Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 
 

 


Örjan Martinsson

ELFTE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38

Innehåll

Början af denna bok saknas. Det som finnes öfrigt innefattar händelserna under tvenne år, nemligen 800, 801 efter Roms byggnad. I det närmast föregående synes förf. hafva omtalat huru Messalina, Claudii beryktade maka, under det hon mer och mer öfverlemnade sig åt utsväfningar i otukt, tillika missbrukade sin gemåls svaghet, för att störta personer, som voro henne misshagliga eller genom hvilkas undanrödjande hon kunde tillfredsställa någon af sina nyckfulla lustar. Sådana voro ibland andra, Poppea Sabina och Valerius Asiaticus. Poppea (den skönaste bland sin tids fruntimmer i Rom och moder till en lika skön dotter af samma namn, hvilken längre fram förekommer såsom Neros gemål) skall hafva ådragit sig hennes hat, såsom älskad af pantomimen Mnester, för hvilken äfven Messalina fattat tycke. Valerius, en rik och betydande man. som redan tvenne gånger (och sednast det föregående året) varit konsul, troddas fordom hafva haft någon kärlekshandel med denna Poppea. Dertill kom Messalinas lystnad till de präktiga lucullanska lustgårdarna, som nu ägdes af Valerius. Af dessa skäl blef hans undergång besluten.

Valerius Asiaticus blir således, tillika med Poppea, genom Messalinas tillställning anklagad af Suilius och genom Vitellii falskhet satt. i nödvändighet att sjelf afhända sig lifvet, hvilket han med utmärkt lugn verkställer (kap. l—3). — Flere invecklas i hans och den äfven sjelfmördade Poppeas olycka. En dröm anses såsom tillräcklig grund till anklagelse för majestätsbrott (kap. 4). — I senaten klagas öfver advokaters oredlighet och falhet. Ett maximum för deras arvoden bestämmes af fursten (kap. 5—7). —— Inbördes split och oroligheter i orienten (kap. 8—10). — Sekularspel i Rom (kap. 11). — Messalinas ursinniga kärlek till C. Silius (kap. 12).— Claudius, derom okunnig eller obekymrad, sysselsätter sig emellertid med stiftande af åtskilliga lagar, romerska alfabetets riktande med nya bokstäfver, o. s. v. (kap. 13—15). — Oroligheter i Gemnanien. Corbulos bedrifter, såsom befälhafvare i nedre Germanien, belönade med triumfens hederstecken (kap. 16—20). — Samma utmärkelse tillerkännes Curtius Eufus, hvilkens uppkomst och framsteg på tjenstemannabanan omtalas (kap. 21). —— Om qvestorsembetet och de åtskilliga förändringar som det undergått (kap. 22).

De galliska folken begära fullständig romersk medborgarerätt. Ansökningen understödjes af fursten och beviljas till en början för eduerne (kap. 23—25). — Messalinas vilda utsväfningar. Hon firar högtidligen sitt bröllop med Silius, blir derför anklagad af Narcissus och slutligen på hans befallning, under Claudii villrådighet och utan hans vetskap, dödad. (kap. 26—38).

Bertil Cavallin skrev en sammanfattning av de händelser som ägde rum under de föregående tio åren i hans översättning av Annalerna. Den texten finns tillgänglig på denna sida.

År 47 e. Kr.
(E. R. b. 800)

