TACITUS.NU
Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Styrbjörn Starke

I slutet av av 900-talet levde den berömde vikingen Styrbjörn Starke som stupade i slaget vid Fyrisvallarna utanför Uppsala i mitten av 980-talet. Hans existens bekräftas av en samtida skaldedikt och enligt den isländska sagolitteraturen ska han ha varit en brorson till Erik Segersäll som gjorde anspråk på den svenska tronen. Under sin exil ska han ha blivit hövding i Jomsborg och härjat i Danmark tills Harald Blåtand slöt fred med honom genom att gifta bort sin dotter Tyra och lova honom militärt bistånd. Med dessa nyvunna resurser gick han till angrepp mot sin farbror i Uppsala. Men krigståget slutade i katastrof och större delen av hans här stupade. Ett par skånska runstenar med texten "han flydde inte vid Uppsala" syftar förmodligen på detta slag.

Källäget är dock bekymmersamt. För även om Styrbjörn omnämns i ett stort antal isländska sagor såsom Heimskringla, Fagerskinna, Hervararsagans svenska kungalängd, Knytlingasagan och Eyrbyggarnas saga samt de av Odd Snorrasson skrivna sagorna om Olav Tryggvason och Ingvar Vittfarne, så är det bara en enda saga som innehåller någon längre berättelse om honom. Det är den så kallade "tåten om Styrbjörn Sveakämpe" (Styrbjarnar þáttr Svíakappa). En "tåt" eller "þáttr" är en isländsk småsaga eller exkursion som i vissa handskrifter placeras in i en större saga. Just denna tåt ingår i Flatöbokens variant av Snorre Sturlassons saga om Olav den helige. Syftet med tåten var att i samband med berättelsen om Olav den heliges försök att gifta sig med Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, ge lite utförligare information om det svenska kungahusets historia, samt presentera Torgny lagman som spelade en så viktig roll i Snorres berättelse. Flatöboken skrevs ned 1387-1394 och uppgifterna om Styrbjörn är därmed väldigt sena. Dessutom var 1300- och 1400-talet den period då islänningarna hade slutat att skriva de relativt pålitliga kungasagorna och istället producerade de ohistoriska fornaldarsagorna som var rena äventyrsberättelser med många övernaturliga inslag. Tåten om Styrbjörn Sveakämpe ingår också i denna kategori vilket gör det lätt för hyperkritiska forskare att avfärda hela berättelsen som skönlitteratur. Kopplingen till jomsvikingarna kompliceras också av att den (visserligen opålitliga) Jomsvikingasagan från början av 1200-talet inte nämner att Styrbjörn var hövding i Jomsborg (vilket däremot Eyrbyggarnas saga från slutet av 1200-talet gör).

Men bevisen från andra sagor samt den ovannämnda dikten och runstenarna tyder på att det finns en mycket stor kärna av sanning i berättelsen om Styrbjörn Sveakämpe. Dessutom har Saxo Grammaticus i slutet av 1100-talet gett sin version av Styrbjörns saga som i grova drag bekräftar den isländska traditionens skildring av händelseförloppet. (fast i en mycket pro-dansk tappning och med avvikande genealogi).

En mer fullständig genomgång av vad källorna har att säga om Styrbjörn Starke finns på denna sida. Här nedan följer tåten om Styrbjörn Sveakämpe, bearbetad på svenska av Agnes Ekermann (1895) och reviderad av Elisabeth Stenborg (1980).

 
  1. Saxo Grammaticus uppger att Styrbjörn var son till Björn som var bror till Erik Segersälls far Olof. Enligt Saxo var alltså Erik och Styrbjörn kusiner. Troligen är det dock Saxo som har förväxlat släktskapsförbindelserna.
  2. Enligt Knytlingasagan försvann Harald Blåtands män redan när Styrbjörn brände sina skepp och deltog därför inte i slaget vid Fyrisvallarna. Saxo Grammaticus förfalskade sannolikt historien när han påstod att danskarna var upptagna med att försvara Jylland mot ett tyskt angrepp och därför inte deltog i Styrbjörns krigståg överhuvudtaget.
  3. Det är dessa samtida skaldedikter som övertygar även de allra mest kritiskt sinnade om att  Styrbjörn var en verklig person. De finns bevarade i Styrbjarnar þáttr Svíakappa men Agnes Ekermann tycks ha valt att inte inkludera dem i denna översättning. På det isländska originalspråket lyder de så här:
     
