Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA ANNALER

TREDJE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76

Innehåll

Agrippina återkommer till Italien med Germanici aska och mottages af folket med innerligt deltagande. Hans likbegängelse. Tiberii och hans moders uppförande vid detta tillfälle (kap. 1-6). — Drusus  begifver sig åter till Illyrien (kap. 7). — Piso, som ifrån Syrien återreser till Rom, blifver vid ditkomsten genant anklagad såsom Germanici mördare; misströstar om utgången och dödar sig sjelf, m. m. (kap. 8—19). — Tacfarinas förnyar kriget i Afrika och blir slagen af prokonsuln Apronius (kap. 20, 21). — Emilia Lepida, anklagad för flera brott, blir sakfäld. D. Silanus återkommer från en flerårig landsflykt (kap. 22—24). — Lagen Papia Poppea mildras. I anledning häraf en digression om romerska lagstiftningen (kap. 25—28). — Germanici son Neros befordran och giftermål (kap. 29). — L. Volusii och Sallustii Crispi död (kap. 30). — Tiberius för fjerde och hans son Drusus för andra gången konsuler (kap. 31). — Nya oroligheter i Afrika af Tacfarinas, hvilka Junius Blesus sändes att dämpa (kap. 32—35). — Åtskilliga förhandlingar i senaten (kap. 36—38). — Oroligheter i Thracien, stillade af P. Vellejus (kap. 38, 39). — Uppresning i Gallien, under anförande af Julius Florus och Junius Sacrovir, med olycklig utgång för de upproriska och deras hufvudmän (kap. 40—47). — Sulpicius Qvirinus dör och hedras, på Tiberii begäran, med offentlig begrafning (kap. 48). — C. Lutorius, en romersk riddare, dömes för majestätsbrott och afrättas i fängelset (kap. 49-51).

Författningar till öfverflödets hämmande föreslagna, men nedlagda (kap. 52—55). — Drusus erhåller folktribunsmakt, på sin faders begäran. Senatens smicker (kap. 56, 57). — Jupiters prest söker ståthållareskapet i Asien, men får afslag (kap. 58, 59). — Undersökning uti senaten om grekernes asyler, och inskränkande af deras missbruk (kap. 60—63). — Augustas sjukdom. Förhållandet emellan henne och Tiberius. Senatens låga smicker, af Tiberius sjelf föraktadt (kap. 64, 65). — C. Silanus anklagad och dömd för prejerier och majestätsbrott (kap. 66—69). — Åtskilliga senatsförhandlingar (kap. 70—72). — Blesus slår Tacfarinas, tager hans broder till fånga och blir, med Tiberii tillåtelse, af sina soldater helsad för imperator: den sista privatman som erhållit denna ära. — Asinius Saloninus och Atejus Capito dö detta år (kap. 73). — Äfven Junia, M. Bruti syster och enka efter C. Cassius, dör. — Hennes likbegängelse (kap. 74).

Boken innefattar tre års händelser, nemligen 773 — 775 efter den romerska, eller 20 — 22 efter den kristna tideräkningen. Konsuler voro:

M Valerius. — M. Aurelius.
Tib. Cesar Augustus 4. — Drusus Cesar 2.
C. Sulpicius. — D. Haterius.

År 19 e. Kr.
(E. R. b. 772)

KAP. 1 Agrippina, som oafbrutet oaktadt vinterstormarna hade fortsatt resan öfver hafvet, landade vid ön Corcyra1, belägen gent emot calabriska kusten. Häftig i sin sorg och ovan att lida, tillbragte hon der några dagar, för att lugna sitt sinne. Emellertid hade hennes ankomst blifvit bekant, och alla närmare vänner, många af krigsståndet, isynnerhet de som tjent under Germanicus, äfven många okända från kringliggande städer, en del i tanka att det vore en vördnadspligt emot regenten, flera för sällskaps skull, strömmade till Brundisium2, närmaste hamnen i hennes väg och tillika den säkraste ankarplatsen, Så snart flottan syntes längst ut på hafvet, uppfyldes genast icke blott hamnen och stränderna, utan äfven murar och tak och alla ställen af en friare utsigt, med skaror af folk, alla sörjande och frågande hvarannan inbördes »om man med tystnad eller med någon hälsning borde mottaga henne, då hon landsteg»? Ännu var man icke rätt ense hvilketdera för tillfället vore passande, då flottan långsamt skred in i hamnen, icke med roddrarnes vanliga muntra årtag, utan med alla yttre tecken till bedröfvelse. Men då hon, åtföljd af tvenne barn3, bärande likurnan i sina armar, med stela blickar nedsteg af fartyget — då hördes af alla samma klagoljud, då kunde man icke skilja närskyldas jämmergråt från främmandes, mäns från qvinnors; blott att de mötande, ännu i första utbrottet af sin smärta, öfverröstade dem som åtföljt Agrippina och voro utmattade genom en långvarig sorg.

  1. Korfu.
  2. Brindisi. Staden är än idag den viktigaste överfartsorten till Grekland.
  3. Caligula och Julia.

KAP. 2 Tiberius hade sändt två pretoriska kohorter (till mötes) jemte befallning till Calabriens och Apuliens och Campaniens styresmän, att mot hans sons minne uppfylla den sista pligten. På tribuners och centurioners skuldror blef derför hans aska buren, företrädd af osmyckade fälttecken, af fascer fälda mot jorden; och när de tågade genom kolonialstäderua, visade sig menigheten i sorgdrägt, ridderskapet uti sin purpurskrud, och efter ortens tillgångar brände man tyger, rökelser och annat som seden vid likbegängelser fordrar. Äfven från vidt aflägsna städer underläto invånarne icke att vara till mötes, att åt manerna helga offer och altaren, och med tårar och klagorop betyga sin smärta. — Drusus hade rest (emot likfärden) till Terracina med Claudius, Germanici broder, och dem af hans barn1 som varit qvarlemnade i Rom.

År 20 e. Kr.
(E. R. b. 773)

— Konsulerne Marcus Valerius och Marcus Aurelius - ty de hade nu tillträdt embetet — senaten och en stor mängd af folket uppfylde vägen, utan ordning, alla lemnande fritt lopp åt sina tårar. Ty här ägde intet smicker rum, då alla visste att Tiberius förgäfves sökte dölja att Germanici död gladde honom.