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
KAP. 1 — — — Ty hon*)1 trodde att Valerius Asiaticus, som tvenne gånger beklädt konsulatet, fordom varit hennes**)2 älskare, och då hon dessutom hade begär till de lustgårdar som af Lucullus först blifvit anlagda och af Valerius ännu med utmärkt prakt förskönades, så hetsade hon Suilius3 till att anklaga dem bägge. Till biträde gafs honom Sosibius, Britannici4 uppfostrare, hvilken, under sken af tillgifvenhet, varnade Claudius att »akta sig för makt och rikedomar, som nyttjas till vapen emot furstar.» I Cesars***) mord hade Asiaticus haft en hufvudrol: han hade icke fruktat att i en sammankomst af romerska folket tillstå det, ja, att räkna sig denna bragd till ära. Berömd deraf i staden, ryktbar i provinserna, ämnade han nu begifva sig till de germaniska härarna, emedan han, såsom född i Vienna5 och understödd af talrika och mäktiga anförvandter, skulle finna det lätt att uppvigla nationer med hvilka han hade samma ursprung.» Claudius forskade icke vidare; liksom för att dämpa ett krig, afsände han i hast med soldater Crispinus, befälhafvaren för sin lifvakt. Af honom blef Valerius funnen i Baje och, belagd med bojor, skyndsamt afförd till staden.
  • Messalina.
  • Poppeas.
  • Caligulas.
  1. Messalina - en av Claudius många hustrur (Aemilia Lepida, Medullina, Plautia Urgulanilla, Aelia Paetina, Valeria Messalina samt Agrippina).
  2. Poppaea Sabina - dotter till en av Tiberius medarbetare, I 80; VI 39, sin tids vackraste kvinna. Hon hade i ett tidigare äktenskap en dotter med samma namn, mera ryktbar än modern (XIII, 45).
  3. Jfr IV, 31.
  4. Britannicus - son till Claudius, född 41 eller 42; systern Octavia var något äldre. Båda föll offer för Nero.
  5. Viennae - nuv. Vienne i Dauphiné, allobrogernas huvudstad.
KAP. 2 Det tilläts honom icke att inställas för senaten: i (furstens) sängkammare blef han förhörd, i närvaro af Messalina och af Suilius, som anklagade honom för »soldaternes förförande, hvilka genom penningar ock liderlighet», sade han, »voro vunna till alla bofstycken;» vidare för äktenskapsbrott med Poppea» och slutligen för — »omanlighet.» Vid detta tillmäle bröts den anklagades tystnad, och han utbrast: »fråga dina söner, Suilius,» sade han, »de skola erkänna att jag är man.» Han började derefter sitt försvar, med hvilket han djupt rörde Claudius och framlockade äfven Messalinas tårar; men då hon för deras aftvättande lemnade rummet, gaf hon Vitellius*)1 en vink att icke låta den anklagade undslippa. Sjelf gick hon att påskynda Poppeas undergång, medelst hemliga utskickade, som genom skräckbilden af fängelse drefvo henne till sjelfmord; så helt och hållet utan Claudii vetskap, att han några dagar derefter frågade hennes man Scipio, som var hos honom till måltid, »hvarför han kommit utan sin hustru?» hvarpå denne svarade att »hon slutat sina dagar.»
  1. Jfr VI, 28. Kejsar Vitellius far.
KAP. 3 Claudius var betänkt på Asiatici frikännande, då Vitellius gråtande — sedan han omtalat »deras mångåriga vänskap och huru de samtidigt uppvaktat Antonia, furstens moder;» sedan han derefter uppräknat Asiatici förtjänster om staten, hans färska krigsbragder emot britannerne och annat mera, som syntes böra väcka medlidande — beviljade honom »fritt val af dödssätt:» en nåd hvartill Claudius straxt förklarade sitt samtycke. Några voro då som tillstyrkte hungersdöd, såsom ett mildt dödssätt; Asiaticus betackade sig för denna godhet, förrättade sina vanliga sysslor, badade och gjorde en glad måltid; derefter, sedan han sagt att »det skulle varit för honom hederligare att omkomma genom Tiberii list eller Caji vildhet, än att falla genom en qvinnas ränker och en Vitellii orena mun,» öppnade han sina ådror; likväl hade han förut besett sitt bål och befalt att »flytta det till ett annat ställe, på det icke trädens lummighet måtte lida af hettan.» Så stort var hans lugn i det yttersta.  

KAP. 4 Senaten blef derefter sammankallad, och Suilius fortfor med nya angifvelser emot tvenne förnäma romerska riddare, hvilkas tillnamn var Petra. Orsaken till deras olycka var att de lånat sitt hus till Valerii1 och Poppeas möten. Men den ene af dem beskyldes för en dröm, hvaruti han sett Claudius prydd med en axkrans hvars ax varit upp och nedvända, och att han af denna bild förespått hungersnöd.» Andra berätta att »den krans honom syntes varit af vinqvistar med gulnade löf, hvilket efter hans förklaring betecknade regentens död vid slutet af hösten.» Hurudan dröm men nu än varit, är det ostridigt att en sådan vållade hans och broderns undergång. Åt Crispinus beslöts en belöning af 1,500,000 sestertier och pretors värdighet2. Vitellius föreslog dessutom en miljon sestertier åt Sosibius, »såsom den der biträdde Britannicus med lärdomar, Claudius med råd.» Då äfven Scipio tillspordes om sin mening, svarade han: »Då jag tänker om Poppeas uppförande såsom alla, ansen mig derför säga detsamma som alla:» — ett fint sätt att förena makens kärlek med det tvång som senatorn var underkastad.
  1. I Bertil Cavallins översättning står det "Mnester" istället för "Valerii".
    Mnester - pantomimskådespelare, Tiberius frigivne. Skådespelare stod ej högt i kurs, jfr I, 77; IV, 14.
  2. En pretors insignier kunde ges också till icke-senatorer. Vår tids motsvarighet: hedersdoktorat, hedersmedborgarskap etc.

