsom outrönt för min del vill lämna därhän.
  1. Av slutkapitlet i Germania ägnar förf. huvuddelen (r. 1—22) åt några folk, om vilkas germanska börd han var mer eller mindre tveksam: Peucini, Venet(h)i (Venedi) och Fenni. Kapitlets inledning lyder i den latinska texten sålunda: Hic Suebiae finis. Peucinorum Venet(h)orumque et Fennorum nationes Germanis an Sarmatis ascribam dubito.
         Suebia     kallas det av sveber bebodda landet (jfr k. 45, a. 2). Vid uppräkningen av de sedan nämnda folken fortskrider Tacitus som i allmänhet från söder till norr. Sydligast bodde alltså peucinerna. De voro en avdelning av bastarnerna (Bastarnae, Basternae) och hade fått sitt namn av den i Donau nära mynningen belägna ön Peuce  (Πενχη) »furuön», vilken de besatt.
         Bastarnerna voro utan tvivel ett germanskt folk, ehuru de tidigt skilt sig från germanernas huvudmassa. De utbredde sig i landet öster om Karpaterna, som också kallades Alpes Bastarnicae, och ända bortom Dnjestr. De nämnas i historien tidigare än något annat germanskt folk. I förra delen av 2:a årh. f. Kr. hade konung Perseus av Macedonien kunnat vinna deras hjälp mot romarna, men gick genom sin girighet miste därom; längre fram betjänade sig emellertid Mithradates i kampen mot romarna av bastarniska legotrupper. Bastarnerna voro som germanerna i allmänhet ett mycket krigiskt folk. Plutarchus säger i sin levnadsteckning över Aemilius Paulus k. 12 om dem, att de icke förstodo sig på åkerbruk eller sjöfart eller boskapsskötsel, utan blott övade ett värv och en konst: μαχεσβαι χαί χρατείν τών αντιταττομενων. Som bundsförvanter till dakerna synas bastarnerna framträda på det av Trajanus till förhärligande av segern över dakerna uppförda Adamklissimonumentet i Dobrudscha.
         Emellertid förlorade bastarnerna i den främmande omgivning, vari de levde, jämförelsevis snart sin nationalitet. Men ännu i bysantinsk tid erinra om dem två kastell Βαστερναι söder om Donau på bulgariskt område. — Efter peucinerna nämnas Venet(h)i (veneterna eller venderna), såsom de slaviska folken av germanerna benämndes. Namnet skrives i Germaniahandskrifterna dels med th, dels med t, jfr t. ex. växlingen Gothi: Gott, th och t återge båda germ. þ. Men därjämte förekommer en s. k. Vernersk växelform med d eller rättare ð, jfr Venedi (hos Plinius d. ä.), gr. ονενεξαι, ags. Winedas. Se vidare om detta folk nedan. Av de tre i, början av k. 46 avhandlade folken nämnas till sist Fenni, d. ä. finnarna, vilka alltså böra ha bott nordligare än Peucini och Venet(h)i. Se vidare nedan.
         r. 2. Sarmatis, se om dessa ovan k. 1, a. 5. Efter dubito sätter jag punkt.
  2. Sedan vidtager r. 2 ff. en med quamquam inledd sats, som bäst föres tillsammans med det följande: Quamquam Peucini, quos quidam Bastarnas vocant, sermone cultu, sede ac domiciliis ut Germani agunt (jfr Müllenhoff D. A. IV, 515). De fyra orden sermone cultu sede ac domiciliis bilda tvenne grupper; i den första gruppen saknas bindeord; på den asyndetiska gruppen följer sedan en grupp med två genom ac förbundna ord. Här som ofta är förf:s strävan efter omväxling i uttryckssättet märkbar.
         sede ac domiciliis. sede     har avseende på att germanerna icke levde som nomader, utan hade fasta boplatser (jfr domos figunt om Venet(h)i r. 9.). domiciliis synes syfta på deras husbyggnader.
  3. I r. 4 ff. fortsättes karakteristiken av peucinerna, enligt handskrifterna, i följande ordalag: sordes omnium ac torpor procerum; conubiis mixtis nonnihil in Sarmatarum habitum foedantur.
