Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Håkon »härdabreds» historia

Kapitel 1

Konung Sigurds son Håkon1 blev tagen till hövding över den skara som förut hade följt konung Östen, och männen i denna flock gåvo honom konungs namn. Han var då tio år gammal. Där voro med honom Sigurd, son till Håvard »hold»2 från Reyr3, Håkons fosterbröder Simonssönerna Andreas och Anund1, och många andra hövdingar och vänner till konung Östen och konung Sigurd. De drogo först upp till Götaland4. Konung Inge lade under sig allt vad de ägde i Norge och dömde dem fredlösa. Han for norrut till Viken och uppehöll sig tidvis där och tidvis längre norrut i landet. Gregorius5 satt i Kungahälla för att värja landet mot de faror som hotade.

  1. Jämför Konung Inges historia kapitel 18.
  2. »Hold» (isl. höldr) betyder »fri man», »odalbonde». Anledningen till namnet är okänd.
  3. Reyr: en gård i Ringsaker sogn på Hedemarken (nu: Rør).
  4. Götaland; här: Västergötland.
  5. Gregorius: Gregorius Dagsson; jämför Konung Inges historia Kapitel 21, 27 ff.

Kapitel 2
Om Gregorius Dagsson.

Sommaren därefter kommo Håkon och hans män ned från Götaland och drogo emot Kungahälla; de hade mycket och präktigt folk. Gregorius var då i staden. Han höll ett talrikt besökt ting med bönderna och stadsborna och krävde hjälp av dem. Men folket tycktes honom visa föga villighet, och han sade, att han misstrodde dem. Han for bort med tvenne skepp och styrde in i Viken. Han var mycket illa tillfreds. Han ämnade möta konung Inge; han hade sport, att denne var på väg med en stor här söderut genom Viken. När Gregorius hade hunnit ett litet stycke norrut, mötte han Simon »skalp» och Halldor Brynjolvsson samt konung Inges fosterbroder Gyrd Åmundesson1. Gregorius blev mycket glad över att träffa dessa män. Han vände nu tillbaka tillsammans med dem; de hade tillhopa elva skepp.

När de rodde upp emot Kungahälla, höllo Håkon och hans män ting utanför staden och blevo varse deras färd. Då sade Sigurd från Reyr: »Nu har Gregorius visst icke långt att leva, då han giver sig i vårt våld med så litet folk!» Gregorius lade i land midt emot staden och ville vänta på konung Inge, som troddes skola komma; men han kom icke. Konung Håkon rustade sig i staden och satte Thorljot »skaufuskalle»2 till anförare för besättningarna på de köpmansskepp som lågo framför staden; han var en viking och rånsman. Håkon och Sigurd och hela den övriga hären var i staden och ställde upp sig på bryggorna. Alla männen i staden hade då givit sig under konung Håkon.

  1. Inge hade blivit uppfostrad hos Gyrds fader, Åmunde Gyrdsson; se Konung Inges historia kapitel 1.
  2. Tillnamn av oviss betydelse.

Kapitel 3
Håkons flykt.

Gregorius och hans män rodde upp för älven och läto skeppen driva för strömmen ned emot Thorljots flotta. De båda härarna sköto på varandra en stund, till dess att Thorljot och hans kamrater sprungo över bord; några blevo dräpta, men andra lyckades komma i land. Sedan rodde Gregorius och hans män emot bryggorna, och Gregorius lät genast lägga ut landgångar från sitt skepp upp under fötterna på Håkons män. Där föll den man som bar hans fälttecken, just då han skulle stiga i land. Gregorius befallde da Hall, son till Audun Hallsson, att taga upp baneret; han gjorde så och bar det sedan upp på bryggorna. Gregorius gick tätt bakom honom och höll en sköld fram över huvudet på honom.

Så snart Gregorius kom upp på bryggorna och Håkons män kände igen honom, veko de genast tillbaka, och det blev rum på båda sidor. När flera av männen hade kommit upp från skeppen, gingo Gregorius och hans följeslagare fram till anfall. Håkons män veko först tillbaka och flydde sedan upp i staden. Gregorius och hans män följde efter dem, drevo dem två gånger ut ur staden och dräpte många av dem. Det säges, att aldrig någon har visat sig käckare än Gregorius nu gjorde, ty Håkon hade mer än fyrtio hundrade män, men Gregorius icke fullt fyra hundra. Efter striden sade Gregorius till Hall Audunsson: »Många män synas mig vigare i anfallet än I isländingar, ty I ären mindre övade än vi norrmän; men inga tyckas mig tapprare än I.»

Något senare kom Inge dit. Han lät dräpa många av de män som hade givit sig under Håkon, andra lät han bota, för några brände han deras gårdar, och somliga drev han bort ur landet och gjorde dem mycket ondt. Håkon for om vintern landvägen norrut till Tråndheim och kom dit före påsk. Trönderna togo honom där till konung med det avtal, att han skulle ha sitt fädernearv, tredjedelen av Norge, emot konung Inge. Inge och Gregorius voro då i Viken, och Gregorius ville draga norrut emot Håkon och hans män, men många avrådde, och det blev därför icke något av färden den vintern.

Kapitel 4
Gyrd och Håvard bliva dräpta.

Håkon for om sommaren söderut och hade nära trettio skepp. De män från Viken som tillhörde hans har foro i förväg med åtta skepp och härjade i Nord- och Sunnmöre. Det hade icke förut i mannaminne händt, att det hade härjats mellan köpstäderna1. Hallkel »huks» son Jon samlade en bondehär och drog emot dem. Han tog Kolbein den rasande tillfånga och dräpte hela besättningen på hans skepp. Sedan sökte han efter de andra, fann dem med sju skepp och kämpade med dem; men hans fader Hallkel kom honom icke tillmötes, såsom de hade avtalat. Där föllo många goda bönder, och Jon själv blev sårad.