KAP. 5 Ifrån den tiden var Suilius en oupphörlig och skoningslös angifvare, och många blefvo i fräckhet hans medtäflare. Ty då regenten ryckt till sig all lagarnas och embetsmännens makt, hade ett fält för plundringar blifvit öppnadt1. Ingen handelsvara var så fal som sakförares trolöshet; så att Samius, en förnäm romersk riddare, som gifvit Suilius 400,000 sestertier, vid upptäckten af hans dubbelhet, genomrände sig i hans eget hus med sin värja. Af denna anledning uppstod hela senaten och förenade sig med den utnämda konsuln Cajus Silius2, — hvilkens anseende och fall jag framdeles skall omtala — samt yrkade verkställighet af den gamla cinciska lagen3, som förbjuder att för drifvande af en rättegång taga penningar eller gåfvor.
  1. Jfr vad som sägs om Augustus, I, 2.
  2. XI, 12; 26 ff.
  3. Lex Cincia från år 204. Förslagsställaren Marcus Cincius Alimentus var folktribun det året.

KAP. 6 De mot hvilka detta utfall var rigtadt upphäfde ett sorl emot förslaget, men Silius, som var i ovänskap med Suilius, bedref det med ifver och anförde »exempel af forntidens talare, hvilka ansett efterverldens pris såsom vältalighetens skönaste belöning. Eljest blefve äfven den yppersta af ädla konster förnedrad till ett smutsigt handtverk. Sjelfva redligheten kunde icke blifva oförkränkt, då vinstens storlek gjordes till ögonmärke. Om rättegångar utfördes utan betalning, skulle deras antal blifva mindre: nu närdes ovänskaper, anklagelser, hat och oförrätter, så att, liksom mängden af sjukdomar gåfve vinst åt läkarne, så blefve process-sjukan ett medel att rikta advokater. Man skulle påminna sig Cajus Asinius och Messala och i nyare tider Arruntius och Eserninus1. Genom en obefläckad vandel och en aldrig fal vältalighet hade de uppnått de högsta värdigheter.» Så talade den utnämda konsuln: de öfriga instämde, och man gick att besluta, att de skulle vara underkastade återfordringslagen*); då Suilius och Cossutianus och de andra som sågo att här blef fråga, icke om undersökning, ty deras brottslighet var gifven, utan om bestraffning, samlades omkring fursten och bådo om tillgift för det förflutna.
  1. Kända talare från republikens sista år och Augustus och Tiberius principat.
    Messala - III, 34.
    Arruntius - I, 13.
    Aeserninus - III, 11.
  • Lex repetundarum.
KAP. 7 Och sedan han gifvit en bifallsvink, började du att tala: »Hvilken vore den öfvermodige som vågade hoppas sitt namns odödlighet? För nyttan och för behofvet sökte man att anskaffa ett medel, på det ingen, af brist på försvarare, måtte gifvas till pris åt de mäktiga. Likväl kunde vältalighet icke vinnas utan kostnad: vården af egna angelägenheter måste åsidosättas, för att kunna uppoffra sig åt andras. Många sökte sin bergning af krigstjenst, några af åkerbruk: ingen eftersträfvade något hvars fördelar han icke förut insett. Lätt hade det varit för Asinius och Messala, riktade genom byten af krigen emellan Antonius och Augustus, lätt för Eserniner och Arruntier, arfvingar af rika familjer, att prunka med ädelmod; men äfven å andra sidan funnos exempel att anföra af de dryga arvoden som en Clodius1, en Curio2 såsom sakförare plägat uppbära. För egen del voro de senatorer af ringa förmögenhet, som under statens fredslugn icke sökte andra fördelar än dem, som vinnas genom fredliga yrken. Man borde ock tänka på den lägre folkklassen, som (endast) genom dessa kan göra sig utmärkt. Om studiernas belöningar borttoges, skulle äfven studierna försvinna.» Ehuru dessa skäl väl voro mindre ädla, ansåg dock fursten dem icke vara utan vigt. Han bestämde derför gränsen för de arvoden som fingo uppbäras till 10,000 sestertier: de som öfverskredo denna, skulle dömas efter återfordringslagen.
  1. Folktribunen, Ciceros dödsfiende, tog mutor av Catilina.
  2. Köptes av Caesar.

