Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

ROMERSKA HISTORIEN

ANDRA BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65

Kamp om jordfördelningen och krig med grannfolken
(486-468 f. Kr.)

KAP. 41 Spurius Cassius och Proculus Virginius valdes sedan till konsuler*) (486 f. Kr.). Med Hernikerna slöts ett fredsfördrag: två tredjedelar af sitt land måste de afträda1. Ena hälften deraf ärnade konsuln Cassius utdela åt Latinarne, den andra åt Romerska menigheten. Till denna skänk ville han lägga ett betydligt stycke jord, som han påstod tillhöra staten, ehuru det innehades af enskilda. Månge af adeln, som sjelfve voro deraf i besittning, förskräcktes väl härvid, genom faran för sin enskilda egendom, men äfven för staten hade de en farhåga, att konsuln på denna frikostighet sökte grunda en makt, som för friheten vore vådlig. — Det var nu första gången som ett förslag till åkerutdelning**) uppgafs: ett förslag som sedermera, ända till dessa tider, aldrig utan de häftigaste skakningar i staten varit å bane. Den andre konsuln lade sig emot denna frikostighet, på tillstyrkan af adeln, och icke alldeles utan bifall bland menigheten. Ty först och främst började man förakta en förmån, som ifrån Roms borgare utsträcktes äfven till dess bundsförvandter; sedan hörde man ock ofta konsuln Virginius uti åtskilliga sammankomster likasom profeterande säga: »Hans medbroders skänk vore förderflig. Denna jord skulle bära träldom åt dem, som henne emottogo. Till envälde banades derigenom en väg. Ty hvarföre eljest göra äfven Latinska nationen deraf delaktig? Hvartill tjenade det att åt Hernikerna, nyligen Roms fiender, återgifva en tredjedel af den eröfrade jorden, om icke dertill, att dessa folk, i stället för en Coriolanus, måtte uti Cassius få en anförare?» Nu började han, som afstyrkte och motarbetade åkerutdelningen, att vinna allmänhetens förtroende, och begge konsulerna täflade derefter i eftergifvenhet emot menigheten. Virginius förklarade sig villig att tillåta en anvisning på jordegor, med vilkor att de icke anvisades åt andra än Romerska medborgare. Cassius, som under bemödandet att vid återskänkningen vinna bundsförvandternas gunst förlorat hos sina medborgare, sökte att genom någon ny skänk återvinna dessas välvilja, och yrkade derföre att de penningar, som för den Sicilianska säden influtit, skulle till folket återbetalas. Men icke annorlunda än om det varit en handpenning för konungamakten afslog menigheten detta med förakt, och så djupt inrotad var farhågan för enväldet, att man försmådde hans skänker, såsom hade man egt allting i öfverflöd. — Att Cassius, så snart han nedlagt sitt ämbete (485 f. Kr.), blifvit dömd och straffad till lifvet, är afgjordt. Någre uppgifva hans egen fader såsom verkställare af denna blodsdom: att han i sitt hus, efter anställd undersökning, hudstrukit och dödat sin son och helgat åt Ceres hans enskilda förmögenhet; att en bildstod deraf blifvit gjord, med påskrift: Gifven af Cassiska ätten. Hos andra läser jag — och detta är mera sannolikt — att han utaf Quæstorerna2 Kæso Fabius och Lucius Valerius blifvit instämd för högförräderi och genom folkets utslag sakfälld, samt hans hus på offentlig befallning nedrifvet. Detta är den obebyggda tomten framför Tellustemplet. För öfrigt, ehvad denna rättegång varit enskild eller offentlig, så blef han dömd, då Servius Cornelius och Quintus Fabius voro konsuler***).

