Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Inledning till Heimskringla
av Emil Olson

Snorres liv

SNORRE STURLASSON, medeltidens namnkunnigaste historieskrivare, tillhörde en släkt, som under de oroliga tiderna i slutet av tolfte och första hälften av trettonde århundradet spelade en så framträdande roll i Islands politiska historia, att den givit tidsåldern dess namn: Sturlungatiden. Likväl var hövdingeskapet i denna familj icke gammalt: Snorres farfader Thord Gilsson var den förste goden i släkten; godedömet hade denne ärvt genom sin hustru, en ättling av den i flera av de isländska släktsagorna omtalade Snorre Thorgrimsson (död 1031). Snorres fader, Sturla Thordsson, efter sin gård vanligen kallad Hvamm-Sturla, var en kraftfull och stridbar hövding. Modern hette Gudny Bodvarsdotter; hon härstammade genom sin fader från den berömde Egil Skallagrimsson och genom sin farmoder från den som lagklok och skald bekante Markus Skeggesson (lagsagoman på Island 1084—1107).

Snorre var född år 1178. Tre år gammal sändes han — enligt en på den tiden vanlig sed — från hemmet för att uppfostras hos den lärde Jon Loptsson på Odde, sonson till Sämund den vise1. Om Snorres barndom och uppväxt tiga våra källor, men det är tydligt, att hans vistelse på Odde, som alltsedan Sämunds tid varit den lärda bildningens huvudsäte på Island, har varit av avgörande betydelse för hans utveckling, Här gjorde han bekantskap med Sämunds och Ares2 historiska skrifter, och här tillägnade han sig intresse för och insikter i Nordens äldre historia, kultur och religion. I lagkunskapen blev han här invigd, och även skaldekonsten öppnade här sina skatter för honom.

Då Jon Loptsson dog (år 1197), var Snorre nitton år gammal. För att sörja för hans framtid — själv saknade han på grund av moderns ekonomiska oförstånd förmögenhet — bortgifte man honom med en ung kvinna vid namn Herdis, dotter till den rike prästen Berse på Borg. Detta äktenskap, som ingicks 1199, var ett rent förnuftsgiftermål och blev icke lyckligt. Det unga paret bodde till en början på Odde. Efter Berses död ett par år senare flyttade Snorre med sin hustru till hennes hem på Borg, och där bodde han, tills han år 1206 förvärvade gården Reykjaholt av en fattig präst, vars försörjning han åtog sig. Då Snorre flyttade dit, stannade hustrun kvar på Borg, och därmed var äktenskapet de facto upplöst, ehuru formlig skilsmässa icke synes ha kommit till stånd. Hustrun dog år 1233.

Genom äktenskapet med Herdis hade emellertid Snorre grundlagt sin förmögenhet och därmed sin makt och sitt anseende, och dessa växte hastigt, sedan han efter flyttningen till Reykjaholt fått del i ett godedöme på nordlandet. Snorre utvecklade nu stor drift och duglighet i ekonomiska ting; han förvärvade sig flera gårdar i skilda delar av ön, och i dessas förvaltning tog han en mycket verksam del. Hans rikedom och makt ökades härigenom än mera.

En isländsk hövding kunde under dessa oroliga tider icke undgå att bliva inblandad i tvister och stridigheter. Sådana mötte honom så att säga redan å ämbetets vägnar, eftersom han var skyldig att skydda sina många tingmäns olikartade intressen; men framför allt växte de fram genom konflikter med de andra, om makten tävlande hövdingarna. Också Snorre var under hela sitt liv invecklad i ständiga strider. I det hela visade han sig dock mera måttfull, fredlig och försonlig än de flesta av sina samtida, och de tvister han hade under de första åren av sin bosättning på Reykjaholt voro av mindre betydelse. Likvisst kan det icke nekas, att. han stundom i känslan av sin makt uppträdde hårdt och övermodigt, och otvivelaktigt har han härigenom redan tidigt hos kränkta och avundsmän lagt grunden till ett fientligt sinnelag, som längre fram trädde mera öppet i dagen.