Håkon for söderut till Bjorgvin med sin här. När de kommo till Stjornvelta2, fingo de veta, att konung Inge och Gregorius för några få dagar sedan hade kommit västerut till Bjorgvin, och vågade då icke att styra dit. De seglade i stället utomskärs söderut förbi Bjorgvin och träffade där några av konung Inges män, som hade blivit efter på vägen österifrån och nu kommo seglande med tre skepp. Där var konung Inges fosterbroder, Gyrd Åmundesson — han var gift med Gregorius syster Gyrid — och vidare lagmannen3 Gyrd Gunnhildsson och Håvard »klining»4. Håkon lät dräpa Gyrd Åmundesson och Håvard »klining», men tog Gyrd lagman med sig och for österut till Viken.

  1. Dvs. emellan Nidaros och Bjorgvin.
  2. Belägenheten av denna ort är icke känd.
  3. »Lagman» betecknade ursprungligen i de nordiska länderna en »lagklok», en lagkunnig man till vilken man kunde vända sig för att få råd i lagens tolkning och vid rättssakers avgörande. Ur denna ställning såsom rådgivare åt rättssökande och åt tingsmenigheten utvecklade sig emellertid så småningom ett verkligt domareämbete. Tidigast skedde detta i Sverige, där lagmannen sedan den äldre medeltiden intog en erkänd officiell ställning som ordförande på landskapstinget och högste vårdare av lagen inom sitt område. I Norge gick denna utveckling långsammare och delvis i annan riktning, i det att lagmännen under Sverres tid (1184—1202) gjordes till kungliga ämbetsmän. Vid den tid varom här är fråga betecknar »lagman» i Norge ännu blott en rättskunnig rådgivare.
  4. Tillnamnet betyder: smör (eg.: något som smörjes på; jämför det svenska dial. klina, smörja).

Kapitel 5
Rådslag.

När konung Inge fick veta detta, for han österut efter Håkon och hans män; de träffades i Älven. Konung Inge rodde upp för den norra armen av älven och sände kunskapare före sig efter Håkons här. Själv lade han i land ute vid Hisingen och väntade där på spejarnas återkomst. När de utskickade kommo tillbaka, gingo de till konungen och sade, att de hade sett konung Håkons här och hela dess ställning: de lågo uppe vid förpålningen och hade bundit bakstammarna på skeppen vid pålarna. »De ha två östersjöknarrar1, och dem ha de lagt ytterst av alla skeppen», sade de; »på båda knarrarna äro kastell i masttopparna och likaledes i framstammarna.»

När konung Inge sporde, vilken utrustning hans motståndare hade, lät han kalla hela hären till husting. Då tinget var sammankallat och satt, sökte konungen råd hos sina män; han vände sig till Gregorius Dagssson och sin släkting Erling »skakke»2 och andra ländermän och skeppsstyresmän och omtalade för dem, huru Håkon och hans män hade rustat sig. Gregorius svarade först och framlade sin mening; han sade så: »Vi och Håkon ha mötts några gånger förut, och han har oftast haft den största härstyrkan, men han har likväl dragit det kortaste strået i striden med oss. Nu ha vi mycket mera folk än han, och det kan därför tyckas rimligt för de män, som nyligen genom dem ha mist sina glada fränder, att det här är ett godt tillfälle att taga hämnd. De ha länge dragit sig undan oss förut i sommar. Vi ha ofta sagt, att om de ville vänta på oss, såsom det nu säges här vara fallet, så skulle vi icke rädas för att möta dem. Nu vill jag säga det om mitt sinnelag, att jag gärna vill gå till strid mot dem, om det icke är emot konungens vilja; ty jag tror, att de nu, liksom det förut har händt, komma att vika, om vi gå modigt fram. Jag skall anfalla där som det synes andra farligast.»

Gregorius tal hälsades med livligt bifall, och alla sade sig vara beredda att gå till strid emot Håkon och hans män. De rodde nu med alla skeppen upp för älven, till dess att de kommo så nära, att de båda härarna kunde se varandra. Då veko konung Inge och hans män ut ur strömfåran och in under ön3. Konungen talade till alla skeppsförarna och bad dem ordna för anfallet. Han vände sig därefter till Erling »skakke» och sade, som sant var, att det icke fanns någon klokare man än han i hären, ej heller någon som var tapprare i striden, även om några voro hetsigare till lynnet. Sedan ställde han sitt tal till flera andra ländermän, nämnde somliga vid namn, och slutade med att bedja var och en lägga fram det råd som han ansåge vara gagneligast; sedan skulle de alla enas om samma rådslag.

  1. »Östersjöknarr»: östersjöfarare; »knarr» (isl. knörr) kallades ett slags större fartyg, företrädesvis köpmansfartyg.
  2. Erling var gift med Sigurd »jorsalafares» dotter Kristina och således genom giftermål besläktad med Inge; jämför Konung Inges historia kapitel 17.
  3. Dvs. Hisingen; jämför början av kapitlet.

Kapitel 6
Erlings tal.

Erling »skakke» svarade på konungens tal: »Jag skyldig, konung, att icke tiga vid Edert tal, och om I viljen veta, vad min tanke är, så skall jag låta Eder höra den. Den plan som nu är lagd är tvärt emot min mening; ty jag anser det vara den största fara i att kämpa mot dem under dessa omständigheter, även om vi ha mycket och präktigt folk. Vi ha nu tre man i varje »halvrum»1; om vi skola gå till anfall och därvid ro emot strömmen här, så måste en ro och den andre täcka honom med skölden. Men vad betyder väl detta annat, än att det blott är en tredjedel kvar av vårt folk till att deltaga i kampen? Det synes mig, att de som sitta vid årorna och vända ryggen till fienden äro föga bekväma till strid. Given mig tid till att överlägga om saken, så lovar jag, att jag, innan tre dagar äro förlidna, skall ha funnit på en utväg, så att vi lättare skola komma åt att gå till strid med dem.»