  1. Livius har fel: i själva verket förlorade hernikerna 486 ingenting alls av sitt territorium. Av detta följer dock inte nödvändigtvis att den föreslagna jordlagen var en fiktion, som flera hävdat. Det är lika möjligt att Cassius verkligen föreslog en lag som man rekonstruerat efter vad som stipulerades i fördraget med hernikerna. Den äkta kärnan i traditionen är kanske endast att Cassius avrättades för att ha velat göra sig till envåldshärskare. Det är svårt att avgöra var gränsen går mellan äkta tradition och sekundära tillägg.
  2. Kvestorerna, under republikens äldsta tid två till antalet, var ämbetsmän som ursprungligen hjälpte till med rättskipningen men senare fick andra uppgifter, bland annat rörande statskassan. Ämbetet var det första steget i ämbetsmannens befordringsgång.
  • E. R. b. 268. — F. Ch. f. 484.
  • Lex agraria.
  • E. R. b. 269. — F. Ch. f. 483.
KAP. 42 Länge varade icke folkets bitterhet emot Cassius. Retelsen af åkerdelningsförslaget lifvade af sig sjelf i dess sinnen, fast upphofsmannen var undanröjd, och begäret derefter eldades af rådets njugghet, som undanhöll soldaterna bytet af Volskerna och Æquerna, hvilka detta år blefvo slagna. Allt hvad ifrån fienden blifvit eröfradt, såldes af konsuln Fabius, och indrogs till skattkammaren. — Namnet Fabius var för denna sista konsulns skull förhatligt för menigheten; icke dess mindre utverkade adeln, att Kæso Fabius blef tillika med Lucius Æmilius vald till konsul*) (484 f. Kr.). Menigheten, häraf ännu mera förbittrad, gaf genom inhemskt uppror anledning till ett utländskt krig; genom kriget upphörde åter de borgerliga misshälligheterna. Patricier och plebejer, förenade i tänkesätt, besegrade i en lycklig träffning, under Æmilii anförande, Volskerna och Æquerna som åter börjat krig. Flere fiender stupade dock under flykten än i slagtningen; med sådan ihärdighet förföljde rytteriet de slagne. — Castors tempel invigdes samma år den femtonde Quintilis (Julius). Det hade blifvit lofvadt i kriget med Latinarne af diktatorn Postumius. Hans son, som sjelf annan dertill valdes, förrättade vigningen. —Äfven detta året frestades menigheten genom åkerdelnings-förslagets lockelse. Menighets-tribunerna sökte att genom en lag till menighetens fördel gifva anseende åt ett ämbete, som för menighetens skull var inrättadt. Adeln, som tyckte att hos folkhopen fanns redan af sig sjelft alltför mycken benägenhet till utsväfning, fasade för ett slösande med välgerningar som retade till öfvermod. Konsulerna voro i detta motstånd adelns mest nitiske anförare. Denna del af statskroppen segrade således, och det icke blott för ögonblicket, utan ock för det följande året (483 f. Kr.), då den förordnade till konsuler Marcus Fabius, Kæsos broder, och Lucius Valerius**), den sednare, såsom Sp. Cassii anklagare, ännu mera hatad af menigheten. Äfven detta året kämpades med Tribunerna. Men utan verkställighet blef förslaget och utan förtroende dess förfäktare, då de skröto öfver en gåfva som icke blef fullbordad. Genom tre på hvarandra följande konsulat, alla nästan oafbrutet pröfvade i tribuniciska strider, hade namnet Fabius nu vunnit ett —ganska högt anseende. Derfore förblef detta ämbete, såsom i värdiga händer, ännu en tid inom samma ätt, — Ett krig med Vejenterna börjades sedan, och äfven Volskerna reste sig ånyo. Men för utländska krig hade man nästan öfverflödiga krafter, och dessa missbrukades till inbördes strider. Den redan allmänna sinnesoron ökades af himmelska järtecken, som nästan hvarje dag i staden och på landet förkunnade hotelser. Siarne förklarade att orsaken till gudarnes vrede, hvilka de offentligen och enskildt, än genom offerdjurens inelfvor än genom fåglarne tillfrågat, vore ingen annan an den, att deras yrken icke tillbörligen förrättades. Dessa förskräckelser lyktades likväl, att Vestalen1 Oppia för brutet kyskhetslöfte blef dömd och afstraffad.
  • E. R. b. 270. — F. Ch. f. 482.
  • E. R. b. 271. — F. Ch. f. 481.
  1. Vestalerna var prästinnor som tjänade Vesta, den husliga härdens, hemmets och kyskhetens gudinna. De måste iaktta kyskhet fram till 40-årsåldern; om de bröt mot denna regel blev de levande begravda.
KAP. 43 Quintus Fabius och Cajus Julius blefvo derefter konsuler*) (482 f. Kr.). Den inre tvedrägten var detta året icke svagare, det yttre kriget ännu häftigare. Æquerna grepo till vapen; äfven Vejenterna inföllo härjande i Romerska landet. Under det bekymret för dessa krig var i tilltagande emottogs konsulatet af Kæso Fabius och Spurius Furius**) (481 f. Kr.). Æquerna angrepo nu Ortona1, en stad som tillhörde Latinarne. Vejenterna, redan mätta på plundringar, hotade sjelfva Rom med en belägring. Dessa faror, som bordt dämpa menighetens trotsighet, ökade den fastmer, och bruket att undandraga sig krigstjenst upplifvades åter, icke af dess egen drift, men menighets-tribunen Spurius Licinius, som ansåg tiden nu vara kommen att genom yttersta nöden påtruga patricierna åkerdelnings-förslaget, hade företagit sig att hindra anstalterna till kriget. Allt det förhatliga af tribunmakten drabbade likväl denna anstiftare; konsulerna sjelfva reste sig icke emot honom med mera ifver än hans egna ämbetsbröder; och genom deras understöd förrättade konsulerna utskrifningen. För båda krigen blefvo på samma gång härar upprättade: en lemnades åt Fabius att anföra emot Æquerna, den andra åt Furius emot Vejenterna. I kriget emot Veji tilldrog sig ingenting märkvärdigt. Fabius hade af sitt eget folk långt mer besvär än af fienderna. Denne ende man, konsuln sjelf, uppehöll staten, hvilken hären sa mycket på den ankom, af hat till konsuln förrådde. Ty då konsuln, utom mångfaldiga andra bevis af fältherreskicklighet dem han i krigets tillrustning och förande aflade, hade på sådant sätt uppställt sin slagordning, att han blott med ett angrepp af rytteriet slog den fiendtliga hären, så vägrade fotfolket att förfölja den slagna. Dem kunde icke — jag vill icke säga en hatad anförares uppmaning — men icke en gång deras egen nesa, icke den offentliga vanäran för ögonblicket, icke sedermera vådan, i händelse fienden åter hemtat mod, kunde förmå dem att påskynda sina steg, eller — om intet annat — åtminstone orubbade bibehålla sin ställning. Utan befallning draga de sig tillbaka och sorgsne — man skulle trott dem vara slagne — under förbannelser än öfver fältherren, än öfver rytteriets gjorda tjenst, vända de om till lägret. Emot detta så förderfliga efterdöme uppfann fältherren inga botemedel. Så ser man utmärkta snillen oftare sakna konsten att styra medborgaren än att besegra fienden. Konsuln återkom till Rom, icke så mycket med ökad krigsära, som i långt högre grad ett mål för soldaternas hat och förbittring. Icke dess mindre utverkade patricierna att konsulatet bibehölls i Fabiska ätten. De valde Marcius Fabius till konsul, och Cnejus Manlius gafs honom till ämbetsbroder***) (480 f. Kr.).
  • E. R. b. 272. — F. Ch. f. 480.
  • E. R. b. 273. — F. Ch. f. 479.
  • E. R. b. 274. — F. Ch. f. 478.
  1. Kanske vid norra kanten av Volskiska berget.
KAP. 44 Äfven detta året hade en tribun, som yrkade åkerdelning. Det var Tiberius Pontificius. Likasom hade det lyckats för Spurius Licinius, beträdde ock denne samma bana och hindrade för någon tid utskrifningen. Rådet kom uti ny förlägenhet; då sade Appius Claudius: »Tribunernas makt vore under det förflutna året besegrad; i sjelfva verket väl för ögonblicket, men genom efterdömet för alltid, sedan man upptäckt, att hon genom egna krafter kunde förstöras. Ty aldrig skulle man sakna någon, som för egen del ville vinna seger öfver en ämbetsbroder och för allmänt väl det värdigare partiets erkänsla. Flere tribuner, om flere behöfdes, skulle finnas beredde till konsulernas bistånd, men en vore äfven emot alla tillräcklig. Konsulerna och de första senatorerna måtte blott bemöda sig att åt staten och åt rådet vinna, om icke alla, åtminstone några af tribunerna.»1 — Uppmuntrade af Appii föreställningar, bemötte nu senatorerna i allmänhet tribunerna med höflighet och välvilja, och konsularerna i synnerhet, efter det enskilda inflytande en hvar på någon af dem hade, bragte dem dels genom vänskap, dels genom myndighet derhän, att de beslöto att till statens bästa använda tribunämbetets krafter. Med bistånd af fyra tribuner emot en, som sökte hindra hvad för allmänt väl var nödigt, verkställde således konsulerna en utskrifning. Derefter drogo de i fält emot Veji, hvarest hjelptrupper från hela Etrurien voro församlade, mindre dragne af vänskap för Vejenterna, än af det hopp man fattat, att den Romerska staten af inbördes split kunde upplösas2. Vid de Etruriska folkens gemensamma möten, hördes deras hufvudrnän högt yttra: »Romerska makten skulle vara evig, om icke, sjelfve inom sig söndrade, Romare rasade mot Romare. Detta vore det enda gift, detta det frö till förstörelse, som man upptäckt för mäktiga stater, och som gjorde att äfven stora välden voro förgängliga. Länge hade denna sjukdom varit motad, dels genom adelns klokhet, dels' genom menighetens tålamod; ändteligen hade den uppnått sin höjd. Två stater hade blifvit af en; hvartdera partiet hade sin egen styrelse, sina egna lagar. Förr endast vane att rasa vid utskrifningar, hade de i fält varit sina befälhafvare hörsamme. Så länge krigstukten egt bestånd, hade, i hvilken inre ställning som helst, en räddning varit möjlig; men nu följde vanan att icke lyda sin öfverhet den Romerska soldaten äfven i fält. Under sista kriget hade hären enhälligt, på sjelfva slagtfältet, i sjelfva slagtningen, frivilligt lemnat segren åt de besegrade Æquerna, hade öfvergifvit sina fanor, lemnat sin fältherre i striden, emot befallning återgått till lägret. I sanning, blott ett fortsatt bemödande — och Rom kunde genom egna krigare besegras. Det behöfdes icke mer än att förklara krig, och att visa det. Ödet och gudarne skulle sjelfve göra det öfriga.» Detta hopp hade väpnat Etruskerna, som under många skiften varit ömsom segrande och besegrade.
  1. Känslor och språk speglar politiska förhållandena vid den tid, när folktribunen Marcus Octavius opponerade sig mot Tiberius Gracchus förslag om jordutdelning och senare, då folktribunen Marcus Livius Drusus överbjöd Gaius Gracchus i fråga om nya kolonier för fattiga romerska medborgare.
  2. Beskrivningen av kampen mot etruskerna liknar mycket berättelsen om slaget vid Regillussjön (kap. 19-20): båda framställningarna förenar en stark episk färgton med realistiska detaljer från samtida krigföring.
KAP. 45 Roms konsuler fruktade också ingenting mer, än sina egna krafter, sina egna vapen. Åtankan af det sista fälttågets förderfliga exempel skrämde dem för möjligheten af en ställning, der de på en gång måste rädas för tvenne härar. Afskräckte genom denna tvåsidiga fara höllo de sig derföro stilla i lägret. »Något rådrum och tid skulle kan hända af sig sjelf mildra förbittringen och medföra ett sundare tänkesätt.» Fienden från Veji och Etruskerna handlade med dess mera hetta; de retade till drabbning, först genom ridande framför lägret och utmanande; slutligen, då detta icke verkade genom smädelser ej mindre emot konsulerna sjelfva, än emot hären. »Detta föregifvande af inbördes misshällighet» (sade de) »vore ett medel, uppfunnet för att dölja sin feghet, och det vore mera sina soldaters mod än deras vilja som konsulerna misstrodde. Tystnad och lugn ibland beväpnade vore en ny art af uppror.» Tillika framkastade de öfver lågheten af deras börd och upphof dels falska, dels grundade tillmälen. Konsulerna hörde det utan missnöje, då de invid sjelfva vallen och ingångarne till lägret så larmade. Men i den okunniga hopens bröst arbetade vexelvis harmen och blygseln, och vände dess uppmärksamhet ifrån det inre onda; man ville icke lemna fienden ostraffad, man ville också icke unna patricierna, icke konsulerna framgång; hat emot fienden, hat emot medborgare kämpade i deras själar. Det förra segrade omsider; så fräckt och förmätet var fiendens hån. I stort antal församla de sig vid fältherretältet, begära en slagtning, fordra att tecken till anfall må gifvas. Konsulerna luta sina hufvuden tillsamman, såsom för att rådpläga, och tala länge med hvarandra. De önskade en slagtning, men denna önskan skulle de återhålla och förborga, för att, genom motstånd och dröjsmål, gifva större fart åt den en gång i rörelse satta soldaten. Svaret blef att »saken vore ännu icke mogen; ännu vore det icke tid till drabbning; de skulle hålla sig inom lägret.» Ett påbud utfärdades sedan, att de skulle afhålla sig ifrån strid. Om någon utan befallning inläte sig i träffning, skulle han straffas såsom fiende. Dermed blefvo de afvisade och deras begär att få strida tilltog dess mer, ju mindre konsulerna efter deras tanka önskade det. Fienderna närmade sig nu dessutom långt trotsigare, sedan konsulernas beslut att icke leverera slagtning blef kunnigt. »Nu kunde de ju strafllöst skymfa; man vågade icke lemna soldaterna vapen: i all sin styrka skulle upproret utbryta, slutet af Roms välde vore förhanden.» I denna förtröstan löpa de fram till lägerportarne, utösa smädelser, knappast afhålla de sig ifrån att storma lägret. Men nu förmå icke Romarne längre bära denna skymf; hela lägret löper till konsulerna. Icke mer i stillhet, såsom förut, anmäla de genom de första centurionerna sin önskan, utan alla om hvarandra uttrycka sig blott genom larmande. Nu var saken mogen, men ännu dröja konsulerna. Ändteligen låter Fabius, med sin ämbetsbroders samtycke, af en fruktan för uppror, som ökades med larmet, äska ljud med trumpeten. »Jag vet», säger han, »Cnejus Manlius, att desse kunna segra; att jag icke vet om de vilja, hafva de sjelfve vållat. Derföre är mitt oryggliga beslut att icke gifva tecken till anfall, med mindre de svärja att segrande återvända ur denna slagtning. Sin konsul har den Romerska soldaten en gång på valplatsen bedragit; gudarne skall han aldrig bedraga.» Ibland de främsta stod en centurion vid namn Marcus Flavolejus, som med enträgenhet fordrade slagtning. »Segrande, Marcus Fabius, skall jag återvända ur slagtningen», ropar denne och åkallar Jupiter och Mars Gradivus1 och de öfriga gudarne att i sin vrede straffa honom, om han sviker. Hela hären, man efter man, aflägger hvar för sig samma ed. Sedan eden var gången, gifves tecken, de fatta vapen, de gå till slagtning, fulle af förbittring och af hopp. »Nu måtte Etruskerna smäda» (sade de) »denne munvige fiende, måtte han nu möta dem i striden.» Plebejer, patricier, alla visade denna dag en utomordentlig tapperhet; men klarast strålade Fabiska namnet, Fabiska ätten. Det var deras föresats att i denna strid återvinna för sig menighetens sinnen, som de genom många borgerliga strider förbittrat. Hären uppställes till slagtning och fienden från Veji samt Etruskernas troppar draga sig icke undan.
  1. I historisk tid vakade Mars Gradivus över början av ett krig, Mars Quirinus över dess slut. Vad Gradivus betyder är ovisst.