  4. Eigi vildu Jótar
    reiða gjald til skeiða,
    áðr Styrbjarnar stœði
    Strandar dýr á landi ;
    nú's Danmarkar dróttinn
    í drengja lið genginn ;
    landa vanr ok lýða
    lifir ánauðr hann auðar

    Den ovannämnda visan som nämner Styrbjörn är diktad av en anonym skald. De följande två visorna är Torvald Hjaltessons verk:

    Farið til Fýrisvallar,
    folka tungls, hverr's hungrar,
    vörðr, at virkis garði
    vestr kveldriðu hesta ;
    þar hefr hreggdrauga höggvit
    (hóllaust es þat) sólar
    elfar skíðs fyr ulfa
    Eiríkr í dyn geira
     
    Ilt varð ölna fjalla
    örkveðjöndum beðjar
    til Svíþjóðar síðan
    sveim víkinga heiman ;
    þat eitt lifir þeira,
    þeir höfðu lið fleira,
    (gótt vas) hers (at henda)
    hundmargs, es rann undan.

    Dikterna är hämtade från databasen
    Skaldic Poetry of the Scandinavian Middle Ages

 

 

Styrbjörns saga

Björn den gamle hade två söner, Erik och Olof, som bägge härskade över Svea välde. Olof hade till gemål Ingeborg, dotter till Trand sulu-jarl. Deras son hette Björn. Olof dog plötsligt i Uppsala av gift under en måltid. Hans son, Björn, blev sedan uppfostrad vid Eriks hov av sin morbroder, Ulf.1

När Björn var tolv vintrar gammal, tillbragte han ofta dagarna på sin faders hög och satt inte längre till bords med konungen. Då gjorde han också första gången fordran på riket. Styrelsen av detta och hans ålder liknade, sade han, varandra, i det, att bägge var något barnsliga. Samma krav framställde han nästa vår och den därpå följande. Men konung Erik förklarade, att han inte hade någon rätt vare sig till konungadöme eller arv, förrän han var sexton år. Så snart han däremot uppnått denna ålder, skulle Erik inte längre sätta sig emot hans begäran.

En dag råkade Björn i träta med en av konungens hirdmän vid namn Åke. Björn kastade en flik av en kappa över huvudet på Åke, och i gengäld slog denne Björn i ansiktet med ett horn. Samma dag dödade Björn Åke utanför dörren till hallen. Han ville ingen bot ge för dråpet, men konung Erik gav bot för det.

På nästa ting drog bönderna fram en man av låg ätt, som skulle tävla med Björn om konungaväldet, och denne man togs också till konung över den del av riket, som tillkom Björn. Denne red då från tinget, följd av sin morbroder, Ulf, varvid allmogen kastade jord och stenar efter dem.

Kort därpå erhöll Björn av sin farbroder sextio väl utrustade och bemannade skepp. Med dessa skulle han ligga i härnad i tre år, ty konungen menade att han inte kunde behålla honom i riket därför att han hade så våldsamt sinnelag och även därför att bönderna klagade. Björn eller Styrbjörn, som han till följd av sin vildsinthet och stridslust blivit kallad av konung Erik, seglade då bort. Först drog han mot den av svenskarna nyss korade konungen, höll slag med och fällde honom. Därpå begav han sig till österlanden, där han härjade samt värvade folk, som skulle dra i härfärd med honom.

Efter tre år kom han till Jomsborg i Vendland och blev hövding där. Han drog nu i västerviking till Danmark och for fram med stor ofrid. Omsider slöts fred mellan honom och danerna på det villkoret, att han fick konung Harald Gormssons dotter Tyra till äkta och därjämte hundra skepp och bistånd i tre stora drabbningar.

