Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA ANNALER

SJETTE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51

År 34 e. Kr.
(E. R. b. 787)

KAP. 28 Det året, då Paullus Fabius och Lucius Vitellius voro konsuler, kom fogeln phenix, efter ett långt omlopp af sekler, till Egypten och gaf landets och Greklands lärde ett ämne till många afhandlingar öfver detta under. Jag vill anföra de omständigheter i hvilka de äro ense, och flera tvistiga, men icke ovärdiga att kännas. Att detta djur är helgadt åt solen och genom sitt utseende och färgen af sina fjädrar skildt ifrån andra foglar, deruti instämma de som beskrifvit dess skapnad. Om längden af dess lifstid äro berättelserna olika. Allmännast uppgifves den till femhundra år. De finnas dock som försäkra att den upptager fjortonhundra sextioett år1, och att af dem som förut blifvit sedda den första under Sesostris, den andra under Amasis2 och den tredje under Ptolemeus3, tredje konungen af den macedoniska stammen, kommit flygande till staden Heliopolis, åtföljda af en myckenhet andra foglar, som undrade på den ovanliga skapnaden. Men forntiden är betäckt af mörker: emellan Ptolemeus och Tiberius voro icke fullt tvåhundra femtio år. Derför trodde några att detta var en falsk phenix, som icke kommit från arabernes land, ej heller gjort något af det som den gamla sagan försäkrat om den äkta. När denna nämligen fulländat sitt antal af år, och döden nalkas, bygger han i sitt eget land ett näste och gjuter deruti en alstrande kraft hvaraf en ny fogel bildas. Sedan denna blifvit fullväxt, är hans första omsorg att begrafva sin fader, och detta gör han icke utan öfverläggning. Lastad med ett knippe af myrrha, försöker han sig på en lång färd, och då han finner sig nog stark för bördan och vägen, lyfter han faderns kropp på sin rygg och förer honom på solens altare att förbrännas. Detta är osäkert och blandadt med diktade tillsatser. Men att denna fogel stundom visar sig i Egypten är otvifvelaktigt.

  1. 1461 - det s.k. stora egyptiska året.
  2. Regerade ca 570-526.
  3. Med tillnamnet Euergetes. Dog 222 f.Kr.

KAP. 29 I Rom var emellertid ett oafbrutet blodbad. Pomponius Labeo, hvilken jag nämt1 såsom befälhafvare i Mesien, afskar sina ådror och lät blodet förrinna; hans maka Paxea följde efterdömet. Fruktan för bödeln gjorde att sådana dödssätt ofta valdes; och som de hvilkas dom var fäld hade förverkat sin egendom och sin rättighet att begrafvas, men de åter som sjelfva afgjorde sitt öde fingo sina kroppar jordade, sina testamenten beståndande, så var det en vinst att skynda. I bref till senaten erinrade Tiberius »att det varit brukligt hos förfäderne, då man ville bryta med en vän2, att förbjuda honom sitt hus och på det sättet sluta förbindelsen: detta hade också han iakttagit emot Labeo. Men denne, som såg sig hårdt ansatt för oredlig förvaltning af provinsen och för andra brott, hade genom väckande af ovilja (emot fursten) velat öfverskyla sin skuld och utan orsak skrämt sin hustru, hvilken, ehuru brottslig, icke varit inbegripen uti anklagelsen.» Mamercus Scaurus blef derefter ånyo instämd: en man, utmärkt af sin börd och sin vältalighet såsom sakförare, men vanfrejdad för sina seder. Icke Sejani vänskap störtade denne, men det, som var icke mindre verksamt till undergång, — Macros hat, hvilken nu, fastän hemligare, dref samma yrke och hade angifvit ämnet för ett sorgspel som Scaurus författat, samt anfört några verser som kunde lämpas på Tiberius. Men det som utaf åklagarne Servilius och Cornelius honom påbördades, var «ett straffbart umgänge med Livia3 och magiska vidskepelser.» Scaurus förekom sin dom på ett sätt, värdigt de gamla emilierne, uppmanad af sin hustru Sextia, som tillstyrkte honom att dö och följde honom i döden.