KAP. 46 Nästan säkert var deras hopp, att Romarne lika litet med dem, som förut med Æquerna, skulle inlåta sig i drabbning, ja, att man i denna sinnenas förbittring, i denna betänkliga ställning, icke borde misströsta om något ännu större företag. Helt annan blef sakens utgång. Ty aldrig förr hade Romaren i något krig med större hätskhet börjat en slagtning; så mycket hade å ena sidan fienderna genom smädelser, å den andra konsulerna genom dröjsmål retat dess bitterhet. Knappt hade Etruskerna tid att uppställa hären; ty redan under första hettan hade Romarne snarare blindvis kastat än riktat sina lansar, och det var nu på handkraft, nu på svärdsegg blott, det blodigaste af alla stridssätt, som träffningen berodde. Utmärkt skådades ibland de främsta den Fabiska ätten, en föresyn för sina medborgare. En utaf dessa, Quintus Fabius — han hade tredje året förut varit konsul — gick framför de öfriga löst på de tätt slutna Vejenterna, och svängde sig ovarsamt omkring ibland fiendens talrika skaror, då en Etrurier, stolt af sina krafter och sin öfning i vapen, stötte honom svärdet genom bröstet. Då vapnet utdrogs, störtade Fabius död i sitt blod till jorden. Begge härarne kände verkan af denna ena mannens fall och Romarne veko på det stället tillbaka, då konsuln Marcus Fabius gjorde ett språng öfver den fallnas lik, höll fram skölden och ropade: »Soldater! var det detta I svuren — att flyende återvända till lägret? Alltså frukten I de fegaste bland fiender, mer än Jupiter och Mars, vid hvilka I svurit? Jag har icke svurit, men segrande skall jag återvända eller ock här, vid din sida, Quintus Fabius, kämpande falla.» Till konsuln sade då Kæso Fabius, det förra årets konsul: »Med dessa ord, min broder, tror du dig kunna utverka att de kämpa? Gudarne skola utverka det, vid hvilka de svurit. Men vi vilja, såsom det höfves befälhafvare, såsom det egnar Fabiska namnet, heldre med kamp än med anmaning, elda soldaternas mod.» Så ilade de båda Fabierna med fällda lansar främst i spetsen, och satte med sig hela hären i rörelse.  
KAP. 47 Så vardt träffningen på den sidan återställd; med icke mindre ifver hade emellertid konsuln Cnejus Manlius på den andra flygeln satt striden i gång, och äfven der herrskade ett nästan lika öde. Ty likasom på den andra flygeln Quintus Fabius, så blef, på denna, konsuln Manlius sjelf, då han jagade fienden redan såsom slagen framför sig, oförtrutet följd af sina soldater, och på samma sätt veko äfven de tillbaka, i tanka att han var dödad, då han illa sårad lemnade slagfältet. De skulle ock hafva öfvergifvit platsen, om icke den andre konsuln, med några rytteri-squadroner, i sporrsträck hade ilat till denna sida, och genom utrop, att hans medbroder lefde, och att han sjelf kom segrande från den andra flygeln, som redan var slagen, hade uppehållit den lutande ställningen. Äfven Manlius sjelf visar sig nu för deras ögon för att återställa slagtningen. Soldaterna igenkände båda konsulerna, och deras mod blef åter lifvadt. Också hade fiendernas slagtlinie nu en mera skenbar än verklig styrka, medan de, i förlitande på sitt öfverlägsna antal borttagit reservtropparna och skickat dem att bestorma lägret. I detta hade de väl utan betydligt motstånd inträngt, men under det de, mera betänkte på plundring än på kamp, förspillde tiden, hade de Romerska Triarierna, som icke mäktat emotstå det första inbrottet, genom budskap underrättat konsulerna om sakernas ställning och derpå gått i en sluten skara tillbaka till fältherretältet, att på egen hand börja en ny träffning; snart hade också konsuln Manlius återkommit till lägret, der han med soldater besatt alla ingångar och tillspärrat vägen för fienden. — Nu gjorde förtviflan Tuskerna icke blott modiga, utan rasande. Ty sedan de flera gånger med fruktlös häftighet rusat åt alla sidor, der hoppet visade en utgång, störtar en samlad flock emot konsuln sjelf, som af sin rustning igenkändes. De första kastvapnen uppfångas af de kringstående, men snart blir våldet oemotståndligt. Konsuln stupar af ett dödligt sår, och alla omkring honom förskingras. Nu växer Tuskernas djerfhet. Romarne jagar förskräckelsen i oordning genom hela lägret, och det hade kommit till det yttersta, om icke underfältherrarne hade undanryckt konsulns lik, och genom en port öppnat väg för fienderna. Genom denna tränga de sig ut, aftåga i förvirring, och stöta på den andra segrande konsuln. Här blefvo de ånyo slagne och skingrade åt alla sidor. Herrlig var den seger man vunnit, men bedröflig genom tvänne så lysande mäns död. Derföre sade konsuln, då senaten tillerkände honom triumfen: »Om hären utan fältherre kunde triumfera, ville han, för dess utmärkta förtjenst i detta fälttåg, gerna det tillåta, men då hans hus, genom hans broders Quinti Fabii död, vore ett sorghus; då staten, genom förlusten af sin ena konsul, vore till hälften faderlös, kunde han för egen del icke emottaga en af allmän och enskild sorg oskärad lager. Ärofullare än något firadt var detta undvikna segertåg: så återkommer i ökadt mått en ära, den man i rättan tid vetat försaka. Han anförde sedan, hvar efter annan, de båda begrafningsfärderna, sin medbroders och sin broders. Sjelf var han ock begges loftalare, och då han tilldelade dem sitt eget beröm, föll största delen deraf på honom sjelf tillbaka. Med minnet af den föresats, som han vid konsulatets anträdande hade fattat, att åter försona menigheten, fördelade han de sårade soldaterna på patricierna för att skötas. Fabierna fingo de flesta, och ingenstädes rönte de en sorgfälligare vård. Ifrån den tiden blefvo Fabierna folkets älsklingar, och det genom inga andra medel än sådana, som för staten voro välgörande.  
KAP. 48 Det var således icke mindre genom menighetens, än genom adelns välvilja, som Kæso Fabius blef tillika med Titus Virginius vald till konsul*); och hvarken krig eller utskrifning eller någon annan angelägenhet syntes honom vigtigare än den, att det hopp om endrägt, som man redan till någon del börjat fatta, måtte uppfyllas och menigheten blifva, så snart som möjligt, förenad med adeln i tänkesätt (479 f. Kr.). Redan vid årets början tillstyrkte han derföre, att »senaten, förr än någon tribun uppträdde med ett åkerdelningsförslag, måtte skynda att göra denna välgerning till sin välgerning, och med möjligaste jemnhet utdela bland menigheten den eröfrade jorden. Det vore billigt, att den egdes af dem, genom hvilkas svett och blod den blifvjt förvärfvad.» Senaten afslog detta; der voro ock någre, som klagade, att Kæsos fordom så lifliga själ nu genom en öfverflödig njutning af ära urartade till flärd och förlorade sig. — I staden voro sedan inga partistrider. Latinarne ofredades genom Æquernas ströfverier. Kæso ditsändes med en krigshär, och gick att härja Æquernas eget land. Æquerna drogo sig tillbaka i städerna och höllo sig inom murarne: derföre kom det icke till någon slagtning som förtjenar att nämnas. Men af Vejenterna led man, genom den andra konsulns öfverdåd, ett nederlag, och arméen hade varit, förlorad, om icke Kæso Fabius i tid hade kommit till undsättning1. Från den tiden var det med Vejenterna hvarken fred eller krig; förhållandet liknade i det närmaste det med stråtröfvare. För de Romerska legionerna veko de undan i sin stad; så snart de märkte, att legionerna aftågat, ströfvade de åter på landet; så gäckade de ömsom kriget med stillasittande, stilleståndet med fiendtligheter. Ett sådant förhållande kunde icke alldeles föraktas; det kunde ej heller bringas till slut; och dels förestodo med full visshet andra krig, såsom med Æquerna och Volskerna, hvilka icke längre höllo sig stilla än till dess första smärtan af deras sista nederlag hunnit förlora sig; dels trodde man sig förutse, att snart Sabinerna, som alltid voro fiendtligt sinnade, och hela Etrurien skulle fatta vapen. Men Vejenten, en mera efterhängsen än betydlig fiende, gjorde mera förargelse genom skymfen än genom faran, emedan han aldrig kunde lemnas utan uppmärksamhet, aldrig tillät att man vände sig åt en annan sida. Då går den Fabiska ätten till senaten; konsuln förer ordet för sin ätt: »Det Vejentiska kriget, I veten det, församlade fäder, fordrar mera en beständig än en talrik härsmakt. Besörjen I de öfriga krigen; öfverlemnen Vejenterna åt Fabierna. Vi våga försäkra, att det Romerska namnets ära der skall vara tryggad. Såsom en oss egen familjefejd vilja vi, på enskild kostnad, föra detta krig. Staten skall derpå hvarken använda soldater eller penningar.» Med största tacksägelser emottogs detta. Konsuln lemnade rådsförsamlingen och gick hem, beledsagad utaf hela skaran af Fabier, som i afvaktan af senatens beslut hade stannat på förgården till rådhuset. Efter tillsägelse att följande dagen väpnade inställa sig vid konsulns port, gick hvar och en till sitt hus.
  • E. R. b. 275. — F. Ch. f. 477.
  1. Livius förklarar gärna romerska nederlag med befälhavarens dumdristighet, detta för att inte någon skugga skall falla över romarfolkets karaktär.
KAP. 49 Ryktet sprider sig öfver hela staden: Fabierna höjas till himmelen. »Ett enda hus hade åtagit sig statens börda; kriget med Vejenterna hade blifvit en enskild omsorg, en enskild fejd. Med två lika kraftfulla ätter i Rom, förbehölle den ena sig Volskerna, den andra Æquerna, kunde alla folkslag i grannskapet kufvas, och Romerska folket derunder sitta i fred och ro.» — Följande dagen ser man Fabierna i vapen samlas på utsatt ställe. Konsuln i stridsmantel träder ut och finner på förgården hela sin ätt färdig att marschera. Han ställer sig i spetsen och kommenderar till uppbrott. Aldrig tågade genom staden en här, mindre talrik, mera utmärkt af allmänhetens pris och beundran. Trehundrasex1 krigare, alle patricier, alle af samma ätt, ingen ibland dem, som icke den bästa senat skulle dömt värdig att i hvad tidsställning som heldst föra befälet — desse gå nu emot Vejenterna — en enda slägts styrka hotande ett helt folk mod undergång. — Dem följer en skara, kallad af det enskilda deltagandet — anhörige och vänner, hvälfvande i tanken icke någonting måttligt, utan allt omätligt, så af fruktan som hopp; — en annan, lifvad af den allmänna samfundsandan, hänryckt af välvilja och af beundran. »Gån tappre, gån lycklige!» ropade man; »gören utgången svarande emot företaget! och sedan — konsulater, triumfer, all belöning, all ära hoppens af oss!» Man tågar förbi Capitolium och borgen och andra heliga orter; hvarje gudomlighet, som möter någons ögon eller tankar, anropas, att i en lycklig och välsignad stund affärda denna här och ledsaga den innan kort till fosterland och föräldrar oskadd tillbaka. Förgäfves uppsändes dessa böner! På olycksvägen, genom Carmentalska portens högra hvalfgång aftåga Fabierna och komma till floden Cremera2. Här syntes dem vara en beqväm ort att förskansa sig. — Emellertid valdes Lucius Æmilius och Cajus Servilius till konsuler*) (478 f. Kr.). — Så länge fiendtligheterna  inskränkte sig till blotta ströftåg, voro Fabierna icke allenast nog manstarka att försvara sin post, utan på hela den sträcka, der Tuskernas land stöter intill det Romerska, betäckte de sin egen sida och oroade fiendens, utbredande sig på båda gebiten. Härjningarne upphörde sedan för en kort tid, under det å ena sidan Vejenterna, som från Etrurien erhållit förstärkning, angrepo förskansningen vid Cremera, och å den andra en Romersk krigshär, som konsuln Lucius Æmilius ditfört, levererade Etruskerna ett fältslag. Vejenterna hade likväl knappt tid att uppställa sig i slagordning; ty redan under första brådskan, medan de bakom fälttecknen intogo sina leder och ordnade reservtropparne, föll ett Romerskt rytteri-regemente dem plötsligt i flanken, och betog dem möjligheten icke allenast att börja slagtning. utan äfven att hålla stånd. Således tillbakadrifne till Saxa rubra (de röda klipporna)3, der de hade sitt läger, bådo de ödmjukt om fred. Men knappt var fred dem beviljad, förrän de af medfödd lättsinnighet ångrade det, innan ännu den Romerska besättningen hade aftågat från Cremera.
  1. Siffran är en av de detaljer som visar hur berättelsen inspirerats av slaget vid Thermopyle, där 300 spartaner kämpade. Framställningens patos påminner även om Thukydides skildring av den högtidliga stämningen i Athen då expeditionen mot Sicilien inleddes.
  2. Porta Carmentalis: mellan Capitolium och Tibern, senare kallad Porta Scelerata. — Cremera, liten flod som mynnade ut i Tibern, ca en mil norr om Rom.
  3. En knapp mil från Rom, vid via Flaminia.
  • E. R. b. 276. — F. Ch. f. 476.
KAP. 50 En ny kamp börjades således emellan Fabierna och det Vejentiska folket, utan någon större krigsrustning; och nu var det icke blott plundringar på egorna eller plötsliga anfall af ströfvande partier, utan äfven på fria fältet drabbade man flera gånger i ordentliga slagtningar tillsamman, och en enda Romersk familj segrade icke sällan öfver en Etrurisk stat, som var, efter den tidens skick, ganska mäktig. I början funno Vejenterna detta harmligt och förödmjukande; men snart föddes af sjelfva detta förhållande en plan. att genom försåt fånga den öfvermodige fienden, och man såg äfven med fägnad, att Fabiernas djerfhet växte af deras myckna framgång. Hjordar af boskap drefvos derföre flera gånger, såsom tillfälligtvis, de plundrande till mötes; egorna lemnades öde genom landsfolkets flykt, och det väpnade manskap, som utskickades att hämma plundringen, drog sig tillbaka med en förskräckelse, som oftare var låtsad än verklig. Redan hade ock Fabierna för sin fiende fattat så mycket förakt, att de trodde sina obegränsade vapen på ingen ort och på ingen tid kunna emotstås. Detta hopp förledde dem en dag att rusa ned på en hjord, som syntes på ett betydligt afstånd från Cremera, ehuru beväpnade fiender här och der visade sig. Utan att se sig för, hade de redan hunnit förbi det försåt, som vid sjelfva vägen var utlagdt, och spridt sig för att röfva boskapen, hvilken af skrämsel, såsom vanligen händer, hade skingrat sig åt alla sidor, då bakhållet plötsligen på en gång uppsteg, och framför dem och omkring dem voro fiender. Ett anskri, som rundtorn hördes, väckte först deras häpnad och snart flögo pilar från alla sidor emot dem. Etruskerna slöto sig närmare tillhopa, och äfven Fabierna, snart omringade af en oafbruten kedja af beväpnade, nödgades i den mån som fienden påträngde, inom en allt trängre rymd sluta en krets. En ställning, som synbart visade både deras ringa antal och Etruskernas myckenhet, hvilkas leder genom sammanträngningen blefvo talrikare. Då upphörde de med en strid, som de hittills lika riktat åt alla sidor, och vände sig alla emot en enda punkt. Med användande af kroppskrafter och vapen bröto de sig här, viggformigt uppställde, igenom. Vägen förde dem till en sakta sluttande kulle. Här stannade de först, och, så snart höjden lemnat dem tid att hemta andan och sansa sig efter en så häftig bestörtning, slogo de till och med den uppstigande fienden tillbaka och, underhjelpt af sin ställning, hade den lilla hopen segrat, om icke Vejentema på en omväg hade bestigit spetsen af kullen. Således fick fienden åter öfverhanden. Fabierna blefvo alla till sista man slagna, och skansen eröfrades. Att antalet af dem som omkommo varit trehundrasex, är en enstämmig uppgift, samt att blott en enda, som nalkades mannaåren, blifvit öfrig, en stamfader för Fabiska ätten, och bestämd att blifva i fred och i krig icke sällan det kraftigaste stöd för Romerska staten under vådliga lägen.  

