Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA ANNALER

TREDJE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76

År 21 e. Kr.
(E. R. b. 774)

KAP. 31 Nu följer Tiberii fjerde, Drusi andra konsulat, märkvärdigt deraf att fader och son voro embetsbröder. Två år1 förut hade väl Germanicus tillika med Tiberius innehaft samma värdighet, men denna förening hade hvarken för farbrodern varit behaglig eller af naturen lika fast sammanknuten. Under föregifvande att stärka sin helsa, begaf sig Tiberius vid början af detta år till Campanien, antingen småningom beredande sig till en lång och beständig frånvaro, eller på det Drusus, efter faderns aflägsnande, ensam måtte förvalta konsulatet. En obetydlig sak, som öfvergick till en häftig tvist, gaf ock händelsevis den unga mannen tillfälle att förvärfva folkynnest. Domitius Corbulo, för detta pretor, besvärade sig inför senaten öfver Lucius Sulla, en förnäm yngling, »att denne icke lemnat honom plats vid ett fäktarespel». För Corbulo talade hans ålder, landets sed, de äldres medhåll: mot honom arbetade Mamercus Scaurus, Lucius Arruntius och andra Sullas anhöriga. Man ordvexlade med hetta; man åberopade förfädernes exempel, som genom stränga beslut beifrat ungdomens sidvördnad; — tilldess slutligen Drusus yttrade sig på ett sätt som tjenade till sinnenas lugnande, och Corbulo tillfredsstäldes af Mamercus, som var på en gång Sullas farbroder och styffader, och på sin tid utmärkt af den mest flödande vältalighet. Det var samma Corbulo som efter mycket skrik deröfver, att de flesta vägar i Italien voro, genom förpaktarnes svek och embetsmännens försumlighet, ofullbordade och obrukbara, frivilligt åtog sig besörjandet af denna angelägenhet: ett åtagande, som blef mindre förmånligt för det allmänna än förderfligt för många enskilda, mot hvilkas egendom och heder han våldsamt framfor genom domar och utmätningsauktioner.

  1. Nipperdey har velat ersätta textens "två år" med "tre år". Enligt Syme räknar Tacitus också i VI, 44 för lågt och han vill behålla handskriftens läsart. (Bertil Cavallin har skrivit "tre år")

KAP. 32 Kort tid derefter underrättade Tiberius senaten genom bref »att Afrika åter blifvit oroadt genom ett infall af Tacfarinas, och att af fäderne genom urval borde till prokonsul utses en man som med erfarenhet i tjensten förenade en stark kropp och vore kriget vuxen». Detta begagnade Sextus Pompejus såsom en anledning att utgjuta sitt hat emot Marcus Lepidus*). »Han vore (sade han) utan mod och utan förmögenhet, en vanära för sina förfader, och borde derföre uteslutas äfven ifrån höfdingskapet i Asien». Senaten var af en motsatt tanke: den ansåg »Lepidus vara mera fromsint än feg; hans knappa vilkor voro ett fädernearf, och att han bibehållit sin adel utan fläck, borde snarare lända honom till ära än till vanheder». Han blef derför skickad till Asien, och hvad Afrika angick, beslöts att öfverlemna åt fursten valet af en höfding.

  • Eller kanhända, enligt ett annat läsningssätt, Manius Lepidus, som nämdes i 22 kap. En Marcus Lepidus blef sedermera af Tiberius sjelf föreslagen till prokonsul i Afrika; se nedanf. kap. 35. Troligen densamme om hvilken Augustus hade fält ett så hedrande omdöme, l bok. 13 kap. Möjligt är det likväl att tvenne samtidiga af denna slägt kunnat hafva förnamnet Marcus. — Den Lepidus som här omtalas synes emellertid hafva varit äldst bland då varande konsularer. Nu plägade de tvenne äldsta bland dessa lotta emellan sig om prokonsulaten i de tvenne provinserna Afrika och Asia; men som det förra denna gången skulle besättas genom val, skulle Lepidus varit sjelfskrifven till det sednare, och det var derifrån som Pompejus ville hafva honom utestängd. — Gronovius. (Bertil Cavallin har valt "Manius", handskriften har M. = Marcus.)