KAP. 8 Det var vid denna tiden som Mithridates, hvilken — såsom jag förut berättat — hade varit armeniernes regent och blifvit kallad att inställa sig hos Cesar (Caligula)*), återvände på Claudii råd till sitt rike, i förtröstan på bistånd af Pharasmanes. Denne, som var iberernes1 konung och broder till Mithridates, underrättade honom att »oenighet herrskade hos partherne: der striddes om högsta makten, och mindre saker lemnades utan uppmärksamhet. Ty under Gotarzes'2 många grymheter, hvilken låtit mörda sin broder Artabanus med maka och son, hvaraf fruktan för honom uppstått hos de öfriga — hade de kallat Vardanes till tronen. Färdig, såsom denne var, till stora och driftiga företag, gör han inom tvenne dagar en marsch af tretusen stadier, öfverraskar, förskräcker, förjagar Gotarzes och bemäktigar sig utan dröjsmål de närmaste höfdingedömena; endast selevcierne vägrade att erkänna hans välde. Mera upptänd af vrede mot dessa, såsom de der äfven hade affallit från hans fader, än rådfrågande sin närvarande fördel, invecklas han i belägringen af en mäktig stad, som var skyddad af sin flod och sina murar, och försedd med alla sina behof. Gotarzes, förstärkt af dahernes och hyrcanernes trupper, förnyar emellertid kriget, och Vardanes, nödgad att lemna Selevcia, lägrade sig emot honom på de bactriska fälten.
  • Det förra i 6 b. 32 ff., det sednare någorstädes i de förlorade böckerna.
  1. Iberia låg söder om Kaukasus, norr om Armenien.
  2. Gotarzes regerade Partherriket 40-41 och 45-51.
KAP. 9 Under denna söndring af orientens makter och ovissheten hvad parti de skulle taga, yppades för Mithridates ett tillfälle att bemäktiga sig Armenien, genom romerska härens styrka som eröfrade bergfästningarna, och genom iberernes trupper som öfversvämmade det flacka landet. Ty armenierne gjorde icke mer något motstånd, sedan höfdingen Demonax, som vågat en träffning, blifvit slagen. Något hinder förorsakade väl Cotys, konungen i det mindre Armenien, för hvilken några af adeln förklarat sig, men ett bref ifrån Claudius bragte honom till stillhet, och alla underkastade sig Mithridates, som uppförde sig med mera stränghet än för en ny regent var rådligt. Men de parthiska konungarne, redan rustade till drabbning, slöto emellertid oförmodadt fred, efter upptäckten af sina landsmäns försåt, hvarom Gotarzes underrättat brodern. De sammanträdde först med någon tvekan, men snart gåfvo de hvarandra handen och förpligtade sig inför gudarnes altaren »att hämnas sina fienders svek och uppoffra åt hvarannan sina anspråk.» Vardanes ansågs lämpligare att behålla spiran, och Gotarzes begaf sig längst in i Hyrcanien, för att undanrödja all anledning till afund. Selevcia uppgafs åt Vardanes vid hans återkomst, på sjunde året efter dess affall, icke ut nu nesa för partherne, hvilka en enda stad så länge länge trotsat.  

