|
Styrbjörns saga
Björn den gamle hade två söner, Erik och Olof, som bägge härskade över Svea
välde. Olof hade till gemål Ingeborg, dotter till Trand sulu-jarl. Deras son
hette Björn. Olof dog plötsligt i Uppsala av gift under en måltid. Hans son,
Björn, blev sedan uppfostrad vid Eriks hov av sin morbroder, Ulf.1
När Björn var tolv vintrar gammal, tillbragte han ofta dagarna på sin faders
hög och satt inte längre till bords med konungen. Då gjorde han också första
gången fordran på riket. Styrelsen av detta och hans ålder liknade, sade
han, varandra, i det, att bägge var något barnsliga. Samma krav framställde
han nästa vår och den därpå följande. Men konung Erik förklarade, att han
inte hade någon rätt vare sig till konungadöme eller arv, förrän han var
sexton år. Så snart han däremot uppnått denna ålder, skulle Erik inte längre
sätta sig emot hans begäran.
En dag råkade Björn i träta med en av konungens hirdmän vid namn Åke. Björn
kastade en flik av en kappa över huvudet på Åke, och i gengäld slog denne
Björn i ansiktet med ett horn. Samma dag dödade Björn Åke utanför dörren
till hallen. Han ville ingen bot ge för dråpet, men konung Erik gav bot för
det.
På nästa ting drog bönderna fram en man av låg ätt, som skulle tävla med
Björn om konungaväldet, och denne man togs också till konung över den del av
riket, som tillkom Björn. Denne red då från tinget, följd av sin morbroder,
Ulf, varvid allmogen kastade jord och stenar efter dem.
Kort därpå erhöll Björn av sin farbroder sextio väl utrustade och bemannade
skepp. Med dessa skulle han ligga i härnad i tre år, ty konungen menade att
han inte kunde behålla honom i riket därför att han hade så våldsamt
sinnelag och även därför att bönderna klagade. Björn eller Styrbjörn, som
han till följd av sin vildsinthet och stridslust blivit kallad av konung
Erik, seglade då bort. Först drog han mot den av svenskarna nyss korade
konungen, höll slag med och fällde honom. Därpå begav han sig till
österlanden, där han härjade samt värvade folk, som skulle dra i härfärd med
honom.
Efter tre år kom han till Jomsborg i Vendland och blev hövding där. Han drog
nu i västerviking till Danmark och for fram med stor ofrid. Omsider slöts
fred mellan honom och danerna på det villkoret, att han fick konung Harald
Gormssons dotter Tyra till äkta och därjämte hundra skepp och bistånd i tre
stora drabbningar.
Sedan vände han åter till Jomsborg. Dit hade under hans bortovaro en
ansenlig hop män samlats från österlanden för att sluta sig till honom. Med
hela denna härskara och ett tusen skepp seglade han tillbaka till Danmark.
Han hotade nu med att slå sig ned i landet, om han inte fick två hundra
härskepp och en man, vilken som helst som han valde, till anförare. Danerna
nödgades bifalla hans begäran, och han valde då konung Harald själv. Med
hela sin flotta seglade Styrbjörn därpå till Svitjod.
När konung Erik hörde, att Styrbjörn samlat en här, trodde han, att dennes
avsikt var att beröva honom riket, varför han stämde folket till tings och
lade råd med sina visa män. På denna tid var ingen man i Svea välde visare
än Torgny Torgnysson. Han var lagman i Tiundaland och stod i mycken ynnest
hos konung Erik. Hans råd var, att konungen skulle förbättra lagarna för
allmogen och öka dess rättigheter och påbjuda, vilka vapen och rustningar
var bonde skulle äga. Dessutom tillstyrkte han att låta spärra farleden till
Uppsala med pålar, så att inga skepp skulle kunna segla där.
När Styrbjörn kom till Svitjod, fick han se alla de åtgärder, som blivit
vidtagna mot honom. Han och hans här gick i land, där det syntes dem
fredligast, och började bana sig väg genom den skog, som kallas Mörkved. Där
mötte dem några män för att förbjuda genomtåget. Men då Styrbjörn hotade att
låta bränna skogen, om han inte fick dra därigenom, tillät Erik färden. Med
hela sin härskara kom Styrbjörn till Fyrisvall. Alla skeppen lät han bränna,
ty han menade, att hans män inte så snart skulle fly, när alla utvägar att
undkomma var berövade dem. Torgny lagman gav konung Erik det rådet att på
alla ok, hästar och oxar, låta lägga ok, som framtill voro besatta med
spjut, och låta trälar och dömda missdådare framdriva djuren. Detta sattes
också i verket. Under första dagens strid drevs hela denna hop in i
Styrbjörns här, som led stor manspillan av det.