  1. Nero, Drusus, Agrippina, Drusilla.
KAP. 3 Tiberius och Augusta undveko att vara synliga: de ansågo det under sin höghet att inför allmänheten utbrista i klagan, eller ock fruktade de måhända att deras anleten, undersökta af allas ögon, skulle förråda skrymtan. Jag finner hvarken hos häfdatecknarne eller i dagböckerna att Germanici moder Antonia haft någon befattning som blifvit anmärkt, då likväl icke allenast Agrippina och Drusus och Claudius, utan äfven de öfriga blodsförvandterne uttryckligen äro nämda: antingen att hon hindrats af sjukdom, eller att hennes af sorgen nedtryckta sinne icke uthärdat anblicken af sin stora olycka. Snarare skulle jag dock tro att hon af Tiberius och Augusta, som sjelfva icke lemnade huset, blifvit qvarhållen, på det deras sorg skulle anses lika djup, och att det var i likhet med modern, som äfven farmodern och farbrodern icke visade sig.  
KAP. 4 Den dagen, då Germanici stoft i Augusti graf nedsattes, var ömsom hemsk af tystnad ömsom af klagoskrän orolig. Stadens gator hvimlade af folk; hela Marsfältet var en låga af bloss. Der stodo soldaterne under vapen, embetsmännen utan värdighetstecken, folket rotvis församladt: alla ropade att »republiken var fallen, intet hopp mera öfrigt»! och det så raskt, så öppet, att man skulle trott dem hafva glömt de styrande. Intet gjorde dock på Tiberius djupare intryck än folkets lågande tillgifvenhet för Agrippina, då man än kallade henne »en prydnad för sitt land, enda lemningen af Augusti blod, enda oförlikneliga mönstret af forntidens dygder», än med ögonen vända mot himmelen anropade gudarne »att skydda hennes barn och rädda dem undan deras illviljare».  

KAP. 5 Några voro, som icke utan förtrytelse saknade den ståt som tillhör en offentlig begrafning, och jemförde de hedrande och praktfulla anstalter som Augustus hade gjort för Drusus, Germanici fader. »Han sjelf hade i den strängaste vinter rest ända till Ticinum1 och, utan att lemna liket, ledsagat det in i staden; rundt omkring liksängen hade claudiernes och liviernes ättebilder varit uppstälda; den aflidne hade blifvit begråten på forum, hans minne tolkadt från talarestolen, alla forntidens ärebetygelser, alla som nyare tider upptänkt, på honom hopade. Germanicus deremot hade icke ens vederfarits de mest vanliga, de på hvilka hvarje man af börd egde anspråk. Låt vara att hans lik i anseende till orternas afstånd måste, så godt det kunnat ske i ett främmande land, förbrännas: men så mycket flera prof af vördnad hade man sedermera bort visa honom, ju mer dessa första af omständigheterna blifvit honom nekade. Hans bröder hade gått blott en dagsresa till hans möte, hans farbroder icke en gång till stadsporten. Hvar voro nu förfädernes vackra inrättningar? bilden af den döde på en praktbädd, sånger författade till minne af hans förtjenst, och loftal och tårar, eller åtminstone härmningar af bedröfvelse.

  1. Nu Pavia.

KAP. 6 Tiberius fick veta detta, och, för att tysta folkhopens anmärkningar, erinrade han i en kungörelse: »Många stora romare hade dött för fäderneslandet; aldrig någon så varmt och så allmänt saknad. Detta vore både för honom och för allmänheten hedrande, endast att måtta dervid iakttoges. Ty för furstliga personer och ett folk som beherrskade verlden vore icke detsamma passande som för mindre hus eller samhällen. Då smärtan ännu var ny, då var det i sin ordning att låta den utbrista och uti tårar söka en lättnad; men nu borde man återtaga en manligare sinnesförfattning, liksom fordom den odödlige Julius vid förlusten af sin enda dotter, liksom den odödlige Augustus, då hans dottersöner frånrycktes honom, slutit sin bedröfvelse inom sig. Här behöfdes inga äldre exempel, huru ofta romerska folket med ståndaktighet burit sina härars nederlag, sina härförares död, sina lysande ätters fullkomliga undergång. Furstar vore dödliga, staten odödlig. Man borde derför återtaga sina vanliga yrken och — som de megalesiska skådespelen1 instundade — äfven återvända till sina nöjen».

  1. De megalesiska spelen firades den 4 april till den asiatiska gudinnan Cybeles ära; hon identifierades med Demeter.
KAP. 7 Sorgen blef då aflagd; hvar och en återtog sina förrättningar, och Drusus afreste till den illyriska hären. I spänd väntan var nu allas uppmärksamhet rigtad på den hämd som på Piso skulle utkräfvas, och ofta hörde man klagas »att han emellertid, kringsväfvande i Asiens och Achajas sköna landskap, genom ett trotsande och listigt dröjsmål sökte att förstöra bevisen af sina nidingsdåd». Ty det sades allmänt att den beryktade giftblanderskan Martina, hvilkens afsändande af Cnejus Sentius jag har omtalat, hastigt blifvit död i Brundisium, och att gift funnits förborgadt i en fläta af hennes hår, men på kroppen inga spår till sjelfmord.  
KAP. 8 Sedan Piso skickat sin son förut till Rom och gifvit honom föreskrifter, på hvad sätt han skulle blidka fursten, begaf han sig till Drusus, hvilken han hoppades att finna mindre förbittrad öfver en brodern död än sig bevågen för undanröjandet, af en medtäflare. — Tiberius, för att visa sig alldeles oväldig, emottog den unga mannen vänligt och hedrade honom med de skänker som vanligen gåfvos åt söner af adliga familjer. Drusus svarade Piso »att, om det vore sant som glunkades, tillkomme honom första rummet att hämnas; han önskade dock hellre att det vore falskt och ogrundadt, och att Germanici död icke för någon blefve förderflig». Detta sade han offentligt och undvek allt enskildt samtal; och man tviflade icke att detta var honom föreskrifvet af Tiberius, då han, för öfrigt såsom yngling oförsigtig och lättsinnig, nu brukade konster som tillhöra en mera framskriden ålder.  