KAP. 33 Vid samma tillfälle föreslog Cecina Severus »att ingen embetsman, som erhållit styrelsen öfver en provins, skulle få åtföljas dit af sin hustru»; sedan han förut flera gånger förklarat »att han sjelf hade en älskad maka, som gifvit honom sex barn, men att han för enskild del iakttagit hvad han nu till allmän efterlefnad föreslog, då han alltid hållit henne qvar i Italien, ehuru han sjelf i flera provinser gjort fyratio fälttåg. Det vore visserligen icke utan skäl, som de gamle velat att qvinnor icke skulle medtagas hvarken till bundsförvandter, eller till främmande folkslag. I ett fruntimmerssällskap vore alltid något som förorsakade uppehåll — i fredstid genom deras yppighet, i krig genom deras räddhåga — och som förvandlade ett romerskt härtåg till likhet med ett tåg af barbarer. Qvinnan vore icke blott svag och oförmögen till mödor, utan ock — om fria tyglar lemnades — grym, fåfäng, herrsklysten. Hon marscherade bland soldaterne, hon begagnade centurionerne till sin tjenst; nyligen hade en qvinna synts i spetsen för hjelptruppernas exercis, för legionernas öfningsmarscher*). Senaten borde sjelf betänka att, så ofta några embetsman anklagades för plundring i provinserna, träffade de flesta beskyllningarna deras hustrur. Vid dessa fäste sig genast de mest förderfvade i provinsen, af dem blefvo ärender upptagna och åtgjorda. Tvenne voro nu de som vid sin utgång beledsagades af uppvaktande; man hade tvenne höfdingasäten**), och de egenmäktigaste och öfvermodigaste befallningar voro de som utgingo från fruntimren, hvilka, fordom inskränkta genom de oppiska***)1 och andra lagar, nu tygellösa beherrskade familjerna, domstolarna, ja redan också krigshärarna».

  • Plancina. Se 2 bok. 55 k.
  • Duorum egressus coli, duo esse prætoria &c., d. Ä. Höfdingarnes fruar förde lika stat och utöfvado lika makt som deras män; ja, deras befallningar voro mera nyckfulla, mera tyranniska o. s. v.
  • Lex oppia: en lag till inskränkning af qvinnokönets yppighet. Dess afskaffande omtalar Livius 34 bok. l—8 kap.
  1. Lex Oppia stiftades 215, avskaffades tjugo år senare under Catos våldsamma protester.