         Det synes ej nödigt att här göra någon ändring i handskrifternas läsart, jfr Müllenhoff på nyss a. st. — sordes omnium »orenlighet tillhör (är kännetecknande för) alla», alltså icke blott barnen, jfr k. 20, 1 f., där det beträffande germanerna i allmänhet heter om barnen: in omni domo nudi acsordidi — — — excrescunt. torpor procerum. procerum syftar på hövdingarna, och deras hird. Att dessa hos germanerna i fredstid i allmänhet levde i slö overksamhet, är framhållet i början av k. 15; även i nu nämnda avseende liknade således peucinerna germanerna i allmänhet. Först i nästa mening anföres skälet, varför Tacitus dock tvekar att räkna dem som germaner: deras beblandelse med sarmaterna, som i viss man vanställt deras utseende.
         in Sarmatarum habitum foedantur »de vanställas till sarmaternas utseende», »så att de komma att likna sarmaterna»; in betecknar resultatet, jfr t. ex. in picem resinamve lentescit 45, 28 f.
  4. I r. 6 ff. talar förf. sedan om Venet(h)i. Om dessa anmärkes först: Venet(h)i multum ex moribus traxerunt. ex moribus bildar motsats mot det föregående habitum »utseendet» eller »kroppsbeskaffenheten». Medan peucinerna genom beblandelse med sarmaterna till utseendet eller kroppsbeskaffenheten kommit att i ej obetydlig grad likna dessa, hade Venet(h)i även upptagit mycket av deras (sarmaternas) seder.
         Venet(h)i, Venedi (vender) kallades, som redan ovan anmärkt, slaverna av sina germanska grannar, som också givit balterna namnet aestier. Namnets ursprung är dunkelt. Att märka är, att det förekommer på flere olika ställen i Europa, fastän i allmänhet något historiskt sammanhang mellan de så benämnda folken ej låter påvisa sig. Sålunda funnos veneter vid nordvästra ändan av Adriatiska havet, där namnet fortlever i landskaps- och stadsnamnet Venetia (it. Venezia). De där boende veneterna torde ha varit ett illyriskt folk, besläktat med nutidens albaneser. Vidare omtalas veneter i södra Bretagne, och Bodensjön kallades i forntiden Lacus Venetus, en benämning som väl förutsätter ett folknamn Veneti.
         Om de i k. 46 omtalade Venet(h)i voro identiska med slaverna, får man antaga, att det vendiska urhemmet sammanföll med det slaviska. Detta här man sökt kring mellersta och övre Dnjepr (eller Borysthenes, som floden hette i forntiden). Men härifrån hade slaverna tidigt utbrett sig åt väster och nordväst ända till Weichsel. Enligt Tacitus' framställning i k. 46 ha vi att tänka oss dem som boende mellan Peucini och Fenni, norr om de förra och söder om de senare. Deras område synes alltså på denna tid ha varit beläget ungefär i Volhynien och östra Polen. Längre fram utbredde de sig över Tyskland ända bortom Elbe och Saale. Men här råkade de i strid med tyskarna, en strid som i stort sett slutade med tyskarnas seger. Minnen av det slaviska väldet i Tyskland fortleva emellertid i vissa ortnamn, t. ex. de på -ow, varjämte också slaviskt språk hållit sig kvar här och där i Tyskland, i synnerhet i Lausitz vid övre Spree (lausitziskan eller, som den vanligen kallas, sorbiskan).
  5. Som bevis för att Venet(h)i upptagit mycket av sarmaternas seder anföres r. 7 f.: nam quicquid inter Peucinos Fennosque silvarum ac monlium erigitur latrociniis pererrant. Sarmaterna voro lystna efter byte och idkade gärna röveri; så också Venet(h)i.
         silvarum ac montium,     Några berg av betydenhet funnos knappast i det mellan Peucini och Fenni belägna området (det synes ju väsentligen vara frågan om Polen och den närbelägna delen av Ryssland).