Omkring år 1215 stod den unge Snorre på höjden av makt och anseende. Ett vittnesbörd framför andra därom är, att han nämnda är valdes till innehavare av den isländska fristatens förnämsta ämbete, lagsagomansdömet, som han denna gång förvaltade i fyra år (1215—1218). Redan dessförinnan hade han vunnit rykte som lagkunnig och som skald.

Efter utgången av den tid, för vilken Snorre valts till lagsagoman, företog han en sedan flera år uppskjuten resa till Norge, där han stannade i två år (1218—20). Genom denna resa ville Snorre bl. a. lära känna det land, vars historia han säkerligen redan nu sysselsatte sig med. Resan skulle bliva av ödesdiger betydelse för honom.

Såväl hos konungen, Håkon den gamle, som hos den mäktige jarlen Skule Bårdsson blev Snorre väl mottagen. Han blev av konungen utnämnd till skutilsvein (titel för den högsta ämbetsmannaklassen inom hirden) och avlade såsom sådan trohetsed till konungen. Till Skule kom Snorre i ett vänskapsförhållande, som skulle vara livet ut, och över vilket skalden i sin diktning satt oförgängliga minnesmärken.

Förhållandet mellan Island och Norge var, på grund av de norska konungarnas försök att utvidga sin maktsfär även till den isländska fristaten, vid denna tid icke det bästa. Just nu hade ledsamma händelser inträffat. En förnäm isländing, Pål Sämundsson, son till Sämund Jonsson på Ödde, hade år 1216 drunknat utanför Stadtland, och det troddes på Island, att han blivit bragt om livet av norrmännen. Året därpå överföllo och plundrade isländare till hämnd några bergenska köpmän, som kommit med sina varor till Island. Detta ledde till ömsesidiga dråp, varvid bl. a. den nyss omtalade Påls farbroder, Orm Jonsson på Breidabolstad, svärfader till den unge framstående hövdingen Björn Thorvaldsson, blev tagen av daga.

I Norge framkallade dessa händelser stor upphetsning. Just under Snorres vistelse i Norge förberedde Skule ett krigståg mot Island. Snorre avrådde ivrigt, och för att avvända denna olycka från sitt land gav han slutligen Skule det hemliga löftet att verka för Islands underkastelse under Norge; själv blev han utnämnd till »länderman» (högste kunglige ämbetsman) i det tilltänkta norska landet. Snorres handlingssätt i detta fall har ofta blivit hårdt bedömt. Det synes dock föreligga goda skäl för att tro, att Snorre aldrig på allvar tänkt på att förråda sin fäderneö, utan att det hela var en visserligen, moraliskt förkastlig, men dock under det rådande nödläget förklarlig list. I varje fall synes Snorre aldrig ha gjort något försök att infria sitt löfte, och enligt en framstående norsk historikers mening har han blivit formligen löst från detsamma av jarlen några år senare. Genom sin underlåtenhet att verka för Norges sak förvärvade han emellertid i den norske konungen en mäktig fiende, vars hand slutligen föll tungt över honom.

Å andra sidan mottogs Snorre vid sin hemkomst till Island med misstro och fiendskap. Ryktet hade gått före honom och förtalt, i vilka förpliktelser han ställt sig till den norske konungen, och misstankarna stärktes genom de präktiga gåvor, som han medförde från Norge. Man hånade Snorre och skrev nidvisor om honom. Särskilt visade sig Björn Thorvaldsson förbittrad. Till öppen strid kom det dock icke. Snorre var betänkt på att hämnas skymfen genom att deltaga i en annan hövdings, Lopt Pålssons, strider med Björn, men avstod på sin broders bön därifrån. Då Björn kort därefter blev dräpt, förföll denna sak av sig själv.