Det märktes nogsamt av Erlings tal, att han avrådde från kampen, men icke desto mindre var det många andra som tillrådde och menade, att Håkon eljest liksom förut skulle löpa undan dem upp i land. »Sedan få vi icke fatt i dem», sade de, »men nu ha de föga folk och äro helt och hållet i våra händer.» Gregorius yttrade några få ord om saken och antydde, att då Erling avrådde från att anfalla, så var det mest därför, att han ville omintetgöra de råd som Gregorius gav, och icke så mycket därför, att han verkligen förstod denna sak bättre än alla andra.

  1. Jämför Olav Tryggvessons historia kapitel 72 not 2 och kapitel 94 not 14.

Kapitel 7
Om konung Håkons här.

Konung Inge vände sig då till Erling: »Frände», sade han, »vi vilja nu följa ditt råd, huru vi skola ordna anfallet; men eftersom våra rådgivare helst önska det, så skola vi ro fram till strid emot dem redan nu i dag.» Då svarade Erling: »Alla småfartyg och lätta skepp skola ro ut omkring ön och uppför den östra älvarmen och så fara ned emot dem och försöka, om de kunna få dem lösa från förpålningarna; sedan skola vi med storskeppen ro emot dem nedifrån — och då vet jag icke, förrän det är prövat, om de andra lägga fram med skeppen så mycket bättre, som de äro hetsigare än jag.» Denna plan vann bifall hos alla.

Där stack ut ett näs emellan Inges och Håkons här, och man kunde därför icke se från den enes skepp till den andres. När flottan av småfartyg rodde ned för älven1, blevo Håkon och hans män det varse; de hade förut varit i samtal och hållit rådplägningar. Somliga gissade, att konung Inge skulle gå till strid med dem, men många menade, att han icke skulle våga det, eftersom det tycktes gå mycket sent med anfallet. De litade också mycket på sin utrustning och sitt stora antal. Det fanns många stormän i deras skara; där voro Sigurd från Reyr och de båda Simonssönerna; där voro också Nikolaus Skjaldvorsson och Jon »fettnäsas» son Eindride, som då var den mest frejdade och vänsällaste mannen i Tröndelagen; många andra ländermän och hövdingar voro där dessutom.

När Håkon och hans här sågo, att Inges män rodde utför älven med många skepp, trodde de, att de ville fly, höggo skeppen loss från förtöjningarna, grepo till årorna och rodde efter dem för att förfölja dem. Skeppen drevos raskt nedåt av strömmen. Då de kommo nedför älven utanför det näs, som förut hade skymt utsikten, märkte de, att huvudstyrkan av Inges här låg inne under Hisingen. Inges män blevo nu också varse, att Håkons skepp kommo farande, och trodde, att de tänkte gå till anfall mot dem. Del blev då mycket larm och vapenbrak och ropande, och de höjde härskri. Håkon och hans män vände sina skepp in mot den norra stranden; där är en liten vik, så att de kommo ut ur strömfåran. De gjorde sig där redo till strid, fäste bakstammarna i land, vände framstammarna utåt och bundo samman alla skeppen. De lade östersjöknarrarna utanför de andra fartygen, ett på vardera sidan, och bundo dem fast vid långskeppen. Midt i flottan låg konungens skepp och närmast detta Sigurds; på den andra sidan om konungsskeppet låg Nikolaus och närmast honom Eindride Jonsson. Alla de smärre skeppen lågo längre ut. Skeppen voro nästan fyllda med stenar och vapen.

  1. Nämligen för att utföra den av Erling anbefallda manövern.

 

Kapitel 8
Sigurds tal.

Sigurd från Reyr tog till orda och sade så: »Det ser nu ut, som om det skulle bliva allvar av det som länge har varit oss lovat, att vi och Inge skola mötas. Vi ha också mycket länge rustat oss emot honom, och många av våra kamrater ha talat stora ord om att de icke skulle fly eller darra, för konung Inge eller Gregorius; nu är det godt, om de minnas sina ord. Vi, som förut ha blivit något ömma i tänderna vid våra nappatag, tala med mindre tillförsikt om detta; ty det förhåller sig så, som alla ha hört, att våra färder emot dem ofta ha varit föga lyckliga. Icke dess mindre är det nu nödvändigt att göra så manligt motstånd och stå så fast som vi kunna, ty vi ha nu icke någon annan utväg till att vinna seger. Fastän vi ha något mindre folk, så må dock lyckan råda för vem som vinner segern. Det är det bästa hoppet för vår sak, att Gud vet, att vi ha rätten på vår sida. Inge har förut huggit ned två av sina bröder, och ingen kan vara ovetande om, vilken faderbot han vill unna konung Håkon, den nämligen att dräpa honom, såsom det skett med de andra fränderna; det skall visa sig denna dag. Håkon krävde från början icke mer av Norge än den tredjedel som hans fader hade haft, och den vägrades honom; men efter min tanke har Håkon bättre rätt till att taga arv efter sin farbroder Östen än Inge eller Simon »skalp» och de andra män som togo honom av daga1. Det skulle väl tyckas många, som hade begått lika stora synder som Inge och som ville frälsa sin själ, att de icke skulle våga att inför Gud kalla sig med konungsnamnet. Det förundrar mig, att Gud har tålamod med sådan fräckhet av honom, och det är helt visst hans vilja, att vi skola störta honom. Låtom oss därför kämpa tappert, ty gud skall giva oss seger. Men om vi falla, skall han löna oss därför med mångfaldig glädje, då han så giver onda män makt att övervinna oss. Gån nu fram med besinning och frukten icke, om det kommer till strid! Var och en må vaka över sig och sina sidokamrater, men Gud vake över oss alla!»

Sigurds tal blev mottaget med starka bifallsrop, och alla gåvo säkra löften om att förhålla sig väl. Konung Håkon gick upp på den ena östersjöknarren, och där ställdes sköldborg omkring honom, men hans fälttecken blev kvar på det långskepp där han förut hade varit ombord.

  1. Jämför Konung Inges historia kapitel 32.

Kapitel 9
Om konung Inges män.