KAP. 9 Efter att hafva öfverfarit dalmatiska hafvet och lemnat fartygen i Ancona, fortsatte Piso resan genom Picenum och vidare på den flaminiska vägen1, der han upphann en legion, som ifrån Pannonien, fördes till Rom och sedermera till Afrikas försvar. Äfven detta blef ett ämne för rykten, att han under marschen och på hviloställena fjeskat att visa sig för soldaterne. Till undvikande af misstanka, eller kanhända, emedan fruktan åtföljes af villrådighet, gick han ifrån Narnia sjöledes utför Nar och vidare utför Tibern, och uppdref ännu mer allmänhetens förbittring, då han landade vid Cesarernes griftvård; och på ljusa dagen, då stranden hvimlade af folk, kom han sjelf med en stor skara af klienter, Plancina i ett sällskap af fruntimmer och bägge med muntra anleten framtågande. Bland annat som retade oviljan var också hans hus, som höjde sig öfver forum och nu var festligt utsiradt, samt gästabudet och fråssandet derinnanför, af hvilket allt ingenting kunde döljas på ett så allmänt besökt ställe.

  1. Via Flamina gick från Rom till Ariminium (Rimini). Augustus lät förbättra den och byggde bl.a. en bro över Nar.
KAP. 10 Följande dagen blef Piso af Fulcinius Trio instämd för konsulerne. Deremot påstodo Vitellius och Veranius och de öfriga som tillhört Germanici sällskap, att Trio icke egde någon talan; äfven de ville icke såsom åklagare, utan blott såsom berättare och vittnen frambära hvad Germanicus uppdragit dem». Trio afstod således från käromål i den saken, men erhöll tillåtelse att åtala Pisos fordna vandel. Man anhöll nu hos fursten att han ville åtaga sig undersökningen, hvarmed äfven den anklagade sjelf icke var missnöjd, ty han fruktade för folkets och senatens vald. »Tiberius deremot (mente han) hade mod att förakta allmänhetens prat och vore bunden af sin moders medbrottslighet; sanning och misstydningar kunde dessutom af en enda domare lättare urskiljas; hat och missgunst verkade friare, der de voro många». Svårigheten af denna undersökning undföll icke Tiberius, ej heller huru han sjelf af ryktet häcklades. Derför afhörde han, i några förtrognas närvaro, de kärandes hotelser och svarandens böner, och hänsköt målet utan vidare åtgärd till senaten.  
KAP. 11 Emellertid kom Drusus tillbaka från Illyrien, och fastän senaten, för Marobodui öfvergång och för hans bedrifter under förra fälttåget, hade tillerkänt honom den mindre triumfen, uppsköt han denna ära och reste in i staden. Sedan den anklagade derefter begärt Lucius Arruntius, Titus Vinicius, Asinius Gallus, Eserninus Marcellus och Sextus Pompejus till förespråkare, men dessa under hvarjehanda förevändningar dragit sig undan, biträddes han af Marcus Lepidus, Lucius Piso och Livineius Regulus; och hela staden väntade nu med otålighet att se huru stort nit Germanici vänner, hvad mod den anklagade skulle visa, om Tiberius nog skulle kunna hämma och undertrycka sina känslor. Aldrig var folkets nyfikenhet högre spänd, aldrig hade det mera tillåtit sig emot regenten hemliga hviskningar eller ock en misstänksam tystnad.  
KAP. 12 Den dagen, då senaten sammanträdde, höll Tiberius ett tal med välbetänkt varsamhet: »Piso hade varit hans faders ståthållare och vän, och blifvit af honom sjelf, på senatens tillstyrkan, förordnad till biträde åt Germanicus i förvaltningen af Orientens angelägenheter. Om han der genom trots och gensträfvighet hade retat den unga mannen och fröjdat sig öfver hans död, eller om han genom ett nidingsdåd sjelf beröfvat honom lifvet, — detta borde nu med fördomsfria sinnen undersökas. Ty (fortfor han) om han såsom underbefälhafvare öfverskridit gränserna för sitt embete, sin lydnadspligt emot fältherren, om han äfven gladt sig öfver hans död och min sorg, så skall jag hata honom och skilja honom ifrån mitt umgänge, men icke använda furstens makt till att hämnas enskilda förolämpningar. Om åter här upptäckes en illbragd som, utan afseende på den mördades person, kräfver straff — då tillhör det eder att gifva såväl Germanici barn, som oss, hans föräldrar, en rättvis upprättelse. Fästen tillika derpå eder uppmärksamhet, om Piso underhållit oordningar och myteri uti härarna, om han genom ränker sökt vinna soldaternes tillgifvenhet, med vapen återtaga provinser, eller om detta är falska rykten, med öfverdrift utspridda af åklagarne, hvilkas omåttliga nit jag med skäl ogillar. Ty hvartill tjenade det att afhölja liket och utställa det till pöbelns begapande, och att låta utsprida äfven bland utländningar att han genom förgift blifvit afdagatagen, om detta ännu är osäkert och måste undersökas? Jag begråter visserligen min son och skall alltid begråta honom; men jag förmenar dock icke den anklagade att anföra allt hvarigenom hans oskuld kan upprättas eller Germanici obillighet, om någon sådan egt rum, blifva uppdagad, och jag beder eder att icke, för den förbindelse hvari denna sak står med min sorg, antaga tillvitade brott såsom bevisade. Om blodsband eller förtroende för den anklagade gifvit honom några försvarare, må de använda all sin förmåga af vältalighet och nit till hans bistånd; till samma bemödande, samma ståndaktighet uppmanar jag de anklagande. Blott deruti vilja vi för Germanici skull afvika från formerna, att undersökningen om hans död förrättas i rådsalen och icke på forum, af senaten, icke af vanliga domare; i allt öfrigt må den allmänna ordningen följas. Ingen göre afseende på Drusi tårar, ingen på min bedröfvelse, ej heller på de dikter som emot oss torde utspridas».  
KAP. 13 Tvenne dagar blefvo derpå bestämda till käromålens utförande, och, efter ett mellanstånd af sex dagar, tre till den anklagades försvar. Fulcinius gjorde nu början med gamla och obetydliga saker: »bestickningar och plundringar under förvaltningen af Hispanien» — hvilka, äfven om de bevisades, icke skadade den anklagade, om han rentvådde sig från det nya, och, om de vederlades, icke lände till hans befrielse, såvida han blef förvunnen till större brott. Efter honom anförde Serveus, Veranius och Vitellius, alla med lika nit, men Vitellius med mycken vältalighet, att Piso, af hat till Germanicus och af orolig ärelystnad, genom tillstädj ande af sjelfsvåld och bundsförvandternes misshandlande, till den grad förfört det gemena manskapet, att han af de mest förderfvade blef kallad legionernas fader; deremot hade han förföljt alla välsinnade, isynnerhet Germanici sällskapsbröder och vänner; slutligen genom trolldom och förgift tagit honom sjelf af daga; vidare, de afskyvärda högtidligheter och offer som af honom och Plancina blifvit anstälda; huru han med väpnad hand anfallit staten och måst besegras i en slagtning, för att kunna ställas till ansvar.  