  1. IV, 47.
  2. Jfr II, 70.
  3. Livilla, Germanicus syster.

KAP. 30 Och likväl blefvo anklagarne sjelfva icke strafflösa, om tillfälle yppades: såsom nu Servilius och Cornelius, ryktbara genom Scauri störtande, förklarades fredlösa och affördes till öar, emedan de tagit penningar af Varius Ligur, för att nedlägga en angifvelse. Så äfven Abudius Ruso, som hade beklädt edilsembetet: han ville väcka förföljelse mot Lentulus Getulicus1, under hvilkens befäl han fört en legion, för det denne utsett Sejani son till sin måg, men blef sjelf dömd brottslig och fördrifven ur staden. Getulicus förde den tiden befälet öfver legionerna i öfre Germanien: genom gränslös mildhet och måttlig stränghet hade han gjort sig särdeles älskad och var äfven hos den närmast liggande krigshären, genom sin svärfader Lucius Apronius2, icke utan inflytande. Deraf vann det ryktet trovärdighet, att han vågat skrifva till Tiberius ett bref af följande innehåll: «Slägtförbindelsen med Sejanus hade han icke af egen drift, utan på Tiberii tillstyrkan ingått: han hade lika lätt som Tiberius kunnat bedragas, och samma misstag borde icke för Tiberius vara oskadligt, för andra en orsak till förderf. Hans trohet vore orubbad och skulle förblifva det, om inga försåt för honom utlades. En efterträdare kunde han icke anse annorlunda än såsom ett dödsbud. De skulle ingå liksom ett fördrag, att fursten skulle i allt öfrigt vara herre, han sjelf behålla sitt befäl.» Detta steg, ehuru förvånande, blef troligt deraf, att han ensam bland alla Sejani anhöriga förblef fredad och i hög ynnest3. Tiberius besinnade nämligen att, så allmänt hatad som han var och på gränsen af sin lefnad, var det mera af ryktet än af styrkan som hans makt uppehölls.

  1. Jfr IV, 42.
  2. Jfr IV, 73.
  3. Han avrättades år 39.

År 35 e.Kr.
(E. R. b. 788)

KAP. 31 Då Cajus Cestius och Marcus Servilius voro konsuler, kommo till Rom några parthiska ädlingar, utan sin konungs, Artabani1, vetskap. Denne, som af fruktan för Germanicus varit trogen emot romarne, rättvis emot de sina, öfvergick sedermera till trotsighet emot oss, grymhet emot sina undersåtar. Ty de krig han med framgång fört emot kringboende nationer hade gifvit honom dristighet, och han föraktade Tiberii ålderdom såsom kraftlös; han traktade dessutom efter besittningen af Armenien, der han efter Artaxias'2 död insatte Arsaces, den äldste af sina söner, till konung, och lade dertill en ny förolämpning, då han genom sändebud lät fordra tillbaka den skatt som af Vonones blifvit qvarlomnad i Syrien och Cilicien, samt persernes och macedonernes gamla gränser, under det han med skryt och hotelser utlät sig att han tänkte eröfra alla de länder som besuttits af Cyrus och sedan af Alexander. Den kraftigaste tillstyrkaren till denna hemliga beskickning från partherne var Sinnaces, en man af hög börd med deremot svarande rikedomar, och näst efter honom Abdus, som var snöping; hvilket hos barbarerne, långt ifrån att anses med förakt, tvärtom medför inflytande. Dessa två, i förening äfven med andra förnäma» begärde från Rom Phraates, konung Phraates' son, emedan af arsacidernes stam ingen fans som de kunde sätta på tronen, sedan de flesta voro mördade af Artabanus, de öfriga ännu minderåriga. «Det behöfdes (sade de) blott ett namn och en anförare; blott att med Cesars vilja en ättling af Arsaces visade sig på stranden af Eufrat.»