Sedan vände han åter till Jomsborg. Dit hade under hans bortovaro en ansenlig hop män samlats från österlanden för att sluta sig till honom. Med hela denna härskara och ett tusen skepp seglade han tillbaka till Danmark. Han hotade nu med att slå sig ned i landet, om han inte fick två hundra härskepp och en man, vilken som helst som han valde, till anförare. Danerna nödgades bifalla hans begäran, och han valde då konung Harald själv. Med hela sin flotta seglade Styrbjörn därpå till Svitjod.

När konung Erik hörde, att Styrbjörn samlat en här, trodde han, att dennes avsikt var att beröva honom riket, varför han stämde folket till tings och lade råd med sina visa män. På denna tid var ingen man i Svea välde visare än Torgny Torgnysson. Han var lagman i Tiundaland och stod i mycken ynnest hos konung Erik. Hans råd var, att konungen skulle förbättra lagarna för allmogen och öka dess rättigheter och påbjuda, vilka vapen och rustningar var bonde skulle äga. Dessutom tillstyrkte han att låta spärra farleden till Uppsala med pålar, så att inga skepp skulle kunna segla där.

När Styrbjörn kom till Svitjod, fick han se alla de åtgärder, som blivit vidtagna mot honom. Han och hans här gick i land, där det syntes dem fredligast, och började bana sig väg genom den skog, som kallas Mörkved. Där mötte dem några män för att förbjuda genomtåget. Men då Styrbjörn hotade att låta bränna skogen, om han inte fick dra därigenom, tillät Erik färden. Med hela sin härskara kom Styrbjörn till Fyrisvall. Alla skeppen lät han bränna, ty han menade, att hans män inte så snart skulle fly, när alla utvägar att undkomma var berövade dem. Torgny lagman gav konung Erik det rådet att på alla ok, hästar och oxar, låta lägga ok, som framtill voro besatta med spjut, och låta trälar och dömda missdådare framdriva djuren. Detta sattes också i verket. Under första dagens strid drevs hela denna hop in i Styrbjörns här, som led stor manspillan av det.

Andra dagen hölls drabbningen med fylkade skaror. Då var bägge härarna jämnstarka. Natten åtskilde de kämpande. Styrbjörn blotade enligt sin fosterfaders, Ulfs, råd till Tor, och samma natt syntes i hans tält en rödskäggig man, som förutsade hans fall. Konung Erik gick in i Odens tempel och anropade guden om seger mot löfte att efter tio år tillhöra honom. Redan mången gång förr, då lyckan var honom oblid, hade han bragt Oden offer. Om en stund tedde sig för honom en högväxt man med en vidbrättad hatt på huvudet. Denne gav honom en rörkäpp och bjöd honom kasta den över Styrbjörns här med de orden: "Oden äger eder alla."

Tredje dagen började slaget på nytt. Då konung Erik slungat käppen, såg han ett spjut fara genom luften över Styrbjörns här, och strax därefter blev denna och därpå Styrbjörn själv slagen med blindhet. Därtill inträffade det undret, att ett klippstycke brast och störtade ned över hans män och vållade stor förödelse bland dem. När konung Harald förnam allt detta, gav han sig på flykten jämte alla danerna. Dessa, som fick sin syn igen, så snart de kommit bort från det ställe, där spjutet susat fram, vände strax åter till Danmark.2 Styrbjörn befallde nu sitt folk att slå märkesstängerna ned i marken och inte fly från platsen. Sålunda föll han med hela sin här.

När kampen var slut, steg konung Erik upp på en av höjderna vid Uppsala, från vilken han kunde överblicka hela vallen. Han befallde, att den, som kunde, skulle kväda en sång över slaget, och lovade honom en stor belöning. Torvald Hjaltesson steg då fram och kvad två visor3. Konungen lönade honom för varje visa med en ring av en halv marks vikt. Ingen har hört talas om, att denne man sysslat med skaldskap varken förr eller senare.

Tillbaka till Isländska sagors förstasida