KAP. 14 Försvaret var i de öfriga punkterna ganska svagt. Ty att han sökt förleda soldaterne, att han lemnat provinsen till rof åt de största bofvar, ja äfven att han skymfat sin högsta befälhafvare — allt detta kunde han icke neka: endast beskyllningen för förgifning tycktes han hafva vederlagt; en beskyllning, som också åklagarne sjelfva icke nog styrkte, då de påstodo att vid en måltid hos Germanicus, der Piso haft sin plats ofvanför honom, hade maten af denne med egna händer blifvit förgiftad. Det syntes nämligen vara orimligt att han, midt ibland en främmande betjening och inför så många kringståendes ögon, i Germanici egen närvaro, skulle hafva vågat detta. Också erbjöd han sina slafvar till pinligt förhör och yrkade detsamma för uppassarne. Men hans domare voro af olika skäl oförsonliga: Tiberius, för det krig han börjat i provinsen; senaten, emedan den aldrig kunde öfvertygas att icke Germanicus genom svek hade omkommit.1 (Några yrkade att de bref måtte framvisas, som från Rom blifvit skrifna till Piso; hvilket Tiberius icke mindre än Piso bestridde*). Emellertid hördes rop af folket utanför rådhuset: »om han undginge senatens dom, skulle han icke undslippa deras händer». Redan hade de släpat Pisos bildstoder till gemoniska trapporna**)2, och de skulle hafva krossat dem, om de icke på furstens befallning blifvit skyddade och åter uppstälda. Han sjelf blef derför satt i en bärstol och ledsagad till sitt hus af en tribun vid lifvakten, under olika gissningar huruvida denne medföljde såsom skyddare af hans lif eller såsom verkställare af hans död.

  1. Den följande texten är troligen något förlorat även om ingen lucka finns i handskrifterna. Antagligen har Piso framkastat motanklagelser mot Germanicus, med följande undersökning. (Bertil Cavallin har valt samma gissning av texten som Kolmodin., läs mer i noten längre ned)
  2. Gemoniska trappan ledde från Capitolium till Forum. Brottslingar störtades nedför den.
  • Detta ställe, som i originaltexten är stympadt eller på annat sätt felaktigt, har man genom hvarjehanda gissningar sökt hjelpa. Den antagna är af Freinsheim.
  • Ett ställe, dit kropparna af missdådare, som i fängelset blifvit afrättade, släpades med en hake, för att sedan kastas i Tibern.
KAP. 15 Plancina var lika hatad, men kraftigare beskyddad, och det var derför ovisst huru mycket Tiberius emot henne kunde våga. Medan Piso ännu ägde något hopp, lofvade hon sjelf att dela med honom hvarje lott och — om ödet ville — följa honom i döden. Men sedan hon genom Augustas hemliga förböner fått nåd, började hon småningom att söndra sig från sin man och särskildt bedrifva sitt försvar. Den anklagade, som häraf förutsåg sin undergång, tvekade om han ännu skulle göra ett försök; uppmuntrad af sina söner, bemannar han sig dock och uppträder ännu en gång inför senaten. Här uthärdade han en förnyad anklagelse, hätska yttranden af senatorerne, allt hvad man kan tänka sig vidrigt och bittert; men det var intet hvaraf han mera förskräcktes, än att han såg Tiberius utan medlidande, utan vrede, stel och sluten, för att icke af någon känsla genomträngas. Återförd till sitt hus, låtsar han tänka på sitt försvar för morgondagen, skrifver något, förseglar och lemnar det åt en frigifven. Derefter förrättar han det vanliga till kroppens skötsel. Ändtligen, sent på natten, då hans hustru lemnat rummet, befalde han att stänga dörrarna, och fans i dagningen med genomstungen strupe, med svärdet liggande på golfvet.  

KAP. 16 Jag påminner mig hafva hört af äldre personer att man flera gånger sett i Pisos händer ett paket, som han sjelf icke gjort bekant, men hvilket, efter hans vänners försäkran, innehöll Tiberii bref och föreskrifter emot Germanicus, dem han varit sinnad att framlägga för senaten, såsom bevis emot fursten, om han icke af Sejanus genom bedrägliga löften blifvit gäckad; äfvensom att han icke genom egen åtgärd, utan af en utskickad mördare blifvit dödad. Jag vill icke ansvara för någotdera; dock har jag ej bort förtiga hvad som berättades af dem som ännu lefde i min ungdom. Med antagen min af bedröfvelse klagade Tiberius i senaten, att afsigten med ett sådant dödssätt varit att göra honom förhatlig*), <och han lät tillkalla Marcus Piso>1 — och sökte genom många frågor att utforska huru Piso tillbragt den sista dagen och natten. Sedan de flesta af dessa blifvit med klokhet, några med mindre öfverläggning besvarade, uppläste han Pisos skrift, som var författad ungefärligen i dessa ordalag: »Undertryckt genom en kabal af mina fiender, och genom det hat som en falsk beskyllning emot mig uppväckt, kallar jag — då sanningen och min oskuld ingenstädes finna tillträde — de odödliga gudarne till vittnen att jag lefvat, Cesar! med trohet emot dig och med icke mindre vördnad emot din moder. Eder anropar jag derför att beskydda mina barn, af hvilka Cnejus Piso, hurudant ock mitt förhållande må vara, deruti icke är invecklad, emedan han tillbragt hela denna tiden i Rom; Marcus Piso åter afstyrkte mig att återvända till Syrien. O! hade jag dock hellre åtlydt min unga son, än han sin gamla fader! Så mycket ifrigare beder jag att han, den oskyldige, icke må bära straffet för min vrångvishet. Vid fem och fyrtio års trogen tjenst, vid gemensamma konsulat, hedrad fordom med bifall af din fader, den gudomlige Augustus, af dig med vänskap, beder jag dig — och denna bön skall blifva min sista — om nåd för min olyckliga son». Om Plancina sade han icke ett ord.