KAP. 51 Då denna olycka timade, hade Cajus Horatius och Titus Menenius redan tillträdt konsulatet*) (477 f. Kr.). Menenius afsändes genast emot de öfver segren högmodiga Tuskerna. Äfven då aflopp striden olyckligt: fienderna bemäktigade sig Janiculum, och om icke konsuln Horatius blifvit hemkallad från Volskerna, skulle staden, på en tid, då den, utom kriget, äfven led utaf sädesbrist, blifvit innesluten — ty Etruskerna hade redan gått öfver Tibern — och så nära sjelfva stadsmurarna fördes detta krig, att den första träffningen, i hvilken segren blef oafgjord, hölls vid Hoppets tempel1, den andra vid Collinska porten. Ehuru Romarnes fördel här var föga betydlig, återgaf dock denna kamp soldaten sitt förra mod, och gjorde honom mera behjertad för tillkommande vapenskiften. — Aulus Virginius och Spurius Servilius blefvo konsuler**) (476 f. Kr.). Efter den förlust de i sista drabbningen lidit, undveko Vejenterna ett ordentligt fältslag. Fiendtligheterna inskränktes till ströfverier, och ifrån Janiculum, såsom från en borg, gjorde de åt alla sidor utfall på det Romerska området. Boskap och landtboer voro ingenstädes fredade. Med samma list, som de hade snärjt Fabierna, blefvo de dock sjelfve slutligen snärjde. Ty då de förföljde några boskapshjordar, som med flit, för att locka dem, åt flera håll blifvit utdrifna, föllo de i ett bakhåll, och blodbadet blef så mycket större, som deras mängd var talrikare. Deras häftiga raseri öfver detta nederlag blef orsak och anledning till ett ännu större. De gingo nemligen en natt öfver Tibern och företogo sig att storma konsuln Servilii läger; men blefvo med stor förlust afslagne, och drogo sig med möda tillbaka till Janiculum. Strax derefter gick också konsuln å sin sida öfver Tibern, och förskansade sig i ett läger vid foten af Janiculum. Något djerf af gårdagens lyckliga träffning, men ännu mer derföre, att brist på lifsmedel nödgade honom att företaga äfven det oförvägnaste, om blott det hastigt verkade, lät han följande morgonen sin här på vinst och förlust rycka upp för Janiculum emot fiendens läger, men blef ännu skymfligare tillbakadrifven derifrån än han sjelf dagen förut hade afslagit fienden, och det var endast genom hans ämbetsbroders ankomst som han sjelf och hans här räddades. Inneslutna emellan tvänne härar, och i ryggen blottställda än för den ena, än för den andra, blefvo Etruskerna i grund nedgjorda. Sålunda blef genom ett lyckligt öfverdåd det Vejentiska kriget slutadt.