  6. Vidare heter det i r. 8 ff.: hi tamen inter Germanos potius referuntur, quia et domos figunt et scula gestaut et pedum usu ac pernicitate gaudent: quae omnia diversa Sarmatis sunt in plaustro equoque viventibus.
         hi     »de nu nämnda» torde syfta såväl på Peucini som på Venet(h)i. Peucini och Venet(h)i är förf. benägen att räkna som germaner trots den starka påverkan de rönt från sarmatiskt håll. Ett bevis för deras germanska härkomst finner han i deras levnadssätt.
         r. 9. domos figunt »de hava fasta bostäder», eg. »de fästa, fastslå sina hus» (jfr i svenskan »slå ned sina bopälar»), Germanerna hade vid denna tid för längesedan hunnit över nomadstadiet. et scuta gestant. Det var germansk sed att använda skölden som försvarsvapen, däremot heter det om de sarmatiska roxolanerna Hist. I, 79 neque enim scuto defendi mos est.
         et pedum usu ac pernicitate gaudent.     Även härigenom betecknas en motsats mellan germaner och sarmater. De förra funno en glädje i att bruka sina egna fötter och i deras snabbhet. De senare däremot, som vanligen färdades ridande eller åkande, använde sina hästars fötter.
         r. 10. quae omnia diversa Sarmatis sunt. diversus »avvikande, skiljaktig» konstrueras i den klassiska prosan med a och abl., i poesi och efterklassisk prosa även med dat. Sarmatis står här med ett förkortat uttryckssätt för Sarmatarum moribus, jfr t. ex. Agr. 24, 9 f., där det om Hibernien (Irland) heter: solum caelumque — — — haud multum a Britannia differunt (Hiberniens) »jordmån och klimat skilja sig icke mycket från Britannien» i st. f. »från Britanniens»; Caesar Bell. gall. 6, 27, i consimilis capris figura »en kroppsform, som liknar getter» i st. f. »getters» (s. k, comparatio compendiaria).
         in plaustro equoque viventibus. plaustrum »vagn», spec. »lastvagn», jfr t. ex. Hor. Epist. II, 2, 74, där det på tal om trängseln på Roms gator heter: tristia robustis luctantur funera plaustris »sorgliga likprocessioner brottas med grova lastvagnar». Dessa vagnar tjänade de kringströvande sarmaterna som hus, i vilka kvinnor och barn och bohag medfördes. Jfr de sarmaterna närstående skyterna, om vilka det heter Hor. Od. III, 24, 10 quorum plaustra vagas rite trahunt domos »vilkas vagnar enligt sedvänjan draga de flyttande husen». Sarmater och skyter kallades därför αμαξόβιοι (av αμαξα »vagn» och βιος »liv»). Men även de germanska folken plägade medföra sådana vagnar, när de voro ute på vandring, så t. ex. cimbrerna. Sarmaterna använde, som sagt, vagnar för att transportera hustrur och barn, men själva plägade de rida, jfr equoque.
  7. I r. 11 kommer förf. slutligen till det tredje av de i kapitlets början uppräknade folken: Fenni, d. ä. finnarna. Om detta folk är att räkna som germanskt eller sarmatiskt, är en fråga, som förf. ej särskilt diskuterar. Han torde ha menat, att den följande skildringen av finnarnas levnadssätt tillräckligt bevisar deras icke-germanska ursprung. Finnarna synas vi enligt Tacitus' framställning ha att tänka oss som boende norr om Venet(h)i, kanske i Östersjöprovinserna, söder om Finska viken. Annars kan man förmoda, att de finsk-ugriska folkens urhem legat i det inre Ryssland kring Volga.
         Tacitus är den förste författare, som nämner Fenni, liksom han är den förste, som omtalar Suiones. Namnet Fenni är till sitt ursprung dunkelt. Vanligen sammanställer man det med verbet finna, got. finþan o. s. v. Den germanska grundformen för Fenni antages i allmänhet vara fenþn-, varav med regelrätt förlust av p mellan de båda nasalerna: fenn-, finn-. Den egentliga betydelsen skulle vara »vandrarefolk» (jfr fht. fendo av fanþian- »fotgängare») eller »finnare-, samlarefolk». Även har man betraktat folknamnet finnar som sekundärt i förhållande till landsnamnet Finland, vilket skulle innehälla ett gammalt terrängnamn, besläktat med det tyska bergsnamnet Finne.
             Förf. talar vidare (r. 11 ff.) om finnarnas kulturella ståndpunkt, vilken skildras som mycket primitiv. Skildringen inledes sålunda: Fennis mira feritas, foeda paupertas: non arma, non equi, non penates; victui herba, vestitui pelles, cubile humus; sola in sagittis spes, quas inopia ferri ossibus asperant.