Den allmänna oviljan mot Snorre lade sig så småningom, och Snorre sökte nu att åter stärka sin hotade maktställning genom en framgångsrik, men också ödesdiger, familje- och giftermålspolitik. Först ville han — efter Sämund Jonssons på Odde död år 1122 — äkta dennes dotter Solveig, men blev förekommen av sin brorson Sturla Sigvatsson; härigenom grundlades en fiendskap med denne, som senare fick de svåraste följder. Då denna plan misslyckades, knöt han i stället andra av sydlandets släkter till sig genom att bortgifta sin dotter Ingeborg till Gissur Thorvaldsson, en son till den mäktige hövdingen Thorvald Gissursson, och genom att själv ingå egendomsgemenskap — möjligen efter Herdis' död år 1233 verkligt äktenskap — med Björn Thorvaldssons änka Hallveig. Hela hennes och hennes söners förmögenhet kom nu under Snorres förvaltning, och denne blev härigenom den rikaste och mäktigaste mannen på Island. År 1222 valdes han ånyo till lagsagoman och kvarstod såsom sådan till år 1231.

Under 1220-talets senare år var Snorre invecklad i en långvarig strid med sin broder Sigvat och dennes son Sturla om släktens godedöme. Snorre reste upp till Dalarna och bemäktigade sig herradömet där. Ett tilltänkt överfall på Sturla blev icke av. Kort därefter blev emellertid denne överfallen på gården Saudafell av några andra fiender, sönerna till Thorvald Snorresson i Vatsfjord, som varit gift med Snorres dotter Thordis. Överfallet var en hämndeakt efter Thorvald, som år 1227 blivit dräpt av Sturlas anhängare. Vid detta tillfälle plundrades gården, dråp och stora skändligheter begingos. Snorre beskylldes för att ha varit upphovsmannen till detta hämndetåg, men det är ovisst, huru härmed förhåller sig. I varje fall förliktes Sturla och Snorre år 1230 tills vidare, då Snorre behövde sin broders och brorsons hjälp emot en annan nordländsk hövding, Kolbein Tumesson från Skagafjord, med vilken Snorre blivit invecklad i en egendomstvist. Kolbein hade varit gift med Snorres dotter Hallbera, men skilt sig från henne, och Snorre krävde nu hennes del i boet. Utgången av striden visar, hur stark Snorre vid den tiden ännu stod på Island. Med en stor här infann han sig år 1233 på alltinget och tvang Kolbein att med sig dela makten på nordlandet.

Ofred och olyckor hopade sig emellertid snart alltmer över den mäktige hövdingen. Vid sidan av bittra stridigheter med andra hövdingar trädde nu de förnyade striderna med brorsonen Sturla Sigvatsson i förgrunden. Denne hade år 1233 på återresan från en Romfärd träffat konung Håkon i Norge, och i honom hade Håkon funnit ett nytt och villigt redskap för sina planer på Island. Snorres son Orökja, åt vilken Snorre överlämnat hövdingedömet i Vatsfjorden, som han förvaltade för sin dotterson, var en hetsig och våldsam man, som ofta uppträdde som fridstörare och vållade sin fader många bekymmer. Just vid denna tid hade han begått några orättfärdigheter mot Sturlas tingmän, och denne fann däri en förevändning att vända sig mot hans fader Snorre. Denne samlade folk och hade hos sig sin son Orökja, men tvekade att fullfölja kampen och sände hem Orökja. Sturla och hans fader Sigvat, som nu liksom förut stod vid sin sons sida, ville emellertid icke förlikning. De samlade en här och drogo (år 1236) emot Reykjaholt, som de bemäktigade sig med allt vad där var. Snorre flydde först till sin gård Bessastader i sydvästra Island och sedan till östlandet. Orökja blev efter en tids fejder svekfullt tillfångatagen, misshandlad och tvingad att lämna landet.

Väl samlade Snorre ånyo en här omkring sig för att fördriva Sturla från sin gård och fick därvid hjälp av sin kraftfulle kusin Thorleiv Thordsson på Gardar. Men han saknade beslutsamhet och kraft att på allvar upptaga striden. På grund av en uppstånden oenighet om stridsplanen skilde sig Snorre från sin kusin; denne fick nu ensam fullfölja kampen och blev (år 1237) vid gården Bör besegrad av övermakten och måste giva sig på nåd och onåd åt Sturla.