  • E. R. b. 277. — F. Ch. f. 475.
  • E. R. b. 278. — F. Ch. f. 474.
  1. En gammal helgedom på Esquilinen.

KAP. 52 I Rom återkom, med freden, ett lindrigare sädespris, då icke allenast ifrån Campanien spanmål blef införd, utan äfven den, som först varit undangömd, åter framtogs, sedan fruktan för egen tillkommande brist hos hvar och en försvunnit. Af öfverflöd och sysslolöshet förföll man åter till utsväfningar och uppsökte inom sig det gamla onda, sedan det ej mera fanns något yttre. Tribunerna upprörde menigheten med sitt gift, åkerdelningsförslaget, och hetsade henne emot dess motståndare; adeln, icke blott emot hela ståndet, utan emot enskilda medlemmar. Quintus Considius och Titus Genusius, som bragt åkerdelningsförslaget å bane, stämde Titus Menenius för rätta. Honom lades till last förlusten af posten vid Cremera, emedan han såsom konsul icke långt derifrån haft sitt läger. De utverkade att han blef sakfälld. Då likväl å ena sidan patricierna icke mindre nitiskt arbetade för honom än förut för Coriolanus, och å den andra kärleken för hans fader Agrippa ännu icke utslocknat, så mildrade tribunerna straffet, och ehuru de anklagat honom på lifvet, fällde de honom till en plikt af tvåtusen kopparass. Detta straff kostade honom dock lifvet. Oförmögen att bära skymfen och förargelsen skall han deraf hafva sjuknat och dött. En annan anklagad var sedermera Spurius Servilius. Instämd, så snart han afträdt konsulatet, af tribunerna Lucius Cædicius och Titus Statius, strax i början af det året (475 f. Kr.) då Cajus Nautius och Publius Valerius voro konsuler*), mötte han de tribuniciska anfallen, icke såsom Menenius, med egna eller patriciernas böner, utan med stort förtroende till sin oskuld och sitt anseende. Slagtningen med Tuskerna vid Janiculum var ämnet för hans anklagelse. Men denne man af brinnande mod, i egen våda nu densamme, som förut i statens, vederlade i ett frimodigt tal icke allenast tribunerna utan hela menigheten, förebrådde dem Titi Menenii dom och död, — den mannens, genom hvilkens faders förtjenst menigheten, återgifven åt samhället, egde just dessa lagar, dessa ämbetsmän, genom hvilka hon nu rasade — och genom denna dristighet skingrade han faran. Äfven hans ämbetsbroder Virginius understödde honom, då han, inkallad, såsom vittne, tillade honom en del af sin egen ära; men ännu mera hjelpte honom Menenii olycka; — så mycket var nu tänkesättet förändradt!

  • E. R. b. 279. — F. Ch. f. 473.
KAP. 53 De inhemska tvisterna hade upphört. Ett krig uppkom emot Vejenterna, med hvilka Sabinerna hade förenat sina vapen. Med uppbådade hjelptroppar ifrån Latinarne och Hernikerna, sändes konsuln Publius Valerius i spetsen för en krigshär till Veji. Han angrep genast det läger, som Sabinerna hade uppslagit framför sina bundsförvandters murar, och förorsakade en sådan förvirring, att under det de, spridde åt olika sidor, flocktals ilade ut att hämma fiendens anfall, eröfrades den porten, som han först hade angripit. Inom vallen blef då mera ett mördande än en träffning. Larmet tränger sig från lägret äfven in i staden; bäfvande, såsom om Veji redan varit eröfradt, löpa Vejenterna till vapnen. En del ilar att bistå Sabinerna; en annan angriper Romarne, som med hela sin styrka bestormade lägret. För ett ögonblick blefvo desse störde och bragte i oordning: men snart fatta de åter stånd och vända sig emot, begge sidor, under det rytteriet på konsulns befallning rycker fram och slår och förskingrar Etruskerna, och på en och samma stund blefvo tvänne härar, tvänne de mäktigaste och största folkslag, i grannskapet öfvervunna. — Medan detta skedde vid Veji, hade Volsker och Æquer lägrat sig på Latinska området och härjat dess gränser. Med biträde af Hernikerna eröfrade Latinarne sjelfva, utan Romersk fältherre eller hjelp, deras läger och vunno icke allenast sin egendom tillbaka, utan derjemte ett rikt byte. Icke dess mindre skickades från Rom konsuln Cajus Natius emot Volskerna. Förmodligen gillade man icke den sed, att bundsförvandterna med egen styrka och på eget bevåg, utan Romersk anförare och här, förde krig. Det ges ingen art af skada eller skymf, som icke tillfogades Volskerna; likväl kunde de icke förmås att inlåta sig i en slagtning.  