             Denna mening kan sägas vara typisk för Tacitus' stil: verben äro utelämnade i huvudsatserna, satsleden asyndetiskt uppradade; härtill komma anaphora och alliteration.
    mira feritas. mirus tjänar ofta att beteckna en mycket hög grad, det kan då återges med »utomordentlig, ovanlig» eller något dyl. Så här och t. ex. Agric. 6 vixeruntque mira concordia »de levde i utomordentlig (sällspord) endräkt». Jfr för övrigt det förstärkande mirum quam, mirum quantum, t. ex. id mirum quantum profuit ad concordiam civitatis (Livius II, 1, 11).
         foeda paupertas. foedus »vederstygglig» har här avseende på den smuts, det snusk (sordes), som ofta följer med fattigdomen. non arma »de hava ej vapen», i eg. mening, d. v. s. av samma art som romare och germaner, jfr vad nedan r. 13 f. säges om finnarnas pilar med spetsar av ben. non equi. Som en ersättning för hästar kunde renarna betraktas, men dessa djur synes Tacitus ej ha känt till. non penates, penates »husgudar», här som ofta i den överflyttade betydelsen »hem, hus och hem». I non penates ligger, att Fenni icke hade några fasta bostäder. victui herba, victui dat. finalis liksom det följande vestitui. Men sedan avlösas de finala dativerna av en predikativ nominativ: cubile humus. Samma konstruktionsväxling förekommer hos Cicero Tusc. V, 32, 90: mihi amictui est scythicum tegimen, calciamentum solorum callum, cubile terra, pulpamentum fames. herba »örter»: singularis av växtnamn användes ofta kollektivt (viola »violer», rosa, »rosor» o. s. v.), och detsamma gäller om släktnamnet herba. Säkert är här fråga om vilda örter, som ju ofta bland mindre civiliserade folk tjänade som ett billigt födoämne. Jfr Plinius Nat. hist. 21, 86 herbae sponte nascentes, quibus pleraeme gentium utuntur in cibis »av sig själva växande (=vilda) örter, som många folk använda till föda» (eg. »bland sina födoämnen»). du Mesnil har i st. f. handskrifternas herba genom konjektur insatt fera, vilket är onödigt. vestitui pelles är alldeles parallellt med det föregående victui herba. sola in sagittis, spes. sola har en handskrift (E., Aesinas), de övriga solae. Denna läsart har givit anledning till ändring av spes till opes (Meiser). Men spes kan här som på flere andra ställen hos Tacitus vara pluralis. Man behöver i sådant fall ej insätta opes. Vad beträffar inskjutningen av in sagittis mellan sola (solae) och spes jfr förf. Krit.-exeg. Bemerk, zu den kleinen Schriften des Tacitus s. 102, där jag bland annat jämfört Tac. Ann. VI, 34, 5 f. atque illis (Parthis) sola in equite vis. Finnarna voro berömda som bågskyttar. quas (sagittas) inopia ferri ossibus asperant, eg. »som de göra skarpa medelst ben», d. ä. »som de förse med spetsar av ben». Tacitus' skildring av Fenni går, som redan ovan antytt, ut på, att de stodo på ett mycket lågt kulturstadium, eller med andra ord, att de voro ett slags vildar. Icke minst betecknande i detta avseende är vad han här uppger, att de av brist på järn gjorde sina pilspetsar av ben, som vanligt var under stenåldern, då man ännu ej kände bruket av metaller. Man är dock numera allmänt ense om, ett finnarna på den tid, då Tacitus skrev Germania, måste ha stått betydligt högre i kulturellt avseende, än hans beskrivning ger vid handen. Härom vittna bl. a. en mängd från germanskt och baltiskt håll mycket tidigt av finnarna upptagna lånord. En förklaring till att Tacitus sätter finnarnas kulturstadium så lågt har man ofta, ej utan sannolikhet, sökt däri, att han förväxlat finnarna med lapparna, en förväxling som låg nära till hands och även annars förekommer. Lappar voro ju också, som allmänt erkänt, de av åtskilliga gamla författare omtalade s. k. skridfinnarna i norra Skandinavien (om namnets växlande, delvis på förvanskning i handskrifterna beroende former se t. ex. Müllenhoff D. A. II, 41). Skridfinnarna hade sitt namn »skridfinnar» eller glid-finnar därav, att de fortskaffade sig på skidor. Om denna rörelse användes nämligen verbet skrida, ty. schreiten. Skridfinnarna skildras som stående på ett primitivt kulturstadium, ungefär som Fenni hos Tacitus.