KAP. 34 Få voro de som med bifall afhörde detta tal, flera störde det genom sorlande: »detta mål vore icke föredraget, och det anstode icke en Cecina att i en så vigtig sak upphäfva sig till granskare». Valerius Messalinus, som var son af Messala1 och hade någon anstrykning af sin faders talgåfva, skyndade sig att svara: »Mycket (sade han) af forntidens stränghet hade antagit en bättre och gladare skepnad; ty Rom vore icke nu, såsom fordom, kringhvärfdt af krig, dess provinser icke mera dess fiender. Obetydligt vore det som beviljades för fruntimrens personliga behof, icke en gång besvärande för deras män, långt mindre för bundsförvandterne. Det öfriga hade de gemensamt med mannen, och detta gjorde på intet sätt något hinder i fredstid. Emot fienden måste man visserligen gå fullkomligt obehindrad; men då man återkommer ifrån krigets mödor, hvar funnes en lofligare vederqvickelse än vid sidan af en maka? Några, säger man, hade öfverlemnat sig åt ärelystnad eller girighet. Men ibland befälhafvarne sjelfva månne icke många låtit sig beherrskas af hvarjehanda oordentliga begär? Likväl upphörde man derför icke att skicka befälhafvare till provinserna. Ofta hade männen blifvit förförda af hustrurnas laster; månne då alla ogifta voro ostraffliga? De oppiska lagarna hade fordom blifvit antagna, emedan statens ställning så fordrade; något hade sedermera blifvit eftergifvet och mildradt, emedan så funnits nyttigt. Förgäfves ville man skyla sin feghet under lånade namn, ty felet vore alltid mannens, om qvinnan öfverskrede sina gränser. Orättvist vore det dessutom, att för ens eller annans flathet beröfva alla män detta deltagande i lyckliga och vidriga skiften. Det vore tillika att lemna åt sig sjelft ett kön, så svagt af naturen, och på samma gång blottställa det för sin egen böjelse till utsväfning och för andras lustar. Knapt under mannens närvaro och tillsyn förblefvo äktenskapen okränkta: hvad skulle hända, om de, under flera år liksom upplösta, föllo i förgätenhet? Man borde så hämma de fel som annorstädes begingos, att man dervid icke glömde utsväfningarna i staden». Drusus tillade några ord om sitt äktenskap. »Furstar (sade han) måste ofta begifva sig till rikets aflägsna delar. Huru mången gång hade icke Augustus i Livias sällskap besökt occidenten och Orienten! Han sjelf hade varit i Illyrien och skulle, om så fordrades, äfven besöka andra länder, men icke alltid med lugnt sinne, om han skulle slitas ifrån en älskad maka, från modern till så många gemensamma barn». Så blef Cecinas förslag afböjdt.

  1. Född 50 f.Kr., konsul 8 e.Kr., vän till Horatius, Ovidius och Tibullus.

KAP. 35 Följande senatsdag lästes ett bref ifrån Tiberius, hvaruti han, efter att lindrigt hafva förebrått fäderne att de kastade alla bekymmer på fursten, föreslog Marcus Lepidus och Junius Blesus, af hvilka endera borde väljas till prokonsul för Afrika. Bägge blefvo derpå häröfver hörda, då Lepidus med mera ifver ursäktade sig, förebärande sin svaga helsa, sina barns ungdom och en giftvuxen dotter; man förstod ännu ett skäl «om han förteg — det att Blesus var Sejani morbroder och derigenom öfverlägsen. Äfven Blesus låtsade att vägra, men icke med samma allvar, ej heller understödd af smickrarnes bifall1.

  1. Texten osäker. Översättningen (Bertil Cavallins) använder en konjektur av J.F. Gronovius ("stödde honom"). En annan konjektur (Jac. Gronovius): stödde honom inte, dvs. de ansåg hans inflytande så stort att någon hjälp ej behövdes.

KAP. 36 Nu lades i dagen ett missbruk, öfver hvilket hittills mången inom sig hemligen suckat: det nämligen, att den nedrigaste bof strafflöst kunde tillåta sig att smäda och vanfrejda värdiga medborgare, om han blott lade handen på någon bild af fursten1. Äfven frigifne och slafvar gjorde sig härigenom till och med fruktade af sina beskyddare eller husbönder, när de med ord eller gerning förolämpat dem. Af denna anledning talade nu senatorn Cajus Cestius: »Furstar (sade han) vore visserligen att anse såsom gudar, men gudarne hörde icke sina tillbedjares böner, utan såvida de voro rättmätiga, och ingen flyktade till Capitolium eller Roms öfriga tempel, för att under deras skydd kunna utöfva brott. Kraftlösa voro lagarna, och i grund omstörtade, då en Annia Rutilla, hvilken han inför domaren öfverbevisat om bedrägeri, kunde på forum, på sjelfva tröskeln af rådhuset angripa honom med skymford och hotelser, utan att han vågade nyttja den rätt som lagen honom gifvit, emedan hon skyddade sig med en bild af fursten». Dylika yttranden hördes rundtomkring af andra, af några ännu bittrare, och man anropade Drusus att gifva ett exempel af bestraffning, tilldess hon ändtligen, förekallad och öfverbevisad, blef på hans befallning insatt i allmänt fängelse.