KAP. 10 Han bemäktigade sig sedan de betydligaste provinserna och skulle hafva återtagit Armenien, om han icke af Syriens ståthållare Vibius Marsus1 genom hotelser med krig blifvit tillbakahållen. Gotarzes, som ångrade att han afstått riket och dessutom återkallades af adeln, för hvilken träldomen är under freden mera tryckande, sammandrog emellertid trupper. Man gick honom till mötes vid ån Erindes. Efter en häftig kamp vid dess öfvergång, vann Vardanes en fullkomlig seger och underkufvade genom lyckliga slagtningar alla folkslag mellan denna flod och Sindes, som skiljer daherne från arierne. Der sattes en gräns för hans eröfringar; ty partherne, fastän segrande, vägrade att tjena så långt ifrån sitt hem. Derför, sedan han upprest minnesvårdar, som bevittnade hans makt och att ingen arsacid1 förut uppburit skatt af dessa nationer, återvände han, rik på ära, men också derför öfvermodigare och mera despotisk mot sina undersåter, hvilka genom förut anlagdt försåt öfverraskade honom på en jagt som fästade hela hans uppmärksamhet, och mördade honom i blomman af sin ungdom, men i glansen af en ära som få åldriga regenter skulle uppnått, om han lika mycket sökt att vinna sitt folks kärlek, som att injaga skräck hos sina fiender. Genom Vardanes' mord stördes åter lugnet hos partherne, som söndrade sig i valet af en efterträdare. Många voro böjda för Gotarzes, några för Meherdates, en ättling af Phraates, som blifvit oss lemnad till gisslan. Gotarzes vann företrädet, men knapt i besittning af konungaborgen nödgade han genom grymhet och utsväfningar partherne, att genom en hemlig beskickning till den romerska fursten begära tillåtelse för Meherdates att intaga sina fäders tron.
  1. Jfr II, 74; VI, 48. Blev Syriens legat omkr. 42.
  2. arsakid - Den kungliga dynastien bland partherne hade sitt namn efter Arsaces, som ca 250 f.Kr. gjorde uppror mot Antiochus II:s satrap (ståthållare) i Baktrien.
KAP. 11 Under samma konsuler1 firades de sekulariska spelen, åttahundra år efter Roms byggnad och sextiofyra år sedan de af Augustus blifvit gifna2. Jag förbigår båda furstarnes beräkningsgrunder3, såsom tillräckligt förklarade i min historia om kejsar Domitianus4. Ty äfven han gaf en sekularfest, hvilken jag, såsom hedrad med femtonmännens prestembete och för tillfället pretor, med större uppmärksamhet bivistade. Detta nämner jag icke af fåfänga, utan derför att femtonmannagillet af ålder hade denna omsorg sig uppdragen, och statens embetsmän isynnerhet tjenstgjorde vid dessa högtidligheter. Då Claudius bivistade spelen i circus, under det att unga ädlingar till häst uppförde den trojanska lustfäktningen5, och ibland dem Britannicus, regentens son, och Lucius Domitius, som sedan genom adoption erhöll herrskaremakten och tillnamnet Nero, blef menighetens bifall, som lifligare röjdes för Domitius, ansedt såsom ett förebud. Det utspriddes också att drakar visat sig omkring honom i hans barndom, liksom vakter: en fabel, som härmade utländska undersagor. Ty Nero sjelf, som visst icke plägade förringa hvad som kunde lända till hans ära, berättade ofta att en orm endast blifvit sedd i hans kammare.
  1. Claudius och Vitellius.
  2. Augustus höll sekularspel år 17 f.Kr. , där Horatius: Carmen saeculare framfördes. Jfr Henrikson: Antikens historier II, s 194.
  3. Ett saeculum varade 11o år (eller 100); i praktiken gavs sådana festligheter oftare: Domitianus år 88.
  4. Del av Historiae, varav vi blott har början kvar, behandlande år 69 och 70.
  5. Vergilius beskriver det i Aeneiden 5, 545 ff.
KAP. 12 I sjelfva verket var folkets bevågenhet en lemning af Germanici1 minne, bland hvilkens manliga ättlingar han ensam var öfrig; och medlidandet med hans moder Agrippina ökades i mån af Messalinas förföljelser, hvilken, alltid hennes fiende och nu hätskare än någonsin, blott af en ny, till ursinnighet gränsande, kärlek hindrades att (mot henne) dikta beskyllningar och hetsa angifvare. Ty för Cajus Silius, den skönaste bland Roms ynglingar, hade hon blifvit så upptänd, att hon tvang honom att förskjuta sin hustru Junia Silana, ett fruntimmer af högt stånd, på det hon måtte äga sin älskare odelad. Silius var icke blind för sitt brott, ej heller för faran; men då hans undergång var säker, om han vägrade, och det å andra sidan var något hopp att blifva oupptäckt, tillika med stora belöningar, så fann han en tröst uti att njuta det närvarande, under det han afvaktade framtiden. Messalina kom ofta till hans hus, icke hemligen, utan med talrikt sällskap, var oskiljaktig från hans sida, då han gick ut, slösade på honom rikedomar, äreställen; ja — liksom regeringsmakten redan varit flyttad — såg man hos hennes brottsliga älskare slafvar, frigifna, all den ståt som tillhörde fursten.
  1. Om hans popularitet se I, 31 och 33 samt II, 13.
KAP. 13 Okunnig om det som föregick inom hans eget hus, utöfvade Claudius emellertid censorsembetet1 och bestraffade genom stränga påbud folkets sjelfsvåld på teatern2, der man skymfat konsularen Pomponius (författaren till det stycke som uppfördes) och några förnäma fruntimmer. Genom stiftande af en lag som förbjöd att utlåna penningar åt omyndiga söner, för att efter deras fäders död med ränta återbetalas, satte han en gräns för ockrares elakhet. De källor som ha sitt ursprung i simbruinska bergen förde han genom vattuledningar in i staden. Han uppfann också nya bokstäfver, hvilka han gjorde allmänna, sedan han försäkrat sig om att äfven det grekiska alfabetet ej blifvit på samma gång börjadt och fullbordadt.
  1. censor - hans främsta plikter hade gått över till kejsaren. Inga censorer valdes efter 23 f.Kr. förrän Claudius och Vitellius lade ned sitt konsulat år 47 och blev censorer.
  2. Jfr I, 54, 77.