Nu är att berätta om Inges män, att då de sågo, att konung Håkons här gjorde sig redo till strid — det var nu endast älven emellan dem — skickade de ett snabbgående fartyg efter den del av hären, som hade rott bort, och befallde den att vända om; konungen och den övriga delen av hären väntade på dessa skepp och ordnade under tiden flottan till anfall. Hövdingarna talade till sina män och sade dem, vilka skepp som skulle ligga närmast och var de olika skeppen skulle gå till anfall. Gregorius sade: »Vi ha mycket och duktigt folk. Nu är det mitt råd, att I, herre konung, icke tagen del i striden; ty allt är väl beställt, om I ären skyddad, och man kan icke veta, var en förlupen pil kan råka att träffa. Våra fiender äro så rustade, att de komma att kasta vapen och stenar från kastellen i masttopparna på köpmansskeppen; då är det mindre farligt för dem som äro på långt avstånd. De ha emellertid icke mera folk än vi, och det anslår oss ländermän att gå till strid med dem. Jag skall lägga mitt skepp emot det största av deras, och jag tror alltjämt, att det skall bliva en kort dust att kämpa emot dem. Så har det oftast varit, då vi ha mötts, även när övermakten har varit på en annan sida, än den nu är.» Detta behagade alla väl, att Gregorius önskade, att konungen själv icke skulle vara med i striden. Erling »skakke» sade: »Det rådet vill jag understödja, att I, herre konung, icke gån med i striden. Det synes mig av deras utrustning, som om vi skulle behöva att vara mycket försiktiga, om de icke skola tillfoga oss stora förluster; det tyckes mig vara säkrast att binda om hela lemmar'1. Vid den rådplägning som vi hade förut i dag talade många emot det som jag tillrådde och sade, att jag icke ville kämpa. Det tyckes mig nu, att saken har vändt sig till stor fördel för oss, sedan de äro borta från förpålningarna; och nu har det kommit dithän, att jag icke vill avråda från att gå till strid. Jag inser nu det, som väl alla veta, huru nödvändigt det är att fördriva dessa fredsstörare som ha dragit igenom hela landet med rån och rov, så att man sedan må kunna bo i landet i fred och tjäna en konung, den gode och rättrådige konung Inge. Han har länge haft möda och bekymmer av sina fränders övermod och orättfärdighet, och han har varit ett värn för hela allmogen och kastat sig i mångfaldiga faror för att freda och frälsa landet.»

Erling ordade länge och vältaligt, och sedan talade flera andra hövdingar, och alla slutade på samma sätt med att uppmana till att ro fram till anfall. De väntade, till dess att hela deras här var samlad. Konung Inge förde »Bökesuden»2; han fogade sig efter sina vänners bön att icke själv taga del i striden och låg kvar vid ön.

  1. Ordstävsaktigt uttryck som vill säga, att det är bättre att akta sig för att ådraga sig skada än att sedan bota den.
  2. »Bökesuden»: det av bokvirke byggda skeppet; isl. súd, eg.: skeppsplanka, användes ofta, särskilt såsom här i sammansatta namn, för att beteckna skeppet i dess helhet.

Kapitel 10
Striden börjar.

När härarna voro redo, rodde de fram emot varandra, och båda höjde härskri. Inges män bundo icke tillsamman sina skepp och gingo icke fram lika fort, ty de rodde tvärs över strömmen, och storskeppen drevo mycket. Erling »skakke» lade emot konung Håkons skepp och trängde med framstammen in mellan detta och Sigurds fartyg. Här kom det nu till strid. Gregorius skepp drev upp på grunden och fick svår slagsida, så att det i början icke kom med i kampen. När Håkon och hans män sågo detta, rodde de emot det och anföllo det; Gregorius skepp blev liggande fast.

Håkon »mages» son Ivar lade nu emot Gregorius, och lyftingarna drevo emot varandra. Ivar grep med en änterhake om den smalaste delen av livet på Gregorius och drog honom till sig; Gregorius vacklade ut emot relingen, änterhaken gled upp efter sidan på honom, och det var nära, att han hade blivit dragen över bord. Han blev dock endast lätt sårad, ty han var klädd i plålbrynja1. Ivar ropade till honom och sade, att han hade tjockt pansar. Gregorius svarade, att Ivar ju handskades så med honom, att det nog kunde behövas — »och det är likväl icke för mycket.» Det var emellertid nära, att Gregorius och hans män hade måst gå över bord, innan Åslak den unge lyckades haka fast ett ankare i deras skepp och draga dem av grundet. Då lade Gregorius emot Ivars skepp, och de kämpade en lång stund. Gregorius skepp var större och bättre bemannat; många föllo på Ivars skepp, och några sprungo över bord. Ivar själv blev hårdt sårad, så att han var oduglig till strid. Då hans skepp var avröjt, lät Gregorius föra honom i land och hjälpte honom på flykten, och de voro sedan vänner.

  1. Plåtbrynja: brynja vars skyddande del utgjordes av fjällikt över varandra lagda tunna plåtar eller blad av järn.

Kapitel 11
Konung Håkons flykt.

När konung Inge och hans män sågo, att Gregorius satt på grund med sitt skepp, ropade konungen till sitt folk, att de skulle ro dit. Han sade: »Det var ett mycket oklokt råd, att vi skulle ligga kvar här, medan våra vänner foro till striden. Vi ha det största och bäst rustade skeppet i hela hären. Nu ser jag, att Gregorius, den man som jag har mest att tacka för av alla, behöver hjälp. Låtom oss ro fram och anfalla så hårdt vi kunna! Det är också rättast, att jag är med i striden, ty jag vill ha äran av segern, om vi vinna den. Och även om jag i förväg visste, att våra män skulle bliva slagna, så vore dock det enda jag kunde göra att vara där som våra andra män äro, ty jag kan ju icke mera uträtta någonting, om jag mister de män som äro mitt värn, som äro de tappraste kämpar och som länge ha varit styresmän för mig och mitt rike.» Därefter befallde han, att man skulle sätta upp fälttecknen; man gjorde så, och de rodde över älven.