  • Äfven här är någon brist i texten. Man finner icke till hvilken Tiberius stälde sina frågor och af hvilken han erhöll de dels kloka dels mindre välbetänkta svaren. De flesta hafva trott att det var den i föregående kapitlet omnämda frigifne, som emottog Pisos sista skrift, förmodligen densamma som här anföres; och att Tiberius låtit förekalla denna frigifne, för att erhålla närmare upplysningar; efter andras gissning skulle det varit Pisos son, o. s. v.
  1. En lucka i texten påvisades av Boxhorn; Weissenborn insatte orden inom < >. (Grön text hämtad från Bertil Cavallins översättning.)
KAP. 17 Tiberius frikände derefter ynglingen från brottslighet i afseende på det borgerliga kriget: »ty en faders befallningar hade sonen icke kunnat vägra att lyda». Han beklagade tillika »detta förnäma hus och sjelfva Pisos grymma, om också förtjenta olycka». För Plancina talade han med blygsel och förödmjukelse, ursäktande sig med sin moders böner, emot hvilken hvarje redligs hemliga harm nu så mycket häftigare utbrast. »Det anstod således en farmor att se sin sonsons mörderska, att umgås med henne, att rycka henne undan senaten! Hvad lagarna förunnade hvarje medborgare, det hade blifvit Germanicus allena förvägradt! Af Vitellius och Veranius hade en Cesar inför domstolen blifvit begråten, af imperatorn och hans moder en Plancina försvarad. På lika sätt kunde hon nu vända sitt gift och sina så lyckligt försökta konster emot Agrippina, emot hennes barn, och med hela det olyckliga husets blod mätta denna förträffliga farmor och denna farbror». — — Två dagar användes med en skenbar undersökning öfver denna sak, hvarunder Tiberius uppmanade Pisos söner att försvara sin moder. Men då åklagare och vittnen täflingsvis talade emot henne, och ingen till hennes försvar, blef medlidandet starkare än hatet. Konsuln Aurelius Cotta, som först blef tillspord om sin mening, — ty då fursten föredrog saken, deltogo äfven konsulerne i omröstningen — yttrade: »att Pisos namn skulle utplånas ur kalendern; en del af hans egendom indragas, en del lemnas åt sonen Cnejus Piso, hvilken borde förändra sitt förnamn; Marcus Piso förlora sin rang, erhålla fem miljoner sestertier och på tio år landsförvisas; Plancina benådas för Augustas förbön».  
KAP. 18 Mycket af denna dom blef utaf fursten mildradt. »Pisos namn borde icke borttagas ur kalenders, då namnen af en Marcus Antonius, som fört krig emot fäderneslandet, af en Julus Antonius, som skändat Augusti hus, voro qvarstående. Han befriade äfven Marcus Piso från skymfen och lät honom behålla sitt fädernearf: han var, såsom jag flera gånger anmärkt, icke svag för penningar och nu, af blygsel öfver Plancinas frikännande, mildare än vanligt. Då Valerius Messalinus föreslog »att en gyllene bild i Mars hämnarens tempel», Cecina Severus, »att ett altare åt hämden skulle resas», förbjöd han äfven detta: »ty sådana minnesvårdar, sade han, invigdes för segrar öfver utländska fiender: husliga olyckor borde i en sorglig tystnad begrafvas». Messalinus hade tillagt »att lyckönskningar för Germanici hämnande skulle afläggas hos Tiberius och Augusta, samt hos Antonia och Agrippina och Drusus, men underlåtit att nämna Claudius. Lucius Asprenas frågade honom då inför senaten »om han med uppsåt gått honom förbi»? och då först blef Claudii namn tillagat. För min del, ju mera jag öfverväger nyare eller forntida händelser, dess mera framställer sig uti allting menskliga lifvets fåfänglighet. Ty af den allmänna rösten, af eget hopp, af andras aktning voro alla andra snarare bestämda att regera än den, som lyckan i hemlighet höll i beredskap att en dag uppträda såsom herrskare.  

KAP. 19 Några dagar derefter blefvo Vitellius, Veranius och Serveus på Tiberii förslag af senaten begåfvade med presterliga embeten. Fulcinius lofvade han sin röst till befordran, men varnade honom »att icke genom öfverdrifven häftighet störta sin talareförmåga». Härmed slutades hämden öfver Germanici död, om hvilken icke allenast hos de menniskor som då lefde, utan ock i följande tider så många rykten varit i omlopp. Så blifva äfven de vigtigaste händelser osäkra, då somliga utan pröfning antaga för sant hvad de höra, andra förvända det sanna till motsatsen, och bägge delarna förstoras af efterverlden.

Drusus begaf sig emellertid utom staden för att återtaga befälet, och intågade derpå i den mindre triumfen. Få dagar derefter afled hans moder Vipsania1, bland alla Agrippas barn den enda hvars död varit naturlig. Ty de öfriga omkommo ostridigt genom svärd eller troddes hafva omkommit genom gift eller hunger.

  1. Jfr I, 12.

KAP. 20 Tacfarinas, hvilken förra sommaren1, såsom jag berättat*), blef slagen af Camillus, började detta året ett nytt krig i Afrika, först med ströfverier. hvilka för deras snabbhet blefvo ohämnade; derefter företog han sig att ödelägga byar och bortföra betydligt byte; slutligen kringrände han en romersk kohort icke långt ifrån floden Pagyda2. Befälhafvare på skansen var Decrius, en oförtruten och öfvad krigare, som ansåg detta inspärrande för en vanära. Han uppmuntrar derför sina soldater att erbjuda fienden slagtning på öppna fältet, och uppställer dem i slagtordning framför lägret. Och då kohorten i första anfallet blef tillbakaträngd, kastar han sig oförskräckt, under en skur af pilar, emot de flyende, bestraffande fanbärarne för det att romerska soldater togo flykten för oöfvadt folk och öfverlöpare. Han erhöll derunder flera sår, men ehuru ett öga blifvit genomstunget, vände han ännu ansigtet emot fienden och upphörde icke att kämpa, förrän han föll, öfvergifven af de sina.