Snorre fattade nu det beslutet att för en tid draga sig undan sina fiender och begiva sig över till Norge. Anledning härtill fann i en kallelse, som konungen och ärkebiskopen på våren samma år hade låtit utgå till de isländska hövdingarna, och vari dessa uppmanats att komma till Norge för att överlägga om de förvirrade kyrkliga och politiska förhållandena på Island.

Det var som en slagen och olycklig man som Snorre återsåg Norge, som han sjutton år tidigare lämnat under stora hedersbetygelser och med högtsvävande förhoppningar och planer. Även i Norge var mycket förändrat. Många av hans forna vänner voro döda, konung Håkon var nu envåldsherre i landet, och den fordom mäktige jarlen, numera härtigen, Skule var hans underdånige vasall. Snorres gamla vänskapsförhållande till den senare förblev obrutet, men konungen, som harmades över hans opålitlighet och förmenta löftesbrott, lät honom känna, att han var i onåd. Snorre måste därför helt och hållet sluta sig till Skule, vilket i betraktande av den under askan glödande fiendskapen mellan denne och kungen ytterligare ökade kungens missnöje med Snorre. Emellertid stannade Snorre vintern över i Nidaros hos härtig Skules son Peter, och följande sommar var han gäst hos härtigen själv.

På Island hade under tiden makten övergått till Snorres svärson Gissur Thorvaldsson, som i ett stort slag vid Örlygstader (21 aug. 1238) hade krossat Sigvats och Sturlas makt, varvid båda dessa hövdingar själva fallit i kampen, den senare för Gissurs egen hand. När underrättelsen om dessa märkliga händelser på hösten kommo till Norge, greps Snorre av hoppet att ännu en gång återvinna sin förlorade maktställning och beslöt att genast resa hem till Island. Konung Håkon sände tidigt på våren 1239 bud till Nidaros och förbjöd isländingarna att resa, innan han fått tillförlitligt besked om deras avsikter. Bakom kungens rygg gav emellertid Skule Snorre tillåtelse att resa och skaffade honom till och med själv skeppslägenhet. Omedelbart före avresan kom från konungen, som ryktesvis fått veta vad som förestod, ett nytt brev med uttryckligt förbud för Snorre att lämna landet. Men denne lät sig härav icke rubba i sin avsikt, utan avseglade och kom om hösten lyckligt till Island. Det var ett djärvt steg som Snorre härmed tog. Brytningen med kungen var nu öppen, och denne kunde med full rätt beskylla sin hirdman för visad otrohet i hans lydnadsplikt. Mera ovisst är, om Snorre tagit del av Skules upproriska planer och därigenom även kunde anses ha gjort sig skyldig till högfärräderi mot konungen.

Snorre bosatte sig åter på sin gård Reykjaholt och intog inom kort ånyo sin gamla maktställning i sydvästra Island. Han uppträdde med framgång som nämnare efter sin brorson Sturla, och hans inflytande var ännu så stort, att domen i fråga om slaget vid Bör överlämnades åt honom. Snorre gick emellertid fram mot sina fiender med stor måttfullhet och besinning, och särskilt undvek han att öppet bryta med de mäktiga nordlandshövdingarna: Gissur, till vilken förhållandet varit fientligt, alltsedan denne efter några års äktenskap skilt sig från Snorres dotter, och den forne motståndaren Kolbein. Likväl blev freden ej långvarig.

Konung Håkon kände sig djupt kränkt av den sidvörd-nad och olydnad, som Snorre hade visat honom genom att mot hans vilja resa hem till Island, och sedan Skule år 1240 avlidit och Snorre således icke hade någon beskyddare i Norge, beslöt han att hämnas. Denna hämndeakt hade emellertid även politiska motiv; utan tvivel hade Håkon längesedan kommit till insikt om att Snorre icke blott ej befordrade hans planer, utan även — så länge hans makt var orubbad — utgjorde ett hinder för dessa planers förverkligande.