Kampen var nu som hetast, och det var sådan trängsel av fartyg, att konungen och hans män icke fingo rum att lägga fram med sitt skepp. De rodde in under östersjöknarrarna; men där mottogos de uppifrån av ett regn av spjut och pålstavar1 och stenar så tätt, att ingen kunde hålla stånd däremot, och de kunde icke stanna där. När männen i Inges här sågo, att konungen var kommen, röjde de plats för honom, och han rodde fram emot Eindride Jonssons skepp. Håkons män övergåvo nu småskeppen och gingo upp på knarrarna; några flydde upp i land.

Erling »skakke» och hans män hade en hård strid. Han stod i »förrummet» och ropade till sina män och befallde dem att äntra konungsskeppet. De svarade, att det icke var lätt, och att där var järn framtill på borden. Erling gick då själv fram i förstäven, och han hade icke varit där länge, förrän de lyckades komma upp på konungsskeppet och avröja det. Då började hela hären att fly. Många kastade sig i vattnet och många flvdde de flesta lyckades komma i land. Så säger Einar Skulesson:

Mång man föll där från skeppets
blodiga bord i havet;
liken drevo för strömmen;
ulven fick riklig föda.
Den iskalla älven blev färgad
röd av det heta blodet;
den varma vargadrycken2
rann ut med vattnet i havet.

Blodstänkt mången snäcka
flöt i den strida älven —
mot hjälmen flög blodig pilen,
när krigarna spände bågen —,
förrn hövdingens följe flydde
från skeppen upp i landet.
Skaran av Håkons härmän
minskades starkt i striden.

Einar diktade om Gregorius Dagsson en »flock» som fått namnet »Älvvisorna»3.

Konung Inge gav nåd åt Nikolaus Skjaldvorsson, sedan hans skepp hade blivit avröjt; Nikolaus gick sedan i konung Inges tjänst och var hos honom, så länge han levde. Eindride Jonsson sprang upp på konung Inges skepp och bad om fred, sedan hans skepp hade blivit avröjt; konungen ville giva honom den, men Håvard »klinings» son sprang fram och gav honom banehugg. Den gärningen blev mycket lastad, men han sade, att Eindride hade rådt för dråpet på hans fader Håvard4. Eindride blev djupt sörjd och dock mest i Tröndelagen. Där föllo många av konung Håkons män, men likväl icke flera hövdingar än den nu omtalade. I Inges här föllo endast få män, men många blevo sårade. Håkon flydde upp i landet, och konung Inge for norrut i Viken med sina män; han och Gregorius stannade i Viken över vintern.

När konung Inges män — Bergljot och hans bröder, söner till Ivar från Elda5 — kommo till Bjorgvin från striden, dräpte de där Nikolaus »skägg», som hade varit byfogde, och foro sedan norrut hem till Tråndheim. Konung Håkon kom norrut före julen. Sigurd6 var stundom hemma på Reyr. Gregorius hade skaffat honom fred av Inge, så att han skulle få behålla alla sina egendomar, ty Gregorius och Sigurd voro nära fränder. Konung Håkon var i köpstaden7 under julen. En afton i början av julen råkade hans hirdmän i strid med varandra i hirdstugan; sju män blevo dräpta och många blevo sårade. Efter åttondedag jul for Ottar »birtings» son Alv »hrode»8 med nära åttio av konung Håkons män in till Elda; han och hans följeslagare kommo dit tidigt på natten, då de andra voro druckna, och satte eld på stugan. Männen gingo ut och värjde sig. Där föllo Ivars son Bergljot och dennes broder Ogmund och många andra män. Det hade varit nära trettio män inne i stugan.

Om vintern dog Andres Simonsson, konung Håkons fosterbroder9, där norrut i köpstaden och blev mycket sörjd. Erling »skakke» och de av konung Inges män som voro i Bjorgvin, talade under vintern om att fara norrut och taga Håkon tillfånga, men färden blev icke av. Gregorius sände bud österifrån från Kungahälla och lät säga, att om han sutte lika nära som Erling och hans män, så skulle han icke sitta stilla i Bjorgvin, medan Håkon lät dräpa konung Inges vänner och deras hirdkamrater i Tråndheim.

  1. Pålstavar: ett slags kastvapen bestående av i ena andan tillspetsade pålar eller stockar.
  2. »Vargadrycken»: blodet.
  3. Av denna dikt, som av namnet att döma synes ha handlat uteslutande eller åtminstone huvudsakligen om Gregorius' deltagande i den här skildrade striden mellan Inge och Håkon i Göta älv, äro rendast de två versar som anföras ovan bevarade. Om Einar Skulesson och hans diktning se för övrigt hans biografi.
  4. Denne hade blivit dräpt av Håkon »härdabred»; se ovan kapitel 4.
  5. Elda: en gård i det gamla Eynafylke (nuv. Elden i Aas sogn i Nord-Tröndelag).
  6. Dvs. Sigurd Håvardsson; jämför kapitel 1 med not 3.
  7. Köpstaden, dvs. Nidaros.
  8. Om denne jämför Konung Inges historia kapitel 14.
  9. Jämför Konung Inges historia kapitel 18.

Kapitel 12
Strid på bryggorna.

Konung Inge och Gregorius foro om våren västerut till Bjorgvin. Så snart Håkon och Sigurd1 sporde, att Inge hade farit från Viken, foro de landvägen österut till Viken.