Andra dagen hölls drabbningen med fylkade skaror. Då var bägge härarna
jämnstarka. Natten åtskilde de kämpande. Styrbjörn blotade enligt sin
fosterfaders, Ulfs, råd till Tor, och samma natt syntes i hans tält en
rödskäggig man, som
förutsade hans fall. Konung Erik gick in i Odens tempel och anropade guden
om seger mot löfte att efter tio år tillhöra honom. Redan mången gång förr,
då lyckan var honom oblid, hade han bragt Oden offer. Om en stund tedde sig
för honom en högväxt man med en vidbrättad hatt på huvudet. Denne gav honom
en rörkäpp och bjöd honom kasta den över Styrbjörns här med de orden: "Oden
äger eder alla."
Tredje dagen började slaget på nytt. Då konung Erik slungat käppen, såg han
ett spjut fara genom luften över Styrbjörns här, och strax därefter blev
denna och därpå Styrbjörn själv slagen med blindhet. Därtill inträffade det
undret, att ett klippstycke brast och störtade ned över hans män och vållade
stor förödelse bland dem. När konung Harald förnam allt detta, gav han sig
på flykten jämte alla danerna. Dessa, som fick sin syn igen, så snart de
kommit bort från det ställe, där spjutet susat fram, vände strax åter till
Danmark.2 Styrbjörn befallde nu sitt folk att slå märkesstängerna ned i
marken och inte fly från platsen. Sålunda föll han med hela sin här.
När kampen var slut, steg konung Erik upp på en av höjderna vid Uppsala,
från vilken han kunde överblicka hela vallen. Han befallde, att den, som
kunde, skulle kväda en sång över slaget, och lovade honom en stor belöning.
Torvald Hjaltesson steg då fram och kvad två visor3. Konungen lönade honom
för varje visa med en ring av en halv marks vikt. Ingen har hört talas om,
att denne man sysslat med skaldskap varken förr eller senare.
Tillbaka till Isländska sagors förstasida |
-
Saxo Grammaticus uppger att Styrbjörn var son till Björn som var bror
till Erik Segersälls far Olof. Enligt Saxo var alltså Erik och
Styrbjörn kusiner. Troligen är det dock Saxo som har förväxlat
släktskapsförbindelserna.
-
Enligt Knytlingasagan försvann Harald Blåtands män redan när Styrbjörn
brände sina skepp och deltog därför inte i slaget vid Fyrisvallarna.
Saxo Grammaticus förfalskade sannolikt historien när han påstod att
danskarna var upptagna med att försvara Jylland mot ett tyskt angrepp
och därför inte deltog i Styrbjörns krigståg överhuvudtaget.
-
Det är dessa samtida skaldedikter som
övertygar även de allra mest kritiskt sinnade om att Styrbjörn
var en verklig person. De finns bevarade i Styrbjarnar
þáttr Svíakappa men Agnes Ekermann tycks ha valt att inte inkludera
dem i denna översättning. På det isländska originalspråket lyder de så
här:
- Eigi vildu Jótar
- reiða gjald til skeiða,
- áðr Styrbjarnar stœði
- Strandar dýr á landi ;
- nú's Danmarkar dróttinn
- í drengja lið genginn ;
- landa vanr ok lýða
- lifir ánauðr hann auðar
Den ovannämnda visan som nämner Styrbjörn är diktad av en anonym
skald. De följande två visorna är Torvald Hjaltessons verk:
- Farið til Fýrisvallar,
- folka tungls, hverr's hungrar,
- vörðr, at virkis garði
- vestr kveldriðu hesta ;
- þar hefr hreggdrauga höggvit
- (hóllaust es þat) sólar
- elfar skíðs fyr ulfa
- Eiríkr í dyn geira
-
- Ilt varð ölna fjalla
- örkveðjöndum beðjar
- til Svíþjóðar síðan
- sveim víkinga heiman ;
- þat eitt lifir þeira,
- þeir höfðu lið fleira,
- (gótt vas) hers (at henda)
- hundmargs, es rann undan.
-
Dikterna är hämtade från databasen
Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages.
|