  1. Kejsarens bildstod - att statyer av kejsare skyddade dem som grep tag i dem, syns ha vuxit fram ur asylrätten. Jfr kap. 60.
KAP. 37 Äfven Considius Eqvus och Celius Cursor, romerska riddare, blefvo på furstens anmälan och efter senatens beslut straffade, emedan de falskeligen anklagat pretorn Magius Cecilianus för majestätsbrott. För båda delarna fick Drusus uppbära hedern. »Af honom, som vistades i staden och deltog i sammanlefnaden och menniskors umgänge, mildrades (sade man) faderns dystra lynne». Äfven den unga mannens utsväfningar väckte icke särdeles missnöje. »Bättre (sade man) att han på detta sätt sysselsätter sig, bättre att han tillbringar sin dag med skådespel, sin natt i glada samqväm, än att han, ensam och af inga nöjen förströdd, skulle nära en dyster vaksamhet och förderfliga anslag».  

KAP. 38 Ty Tiberius tröttnade icke, icke angifvarne. Nyligen hade Ancharius Priscus instämt prokonsuln på Creta1 Cesius Cordus för olaglig utpressning af penningar, med tillägg af brott emot majestätet, som den tiden var en fyllnad i alla anklagelser. — Antistius Vetus, en förnäm macedonier, hade blifvit frikänd ifrån äktenskapsbrott: Tiberius gaf hans domare derför en skrapa och drog honom åter för rätta, att ansvara för majestätsbrott, såsom fredstörare och inblandad i Rhescuporis' anslag, den tiden då denne, efter att hafva mördat Cotys, varit sinnad att emot oss begynna krig*). I följd häraf förbjöds den anklagade vatten och eld, med det tillägg att han skulle vistas på en ö som var stängd ifrån gemenskap både med Macedonien och med Thracien. Ty sedan riket blifvit deladt emellan Rhemetalces och Cotys' söner, hvilka för sin minderårighet hade Trebellienus Rufus till förmyndare, var Thracien, af ovana vid oss, söndradt inom sig och klagade icke mindre öfver Rhemetalces än öfver Trebellienus, att de läto landets invånare strafflöst misshandlas. Celeterne och odruserne och dierne, mäktiga folkstammar, grepo till vapen under särskilda anförare, som allesammans voro lika obetydliga, hvilket var orsaken att de icke kunde förena sig till ett fruktansvärdt krig. En del uppreste sin hembygd; andra gingo öfver berget Hemus, för att uppvigla aflägsnare folk; de flesta och bäst ordnade belägrade konungen i staden Philippopolis, som var anlagd af Philippus från Macedonien2.

  1. Kreta blev provins år 67 f.Kr.
  2. Alexander den stores fader.
KAP. 39 När detta blef bekant för Publius Vellejus, som förde befälet öfver den närmaste krigshären, sände han rytteri och lättrustadt fotfolk af bundsförvandtstrupperna emot dem, som ströfvade omkring för att plundra eller draga till sig förstärkning. Sjelf gick han med kärnan af fotfolket att upphäfva belägringen. Alltsammans lyckades: ströfpartierna blefvo nedhugna; oenighet uppkom emellan de belägrande, och konungen gjorde i tjenlig tid ett utfall, då legionen anlände. Man kan icke kalla det fältslag eller strid, der halfväpnadc och kringspridda menniskor slagtades, utan blodspillan på vår sida.  