  1. Jfr II, 3.
  2. Jfr II, 56.

KAP. 32 Detta hade Tiberius önskat. Med prakt utrustar han Phraates till sina fäders tron, dock trogen sin föresats att med klokhet och list behandla utländska angelägenheter, men undvika vapenskifte. Emellertid har Artabanus fått kunskap om stämplingarna; än hålles han af fruktan tillbaka, än uppbrusar han af hämdlystnad. Hos barbarerne är betänklighet ett bevis på slafsinne: att genast handla anses för kungligt. Nyttan behöll likväl öfverhand; under sken af vänskap bjöd han Abdus till en måltid och fjettrade genom ett långsamt gift hans verksamhet; Sinnaces uppehöll han genom förställning, genom skänker och tillika genom förrättningar. Phraates hade emellertid aflagt det romerska lefnadssättet, hvarvid han under så många år blifvit van, för att antaga parthernes, men oförmögen att uthärda sitt fäderneslands bruk, sjuknade han i Syrien och dog. Tiberius öfvergaf dock icke hvad han börjat. Emot Artabanus uppstälde han en ny medtäflare i Tiridates, en prins af samma blod; till Armeniens återtagande valde han Mithridates från Iberien, hvilken han försonade med hans broder Pharasmanes, som regerade i deras fädernesland, och utförandet af alla sina planer i Orienten uppdrog han åt Lucius Vitellius1. Det är mig ej obekant att denna man har i Rom ett elakt rykte, och att många styggelser om honom berättas; men såsom styresman af provinser visade han en dygd, värdig de gamla tiderna. Återkommen derifrån och genom fruktan för Cajus, genom förtrolighet med Claudius förvandlad till en föraktlig slaf, nämnes han hos efterverlden såsom ett mönster af det nedrigaste smicker. Hans första uppförande har försvunnit för det sista, och en neslig ålderdom utplånat minnet af hans ungdoms dygder.

  1. Jfr XI, 2; XII, 4 och 42.
KAP. 33 Ibland småkonungarne var Mithridates först verksam. Han förmådde Pharasmanes att med list och styrka understödja sina företag. Snart funnos ock förförare som med mycket guld förledde Arsaces' betjening till ett nidingsdåd, och vid samma tid inbröto ibererne med betydlig härsmakt i Armenien och eröfrade staden Artaxata. När Artabanus härom fått kunskap, utrustade han sin son Orodes till hämnare. öfverlemnade honom den parthiska hären och utsände värfvare att för betalning anskaffa hjelptrupper. Å andra sidan förband sig Pharasmanes med albanerne och påkallade sarmaterne, hvilkas höfdingar tagit penningar från bägge sidor och efter detta folks sed delade sig emellan de krigförande. Men ibererne, mästare af landet, utgöto plötsligen öfver Armenien genom det caspiska passet en flod af sarmater, då deremot de som kommo till parthernes bistånd lätt afhöllos, emedan fienden tillspärrat de öfriga vägarna, och den enda som återstod, emellan hafvet och Albaniens yttersta berg, var denna årstiden obrukbar. Ty genom de ärliga sommarvindarna öfversvämmas vaden; men om vintern vräker sunnanblåsten floden tillbaka, vattnet drifves inåt hafvet, och sandbankarna utmed stränderna blifva torra.  
KAP. 34 Pharasmanes, således förstärkt med hjelptrupper, utmanar nu den af inga bundsförvandter understödda Orodes till slagtning, hånar honom, då han undviker den, rider trotsande ända fram till hans förskansningar, ofredar hans furagerare och kringhvärfver ofta lägret med vaktposter, såsom vid en belägring, tilldess slutligen partherne, ovana att låta sig skymfas, samla sig omkring sin konung och fordra drabbning. Deras enda styrka bestod i rytteri; Pharasmanes hade äfven förträffligt fotfolk. Ty ibererne och albanerne äro, såsom bergsbor, mera härdade för mödor och besvär. De säga sig härstamma af thessalierne från den tid då Jason, efter att hafva bortfört Medea och med henne aflat barn, Sedermera återtog Eëtes' tomma konungaborg och den lediga colchiska tronen. Också bibehålla de många minnen af hans namn, tillika med Phryxi orakel; och ingen skulle vilja offra en vädur, emedan det tros att en sådan öfverfört Phryxus, antingen det varit ett verkligt djur eller namnet på ett fartyg. Då nu å båda sidor slagtordningen var bildad, talade parthern om »herraväldet öfver orienten, arsacidernes lysande ära och, i motsats deraf, iberernes oberömda namn, deras lejda krigare: Pharasmanes, «att ibererne aldrig böjt sig under parthernes ok; att ju högre det mål vore hvartill de syftade, dess större vore äran, om de segrade, dess större också nesan och faran, om de flydde.» Tillika visade han på de sinas förfärliga rustning, medernes guldblänkande skaror; på ena sidan män, på den andra byte.  