  1. förra sommaren - en del utgivare stryker orden; de skulle antingen vara en glossa av en okunnig handskrivare eller ett för Tacitus förvånande misstag, som han skulle ha rättat till vid en genomläsning av sitt verk (huruvida Annalerna är fullbordade är diskuterat). Enligt Syme föreligger ett verkligt misstag; texten är riktig.
  2. Kan ej identifieras.
KAP. 21 När Lucius Apronius, som hade efterträdt Camillus, erfor detta, oroades han mera öfver de sinas feghet än öfver fiendens ära, och lät, efter ett den tiden sällsynt och från fornåldern härledt bruk1, prygla till döds hvar tionde, genom lottning uttagen, man af den vanhedrade kohorten. Denna stränghet verkade ock så mycket att en fana af veteraner, högst femhundra till antalet, slog på flykten dessa samma Tacfarinas trupper, då de angrepo en skans kallad Thala2. I denna träffning förvärfvade Rufus Helvius, en simpel soldat, den äran att hafva räddat en medborgare, och blef af Apronius begåfvad med halskedja och spjut. Tiberius lade dertill medborgarekronan, mera beklagande än misstyckande att icke Apronius, enligt sin rättighet såsom prokonsul, gifvit honom äfven denna. Tacfarinas, som fann numiderne modfälda och ohågade för belägringar, förde derefter ett ströfkrig, vikande, så ofta han ansattes, och återkommande, då man drog sig tillbaka. Och så länge barbaren bibehöll detta sätt, gäckade han ostraffad romaren, som fruktlöst utmattade sig. Men sedan han vändt sig till hafskusten och, besvärad af byte, blef liggande i ett ståndläger, höll Apronius Cesianus — skickad af sin fader med rytteri och fotfolk af hjelptrupperna, jemte de lättaste af legionssoldaterne — en lycklig drabbning emot numiderne och jagade dem in i öknarna.
  1. Decimering vidtogs enligt Livius redan 471 f.Kr. (bok 2, kapitel 59).
  2. Ej den stad Sallustius talar om i sin skrift om kriget mot Jugurtha, utan en plats längre norrut på gränsen mellan Afrika och Numidien.

KAP. 22 I Rom blef Lepida, som, utom äran att tillhöra emiliernes ätt1, var i tredje led en afkomling af Lucius Sulla och Cnejus Pompejus2, vid denna tiden anklagad att falskeligen hafva föregifvit det hon haft barn med den rika och barnlösa Publius Qvirinius*). Hon beskyldes derjemte för äktenskapsbrott, för giftblandning och för det hon befrågat spåmän rörande det cesariska huset. Den anklagades broder, Manius Lepidus, talade till hennes försvar. Qvirinii, ännu efter äktenskapsskilnaden, fortsatta hätskhet hade för henne, ehuru vanfrejdad och brottslig, uppväckt medlidande. Svårligen skulle någon vid denna undersökning kunnat urskilja furstens verkliga mening; så kastade han om och visade ömsom tecken af vrede och ömsom af mildhet. Först utbad han sig af senaten att angifvelserna för majestätsbrott icke måtte upptagas; straxt derefter inledde han konsularen Marcus Servilius och andra vittnen till att framföra just det som han låtsat sig vilja nedtysta. Men Lepidas slafvar, som bevakades af soldater, öfverlemnade han till konsulernes förvar och tillät icke att de pinligen förhördes öfver det som rörde hans eget hus. Han frikallade också Drusus, ehuru utnämd konsul, från skyldigheten att först afgifva sin röst, hvilket några ansågo såsom ett drag af medborgerlighet, »att icke de öfriga måtte nödgas att instämma i hans mening»; andra uttydde såsom ett bevis på grymhet: ty han skulle icke hafva gifvit företrädet åt någon annan, utan emot förbindelsen att sakfälla.

  1. Släkten Aemilia var den största och mest lysande patriciersläkten; ett trettiotal konsuler tillhörde den.
  2. Faustus Cornelius Sulla, diktatorns son, var gift med Pompejus Magnus dotter; deras dotter Cornelia var Lepidus moder i sitt äktenskap med Quintus Aemilius Lepidus, konsul år 21 f.Kr.
  • Fordom hennes man, från hvilken hon 20 år förut blifvit skild och som nu var hennes åklagare. Hon hade efter skilsmässan blifvit gift med Mamercus Scaurus, som namnes i följ. kap.

KAP. 23 Under de offentliga skådespel1 som afbröto denna rättegång, infann sig Lepida i ett sällskap af förnäma fruntimmer på teatern, anropande, med ömklig jämmerklagan, sina förfäder och Pompejus sjelf,  af hvilken denna byggnad var en minnesvård och hvars ättebilder här sågos uppstälda, och uppväckte dermed sådant medlidande att åskådarne, flytande i tårar, ropade »ve och förbannelser öfver Qvirinius, åt hvars barnlösa ålderdom och låga härkomst man uppoffrade den som fordom varit bestämd till maka åt Lucius Cesar, till sonhustru åt den gudomlige Augustus». Genom slafvarnes pinliga förhör uppdagades sedan hennes nedrigheter, och man förenade sig i Rubellii Blandi mening, »att förbjuda henne eld och vatten». I denna dom instämde äfven Drusus, ehuru andra hade föreslagit en mildare. För Scauri skull, som med henne aflat en dotter, blef hennes egendom icke indragen. Då först yppade Tiberius att han äfven af Qvirinii slafvar fått veta att Lepida sökt att förgifva honom.

  1. Kanske de stora romerska spelen, ludi magni Romani, som började den 4 sept.
KAP. 24 I dessa missöden, som träffade de förnäma husen — ty inom kort tid hade calpurnierne förlorat Piso, emilierne Lepida — var det någon tröst att Decimus Silanus återskänktes åt den juniska ätten. Hans äfventyr vill jag i få ord förtälja. Så mycket som lyckan gynnade Augustus emot republiken, så vidrig var hon honom inom hans hus, genom hans dotters och dotterdotters otukt, hvilka han fördref ifrån Rom, under det han straffade deras medbrottslingar med död eller landsflykt. Ty åt ett fel som ibland båda könen blifvit allmänt gaf han de förfärliga namnen af »förgripelse mot religionen och brott emot majestätet», hvarigenom han afvek både från förfädernes mildhet och från sina egna lagar. Men de andras öden, tillika med den tidens öfriga händelser, skall jag berätta, om, sedan mitt nuvarande mål är uppnådt, lifstiden ännu räcker till för flera arbeten. Decimus Silanus, som förnedrat Augusti dotterdotter, hade väl derför icke rönt vidare straff, än att fursten uppsagt honom sin vänskap, men han förstod att landsflykt derigenom antyddes, och han vågade icke förr än under Tiberii regering att hos senaten och fursten begära nåd, understödd af sin broder Marcus Silanus, hvilken för sin utmärkta börd och vältalighet stod i högt anseende. Men då denne aflade tacksägelser inför senaten, svarade Tiberius »att äfven han fägnade sig att hans broder återkommit från sin långa resa. Detta hade ock rättvist kunnat tillåtas, då han hvarken genom ett senatsbeslut eller genom laglig dom blifvit förvisad. För sin del bibehölle han dock emot honom sin faders missnöje oförändradt, och livad Augustus hade velat, vore icke genom Silani återkomst upphäfvet». Han vistades derefter i Rom, men erhöll inga statsembeten.  
KAP. 25 I senaten väcktes derefter fråga om någon mildring i Papia Poppea, en lag som Augustus på sin ålderdom, i följd af de juliska stadgarna, hade stiftat till skärpande af straffen för dem som lefde ogifta och till skattkammarens riktande. Äktenskap och folkökning voro likväl derigenom icke befrämjade, ty smaken för en barnlös lefnad behöll öfverhanden. Men mängden af dem som lagfördes ökades dag från dag, då hvarje hus genom angifvares lagtolkningar hotades med undergång, och såsom man förut lidit af brott, så led man nu utaf lagar. Detta ger mig anledning att djupare undersöka lagarnas uppkomst, och genom hvilka steg man kommit till vår tids otaliga mängd och mångfaldighet af författningar.  