KAP. 40 Samma år började de galliska folken, för tyngden af sina skulder, ett uppror1. Dess verksammaste anstiftare voro bland trevererne Julius Florus, hos eduerne Julius Sacrovir. Bägge voro af ädel börd, bägge härstammade från förfäder hvilkas berömliga gerningar längesedan förvärfvat dem romersk borgarerätt, på en tid då sådant var sällsynt och blott en belöning åt förtjensten. Sedan dessa förbundit med sig alla dem som voro af naturen öfverdådiga, eller af nöd och fruktan för begångna brott drefvos till ytterligheter, kommo de i hemliga sammanträden öfverens att Florus skulle uppvigla belgerne, Sacrovir de närmare gallerne. I mindre och större folksamlingar utströdde de till den ändan upproriskt tal »om de oupphörliga skatterna, det tryckande ockret, höfdingarnes hårdhet och tyranni. Misshällighet (sade de) rådde bland (romerska) soldaterne, sedan de fått höra Germanici olyckliga slut. Hvilket ypperligt tillfälle att återtaga friheten, om de, sjelfva så mäktiga, blott ville besinna huru kraftlöst Italien vore, huru fega Roms invånare, och i dess härar ingen annan styrka än af främmande trupper».

  1. Av de fyra galliska provinserna deltog två i resningen: Gallia Lugdunensis (mellan Loire, Seine och Saône) och Gallia Belgica (mellan Seine och Rhen); däremot stod Gallia Narbonensis och Aquitania utanför. Trevererna bodde på båda sidor om Mosel och fram till Rhen, heduerna från Loire till Saône.

KAP. 41 Det var knapt något folk till hvilket dessa upprorsfrön icke spriddes, men de första som bröto löst voro andecaverne och turonierne*). Underfältherren Acilius Aviola tuktade andecaverne, genom uppbådande af en kohort, som utgjorde besättningen i Lugdunum. Turonierne kufvades under samma Aviolas anförande genom legionssoldater dem Visellius Varro, ståthållare i nedra Germanien, hade skickat, och genom några galliska höfdingar, som gjorde dem bistånd för att dölja sitt affall och vid lägligare tillfälle låta det utbrista. Här sågs äfven Sacrovir, med obetäckt hufvud, kämpande för romarne, för att, såsom han föregaf, bevisa sitt mod, men fångarne intygade att han velat göra sig igenkänd, för att icke vara utsatt för (gallernes) pilar. Tiberius, häröfver rådfrågad, föraktade angifvelsen och gaf genom sin tveksamhet näring åt kriget.

  • Andecavernes< hufvudort var Juliomagus, det nu varande Angers; Turoniernes Cesarodunum, nu Tours. LUGDUNUM, hufvudstaden i den äldsta romerska provinsen i Gallien, är Lyon. Till samma provins hörde äfven eduerne; deras hufvudstad Augustodunum heter nu Autun; Trevererne åter hörde till Gallia belgica; deras hufvudstad var Augusta treverorum, nu Trier.

KAP. 42 Emellertid fullföljde Florus sin föresats och sökte att förleda en hos trevererne till vår tjenst utskrifven och inöfvad rytteritrupp, till att mörda de romerska köpmännen och derigenom begynna fiendtligheter. En och annan ryttare lät verkligen förföra sig; de flesta blefvo sin pligt trogna. En annan hop af hans gäldenärer eller vasaller grepo till vapen och sökte att uppnå ardennerskogen1, då legioner från båda härarna, dem Visellius och Cajus Silius på motsatta vägar sändt dem till mötes, hejdade deras tåg. Julius Indus, Flori landsman och personliga ovän, samt derför mer ifrig att visa sig verksam, skickad förut med en utvald trupp, skingrade den ännu icke ordnade massan. Genom ombyte af gömställen undgick Florus de segrandes efterspaningar; slutligen, då han såg alla utgångar tillspärrade af soldater, föll han på sitt eget svärd. Och härmed ändades det treveriska upploppet.

  1. Arduennaskogen = Ardennerna. Här avses ett större område än nu: från Rhen till remers och nerviers områden (fram till nuvarande Rheims och Bavay).