KAP. 35 Men hos sarmaterne var härförarens röst icke den enda som hördes: hvar man uppeggade den andre, »att icke begynna striden med pilar, utan i ett hastigt anfall med handgemäng öfverraska fienden.» Omvexlande blefvo härigenom slagtningens uppträden; då parthern, van med lika skicklighet att förfölja eller vika tillbaka, spridde sina sqvadroner och sökte utrymme för pilskott; Sarmaterne åter bortlade bågen, som de mindre skickligt handtera, och rusade fram med pikar och svärd. Der såg man dem, såsom i en rytteridrabbning, ömsom göra front och rygga: här såsom sluten slagtordning, med kroppar och vapenstötar tränga och trängas tillbaka. Snart började äfven albanerne och ibererne att fatta uti ryttarne, trycka dem ned och tvinga fienderne till en dubbel strid, i det nu icke blott rytteriet, utan på närmare håll äfven fotfolket ansatte och sårade dem*). Sysselsatta emellertid att uppmuntra de tappra, att understödja de svigtande, utmärkta från hopen och derigenom kända af hvarandra, drabba Pharasmanes och Orodes med ömsesidigt anskri, med rigtade spjut, häst emot häst tillsammans; Pharasmanes likväl med mera kraft, ty han sårade Orodes genom hjelmen, men bortförd af sin häst, kunde han icke förnya stöten, och den sårade räddades af de tappraste bland sin lifvakt. Ett ogrundadt rykte att han stupat förskräckte likväl partherne, så att de uppgåfvo segern.

  • Texten är här förmodligen felaktig, och rätta läsningssättet osäkert.

KAP. 36 Nu gick Artabanus med hela sitt rikes styrka att hämnas. Genom sin kännedom af landet hade ibererne öfverhand i slagtningar. Likväl skulle han icke aftågat, om ej Vitellius, genom legionernas sammandragande och ett utspridt rykte att han tänkte infalla i Mesopotamien, hade väckt fruktan för ett krig med romarne. Då öfvergafs Armenien, och Artabani sak var förlorad; ty Vitellius lockade hans folk »att öfvergifva en konung som var grym under freden, och i krig genom sina olyckor förderflig.» Sinnaces, såsom jag nämt, förut fiendligt sinnad, drog i följd häraf med sig sin fader Abdageses samt andra, som hittills dolt sitt tänkesätt och nu af de beständiga olyckorna funnos benägnare till affall. Till dem samlades efterhand alla som, mera af fruktan än af kärlek, voro underdåniga och nu fattade mod, sedan de funnit anförare. Snart återstod för Artabanus intet annat än hvad bland hans lifvakt fans utaf utländningar, hvilka, allesammans flyktingar från egna fädenesland, okunniga om det goda, likgiltiga för det onda, endast lefde af sold, färdiga att nyttjas till bofstycken. I detta sällskap flydde han skyndsamt till aflägsna trakter, ända till Scythien1, med hopp att der finna understöd ty han var med hyrcanerne2 och caramanierne3 genom skyldskap förbunden — och att partherne, alltid bevågna sina regenter, då de äro frånvarande, oroliga i deras närvaro, under tiden kunde ångra sig.

  1. Här avses skyterna öster om Kaspiska havet.
  2. Hyrkanerna levde sydost om Kaspiska havet.
  3. Karmanierna levde i sydöstra delen av riket, mellan öknen Kirman och Persiska viken.