Till sin ombudsman på Island valde Håkon efter Sturlas fall Gissur Thorvaldsson, Snorres förnämste medtävlare om makten. År 1240 sände han till denne ett brev, vari han uppmanade honom att taga Snorre tillfånga och med eller mot hans vilja sända honom till Norge, eller också dräpa honom. Gissur sökte nu efter tillfälle att överfalla Snorre, och han fick snart en giltig förevändning. Ett misslyckat försök på alltinget 1241, där Snorre och Gissur möttes för att förhandla om böterna för Sturlas och Sigvats dråp, slutade visserligen med förlikning och skenbar vänskap. Men i juli samma år dog Snorres hustru Hallveig, och hennes söner i föregående giftet, Klöing och Orm Björnsson, började en tvist med Snorre om arvet. De vände sig till sin farbroder Gissur med bön om hjälp, och denne ansåg nu stunden vara inne. Med sin vän Kolbein, som understödt honom även på alltinget 1241, avtalade han ett överfall på Snorre, samlade sina anhängare och framvisade kungabrevet, som han förklarade sig vilja ställa sig till efterrättelse. Snorre blev varnad, men hann icke sätta sig i säkerhet. Medan Kolbein ryckte emot Snorres anhängare på västlandet, kom Gissur om natten till den 23 september med sina män till Reykjaholt, överföll Snorre och dräpte honom.

Snorres egen roll i de politiska intriger, som slutligen ledde till hans tragiska död, och som blott ett par årtionden därefter kostade Island dess självständighet, har bedömts olika och stundom mycket hårdt. Vilken skuld Snorre än må ha haft, måste hans dråp dock betecknas som en onödig grymhet, som för alltid sätter en fläck på hans motståndares, särskilt på Gissur Thorvaldssons, minne.

Liksom Snorres offentliga uppträdande ha hans karaktär och hans enskilda handlingar hos flera bland hans levnadsskildrare blivit föremål för mycket hårda domar. Det är säkerligen också riktigt, att Snorre i moraliskt avseende icke fyller måttet, om han mätes med en annan tids — jag vill icke säga vår tids — mått. Men varje dom över en personlighet blir skev, om den ej sker i ljuset av hans egen tids och hans eget lands förhållanden. Sedd mot denna bakgrund, stod Snorre icke under, i flera avseenden utan tvivel över sina samtida.

Ett grundfel hos alla den tidens hövdingar på Island var bristen på samfundsintressen och allmännyttiga strävanden. Häri utgjorde Snorre intet undantag: egoismen är ett framträdande drag i hans karaktär och alla hans handlingar. Vad Snorre eftersträvade var herravälde och anseende. Men grundvalen för dessa var pänningen, och strävan att öka sina ägodelar går därför också i själva verket som en röd tråd genom Snorres hela historia. Att Snorre i ekonomiska ting gick tillväga med stor fördomsfrihet, torde icke kunna förnekas; därom äro bl. a. hans äktenskap ett vittnesbörd. På ett stötande sätt framträder hans girighet i förhållande till hans många, äkta och oäkta, barn, som han ingalunda understödde på det sätt, som man hade kunnat vänta av en man i hans ställning. Men ehuru Snorre i dessa saker blev häftigt klandrad av sina fiender, kan det dock icke bevisas, att han någonsin förvärvade sin egendom annat än på laglig väg.

Snorre var kanske i högre grad än sina medtävlare en äregirig man. Han var mycket ömtålig för personliga kränkningar och gick stundom hårdhändt tillväga för att sätta sig i respekt. Målet för hans strävanden var ett glänsande enväldigt hövdingedöme, en avbildning i smått av Europas ridderliga furstendömen. Men då hans krafter icke räckte till för att förvärva och uppehålla en verklig och obestridd maktställning, kom vikten — praktlysten som han av naturen var — att alltför mycket ligga på det i yttre mening glansfulla uppträdandet: Snorre älskade praktfulla gästabud och omgav sig med stora följen; sina gårdar kringgärdade han på riddarborgarnas vis med gravar och vallar osv. Genom denna sida i Snorres karaktär förklaras det också, att den höga norska ämbetsmannatiteln kunde innebära en lockelse för honom, och att han möjligen i sina hemligaste tankar kunnat falla för frestelsen att se sig som den högste styresmannen på Island, även om det skulle ske på bekostnad av fristatens självständighet.