  8. I r. 14 ff. fortsättes skildringen av finnarnas levnadssätt sålunda: idemque venatus viros pariter ac feminas alit; passim enim comitantur partemque praedae petunt. nec aliud infantibus ferarum imbriumque suffugium quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur: huc redeunt iuvenes, hoc senum receptaculum.
         Finnarna beskrivas som ett jägarfolk, och icke blott mannen utan även kvinnorna skola ha deltagit i jakten (detsamma meddelas om skridfinnarna).
         passim enim comitantur, sc. viros feminae. infantibus: infans står här i sin ursprungliga bet. »spätt barn» (eg. »en som icke kan tala», av in privativum och fari). ferarum imbriumque gen. object. beroende av det följande suffugium, jfr k. 16, 12 suffugium hiemis och 45, 10 omniumque tutela »skydd mot allt».
         in aliquo ramorum nexu »i ett slags flätning av grenar». Härmed avses förmodligen ett slags riskojor, någonting analogt med lappkåtorna.
  9. I r. 18 ff. talas om finnarnas förnöjsamhet med sin lott och deras frihet frän behov. Det heter: sed beatius arbitrantur quam ingemere agris, illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare; securi adversus homines, securi adversus deos rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus esset.
         sed beatius arbitrantur     »de anse det (detta levnadssätt) lyckligare».
         ingemere agris »sucka över (på) åkrar (agris dat.), gå och sucka som jordbrukare», jfr Verg. Georg, I, 45 f. och Hor. Ep. I, 7, 85, där det heter om jordbrukaren immoritur studiis »han dör under sitt arbete», d. v. s. »han släpar ihjäl sig». Analogt är det följande illaborare domibus »arbeta på hus, anstränga sig med att bygga hus».
         suas alienasque fortunas spe metuque versare. versare betyder väl här ej »överväga, betänka», såsom det av somliga, t. ex. Müllenhoff och Schwyzer, översättes, utan snarare är det = »sätta i rörelse, sätta i omlopp»: fortunas versare är »sätta gods, pengar i omlopp, sätta om pengar», jfr substantivet versura i betydelsen »omsättning», »lån som upptages för att betala ett annat». spe metuque abl. modi, som i efterklassiskt latin ofta användes även av substantiv utan attribut. spe metuque betecknar de känslor, som behärska den spekulerande affärsmannen: hopp om förtjänst och fruktan för förlust.
         securi adversus homines, securi adversus deos. adversus »gentemot» utan bibetydelse av fientlighet, såsom ej sällan även i klassisk prosa. Genom sin fattigdom hade Fenni intet att frukta vare sig av gudar eller människor.
         r. 21 står det starkare hänvisande ille i st. f. is. Jfr t. ex. k. 2, 9 celebrant carminibus antiquis, quod unum apud illos memoriae et annalium genus est och andra i E. Wolffs senaste upplaga av Germania s. 123 anförda ställen.
         (ut illis) ne voto quidem opus esset. Frihet från behov var enligt vissa filosofiska skolors åsikt ett eftersträvansvärt, men svårupphinneligt ideal. Tacitus' tendens att idealisera kulturlösa naturfolk, vilken ofta gör sig märkbar i Germania, framträder i fråga om Fenni särskilt tydligt. En god analys av Tacitus' skildring av Fenni ger E. Flinck i uppsatsen Suomalaisten ensimäinen maininta historiassa »Finnarnas första omnämnande i historien» (i tidskriften Aika 15, 1921). Han framhåller i synnerhet, att Tacitus' uppgifter om Fenni icke innehälla något nytt utöver dem, som funnos om naturfolken i allmänhet. Här som ofta rör sig Tacitus med allmänt litterärt vandringsgods.
         Flincks på finska skrivna uppsats har för mig godhetsfullt tolkats av fil. lic. Erland Hjärne.
  10. Till sist kastar förf. i slutkapitlet i Germania en hastig blick på sagolandet ytterst i nordost. Den latinska texten lyder (r. 22—24): cetera iam fabulosa: Hellusios et Etionas ora hominum vultusque, corpora atque artus ferarum gerere: quod ego ut incompertum in medium relinquam.