När konung Inge och hans män kommo till Bjorgvin, uppstod ovänskap emellan Halldor Brynjolvsson och Björn Nikolausson. En av Björns huskarlar frågade en av Halldors, då de möttes nere på bryggorna, varför den andre var så blek. Han svarade, att han hade låtit åderlåta sig. »Icke skulle jag bli så blek och eländig för en åderlåtning, som du är», sade den förste. Den andre svarade: »Jag tror, att du skulle bära dig ännu värre och omanligare åt.» Detta var hela upphovet till trätan; men det ena ordet gav det andra, till dess att de kommo i fullt gräl och började slåss. Man underrättade nu Halldor Brynjolvsson, att hans huskarl hade blivit sårad nere på bryggorna. Halldor satt och drack i en gård där i närheten. Han gick genast dit. Men innan dess hade några av Björns huskarlar kommit till; Halldor tyckte, att dessa hade orättvist tagit parti i saken, och hans män började nu att knuffa och slå till Björns huskarlar. Det omtalades så för Björn »bock», att Vikborna2 voro i färd med att slå hans huskarlar nere på bryggorna. Då togo Björn och hans följeslagare sina vapen och gingo dit och ville hämnas sina män. Där gåvos snart hårda hugg. Nu fick Gregorius veta, att hans svåger Halldor behövde hjälp och att Halldors huskarlar blevo nedhuggna ute på gatan. Då drogo Gregorius och hans män skyndsamt brynjorna på sig och sprungo dit. När sedan Erling »skakke» sporde, att hans systerson Björn var i strid med Halldor och Gregorius nere på bryggorna och att han behövde bistånd, gick han dit med ett manstarkt följe och bad alla män att hjälpa sig. Det vore en skam för männen, sade han, »om en man från Viken skulle topprida oss här i vår egen fädernebygd; den nesan skulle vi aldrig bliva fria ifrån.» Där föllo fjorton män: nio stupade på platsen, och fem dogo senare av sina sår. Många blevo sårade.

Det kom nu bud till konung Inge, att Gregorius och Erling kämpade med varandra nere på bryggorna. Han gick dit och ville skilja dem åt men kunde ingenting uträtta, emedan båda två voro mycket hetsiga. Gregorius ropade till konung Inge och bad honom gå därifrån. Han skulle ändå icke kunna göra någonting åt saken, så som den nu stod, sade Gregorius, och det skulle vara den största olycka, om han, konungen, komme till någon skada — »ty män kan icke veta, om det finnes någon här som icke skulle spara sig för att begå en ogärning, om han finge tillfälle därtill.» Då gick konungen bort. När den värsta kampen hade stillat sig, gingo Gregorius och hans män upp till Nikolauskyrkan, och Erling följde efter med sin flock. De ropade till varandra. Sedan kom konung Inge dit för andra gången och förlikte dem; de ville nu bägge, att han ensam skulle döma emellan dem.


Inge förliker Erling och Gregorius

Då konung Inge och Gregorius fingo höra, att Håkon var i Viken, foro de österut och hade en stor mängd skepp. Men när de kommo dit österut, drogo sig Håkon och hans följe undan, och det kom icke till någon strid. Konung Inge for in till Oslo, och Gregorius stannade i Kungahälla.

  1. Dvs. Sigurd Håvardsson på Reyr.
  2. Halldor hade hemma i Bohuslän, där han ägde en gård; jämför kapitel 13 slutet nedan.

Kapitel 13
Munan blir dräpt.

Kort därefter fick Gregorius veta, att Håkon och hans män höllo till på ett ställe som heter Saurbyar1; det är uppe i närheten av skogsbygden. Han for dit och kom fram under nallen. Man trodde, att Håkon och Sigurd uppehöllo sig på den större gården, och satte eld på husen där. Men Håkon och Sigurd voro i stället på den mindre gården, och de skyndade nu dit, där de sågo elden, och ville hjälpa sina män. Där föll Munan, son till Ale »oskeynd»2 brorson till Håkons fader, konung Sigurd; Gregorius och hans män dräpte honom, då han ville hjälpa dem som voro i fara att bliva innebrända. Dessa gingo ut, och många av dem blevo dräpta. Asbjörn »jalda»3 lyckades komma ut ur gården; han var den värste viking. Han hade blivit sårad. Åsbjörn mötte en bonde, bad att han skulle låta honom slippa undan och lovade, att han skulle giva honom penningar därför. Men bonden svarade, att han skulle göra något som han hade större lust till; han hade ofta gått i rädsla för honom — och därmed gav han honom banesår. Håkon och Sigurd kommo undan, men många av deras män blevo dräpta. Sedan for Gregorius tillbaka österut till Kungahälla.

Icke långt därefter drogo Håkon och Sigurd till Halldor Brynjolvssons gård i Vettaland4, satte eld på husen och brände dem. Halldor kom ut och blev genast nedhuggen tillsammans med sina huskarlar. Där dräptes nära tjugo män i allt. Halldors hustru Sigrid, en syster till Gregorius, drevo de bort till skogen i bara nattlinnet. De togo där Gregorius systerson Åmunde, son till Gyrd Åmundesson och Gyrid Dagsdotter, tillfånga och förde honom med sig; han var då fem år gammal5.

  1. I Sörbygden i norra Bohuslän.
  2. Munans fader var en halvbroder på mödernet till Sigurd Haraldsson, son till dennes moder Thora Guthormsson i ett för övrigt icke bekant äktenskap.
  3. »Jalda» betyder »sto» (jfr svenska dial. jäldä).
  4. Vettaland: nuv. Vettelanda i Skee socken i Vette härad i Bohuslän.
  5. Åmundes fader, Gyrd Åmundesson, hade förut blivit dräpt av Håkon; se kapitel 4 ovan.

Kapitel 14
Gregorius Dagssons fall.

När Gregorius sporde dessa händelser, gingo de honom hårdt till sinnes. Han gjorde noggranna efterforskningar för att få veta, var Håkon och hans män befunno sig. Mot slutet av julen for han från Kungahälla med en stor här. De kommo till Fors1 trettonde dag jul; där stannade de över natten, och på julens sista dag2 hade de ottesång, och därefter läto de läsa evangeliet för sig.