Det saknas säkerligen icke fog för den meningen, att Snorre icke alltid var tillräckligt nogräknad i valet av de medel, som han använde för att främja sina syften. Av sina fiender beskylldes han rent ut för list och trolöshet. Tillräckliga skäl för så grava förevitelser kunna väl näppeligen framletas ur de källor för Snorres liv som vi äga. I fråga om förhållandet till konung Håkon har det redan framhållits, att Snorres uppträdande åtminstone till största delen dikterades av önskan att rädda fäderneön ur det tillfälliga nödläget, och i flera andra fall har Snorre säkerligen varit oskyldig till det, varför han beskylldes. Men Snorre kan dock icke helt fritagas i fråga om bristande ärlighet och trohet, och särskilt synes han ha haft svårt att alltid hålla givna löften.

Den sistnämnda svagheten sammanhänger med och förklaras delvis av andra sidor i Snorres själsläggning. Av allt att döma var Snorre en impulsiv och ombytlig karaktär, vars håg ständigt skiftade, ett drag som framträder särskilt i hans förhållande till kvinnorna, men som visar sig även i andra fall. Han saknade uthållighet och kraft att på allvar genomföra sina beslut och planer och var ofta ett rov för vankelmod och obeslutsamhet. Tydligt ser man detta vid flera av de viktigaste tillfällena i hans liv, särskilt i de omtalade striderna med Sigvat och Sturla, som därför också för Snorre fingo en så olycklig utgång. Bristande viljekraft, måhända i någon mån även — såsom en av Snorres senaste karaktärsskildrare framhållit — brist på personligt mod, förklarar väl också delvis, att Snorre i alla sina strider så lätt kunde förmås till förlikning, och att han själv aldrig lät det komma till öppen kamp med vapen.

Å andra sidan komma häri också goda egenskaper, som tiden eljest saknade, till uttryck; familjekärlek och skonsam het mot släkten, frånvaro av grymhet och hänsynslöshet emot fiender, över huvud ett fredligt sinnelag, besinning och klokhet. Dessa egenskaper voro medfödda — de utgjorde den ena sidan i Sturlungaättens själsarv — men ha säkerligen ytterligare utvecklats genom den uppfostran Snorre fick på Odde, där intellektuella intressen förhärskade, och där Snorre lärde sig att mera umgås med pannan än med svärdet.

Höjde sig Snorre häri över sin samtid, så gjorde han det icke mindre i ett annat avseende. Trots all egoism och alla strävanden för egen makt och ära saknade Snorre icke nationalkänsla eller fosterlandskärlek. Den framlyser vid flera tillfällen, icke minst i hans redan ett par gånger berörda handlingssätt vid hans första besök i Norge. Allra starkast ter den sig emellertid i det livliga intresse för Nordens gamla kultur och historia, varom såväl hans Edda3 som hans Konungasagor bära vittne. Genom sitt skriftställarskap har Snorre inlagt förtjänster, som uppväga många personliga brister. Men hans skrifter äro även själva i sin mån dokument, som belysa sin författares karaktärsegenskaper, och ur dem talar obestridligt en personlighet, som i all sin mänskliga svaghet var mäktig av upphöjda vyer och ädla ideal.

Läs även om Snorres föregångare eller gå tillbaka till förstasidan.

  1. Om denna se nedan s. XIX.

  2. Jämför nedan s. XX.

  3. Snorres Edda är en handbok för skalder. Dess första och största avdelning utgöres av en systematisk framställning av den gamla fornnordiska gudaläran. Kännedomen om denna var för skalderna nödvändig, emedan det poetiska bildspråket — även i kristen tid. — till stor del var hämtat därifrån.