KAP. 43 Farligare var det uppror som uppstod hos eduerne, i den mån som detta folk var mäktigare, och medel till dess tyglande aflägsnare. Sacrovir hade med väpnade trupper bemäktigat sig Augustodunum1, nationens hufvudstad, och tillika med den hela Galliens adeliga ungdom, som der fick sin vetenskapliga bildning, för att genom denna underpant förbinda med sig deras föräldrar och fränder. Tillika utdelade han bland ungdomen vapen, dem han hemligen låtit förfärdiga. Fyrtiotusen man utgjorde hans styrka; femtedelen deraf var väpnad såsom legionssoldater; de öfriga med jagtspjut och jagtknifvar och andra vapen, som nyttjas af jägare. Med dessa förenades de slafvar som voro bestämda  till gladiatorer, — man  kallar dem crupellarii2 — betäckta, efter landets sed,  med ett sammanhängande jernpansar, oförmögna att nyttja egna vapen, ogenomträngliga för andras. Denna styrka ökades, om icke ännu genom de angränsande folkens uppenbara förening, dock genom enskildas beredvilliga deltagande, och genom de romerska härförarnes täflan, emellan hvilka tvistades af den orsak att bägge gjorde anspråk på högsta befälet i detta krig. Varro, som var svag af ålderdom, afstod det omsider åt den raskare Silius.

  1. Autun. Den av Augustus där grundade skolan gjorde staden till ett viktigt romerskt centrum i Gallien.
  2. Ordet är keltiskt.

KAP. 44 I Rom hette det emellertid att »icke blott trevererne och eduerne, utan fyra och sextio galliska folkstammar hade affallit1; germanerne voro upptagna i deras förbund; Hispanien vacklade»: allt detta troddes, med ryktets vanliga öfverdrift. Hvarje välsinnad sörjde af bekymmer för staten, många voro ock som, af hat till det närvarande och längtan efter en förändring, gladdes öfver sina egna faror och härmades öfver Tiberius, att han under en så vådlig skakning ännu sysselsatte sig med angifvares klagoskrifter. »Skulle måhända Julius Sacrovir ställas till ansvar inför senaten för majestätsbrott? Ändtligen hade uppstått män som med vapen kunde hämma hans blodsbref2. Emot en olycklig fred vore sjelfva kriget ett önskansvärdt ombyte». Men han bemödade sig så mycket mera att synas obekymrad, förändrade hvarken vistelseort eller anletsdrag, utan skickade sig dessa dagar såsom vanligt. Var det en djup förställning, eller visste han kanhända att saken var obetydlig och ringare än man utspridt?

  1. Dvs. alla Galliens stammar.
  2. Det verkar som om Tacitus använder ett uttryck som kan passa in på Tiberius sista regeringsår men icke på den tid som här avses.

KAP. 45 Silius, som framtågade i spetsen för två legioner, lät emellertid, genom en förutskickad fördelning af hjälptrupper, sköfla seqvanernes1 byar, hvilka, såsom boende ytterst på gränsen och eduernes grannar och bundsförvandter, stodo under vapen. Derefter rycker han i ilmarsch emot Augustodunum, under det fanbärarne sinsemellan täflade i ifver, och äfven manskapet med otålighet ropade: »man skulle försaka de vanliga rasterna, den nattliga hvilan; måtte de blott få se fienden i ögonen och blifva af honom sedda! det vore nog för segern». Vid tolfte milstenen2 syntes Sacrovir och hans trupper på ett öppet fält. I fronten hade han stält de pansarklädda, på flyglarna kohorterna, och baktill de halfbeväpnade. Han sjelf på en präktig häst, omgifven af befälet, red från led till led, förde dem till minnes »gallernes fordna bragder och de förluster de tillfogat romarne; huru ärorik friheten blefve, om de segrade, huru mycket odrägligare träldomen, om de ånyo blefvo öfvervunna».