KAP. 14  Egyptierne voro de första, som med bilder af djur gåfvo tankarna yttre form, och dessa äldsta historiska minnesvårdar ser man ännu, ristade i stenar. De påstå sig äfven vara uppfinnare af bokstäfverna. Phenicierne hade sedermera, såsom herrskande till sjös, infört dem i Grekland, och vunnit äran såsom uppfinnare af hvad de sjelfva fått lära. Det är nämligen en allmän sägen, att Cadmus, anländ på en phenicisk flotta, först undervisat i denna konst de ännu råa grekiska folken. Några säga, att Cekrops ifrån Athen eller thebanaren Linus och under trojanska kriget argivern Palamedes uppfunnit sexton bokstafstecken; att sedermera andra och isynnerhet Simonides tillagt de öfriga. I Italien lärde etrurierne dem af korinthiern Damaratus, aboriginerne af arkadiern Evander; också är formen af de latinska bokstäfverna densamma som de äldsta grekiska hade. Men äfven vi hade i början endast få; efter hand ökades antalet. Efter dessa exempel tillade Claudius tre bokstäfver1, hvilka, brukliga under hans regering, sedan afskaffade, ännu i dag kunna ses på de koppartaflor, som till kungörande af folkets beslut*) äro uppsatta på torgen och i templen.
  1. för halvkonsonantiskt V; för PS eller BS; för y-ljud mellan I och U.
  • Publicandis plebiscitis: förmodligen ett felaktigt läsningssätt, emedan inga plebiscita nu mera gåfvos, sedan lagstiftande makten utöfvades af fursten och senaten. Kanhända bör man läsa publicandis plebi Sctis (senatus consultis): till kungörande för allmänheten af senatens beslut.
KAP. 15 Vidare gjorde han i senaten en föredragning, rörande offertydarnes gille: »man borde icke tillåta» (sade han) »att en inrättning, bland de äldsta i Italien, genom vanvård förlorades. Ofta hade staten i vådliga lägen till dem tagit sin tillflykt; genom deras föreskrifter hade de heliga plägsederna blifvit återstälda i sin renhet och för framtiden bättre iakttagna. De ädlaste män i Etrurien hade, af egen böjelse eller på tillstyrkan af romerska fäderne, bibehållit vetenskapen och fortplantat den i sina familjer. Nu försummades detta, dels af en allmän liknöjdhet för nyttiga kunskaper, dels för det insteg som främmande vidskepelser vunno. Staten vore väl nu i ett blomstrande tillstånd, men man vore ock skyldig gudarnas nåd den tacksamhet, att icke under lyckan åsidosatta den dyrkan som man i nödens tid iakttagit.» I anledning häraf beslöt senaten att öfverpresterne skulle undersöka, hvad som af offertydarnes lära borde bibehållas och bekräftas.  

KAP. 16 Samma år begärde cheruskerne1 en konung ifrån Rom, sedan de genom inbördes fejder förlorat sina höfdingar, och af deras konungastam blott en var öfrig, hvilken vistades i staden, under namn af italicus. Hans fader var Flavius3, Arminii2 broder; modern en dotter af Cattumerus, catternes furste; han sjelf af behagligt utseende och öfvad i vapen och ridkonst, efter sitt fäderneslands bruk, så väl som efter romarnes. Claudius utrustade honom derför med penningar och drabanter, och uppmanade honom »att med tappert mod återtaga sina förfäders värdighet. Han vore den förste som, född i Rom, icke såsom gisslan, utan såsom medborgare, ginge att regera öfver ett främmande folk4.» Hans ankomst var också i början glädjefull för germanerne, och det så mycket mer som han, utan allt deltagande i partistrider, bemötte alla med lika välvilja. Han prisades, han högaktades, så väl då han visade nedlåtenhet och måttlighet — egenskaper, dem ingen kan misstycka — som då han ännu oftare öfverlemnade sig åt dryckenskap och sjelfsvåld, som behaga barbarer. Så var hans namn redan ryktbart hos de närmaste, redan hos aflägsnare nationer, då de, som genom partistriderna vunnit anseende, bekymrade öfver hans makt, begåfvo sig till de angränsande folken och försäkrade att »Germanien beröfvades sin urgamla frihet, och på dess fall reste sig det romerska väldet. Vore då alldeles ingen född uti deras land som kunde fylla det första rummet, utan att spionen Flavii son skulle upphöjas öfver alla? Förgäfves nyttjades Arminii namn, ty äfven Arminii egen son kunde anses farlig, om han, uppväxt i ett fiendtligt land, förderfvad af främmande föda, slafveri, seder, allt främmande, komme att emottaga regeringen. Men om denne Italicus ärft sin faders tänkesätt, — aldrig hade någon fiendtligare än denne fader burit vapen emot fäderneslandet och dess gudar.»
  1. Cheruscerna - jfr I, 56.
  2. Arminius - I, 55.
  3. Flavius - II, 9.
  4. I motsats till Vonones (jfr II, 1), Phraates, VI, 31 samt Tiridates VI, 32, vilka inte var födda i Rom och ej romerska medborgare.
KAP. 17 Genom dessa och dylika föreställningar sammanbragte de en talrik styrka, men ej mindre talrika voro de som följde Italicus. »Ty han hade icke trängt sig in emot nationens vilja, utan kommit på dess kallelse», sade man, »och då han öfverträffade alla i börd, borde man pröfva hans tapperhet, om han visade sig värdig sin farbroder Arminius, sin morfader Cattumerus. Det vore ej heller för sonen en skam, att hans fader aldrig brutit emot romarne den trohet som han med germanernes bifall lofvat dem. Falskeligen nyttjades frihetens namn såsom förevändning af dem hvilka, föraktliga i sitt enskilda lif, förderfliga för samhället, icke ägde något hopp, om icke i söndringar.» Med ett muntert sorl betygade hopen sitt bifall, och uti en stor slagtning emellan de barbariska härarna blef konungen segrande. Sedermera af en gynnande lycka förledd till tyranni, förjagad och åter genom longobardernes bistånd insatt, plågade han, än genom sin medgång än genom sina olyckor, den cheruskiska staten.  