KAP. 54 Lucius Furius och Cajus Manlius blefvo derefter konsuler*) (474 f. Kr.). Vejenterna föllo på Manlii lott, men kriget kom icke till utbrott. På deras anhållan beviljades dem en vapenhvila på fyratio år, emot en påbjuden skatt af spannmål och penningar. Den yttre freden följdes omedelbart af inhemskt split, och genom retelsen af åkerdelningsförslaget uppviglades menigheten af tribunerna till raseri. Konsulerna arbetade med största kraft deremot, och afskräcktes hvarken af Menenii dom eller af Servilii fara. Vid ämbetets nedläggande blefvo de af tribunen Cnejus Genusius anklagade. — Lucius Æmilius och Opiter Virginius tillträdde konsulatet**) (473 f. Kr.). I några tidböcker finner jag Vopiscus Julius, i stället för Virginius, anförd såsom konsul. Det var detta året, — dess konsuler må ha varit hvilka som helst — som Furius och Manlius, anklagade inför folket, gingo i sorgdrägt omkring, icke så mycket till menigheten, som till de yngre patricierna. De råda, de varna dem, »att försaka äreställen och statsförvaltning; att anse i synnerhet konsulernas fascer, deras purpurbrämade toga, deras elfenbensstol1, såsom intet annat än en begrafningsståt. Med dessa lysande sinnebilder sirade, såsom med offerbindlar, invigdes de åt döden. Men om också konsulatet hade så mycket behag, måtte de besinna, att denna värdighet nu mera vore af den tribuniciska makten fången och undertryckt; att konsuln måste, såsom en tribunatsbetjent, uti allt handla efter tribunens vink och befallning. Om han rör sig, om han gör något afseende på adeln, om han tror att i staten fins något annat än plebejer, må han ställa sig för ögonen Caji Marcii landförvisning, Menenii dom och död!» Genom sådana yttranden uppeldade, började nu patricierna att hålla rådplägningar, icke offentligen, utan hemligt och afskildt från fleras vetskap. Då alle här i den ena punkten voro ense, att de anklagade, med rätt eller orätt, måste räddas, var det de mest våldsamma förslag som vunno det mesta bifall, och det felades icke den, som ville verkställa äfven det oförvägnaste företag. På rättegångsdagen således stod menigheten på Forum i en otålig väntan; man undrade i förstone att tribunen icke kom; sedan, då nu hans dröjsmål blef mera misstänkt, börjar man tro att han af de förnäma blifvit afskräckt, och klagar att den allmänna saken vore förrådd och öfvergifven. Någre, som gått förbi tribunens port, berätta omsider, att han blifvit funnen död i sitt hus. Ryktet utbreder detta kring hela folksamlingen, och såsom en här skingras, då dess anförare stupat, så skingrades hon åt alla sidor. Häpnad betog i synnerhet tribunerna, hvilka genom sin ämbetsbroders död lärde, huru litet fredlysningslagar voro i stånd att skydda dem. Patricierna deremot kunde icke med nog måtta bära sin glädje, och långt ifrån att någon ogillade brottet, ville äfven de, som voro oskyldige, anses att hafva begått det, och man sade offentligen, att den tribuniciska makten med våld måste kufvas.

  • E. R. b. 280. — F. Ch. f. 472.
  • E. R. b. 281. — F. Ch. f. 471.
  1. (Kuruliska stolen) En med elfenben smyckad ämbetsstol (jämför kapitel 1 not 3).
KAP. 55 Strax efter denna seger, som gaf det förderfligaste efterdöme, påbjöds en utskrifning, och genom tribunernas modlöshet förrättade konsulerna densamma utan någon motsägelse. Men då sattes menigheten i förbittring, mera öfver tribunernas tystnad än öfver konsulernas befallning. »Deras frihet vore förlorad; de hade återkommit till det gamla; med Genucius vore också tribunmakten död och begrafven. Andra utvägar måste sökas, medel upptänkas att emotstå adeln. Men det enda beslut att taga vore det, att menigheten försvarade sig sjelf, då den nu icke egde något annat bistånd. Fyra och tjugo liktorer utgjorde konsulernas vakt, och äfven de voro af plebejståndet. Ingen ting vore föraktligare, ingen ting svagare, endast man visste att förakta.En hvar gjorde detta blott i sin inbillning stort och fruktansvärd!.» Med sådana utlåtelser hade den ene upphetsat den andre, då en liktor sändes af konsulerna till Publilius Voloro, en man af plebejståndet, som påstod sig icke böra tjena såsom soldat, emedan han haft befäl öfver soldater. Volero påkallar tribunerna. Då ingen kommer honom till hjelp, gifva konsulerna befallning att afkläda karlen och laga till spön. »Jag vädjar till folket», sade Volero, »emedan tribunerna heldre vilja se en Romersk borgare hudstrykas för deras ögon, än sjelfve i sin säng af eder blifva mördade.» Ju häftigare han ropade, dess våldsammare slet och afryckte liktorn hans kläder. Men Volero, sjelf af öfverlägsen styrka och biträdd dessutom af dom han påkallat, skjuter undan liktorn och kastar sig i den tätaste folkhopen, der sorlet af dem som härmades öfver hans behandling var starkast. »Jag vädjar», ropar han immerfort, »jag anropar menighetens beskydd. Till hjelp medborgare! till hjelp kamrater! förgäfves vänten I på tribunerna, de behöfva sjelfve edert bistånd.» Den uppretade hopen rustar sig såsom till en slagtning; den yttersta våda var ögonskenligt för handen och snart skulle ingen rättighet, statens eller enskildas, for någon vara helig. Konsulerna, som gått att möta denna häftiga storm, erforo snart otryggheten af en värdighet utan styrka. Med liktorerna misshandlade, med fascerna afbrutna, jagas de från Forum in i rådhuset, ovisse huru långt Volero skall fullfölja sin seger. Ändteligen, sedan larmet börjat tystna och de låtit sammankalla senaten, klaga de öfver sitt förolämpande, menighetens våldsamhet, Voleros fräckhet. Många våldsamma förslag gjordes, men de äldre segrade, hvilkas tanka var att rådet icke af hetta borde låta sig hänföras till strid emot menigbetens öfverdåd.  

KAP. 56 Menigheten, hvars gunstling Volero nu hade blifvit, utnämnde honom vid nästa val till sin tribun för det året, då Lucius Pinarius och Publius Furius voro konsuler*) (472 f. Kr.). Men emot allas förmodan, som trodde att han skulle använda hela sin ämbetsmakt till att förfölja det förra årets konsuler, satte han, för den allmänna saken, sin enskilda förtrytelse å sido, och gjorde, utan att ens med ett ord förolämpa konsulerna, en hemställan för folket, att de plebejiske embetsmännen skulle tillsättas på Comitia tributa1 (valförsamlingar, der omröstningar skedde efter tribus). Det var ett förslag af icke ringa vigt, framställdt under ett namn, som vid första skenet var ingenting mindre än förskräckande, men som skulle betaga patricierna all möjlighet att genom sina klienters röster tillsätta hvilka tribuner de önskade. Då detta förslag, som på det högsta behagade menigheten, hos adeln mötte det kraftigaste motstånd, men ingen af tribunerna, hvarken genom konsulernas eller de högre senatorernas inflytelse kunde förmås att motsäga det, hvilket var det enda kraftiga medlet till dess afböjande, så utdrogs likväl genom tvister hela året ett mål, som i sjelfva företaget var förenadt med stora svårigheter. Menigheten utnämnde Volero ånyo till tribun, och adeln, som föreställde sig att striden öfver detta ämne skulle gå till ytterlighet, valde till konsul Appius Claudius, Appii son (471 f. Kr.), hvilken redan ifrån sin faders tvister hatades af menigheten och hatade henne. Titus Quintius gafs honom till ämbetsbroder*). Strax i början af året var den föreslagna lagen det första ämne som företogs. Men icke mindre än af Volero, dess upphofsman, yrkades den af hans ämbetsbroder Lætorius, och af honom så mycket ifrigare. som han var nyare. En utmärkt krigsära gjorde honom djerf, ty knappt var någon vid hans år raskare uti striden. Då Voloro endast talade om lagen och undvek alla förebråelser emot konsulerna, började deremot denne med en klagan öfver Appius och hans ätt, såsom den öfvermodigaste, den mest tyranniske emot Romerska menigheten; ty det vore icke en konsul, påstod han, utan en bödel, som konsuln valt till att plåga och sönderslita menigheten. Men hans talgåfva, mindre öfvad, såsom han var soldat, svarade icke emot hans dristighet och mod. Då uttryck således felades honom, sade han: »Quiriter! Emedan jag icke talar med den lätthet, som jag verkställer hvad jag talat, så inställen eder i morgon. Antingen skall jag här för edra ögon dö, eller utverka lagens antagande.» Följande dagen intaga tribunerna talarestolen. Konsulerna och adeln ställa sig uti folksamlingen för att hindra lagen. Lætorius bjuder att alle, som icke voro röstegande, skulle aflägsnas. De unga ädlingarne stodo qvar, och veko icke det minsta för vaktbetjenten. Då ger Lætorius befallning att gripa några ibland dem. Konsuln Appius deremot bestrider tribunen all makt öfver andra än plebejer. »Denna öfverhet», sade han, »vore icke folkets öfverhet, utan menighetens. Icke en gång han sjelf kunde, enligt forntidens bruk, med sitt ämbetes myndighet afvisa någon, ty voro ordasätten: »Om det behagar eder, så tagen afträde, Quiriter.» Då han så lätt och förklarligt talade om rättigheterna, var det honom icke svårt att förbrylla Lætorius. Brinnande af harm skickar då tribunen en vaktbetjent till konsuln; konsuln en liktor till tribunen; ty denne, ropade han, vore blott en enskild man, utan välde, utan ämbete — och tribunen hade blifvit misshandlad, om icke hela församlingen i vrede rest sig emot konsuln till hans försvar, och den uppbragta folkhopen ifrån hela staden strömmat till Forum. Ståndaktigt trotsade likväl Appius det häftiga ovädret, och en blodig strid hade uppstått, om icke den andre konsuln, Quintius, hade uppdragit åt konsularerna att med våld, om det ej annorledes lät sig göra, bortföra hans ämbetsbroder från Forum, och sedan sjelf dels med böner blidkat den stormande menigheten, dels öfvertalat tribunerna att upplösa församlingen. »De skulle gifva vreden rådrum. Tiden skulle icke betaga dem deras makt, utan öka deras krafter med öfverläggning. Senaten skulle foga sig efter folkets, konsuln efter senatens vilja.»