KAP. 26 De äldsta tidernas menniskor1, ännu fria från hvarje ondt begär, lefde utan laster och brott, och följaktligen utan straff eller tvångsmedel. Belöningar behöfdes icke, då man af naturlig drift sökte det goda och, då man icke åstundade något olofligt, hindrades man ej  heller från något genom fruktan. Men sedan jemlikheten försvunnit och i stället för anspråkslöshet och sedlighet ärelystnad och våld togo öfverhand, uppkommo envälden och blefvo hos många folk för alltid bibehålna. Några föredrogo lagar, antingen genast eller sedan de ledsnat vid envåldsherrar. I början, då menniskorna ännu voro obildade, voro ock lagarna enkla. De som ryktet mest prisat äro cretensernes af Minos, spartanernes af Lycurgus, och  sednare de som Solon gaf athenarne, redan mera utarbetade och talrika. Öfver oss hade Romulus herrskat efter godtycke; Numa2 band sedermera folket genom religionsstadgar och gudomlig rätt; några författningar infördes af Tullus3 och af Ancus4; men utmärktast var Servius Tullius5, såsom stiftare af lagar dem äfven konungarne borde lyda.

  1. Denna exkurs speglar stoiska idéer.
  2. Numa Pompilius, Roms andre konung, enligt traditionen 715-673.
  3. Tullius Hostilius, Roms tredje konung, 673-642.
  4. Ancus Martius, Roms fjärde konung.
  5. Servius Tullius, Roms sjätte konung, 578-535. Alla de här nämndas lagstiftning är mer eller mindre ohistorisk. Att lagarna stiftades är emellertid fastslaget.

KAP. 27 Sedan Tarqvinius1 var fördrifven, gjorde folket emot adelns kabaler många författningar till frihetens försvar och till befästande af endrägt. Man tillsatte decemvirer; från alla orter sammansöktes det förträffligaste som stod att finna; och de tolf taflorna blefvo författade. Här var målet för den oväldiga lagstiftningen. Ty de lagar som derefter följde, om också någon gång rigtade mot missdådare i anledning af begångna brott2, voro dock oftare stiftade genom väld, till följe af ståndens misshällighet och för att ernå obehöriga äreställen eller undanrödja ansedda män3, eller för andra dåliga afsigter. Så uppstodo graccher4 och saturniner5, menighetens uppviglare, så en Drusus6 i senatens namn, icke mindre brottsligt slösande, och så blefvo bundsförvandterne än bestuckna genom löften än gäckade genom motstånd. Äfven under det italiska kriget7 och det påföljande borgerliga8 underläts icke att utfärda många och stridiga stadgar, tilldess diktatorn Lucius Sulla9, sedan han dels upphäft dels förändrat de förra och tillagt flera nya, verkade ett stillestånd i denna sak, dock icke för lång tid; ty straxt derpå följde Lepidi fredstörande förslag10, och innan kort återgafs tribunerne friheten att efter godtycke uppvigla menigheten11. Nu gjordes icke blott stadgar för det allmänna, utan för enskilda personer, och i sitt djupaste förderf hade republiken det största antal af lagar.

Bertil Cavallins noter till kapitel 27 är placerade längst ned på denna sida. Den sista meningen i kapitlet har för övrigt gett upphov till de bevingade orden: "Ju mer korrupt staten är, desto fler är lagarna."

KAP. 28 Då blef Cnejus Pompejus under sitt tredje konsulat1 vald att förbättra sederna; men de medel han använde voro odrägligare än sjukdomarna2; han stiftade lagar och våldförde dem sjelf3 och förlorade genom vapen hvad han genom vapen ville försvara. Derpå följde i tjugu år4 oafbruten tvedrägt: ingen ordning, ingen lag. Det skändligaste blef ostraffadt, och dygdiga gerningar vållade mångens ofärd. Ändtligen under sitt sjette konsulat, trygg om sitt välde, upphäfde Cesar Augustus hvad han under triumviratet hade stadgat, och gaf oss lagar, passande för fred och envåldsstyrelse. Strängare blefvo från den tiden banden, ty väktare tillsattes, och af Papia Poppea uppmuntrades dessa genom belöningar5 att tillse det, i händelse någon försakade fadersståndets förmånsrättigheter, dessa, såsom lediga, måtte tillfalla folket, såsom allas fader. Men de gingo vida längre: Rom, Italien, hvarje medborgare, ehvar han måtte finnas, drogs af dem inför rätta, många slägter voro redan förstörda, alla hotade med samma öde, då ändtligen Tiberius, för att afhjelpa det onda, genom lottning utvalde fem konsularer, fem som varit pretorer och lika många af den öfriga senaten. Af dem blefvo lagens band i många delar lossade, och detta gaf för ögonblicket någon lindring.

  1. År 52. Han valdes för att "förbättra sederna", främst för att söka hindra bl.a. genom en lag att en folktribun ej skulle vara valbar till andra ämbeten.
  2. Pompejus var ensam konsul år 52; här åsyftas hans lagar de vi, de ambitu och de iure magistratuum, likaså hans militära kommando över huvudstaden.
  3. Hans lagar syftade bl.a. till att förekomma partiska domslut men han påverkade själv stundom domarna med hotelser eller maktspråk.
  4. Från slaget vid Pharsalos år 48 till Augustus sjätte konsulat år 28. Caesars diktatur betraktas bara som en liten del av den allmänna anarkin.
  5. Nero reducerade dem till en fjärdedel, vilket kan säga något om deras storlek.