Då Gregorius blev varse Håkons här, tycktes honom Håkons styrka mycket mindre än hans egen Det var en å emellan dem, där de möttes; den heter Bevja3. Det var dålig is på ån, ty det gick ström under isen ute ifrån. Håkon och hans män hade huggit vakar i isen och sedan skottat snö över, så att man icke kunde se hålen. Då Gregorius kom ned till ån, sade han, att isen syntes honom dålig, och menade, att det var rådligast för dem att gå bort till en bro som var lagd över ån ett litet stycke längre upp. Men bönderna sade sig icke förstå, vad det betydde, att han ej vågade gå emot Håkon över isen, så litet folk som denne hade; de tyckte, att isen var fullgod, och menade, att det nu syntes vara förbi med hans lycka. Gregorius svarade, att man sällan hade behöft förebrå honom för brist på mod, och det skulle man icke heller behöva hädanefter. Han bad dem följa honom troget och icke stanna kvar på land, när han gick ut på isen. Han sade det vara deras eget råd, att man skulle giva sig ut på dålig is, själv hade han icke lust därtill. »Men likväl vill jag icke beskyllas för feghet av eder», sade han och befallde, att hans fälttecken skulle föras fram.

Därefter gick han ut på isen, men när bönderna märkte, att isen var osäker, vände de tillbaka. Gregorius sjönk i en vak, dock icke djupt. Han bad sina män taga sig tillvara, men det var icke stort mer än tjugo män som hade följt honom; hela den övriga hären hade vikit tillbaka. En man ur Håkons flock sköt på honom med en pil och träffade honom i strupen. Där föll Gregorius tillsammans med tjugo män, och här slutar nu berättelsen om honom. Det var allas sägen, att han hade varit den störste hövdingen bland ländermännen i Norge, så långt de män som då levde kunde minnas tillbaka, och den som varit vänligast sinnad mot oss isländingar, sedan konung Östen den äldre dog. Gregorius lik fördes upp till Hovund4 och begrovs på Gimsö vid det nunnekloster som finnes där5. Där var vid den tiden Gregorius syster Baugeid abbedissa.

  1. Fors; här sannolikt = nuv. Fossum strax öster om Uddevalla.
  2. Dvs. den 14 januari.
  3. Bevja: nuv. Bäveån som rinner ut vid Uddevalla.
  4. Hovund: nuv. Gjerpen herred i Telemark (f. d. Bratsbergs amt).
  5. Gimsö: i närheten av Skien. Det där belägna klostret var ett benediktinerkloster för nunnor, grundlagt omkring år 1100. Klostret ägde bestånd fram till reformationen. Dess byggnader jämte kyrkan förstördes icke långt därefter genom eldsvåda.

Kapitel 15
Om konung Inge.

Två gårdsfogdar foro med dessa tidender in till Oslo för att omtala dem för konung Inge. Så snart de kommo dit, begärde de att få tala med konungen. Han frågade, vad de hade för nyheter att meddela. »Gregorius Dagssons fall», sade de. »Huru bar det så illa till?» sporde konungen. De berättade det för honom. Konungen svarade: »Där rådde då de som minst förstodo.» Det säges, att han tog sig det så nära, att han grät som ett barn. Då han hade lugnat sig, sade han: »Jag ville fara till Gregorius, så snart jag fick höra talas om dråpet på Halldor1, ty jag trodde mig förstå, att Gregorius icke skulle sitta länge utan att söka utkräva hämnd. Men på folket här lät det, som om ingenting skulle vara nödvändigare än det här juldrickandet, och som om det icke kunde avbrytas. Jag vet med visshet, att, om jag hade varit där, så skulle saken ha bedrivits med större klokhet, eller också skulle jag och Gregorius ha 'farit till samma gästabud'2. Nu är den man borta, som har varit mitt bästa stöd och som mest har hjälpt mig att hålla riket i min hand. Jag har trott tills nu, att det icke skulle bliva långt emellan oss. Nu skall jag göra endast ett, och det är att draga emot Håkon, och då skall ettdera hända, antingen att jag skall få min bane därvid eller också att jag skall fälla Håkon och hans män. Och dock är en sådan man som Gregorius ingalunda tillräckligt hämnad, även om de alla få plikta med sitt liv.» En man svarade och sade, att de nog icke behövde fara och söka upp Håkon, ty denne ärnade sig nog själv emot dem.

Konung Sigurds dotter och konung Inges syskonbarn Kristina var vid den tiden i Oslo. Inge hade fått höra, att hon tänkte fara bort från staden, och sände bud till henne för att fråga, varför hon ville lämna, staden. Hon svarade, att det tycktes henne vara farligt att stanna, och sade, att det icke var rådligt för kvinnor att vistas där. Konungen bad, att hon icke skulle fara därifrån. »Om vi få seger», sade han, »såsom jag tror, så skall du vara i godt bevar här; men om jag faller, då skola mina vänner helt visst icke få tillfälle att sköta om mitt lik. Då skall du bedja, att du får lov att ställa om det; därmed kan du bäst löna mig, att jag har varit god mot dig.»

  1. Halldor, dvs. Halldor Brynjolvsson; jämför slutet av kapitel 13 ovan.
  2. »Fara till samma gästabud», ordstävsliknande uttryck: dela samma öde.

Kapitel 16
Om konung Inge.

Blasiusmässodagen1 om kvällen kom det bud till konung Inge, att Håkon kunde väntas till staden. Då lät konung Inge samla hären ovanför staden, och man räknade vid mönstringen nära fyrtio hundrade män. Konungen lät göra fylkingen lång men icke mer än fem man djup. Männen rådde konungen, att han icke skulle vara med i striden, och sade att det låg mycken vikt på hans liv — »lät din broder Orm2 vara ledare för hären!» Konungen svarade: »Jag tror, att om Gregorius hade levat nu och varit här och om jag vore fallen och han skulle hämnas mig, så skulle han icke ligga gömd, utan själv vara med i kampen. Fastän jag för min ohälsas skull är mindre rask och rörlig, än han var, så skall jag dock icke visa sämre vilja emot honom. Det kommer icke ifråga, att jag icke skulle vara med i striden.»