KAP. 18 Vid samma tid var det som chaucerne1, fria från inhemskt split och uppmuntrade af Sanqvinii2 död, innan Corbulo3 (hans efterträdare) var anländ, inföllo i det nedre Germanien. Deras anförare var Gannascus, en infödd canninefat4, som länge tjent bland romerska hjelptrupperna, derefter rymt och nu med lätta fartyg idkade sjöröfveri, och isynnerhet härjade gallernes kust, icke okunnig om att de voro rika och fega. Men så snart Corbulo ankommit till provinsen, lät han med mycken omsorg, och snart med en ära som han uti detta fälttåg grundlade, föra (de romerska) triremerna utför Rhen, de öfriga fartygen, i mån af deras storlek, genom sjöarna och kanalerna, och sedan fiendernes båtar voro sänkta, Gannascus fördrifven och lugnet för det närvarande tillräckligen stadgadt, återstälde han den fordna krigstukten ibland legionerna, hvilka nu, ovana vid arbeten och besvär, endast funno nöje i plundringar. Ingen soldat tilläts att under marschen lemna sin plats, ingen, att utan befallning angripa. Vakthållning, patrullering, all slags tjenstgöririg, så dag som natt, förrättades under vapen. Det berättas att två soldater straffades till lifvet, den ene, för det han vid skansgräfning var utan vapen, den andre, emedan han var väpnad endast med dolk. Detta är öfverdrifvet, kanhända diktadt; likväl hade det sin grund i befälhafvarens stränghet, och man kan döma huru allvarsam och obeveklig vid stora förbrytelser den måste vara, hvilken man tilltrodde så mycken hårdhet äfven emot obetydliga.
  1. Chaucerna - I, 38. De hade gjort uppror i början av Claudius regering (Suetonius: Claudius, 24).
  2. Sanquinius - jfr VI, 4.
  3. Gnajus Domitius Corbulo, konsul år 39, prokonsul i Asien. 54-67 överbehälvare i Orienten, tvangs till självmord.
  4. Kanninefaterna - jfr IV, 73.
KAP. 19 Denna skräck gjorde för öfrigt på arméen och på fienderne en motsatt verkan: den ökader vår tapperhet, men nedslog barbarernes öfvermod. Äfven den frisiska nationen1, som, alltifrån det fredsbrott hvilket börjades med Lucii Apronii nederlag2, hade lefvat med oss i öppen fiendskap eller bedräglig fred, lemnade gisslan och nedsatte sig på den landsträcka som af Corbulo utstakades. Han gaf dem äfven en senat, embetsmän, lagar, och, för att de ej mätte afskudda sig (romerska) väldet, inlades hos dem en besättning. Han utsände också några, för att locka de större chaucerne*) till undergifvenhet, och tillika med list angripa Gannascus. Försåtet lyckades och kunde utan vanheder användas emot en öfverlöpare och edsbrytare. Men genom hans mord retades chaucernes sinnen, och Corbulo gaf en anledning till fredsbrott, som väl gillades af många, men af andra blef illa uttydd. »Hvarför reta en fiende? Krigets olyckor måste drabba staten, men om lyckan gynnade företaget, skulle en så utmärkt man blifva fruktansvärd för lugnet och farlig för en svag furste,» Också var Claudius så långt ifrån att tillåta något nytt våld emot germanerne, att han gaf befallning att draga romerska besättningarna tillbaka öfver Rhenströmmen.
  1. Friserna - I, 60.
  2. IV, 72-73.
  • Chauci majores, invånare af landet mellan Ems och Weser, eller det nuvarande Ostfriesland och Oldenburg, hvaremot minores bodde mellan Weser och Elbe, i det nuvarande Bremen.
KAP. 20 Redan var Corbulo sysselsatt att slå läger i fiendens land, då denna skrifvelse lemnades honom. Vid denna oförmodade händelse, ehuru bestormad af många mörka föreställningar — fruktan för regenten, förakt af barbarerne, hånlöje hos bundsförvandterne — yttrade han intet mer än: »lyckliga fordom Roms generaler!» och gaf tecken till uppbrott. På det likväl soldaten måtte vänjas från sysslolöshet, lät han emellan Maas och Rhen gräfva en kanal af tre och tjugu mils längd, till förekommande af oceanens öfversvämningar. Claudius beviljade honom dock triumfens hederstecken, ehuru han förbjudit kriget. Men icke långt derefter tilldelades Curtius Rufus samma ära, hvilken på mattiska området1 hade öppnat några silfverstreck. Afkastningen deraf var ringa och icke långvarig, men legionerna kostade det både möda och förlust att gräfva vattenledningar och under jorden träla med ett arbete, som äfven ofvan jord är besvärligt. Soldaterne, som försmäktade af dessa mödor och hörde att man i flera provinser suckade under ett lika betryck, uppsatte i hemlighet ett bref uti arméernas namn, hvaruti de bådo regenten, »att i förväg tilldela triumfens hederstecken åt dem som han ville uppdraga befälet öfver sina härar.»
  1. Mattiakerna - i trakten av Wiesbaden. Stammen tillhörde chatterna.
KAP. 21 Om Curtii Rufi härkomst, hvilken några utgifvit för son af en gladiator, skulle jag icke vilja lemna en falsk uppgift, och jag blyges att berätta sanningen. Sedan han inträdt i ynglingaåldern, följde han såsom betjent en qvestor, hvilken Afrika tillfallit. Då han der en dag i staden Adrumetum ensam spatserade vid middagstiden i de tomma portikerna, mötte honom en qvinlig skepnad af öfvermensklig storlek, och tillika hördes en röst: »Du, Rufus, är den hvilken såsom prokonsul skall komma till denna provins.» Af denna spådom uppmuntrad till hopp, återkom han till Rom, der han genom sina vänners frikostighet och sin egen kloka verksamhet befordrades till qvesturen och snart, bland flera förnäma sökande, genom furstens förord, till pretorsembetet, sedan Tiberius med dessa ord öfverskylt lågheten af hans härkomst: »Curtius Rufus synes mig vara sjelf sin ätts stamfader.» Under en lång lefnad slafviskt krypande för de stora, stolt mot de ringare, oangenäm bland sina likar, uppnådde han sedan konsularisk makt, triumfens heder och slutligen styrelsen af Afrika, der han dog och således uppfylde hvad ödet förkunnat.  