KAP. 29 Vid samma tid anhöll han om fädernes ynnest för Nero, en af Germanici söner, som nu hade inträdt i ynglingaåldern, och bad — icke utan deras åtlöje som det hörde — att han måtte frikallas från pligten att bestrida vigintiviratet*) och ega tillstånd att söka qvestorsembetet fem år tidigare än lagarna föreskrefvo. Han åberopade att detsamma blifvit honom sjelf och hans broder på Augusti begäran beviljadt. Jag tviflar emellertid icke på att äfven då funnits de som hemligen logo åt dylika böner. Och likväl var Cesarernes storhet då i sin början, den gamla seden närmare för ögonen, och styfbarnens förbindelse med styffadern mindre nära än den emellan en farfader och sonson. Man tillade derjemte Nero ett rum bland öfverstepresterne, och den dagen då han första gången beträdde forum, gafs förplägning åt menigheten**), som högligen gladdes att se en son af Germanicus redan manbar. Glädjen ökades sedermera genom Neros förmälning med Julia, Drusi dotter. Men om detta vann allmänt bifall, så hörde man deremot med vedervilja att Sejanus var bestämd till svärfader åt Claudii son. Tiberius ansågs derigenom hafva fläckat ättens adel och öfver höfvan upphöjt den redan för omåttlig ärelystnad misstänkta Sejanus.

  • Vigintiviri utgjorde fyra särskilda korporationer af lägre tjensteniän, näml.: triumviri capitales, triumviri martiales, quatuorviri viales och decemviri litibus judicandis, alla tillsammans tjugu personer. Enligt den lagliga befordringsordningen borde man hafva beklädt någon af dessa tjänster, innan man var behörig att söka något högre embete. Bland dessa sednare var qvesturen det första som lagligen icke kunde sökas, förrän man inträdt i tjuguförsta året.
  • Congiarium: en utdelning af olja, vin, spanmål eller penningar.

KAP. 30 Vid årets slut afledo tvenne utmärkta män, Lucius Volusius och Sallustius Crispus. Volusii ätt var gammal, men hade dock icke stigit högre än till pretorsvärdighet; han sjelf prydde henne först med konsulatet. Han hade äfven vid ett riddareval*) förvaltat censorsembetet och var grundläggare till de omätliga rikedomar som gjort detta hus så mäktigt. Crispus, som var af ridderlig härkomst, hade af Cajus Sallustius, den berömda romerska häfdatecknaren, af hvilkens syster han var en dotterson, blifvit upptagen till arfvinge af hans namn. Men ehuru vägen till äreställen nu stod honom öppen, följde han Mecenas' efterdöme och, utan att hafva senators rang, öfverträffade han i inflytande många, som blifvit utmärkta med triumfer och konsulat. Genom prakt och grannlåt afvek han från forntidens seder, och uti vällefnad och öfverflöd närmade han sig till utsväfning. Men derunder doldes en själskraft, vuxen de största värf och så mycket verksammare, ju mera hans yttre visade sömnaktighet och lätja. Också var han, medan Mecenas lefde, den andre, sedermera den förste åt hvilken envåldsherrskarnes hemligheter förtroddes; han hade ock varit delaktig i den unga Agrippas undanrödjande**). Vid högre ålder bibehöll han dock hos fursten mera skenet än verkligheten af gunstling, och så hade det äfven händt Mecenas, antingen emedan det är hofgunstens öde att sällan blifva varaktig, eller kanhända af den ledsnad som intager de förre, sedan de gifvit allt, de sednare, då intet mera återstår för dem att begära.

Kapitel 31-51 (år 21 e. Kr.)
Tillbaka till Annales förstasida.

  • Legendis equitum decuriis: ett mörkt, icke nöjaktigt utredt ställe.
  • I bok. k. 6.

 

 

Noter till kapitel 27

  1. Tarquinius Superbus, Roms siste konung, 534-509. Jfr anm. till I, 1.

  2. T.ex. lex de ambitu; lex Fabia de plagiariis 183; lex Calpurnia de repetundis 149.

  3. Kan syfta på fördrivandet av Camillus, Vejis erövrare; på Scipio Africanus som ganska snart efter segern över Hannibal (Zama 202 f.Kr.) tvingades dra sig tillbaka från det politiska livet.

  4. För deras jordreformer hade den aristokratiske Tacitus tydligen föga intresse lika lite som Cicero, som inte heller talar väl om graccherna). Under 150-talet tvangs de romerska småbrukarna, som inte kunde ta upp tävlan med storgodsens slavhushållning, att lämna sin jord. Tiberius Gracchus, folktribun 133, och hans broder Gajus, tribun tio år senare, pläderade för jordutdelning till de bönder som hade kommit på obestånd.

  5. Texten har pluralis, antagligen för att få retorisk parallell till graccherna. Saturninus och Glauca, två demokratiska politiker, framlade år 100 ett lagförslag som var en utvidgning av gracchernas. Alla fick en våldsam död: Tiberius Gracchus begick självmord, de övriga dödades vid de politiska gatustrider som Rom var rikt på vid denna tid.

  6. Antingen Marcus Livius Drusus, folktribun 122, som motsatte sig Gajus Gracchus, eller hans son med samma namn som sökte ena riddare och senatorer och var förespråkare för romersk medborgarrätt åt de italiska folken. Drusus miste livet under de strider som uppstod kring hans person: det s.k. bundsförvantskriget 91-88, i vilket Italien blev latinskt och medborgarrätt beviljades.

  7. Italiska kriget = det ovannämnda bundsförvantskriget 91-88.

  8. Det borgerliga kriget (inbördeskriget) = Marius och Sullas strider 88-82.

  9. Under sin diktatur 82-79 använde sig Sulla av de mest våldsamma proskriptioner (och visade därmed den unge och inte mindre hänsynslöse Octavianus en bekväm om än föga ärofull väg till ekonomisk styrka); Sulla stiftade också lagar för att stärka senatens makt.

  10. Marcus Lepidus, triumvirens fader, var konsul år 78 och sökte omintetgöra Sullas lagstiftning.

  11. År 70 återgav konsulerna Marcus Crassus och Gnajus Pompejus folktribunerna deras makt, som Sulla sökt hindra bl.a. genom en lag att en folktribun ej skulle vara valbar till andra ämbeten.