  1. Sekvanerna bodde i det nuvarande Franche Comté; deras huvudstad var Vesentio (Besançon).
  2. Från Augustodunum.
KAP. 46 Icke länge talade han så och icke till muntra åhörare: ty nu nalkades legionerna i slagtordning, och dessa småstadsboar, utan öfning och vana vid krigstjenst, förlorade nästan allt bruk af ögon och öron. Å andra sidan, ehuru ett förutfattadt hopp hade gjort all uppmuntran öfverflödig, ropade likväl Silius till de sina: »För eder, som besegrat Germanien, är det en skam att föras emot galler såsom emot en fiende. Nyligen har en enda kohort slagit de upproriska turonierne, ett enda kavalleriregemente trevererne, några få sqvadroner af denna samma krigshär seqvanerne. Eduerne äro så mycket fegare än dessa, som de äro rikare och vällustigare: fullborden deras nederlag, men skonen de flyende».  Ett häftigt anskri besvarade  hans tal, och rytteriet kringrände fienden, under det fotfolket angrep hans front. Flyglarna blefvo genast slagna; de pansarklädde gjorde ett kort uppehåll, emedan jernskollorna motstodo både pikar och svärd. Men soldaterne togo till yxor och bilor, liksom de skulle  genombryta en mur, och höggo igenom både rustningar och kroppar. Några kullstörtade med störar och tjugor de oviga massorna, hvilka, liggande, utan försök att resa sig, lemnades såsom döda på platsen. Sacrovir flyktade med sina trognaste först till Augustodunum, derefter, af fruktan att blifva utlemnad, till en landtgård i granskapet. Här dödade han sig med egen hand, de öfriga hvarandra, sedan de satt huset i brand, hvaraf alla förtärdes.  

KAP. 47 Då först skref Tiberius till senaten att kriget var börjadt och slutadt, utan att förtiga något af det sanna förloppet, utan att lägga något dertill, blott »att befälhafvarne genom trohet och tapperhet, han sjelf genom sina råd hade afgjort segern». Han uppgaf tillika de orsaker för hvilka hvarken han sjelf eller Drusus bivistat detta fälttåg, läggande särdeles vigt på rikets storhet och »att det icke anstode furstar att, då bland en eller annan menighet någon orolighet yppades1, öfvergifva den stad som vore medelpunkten för styrelsen af det hela. Nu — då han icke kunde anses ledas af fruktan, ville han gå att på stället undersöka allt och återställa ordningen». Fäderne beslöto löften för hans återkomst, och förböner och andra ärebetygelser. Endast Cornelius Dolabella, som sökte att öfverträffa de andra, föll i ett osmakligt smicker, då han föreslog »att Tiberius skulle i den mindre triumfen från Campanien intåga i Rom». Härpå följde ett bref ifrån fursten, hvaruti han förklarade: »att efter att hafva kufvat de tappraste folkslag, efter så många triumfer som han i sin ungdom njutit eller försakat2, vore han icke nog blottad på ära, för att vid en högre ålder eftersträfva en tom belöning för en resa i stadens granskap».

  1. Efter detta ord markerar många utgivare en lucka; meningen är dock klar.
  2. Han hade accepterat tre triumfer men kunnat få sju.

KAP. 48 Vid samma tid begärde han af senaten att Sulpicii Qvirinii död måtte firas med en offentlig likbegängelse. Denna Qvirinius, bördig från municipalstaden Lanuvium, hörde alldeles icke till den gamla och adeliga sulpiciska ätten; men såsom käck soldat och nitisk tjensteman, hade han under Augustus erhållit konsulatet och någon tid derefter triumfens äretecken, sedan han i Cilicien eröfrat homonadernes fästen. Förordnad till handledare åt Cajus Cesar, då denne erhöll befälet i Armenien, hade han äfven visat Tiberius, som då vistades på Rhodus, prof af aktning. Detta berättade han nu i senaten, berömmande de vänskapsbevis han af honom åtnjutit, och tadlande Marcus Lollius1, hvilken han uppgaf såsom vållande till Caji afvoghet och ovänskap. Men af de öfriga var Qvirinii minne icke älskadt, i anseende till hans förföljelse mot Lepida, som jag omtalat*), och för hans smutsiga snålhet och öfverdrifna inflytande på ålderdomen.