KAP. 22 Omkring samma tid hände det i Rom, att Cnejus Nonius, en romersk riddare, befans väpnad med en dolk bland hopen af dem som uppvaktade fursten, utan att någon orsak då var bekant eller sedermera upptäcktes. Ty under de marter hvarmed han pinades nekade han väl icke till sitt eget brott, men uppgaf inga medbrottsliga; man vet icke om han dolde dem. — Under samma konsuler föreslog Publius Dolabella att »ett fäktarespel årligen skulle anställas, på deras bekostnad som utnämdes till qvesturen.» Hos våra förfader hade detta embete varit förtjenstens belöning, och (i allmänhet) hvarje medborgare, som kände sig ega skicklighet, hade frihet att söka öfverhetsembeten; man gjorde icke en gång afseende på ålder1: äfven i första ungdomen kunde man erhålla konsulat och diktatur. Qvestorer förordnades redan under konungaregeringen: detta bevisar den curiatlag2 som af Lucius Brutus förnyades. Rättigheten att välja dem förblef sedan hos konsulerne, tilldess folket började bortgifva äfven denna värdighet. Detta skedde för första gången, då Valerius Potitus och Emilius Mamercus, i 63:dje året efter Tarqviniernes fördrifvande3, utnämdes för att åtfölja arméerna. Sedermera, då göromålen ökades, tillsattes ännu tvenne för att besörja ärendena i Rom. En tid derefter fördubblades antalet, då hela Italien nu blifvit skattskyldigt, och utskylder derjemte inflöto från provinserna. Genom en lag af Sulla4 förordnades sedan tjugu qvestorer, för att förstärka senaten, åt hvilken han öfverlåtit domaremakten. Och fastän riddarne sedermera återvunno denna makt, fortfor likväl qvesturen att efter de sökandes värdighet eller ock efter de väljandes ynnest bortgifvas för intet, tilldess den nu, efter Dolabellas förslag, liksom såldes till den mestbjudande.

Kapitel 23-38 (år 48 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.
  1. Kvestur - minimiåldern under kejsartiden var 24-25 år.
  2. Lex Curiata - kungarna och senare republikens samtliga ämbetsmän som hade befäl (imperium) måste efter tillträdet formellt överta ämbetet och dess befogenheter från kuriorna. (Curia = gammal indelning av romerska folket. 30 kurior fanns. Den äldsta folkförsamlingen rekryterades ur kuriorna.)
  3. 307 efter stadens grundläggning, 477 f.Kr.
  4. Sullas lag - 81 f.Kr.