         Den i accus. cum inf. konstruerade satsen Hellusios et Etionas ora hominum — — — gerere kan fattas som beroende av ett i det föregående fabulosa liggande fabulosum est. Härledningen och betydelsen av namnet Hellusii är ej säkert känd. Schwyzer s. 104 f. jämför, under framhållande av att det börjande h kan vara etymologiskt värdelöst, gr. ελλός av *ελνός »hjortkalv», ty. Elen, Elentier o. s. v. och översätter Hellusii med »die Hirschartigen». Möjligt, men osäkert. I det med Hellusios förbundna namnet vackla handskrifterna mellan Etionas och Oxionas. Vilkendera namnformen som är den ursprungliga, har ej kunnat säkert avgöras. Av båda hava etymologiska tydningar givits, vilka dock äro rätt tvivelaktiga. Etiones har man sammanställt med fsv. iaetun, fisl. iotunn »jätte». Oxiones åter har man förbundit med sv. oxe, ty. Ochs: Oxiones skulle betyda »oxmänniskorna», vilket skulle stämma med den följande uppgiften, att dessa människor hade corpora atque artus ferarum. Allehanda underliga företeelser (miracula), bland annat gestalter utgörande ett mellanting mellan människa och djur (ambiguas hominum et beluarum formas), sade sig Germanicus' stormdrivna soldater ha sett i Nordsjön (Ann. II, 24). Annars förlade historici och geografer dylika märkvärdiga varelser mest till jordens yttersta utkanter, såsom här (i k. 46) är fallet. Det är troligt, att någon verklighet ligger bakom dessa historier. Man har bl. a. antagit, att den av djurhudar bestående beklädnaden framkallat intrycket av djur.
         quod ego ut incompertum in medium relinquam. Så handskrifterna; Halm har i st. f. in medium insatt in medio, vilket upptagits av somliga utgivare, utan tvivel med orätt. in medium relinquere citerar Gellius Noct. att. 17, 2, 11 från annalisten Claudius Quadrigarius och tillägger: probabilius significantiusque sie dici videbitur, si quis ea verba non incuriose introspiciat. Även annars möter oss understundom under alla språkets perioder in med ack., där vi skulle vänta in med abl., och tvärtom (jfr t. ex. Kühner-Stegmaun Satzlehre I, 588 ff., Leumann-Hofmann Lat. Gramm. 538)

Tillbaka till förstasidan
  1. Dessa äro det första med säkerhet germanska folk, som — i början av andra århundradet f. Kr. — uppträder i den politiska historien. De kallades då bastarner. Namnet pevciner erhöllo de av ön Pevke vid Donaus mynning, där en del av dem slog sig ner. Se ock kap. 43 n. 11.
  2. Venedi eller Veneti, d. ä. vender. Detta namn gåvo nordborna de slaviska folken i allmänhet. Betecknar detta namn här ett slaviskt folk, blir detta dock icke första stället, varest i så fall den slaviska folkstammen omtalas, enär redan Plinius d. ä. (Nat. hist. 4.96) omnämner venederna vid Weichsel (Vistla). Sannolikare synes kanske dock, att något folk åsyftas, vilkets namn de senare invandrade slaverna fått övertaga (jfr kap. 45 n. 4).
  3. Fenni, finnar, betecknar sannolikt något folk, som uppgått i och givit sitt namn åt de nuvarande finnarna. Av norrmännen kallas också lapparna finnar.
  4. Se kap. 1 n. 7. Jfr. ock kap. 45 n. 3.
  5. D. v. s. pevcinerna, — Även häri avvika de, under sarmatiskt inflytande, från övriga germaner, vilka dagligen badade eller tvådde sig (kap. 23).
  6. Fasta bostäder framhållas alltså såsom något för germanerna kännetecknande. Jfr. kap. 16 (26) och kap. 17 (16).
  7. Ordagrannt: fötter. De voro goda fotgängare.
  8. Nämligen med benspetsade pilar och båge.
  9. Författarens mening måste vara, att även kvinnorna såsom ett slags amasoner (jfr kap. 45 n. 13) deltogo i jagten och på grund därav krävde sin del i bytet.
  10. Alltså en riskåta.
  11. D. v. s. efter jagten.
  12. Enligt annan läsart oxioner.
    13.