  1. Känd för sin antipati mot Tiberius. Svartmålas av Plinius d.ä. men prisas av Horatius (Oden IV, 9).
KAP. 49 Vid årets slut blef Cajus Lutorius Priscus, en romersk riddare, som för en berömd klagodikt öfver Germanici död hade fått af Tiberius en belöning i penningar, anfallen af en angifvare och beskyld för att under Drusi sjukdom hafva författat ett annat skaldestycke, hvilket, i händelse af dennes död, med större vinst skolat kungöras. Detta hade Lutorius af fåfänga uppläst i Publii Petronii hus, i närvaro af hans svärmoder Vitellia och flera förnäma fruntimmer. Så snart angifvaren uppträdde, skrämdes de öfriga till att aflägga vittnesmål; Vitellia ensam bedyrade att hon ingenting hört. Men de vittnen som fälde honom blefvo mera trodda, och Haterius Agrippa, som var utnämd konsul, dömde den anklagade skyldig till dödsstraff.  

KAP. 50 Deremot yttrade sig Marcus Lepidus1 på följande satt: »Församlade fäder! Om vi blott fäste oss vid de afskyvärda ord med hvilka Cajus Lutorius har sårat sitt eget samvete och sina åhörares öron: — då är hvarken fängelse eller rep, icke ens trälars marter, tillräckligt till hans bestraffning. Men om skändligheter och illgerningar äro utan mått, gifves dock för straffen och bättringsmedlen en gräns, den regentens mildhet, den våra förfäders och edra egna efterdömen utstakat; det gifves en skilnad emellan dårskap och elakhet, emellan förgripliga ord och förgripliga gerningar; det gifves rum för en dom hvarigenom den brottslige blifver straffad, utan att vi behöfva förebrå oss hvarken i mildhet eller i stränghet en öfverdrift. Ofta har jag hört vår furste beklaga sig, då någon med ett sjelfmord förekommit hans barmhertighet. Ännu är Lutorii lif icke spildt, hans förskonande kan icke blifva vådligt för staten, hans död icke för andra en varnagel. Hans arbeten, fulla af vanvett, äro tillika utan all följd och all varaktighet; och hvilka förslag af vigt eller våda kan man frukta af den som, sjelf förrådande sin vanära, väljer icke män, utan qvinnor till sina förtrogna? Låtom oss dock förvisa honom ur Rom, indraga hans egendom och neka honom inom hela riket en fristad. Detta är min tanke, hvarvid jag anser honom på samma sätt, som vore han förvunnen till brott emot majestätet.

  1. Jfr anm. till I, 13.

KAP. 51 Rubellius Blandus, för detta konsul, var den enda som förenade sig med Lepidus: de öfriga biföllo Agrippas mening. Priscus blef således förd i fängelse och genast aflifvad. I ett bref till senaten ogillade Tiberius detta steg, men med sin vanliga tvetydighet i uttryck. Han upphöjde deras nit att så eftertryckligt beifra äfven mindre betydliga förgripelser emot fursten; han bad dem i bestraffning af ord icke vara så hastiga: han berömde Lepidus, men tadlade icke Agrippa. I anledning häraf stiftades den författning »att inga senatsbeslut före tionde dagen skulle inlemnas till skattkammaren*), och verkställandet af dödsdomar under samma tid uppskjutas». Men senaten egde derfor icke frihet att ändra sin dom, och intet uppskof af tid blidkade Tiberius.

Kapitel 52-76 (år 22 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.

  1. I allmänna skattkammaren (Ærarium) förvarades senatens beslut, hvilka först vunno laga kraft ifrån den tid då de der blifvit inlemnade.