  • E. R. b. 282. — F. Ch. f. 470.
  • E. R. b. 283. — F. Ch. f. 469.
  1. Folkförsamling bestående av stammar, se kapitel 21 not 2.
KAP. 57 Med möda stillades menigheten af konsuln, med långt större möda den andre konsuln af senatorerna. Då folksamlingen ändteligen var upplöst, höllo konsulerna en rådförsamling. Der gjorde fruktan och harm, som omvexlade med hvarandra, meningarne i början skiljaktiga; men ju mera sinnena, efter något rådrum, fördes ifrån hetta till öfverläggning, dess mera kände de sig ohågade för kamp, så att man tackade Quintius, att oenigheten genom hans bemödande blifvit stillad. Hos Appius anhöll man, »att han icke måtte fordra en större konsular-myndighet än den, som med endrägt i samhället kunde förenas. Då tribunerna och konsulerna ryckte allt, hvar åt sin sida, blef ingen styrka i medelpunkten öfrig; staten styckades och söndersletes, och man frågade mer efter i hvars händer den vore, än man sörjde för dess bestånd.» Appius deremot ropade gudar och menniskor till vittnen, att »staten af feghet förråddes och blottställdes; att det icke fattades senaten en konsul, men konsuln fattades en senat!; att man antoge hårdare lagar än dem, som antogos på det heliga berget.» Öfverröstad genom rådets enhällighet, tystnade han likväl, och lagförslaget blef utan invändning antaget.  
KAP. 58 Nu blefvo för första gången tribuner, genom omröstning efter tribus, tillsatte; att äfven antalet då blifvit ökadt med tre, likasom skulle de förut varit endast två, berättar Piso. Han anför också tribunernas namn: Cajus Sicinius, Lucius Numitorius, Marcus Duilius, Spurius Icilius, Lucius Mecilius. — Under den inre söndringen i Rom hade Volskerna och Æquerna börjat fiendtligheter. De hade ödelagt Romarnes egor, på det menigheten, i händelse af en utvandring, skulle hos dem söka tillflygt. Då lugnet sedermera återställdes, drogo de sitt läger tillbaka. Appius Claudius skickades emot Volskerna; Quintius fick Æquerna på sin lott. Appii stränghet var i fält den samma som hemma, nu så mycket friare, som den var utan tribuniciska fjettrar. Han hatade menigheten ännu starkare än hans fader: »att han af henne blifvit besegrad; att — då han, såsom en konsul utan like, blifvit satt till en förmur emot tribunmakten — just då hade en lag blifvit antagen, som de förra konsulerna, af hvilka adeln på långt när icke väntat så mycket, med mindre bemödande vetat att förekomma: denna harm och förargelse äggade hans vilda lynne, att genom hårdhet i befäl plåga krigshären. Likväl kunde denna med ingen våldsamhet kufvas: så stark var den gensträfvighet, som intagit sinnena. Allting gjordes med tröghet, långsamhet, håglöshet, sturskhet: hvarken blygsel eller fruktan höll dem i tygeln. Ville han att marschen skulle påskyndas, så gingo de med flit långsammare: kom han att uppmuntra dem till arbete, strax aftynade hos alla den sjelfmant väckta fliten. Var han närvarande, så slogo de ned ögonen; gick han förbi, så förbannade de honom i tysthet, så att äfven detta af menighetens hat hittills obesegrade mod någon gång skakades. Sedan han förgäfves användt all stränghet, befattade han sig slutligan icke mer med soldaterna. Han sade att hären var förderfvad af centurionerna, och kallade dessa understundom, med hån: menighets-tribuner och voleroner.  
KAP. 59 Intet af allt detta var Volskerna obekant, och just derföre blefvo de mera närgångne, i hopp att den Romerska hären skulle emot Appius visa samma gensträfvighet som tillförne emot konsuln Fabius. Men den var emot Appius långt häftigare i sitt motstånd, än emot Fabius. Ty denne ville icke blott, såsom den Fabianska hären, icke segra, utan den ville blifva besegrad. Utförd till slagtning, flydde han nesligt till lägret tillbaka, och stannade icke förr än han såg sina förskansningar angripas af Volskerna och sina eftertroppar ömkligen nedhuggas. Då aftvingades honom väl ett bemödande till motvärn, så att den redan segrande fienden drefs tillbaka från vallen, men att det likväl var ögonskenligt, att Romerska soldaten endast velat hindra lägrets eröfrande, och för öfrigt gladde sig öfver sitt nederlag och sin vanära. Då Appius, hvars trotsiga lynne häraf icke det minsta kufvades, med föresats att ännu öfva mera hårdhet, kallade hären till en sammankomst, hastade under-fältherrarne och öfverstarne samfällt till honom, och varnade honom »att för all ting icke blottställa sitt öfverbefäl, hvars hela styrka hvilade på de lydandes enhällighet. Soldaterna vägrade allmänt att infinna sig vid sammankomsten, och här och der hördes de som uttryckligen fordrade, att lägret skulle flyttas ur Volskernas land. Den segrande fienden hade nyligen varit nästan i portarne och på vallen, och en stor olycka vore icke blott att befara, utan sågs redan tydligt för ögonen.» Han gaf ändtligen vika, emedan de derigenom ingen ting annat vunno, än ett uppskof i straffet; han inställde sammankomsten, utgaf marsch-order för följande dagen, och lät tidigt om morgonen blåsa till uppbrott. Just under det hären bildade sig till aftåg ur lägret, angrepo Volskerna de eftersta, likasom hade äfven de genom samma tecken blifvit uppmanade. Larmet utbredde sig derifrån till de främsta och bragte genom förskräckelsen både fälttecken och leder i sådan förvirring, att man hvarken kunde höra order eller uppställa soldaterna i slagordning. Ingen tänkte på annat än flykt, och med sådan häftighet ilade de bort, öfver fallna kroppar och vapen, att fienden förr upphörde att förfölja än Romaren att fly. Omsider, sedan konsuln, som följt sina soldater, under ett fruktlöst bemödande att kalla dem tillbaka, åter samlat de under loppet skingrade, slog han läger på fredlig mark och påbjöd en allmän sammankomst. Här förebrådde han hären med bitterhet och icke utan rättvisa, att den förrådt krigstukten, att den rymt från sina fälttecken; hvar fanorna, hvar vapnen voro? frågade han än en, än en annan, af de vapenlösa soldaterna, de fanbärare som mistat sina fanor; de centurioner och för tapperhet belönta soldater*) som öfvergifvit sina leder, lät han derefter slita spö och halshuggas; af den öfriga hopen bestämdes genom lottning hvar tionde man till dödsstraff.
  • Duplicarii: Soldater, som till belöning för visad tapperhet njöto dubbel portion af säd.
KAP. 60 I Æquernas land deremot var en täflan emellan konsuln och soldaten uti vänlighet och välgörande. Dels var Quintius af naturen mildare, dels gjorde hans ämbetsbroders olyckliga hårdhet att han med större tillfredsställelse följde sin medfödda böjelse. En sådan endrägt emellan fältherren och arméen vågade Æquerna icke att möta; de läto derföre fienden härjande genomströfva landet. Också hade aldrig i något föregående krig plundringarne hos dem varit mera vidsträckta. Allt bytet skänktes åt soldaterna. Med detta förenades äfven beröm, som icke mindre än belöning gläder krigarens hjerta. Nöjd med sin fältherre, och för fältherrens skull försonad med dess stånd, kom krigshären tillbaka, förtäljande, att senaten gifvit honom en fader, den andra hären en tyrann. — — Så förflöt, under omvexlande lycka i fält och bitter oenighet hemma, ett år, hvilket genom tribusvalen (Comitia tributa) i synnerhet blifvit märkvärdigt, en sak, som för öfrigt var vigtigare genom segren i den deröfver började striden än genom dess följder. Ty då det högre ståndet uteslöts från församlingen, betog man sjelfva i valen mera af dess anseende än man ökade menighetens eller försvagade adelns styrka.  