KAP. 37 Då Vitellius hörde att Artabanus flytt och att hans landsmän voro böjda för en ny konung, uppmuntrar han Tiridates att begagna sig af tillfället, och tågar med kärnan af legionerna och hjelptrupperna till stranden af Eufrat. Medan de här offra, den ene, efter romerska bruket, ett svin, ett får och en oxe1, den andre en häst till flodens blidkande, berätta strandboarne »att Eufrat, utan tillökning af regn, af sig sjelf ofantligt uppsvalde och med ett hvitt skum bildade kretsar i skapnad af ett diadem: ett förebud till lycklig öfverfart.» Med mera klyftighet förklarade andra »att företaget skulle i sin början hafva framgång, men utan varaktighet; ty på det som af jorden eller himmelen förebådas kan man säkrare lita; men floderna, ostadiga till sin natur, visa och bortrycka förebuden i samma ögonblick.» Sedan en skeppsbrygga blifvit gjord och krigshären öfverförd, var Ornospades den förste som infann sig i lägret, åtföljd af många tusen ryttare. Fordom förvisad ifrån sitt fädernesland, hade han icke utan ära bistått Tiberius, då han fullbordade Dalmatiens eröfring2, och derför erhållit romersk medborgarrätt. Sedermera försonad med sin konung, hade han hos honom uppstigit till högt anseende och blifvit satt till höfding öfver den jemna landsträcka hvilken, kringfluten af de ryktbara floderna Eufrat och Tigris, fått namn af Mesopotamien. Icke långt derefter kom Sinnaces med ny förstärkning af trupper, och partiets hufvudstöd Abdageses medförde kronans skatt och de kungliga smyckena. Vitellius, som ansåg det vara nog att hafva visat de romerska vapnen, förmanade Tiridates och de förnäma, den förre »att hafva för ögonen sin farfader Phraates och sin fosterfader Cesar och bådas ärofulla bedrifter,» de sednare» att bibehålla lydnad för sin konung, vördnad emot oss och hvar och en sin heder och pligt.» Derefter gick han med legionerna tillbaka till Syrien.

  1. Svin, får och tjur - suovetaurilia.
  2. Dalmatiska kriget varade 6-9 e.Kr.
KAP. 38 Hvad under tvenne fälttåg tilldrog sig har jag här sammanbundit, för att gifva sinnet någon hvila från inhemska olyckor. Ty fastän tre år förflutit, sedan Sejanus undergick dödsstraffet, hade hvarken tid eller böner eller mättnad, intet hvaraf andra menniskor pläga bevekas, kunnat blidka Tiberius: ännu straffade han det obevista eller längesedan förgätna såsom de gröfsta och nyligen begångna brott. Under en sådan farhåga ville Fulcinius Trio icke afbida sina anklagares tillämnade anfall. Han uppsatte sitt testamente, som innehöll många och bittra utfall emot Macro och de förnämsta af furstens frigifna; honom sjelf förebrådde han »en af ålderdom försvagad tankekraft och hans beständiga frånvaro, som vore ett slags landsflykt.» Detta, som af arfvingarne blifvit undandoldt, befalde Tiberius att uppläsa, antingen för att gifva sig anseende af fördragsamhet med andras frihet och att han föraktade tadlet, eller emedan han, länge okunnig om Sejani bofstycken, nu ville på hvad sätt som helst höra dem yppas och åtminstone i smädelserna upptäcka sanningen, som smickret bortskymmer. Senatorn Granius Martianus, anklagad af Cajus Gracchus för brott emot majestätslagen, slutade i dessa dagar sitt lif genom sjelfmord, och Tatius Gratianus, som varit pretor, dömdes efter samma lag till döden.  

KAP. 39 Ett lika slut tingo Trebellienus Rufus och Sextus Paconianus: den förre blef sin egen baneman; den sednare stryptes i fängelset, för verser som han der hade gjort emot fursten. Tidningarna härom inhämtade Tiberius icke, såsom förut, af hafvet skild från Italien och genom långväga budskickningar, utan så nära invid Rom, att han samma dag eller följande morgonen kunde besvara konsulernes bref; man skulle nästan kunnat säga att han såg det blod, som strömmade i husen eller under bödlarnes händer. Vid årets slut afled Poppeus Sabinus, hvilken, utan hög börd, genom furstarnes ynnest hade vunnit konsulat och triumfens ära, och i tjugofyra år förestått styrelsen af de största provinser, icke för någon ovanlig skicklighet, utan emedan han var sysslorna jemt vuxen; men något mera var han icke.

Kapitel 40-51 (år 36-37 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.