KAP. 61 Ett ännu stormigare år följde derefter, under konsulerna Lucius Valerius och Tiberius Æmilius*) (470 f. Kr.), dels genom ståndets tvister i anledning af åkerdelningsförslaget, dels genom Appii Claudii anklagelse. Ty han, som ifrigast kämpade emot detta förslag, och likasom en tredje konsul försvarade deras sak, som voro i besittning af stadsjord, blef utaf Marcus Duilius och Cajus Sicinius stämd för rätta. Aldrig förr hade en anklagad, så hatad af menigheten, blifvit kallad för folkets domstol, belastad, som han var, med sitt eget, belastad med sin faders hat. Också har adeln knappt för någon så ifrigt arbetat: »Senatens beskyddare (sade man), försvararen af dess höghet, han som varit dess skygd emot alla tribuniciska och plebejiska stormar, lemnades nu till pris åt en rasande menighet, endast derföre, att han i striden öfverskridit måttan.» Ensam bland adeln ansåg Appius Claudius sjelf både tribuner och menighet och sin rättegång för ett intet. Honom kunde icke menighetens hotelser, icke senatens böner någonsin förmå — jag vill icke säga att förändra klädnad eller bönfallande trycka någons händer — men icke en gång att sänka sin ton eller mildra något af dess vanliga sträfhet, då han inför folket skulle försvara sig. Samma uttryck i anletet, samma trotsighet i blicken, samma höghet i talet, så att en stor del af menigheten icke mindre fruktade Appius såsom anklagad, än de fruktat honom såsom konsul. En enda gång talade han till sitt försvar, och det i samma ton af anklagare, som han alltid och uti alla saker plägat nyttja. Också satte han genom sin fasthet både tribuner och menighet i sådan häpnad, att de sjelfve frivilligt uppsköto rättegången. Uppskofvet var dock just icke långt, men förrän den beramade dagen inföll, dog han af sjukdom. Menighets-tribunerna sökte då hindra att något åminnelsetal öfver honom skulle hållas; men menigheten tillät icke att en så stor mans begrafningsdag saknade denna vanliga ära. De hörde honom med lika nöje; efter döden prisas, som de under hans lefnad hört honom anklagas, och bevistade talrikt hans likbegängelse.

  • E. R. b. 284. — F. Ch. f. 468.
KAP. 62 Samma år tågade konsuln Valerius med en krigshär emot Æquerna, och då han icke kunde utlocka fienden till en träffning, företog han sig att storma dess läger. Ett svårt oväder, som med hagel och åskdunder nedstörtade från himmelen, hindrade hans föresats. Ännu förunderligare syntes det, att så snart tecken till aftåg var gifvet, en så lugn och klar himmel återkom, att man ansåg det för betänkligt att ånyo angripa ett läger, som af någon högre makt tycktes vara skyddadt. Hela krigets raseri förvandlades derföre till landsbygdens härjande. Den andre konsuln, Æmilius, förde krig i Sabinska landet, och som fienden höll sig inom murarne, blef också der landet ödelagdt. Sedermera, då icke blott landtgårdar, utan äfven tätt bebyggda byar uppbrändes, sattes väl Sabinerna i rörelse och gingo de plundrande till mötes, men drogo sig, efter en oafgjord träffning, tillbaka och förlade följande dagen sitt läger till en säkrare ort. Då tyckte konsuln sig hafva nog anledning att lemna fienden såsom besegrad, och gick derifrån, utan att hafva fulländat kriget.  

KAP. 63 Under dessa krig och fortfarande inhemsk tvedrägt blefvo Titus Numicius Priscus och Aulus Virginius konsuler*) (469 f. Kr.). Nu tycktes menigheten icke längre vilja tala något uppskof med åkerdelningsförslaget. och redan beredde man sig på det yttersta våld, då röken af brinnande landtgårdar och landtfolkets flykt förkunnade att Volskerna nalkades. Detta qväfde ett uppror, som redan var moget och nära sitt utbrott. Konsulerna, som fingo senatens befallning att ofördröjligen gå i fält, bortförde ur staden det vapenföra manskapet, och gjorde derigenom den öfriga menigheten fredligare. Fienderna aftågade likväl i hast, sedan de blott injagat Romarne en onödig förskräckelse. Numicius gick emot Volskerna till Antium; Virginius emot Æquerna. Här var man nära att genom försåt lida ett stort nederlag, men soldaternas tapperhet upprättade åter hvad konsulns vårdslöshet hade förderfvat. Bättre fördes befälet emot Volskerna. Slagen redan i första träffningen jagades fienden på flykten till Antium, en stad som för den tiden var ganska mäktig. Konsuln, som icke tilltrodde sig kunna storma denna, eröfrade från Antiaterna en annan stad, kallad Ceno1, som var långt mindre betydande. — Under det Æquer och Volsker sysselsatte Romarnes härar, gingo Sabinerna plundrande ända till stadens portar. Men få dagar derefter, sedan beggo konsulerna i vrede gått öfver deras gränser, ledo de sjelfve, af tvänne härar, större skada än de hade tillfogat.

  • E. R. b. 285. — F. Ch. f. 467.
  1. (Caeno) Läget okänt.
KAP. 64 Emot slutet af året hade man väl något fred, men en fred, störd, såsom alltid, af patriciernas och plebejernas tvister. Den förbittrade menigheten ville icke deltaga i konsulsvalen. Genom adeln allena och dess klienter valdes Titus Quintius och Quintus Servilius till konsuler*) (468 f. Kr.). Deras konsulat liknade det föregående: oroligt i sin början, sedermera genom utländskt krig lugnadt. Sabinerna, som i hastig marsch framryckt öfver de Crustuminska fälten och i nejden af floden Anio mördat och bränt, blefvo väl nära vid Collinska porten och stadens murar drifna tillbaka, men bortförde dock såsom byte både af menniskor och boskap en stor myckenhet. Konsuln Servilius, som följde dem med en här, färdig till slagtning, kunde väl icke på öppna fältet upphinna sjelfva tåget; emellertid utsträckte han så vidt sina härjningar, att ingen ort lemnades utan känning af kriget, och återkom med vinsten af ett mångdubbelt byte. — Äfven i Volskernas land hade statens vapen, så väl genom fältherrens, som genom soldaternas bemödande, en utmärkt framgång. Först hölls der på öppna fältet en ordentlig slagtning, som på båda sidor kostade många döda, många sårade. Romarne, hvilkas ringa antal gjorde förlusten mera känbar, skulle der hafva vikit till rygga, om icke konsuln genom en nyttig osanning, då han ropade att fienden på den andra flygeln tog flykten, hade uppmuntrat sin här. Ett anfall gjordes och de segrade, ty de trodde sig segra. Men som konsuln fruktade att genom ett för långt drifvet förföljande förnya striden, gaf han tecken till återtåg. Några dagar förflöto sedan under ömsesidig ro, såsom om man stillatigande afslutit en vapenhvila. Under den tiden samlades till lägret on stor myckenhet menniskor ifrån, alla de Volskiska och Æquiska folken, öfvertygade att Romarne, om de det märkte, skulle om natten aftåga. Omkring tredje nattväkten kornmo de derföre att bestorma lägret. Sedan Quintius stillat det larm, som denna plötsliga skrämsel uppväckt, och budit soldaterna förblifva stilla i tälten, utställer han på fältvakt en tropp af Herniker, samt befaller hornblåsarne och trumpetarne att stiga till häst, blåsa framför vallen och hålla fienden i oro ända till dagningen. I lägret var allt under det återstående af natten så stilla, att Romarne till och med kunde sofva. Volskerna deremot höllos uppmärksamma på ett väntadt fiendligt anfall, så väl genom åsynen af ett väpnadt fotfolk, hvilket de ansågo både for talrikare och för Romare, som genom hästarnes frustande och gnäggande, hvilka dels för den ovana ryttaren, dels också af det dån, som skallade i deras öron, voro vilda och ostyriga.
  • E. R. b. 286. — F. Ch. f. 466.

KAP. 65 Så snart som det dagades, fördes Romaren uthvilad och fullsöfd till striden, och slog uti första anfallet de af stående och nattvak utmattade Volskerna tillbaka. Likväl var detta å fiendernas sida mera ett vikande än en flykt, ty bakom dem voro höjder, på hvilka de, betäckte af sina främsta leder, i orubbad ordning funno en säker tillflykt. Då konsuln anländt till detta ofördelaktiga ställe, låter han arméen göra halt. Men med möda kan soldaten hejdas; han skriker och begär att få tränga in på de förskräckta. Ännu hetsigare voro ryttarne: de omringade fältherren. Under det konsuln tvekar, säker om soldaternas mod, men med föga förtroende till stället, ropade på en gång alla: vi gå, och verkställigheten följer ropet. Med pikarne nedstötta i marken, för att vigare klättra uppför höjderna, springa de uppåt. Volskerna, som vid första anloppet uttömt sitt förråd på kastvapen, vältra emot de uppklifvande stora stenar, som lågo för fötterna, bringa dem genom idkeligt kastande i oordning, och tränga dem ifrån höjden undan. Snart hade således Romarnes venstra flygel blifvit öfverväldigad, om icke konsuln, då de redan voro tillbaka, förebrående dem, än deras öfverdåd, än deras feghet, genom blygsel förjagat deras fruktan. Först stadnade de med fast beslut att icke vika, och snart, då de kände sig nog starka emot dem som innehade platsen, vågade de till och med att gå dem närmare: ett nytt fältskri uppgifves och hela hären sättes i rörelse. Nu gifva de sig ny fart, sträfva upp, och besegra ställets svårighet. Redan voro de nära att uppnå högsta åsen, då fienderna vände sig till flykt, och uti vildt lopp störtade flyende och förföljande nästan på samma gång in i lägret. Under denna bestörtning blef lägret eröfradt, och de Volsker, som kunde undkomma, ställde kosan åt Antium. Emot Antium fördes också den Romerska hären. Staden uppgafs efter få dagars belägring, icke genom något nytt anfall af de belägrande, utan emedan modet der allt sedan den olyckliga slagtningen och lägrets förlust hade fallit.

Livius tredje bok
Tillbaka till Livius förstasida.