Det berättas, att Håkons fostermoder Gunnhild, som hade varit gift med Simon3, lät sejda till seger för Håkon. Hon fick det svaret, att de skulle kämpa med Inge om natten och icke på dagen, så skulle det gå dem väl. Thordis »skägga»4 hette den kvinna som säges ha tillställt denna sejd, men jag vet icke, om det är sant.

Simon »skalp» hade gått in i staden och lagt sig att sova, och han vaknade nu vid härskriet. När det led ut på natten, kommo kunskapare till konung Inge, som meddelade honom, att Håkon och hans män kommo tågande utifrån över isen. Isen låg ända från staden ut till Huvudö5.

  1. Blasiusmässan firas inom den katolska kyrkan till minne av biskopen i Kappadocien Blasius, som led martyrdöden år 316. Hans minnesdag inföll i Norge under medeltiden den 3 februari. — Här skildrade händelser ägde rum år 1161.
  2. Om denne se Konung Inges historia kapitel 16.
  3. Simon: Simon Thorbergsson, Håkons fosterfader; jämför Konung Inges historia kapitel 18.
  4. »Skägga» (isl. skeggja): den skäggiga. — I en handskrift läses dock i stället för skeggja ordet Steggjadóttir, Skegges dotter.
  5. Jämför ovan Konung Inges historia kapitel 3 not 3.

Kapitel 17
Konung Inges tal.

Konung Inge gick med sin här ut på isen och ställde upp sin fylking utanför staden. Simon »skalp» befann sig på den flygel som sträckte sig ut emot Trälaborg1; på den andra flygeln, som hade sin plats innanför Nunnutsäter2, voro Suderöarnas konung Godröd, son ull Olav »klining»3, och Jon, son till Sven Bergthorsson »bock». Då Håkon och hans män kommo i närheten av konung Inges fylking, höjde båda skarorna härskri. Godröd och Jon gåvo tecken till Håkon och hans män och läto dem veta, var de stodo. Sedan vände sig Håkons män åt det hållet. Godröd flydde genast med sin flock; det kunde väl vara nära femton hundra man. Jon och en stor skara med honom gingo över till Håkon och kämpade på hans sida. Detta omtalades för konung Inge. Han svarade: »Det är stor skillnad på mina vänner! Aldrig skulle Gregorius ha handlat så, medan han levde.»
Männen badö nu konungen, att han skulle låta sätta sig på en häst och rida från striden upp till Raumarike. »Där skall du få tillräckligt med folk redan i dag», sade de. »Därtill har jag ingen lust», svarade konungen. »Ofta har jag hört eder säga, och det tyckes mig också vara sant, att min broder konung Östen hade föga lycka med sig, sedan han gav sig på flykt, och likväl var han väl utrustad i allt som anstår en konung. Nu inser jag fullväl, huru föga det med min ohälsa skulle lända till framgång för mig, om jag försökte mig på det som vållade honom sådana vanskligheter, så stor skillnad som det är mellan vårt lynne, vår hälsa och kraft. Jag var på andra året, när jag blev tagen till konung i Norge, och nu är jag över tjugofem. Det synes mig, att jag har haft mera svårigheter och faror under mitt konungadöme än glädje och ro; jag har haft många strider, än mot större, än mot mindre härstyrkor. Min största lycka har varit, att jag aldrig har behövt att fly. Må Gud råda för mitt liv, hur länge det skall vara, men aldrig skall jag taga till flykten.»

  1. Trälaborg var beläget strax söder om den dåvarande staden.
  2. Nunnusäter: nunnekloster beläget norr om den dåvarande staden (nu inom stadens område).
  3. Olav »klining» — om tillnamnet se ovan kapitel 4 not 4 — var broder till konung Lagman (se Magnus barfots historia kapitel 9). Han var konung över Suderöarna 1113 —1153 och hans här omtalade son Godröd 1154—1187.

Kapitel 18
Konung Inges fall.

När Jon och hans män hade brutit konung Inges fylking1, flydde många av dem som stodo där närmast, och fylkingen sprängdes då och upplöstes i små flockar. Håkons män anföllo häftigt — det hade nu nästan blivit dagning — och gingo fram emot konung Inges baner. I den striden föll konung Inge, men hans broder Orm fortsatte kampen. En stor del av hären flydde upp i staden. Sedan konungen hade fallit, gick Orm två gånger upp i staden och manade folket till kamp, och båda gångerna gick han åter ut på isen och fortsatte striden. Nu anföllo Håkon och hans män den flygeln som anfördes av Simon »skalp». Vid det anfallet föll av Inges män konungens släkting Gudbrand Skavhuggsson2. Simon »skalp» och Hallvard »hikre»3 gingo emot varandra och kämpade med sina flockar och trängdes därvid ut framför Trälaborg; i den striden föllo både Simon och Hallvard.

Konungens broder Orm vann i denna strid stort rykte, men flydde dock till slut. Tidigare på vintern hade Orm trolovat sig med Nikolaus »måses» dotter Ragna, som förut hade varit gift med konung Östen Haraldsson4, och skulle fira sitt bröllop söndagen därefter. Blasiusmässan var på fredagen. Orm flydde till Svithiod till sin broder Magnus, som då var konung där; deras broder Ragnvald var jarl. Magnus och Ragnvald voro söner till Ingrid och Henrik halte5; Henrik var son till den danske konungen Sven Svensson6.

Konung Sigurds dotter Kristina skötte om konung Inges lik. Han blev gravlagd i stenmuren i Hallvardskyrkan utanför koret på södra sidan. Han hade då varit konung i tjugofem år. I denna strid föllo många män i båda härarna, men dock vida flest av Inges män. Arne Fredriksson föll i Inges här. Håkons män togo de förnödenheter som hade samlats till bröllopet och mycket annat byte.

  1. Nämligen genom att lämna sin ställning i Inges här och gå över till fienden.
  2. Gudbrand var gift med konung Östen Magnussons dotter Maria och därigenom besläktad med Inge, som var brorson till Östen; jämför Magnussönernas historia kapitel 16.
  3. Tillnamnet betyder antingen: »den dröjande, betänksamme» eller snarare: »den skrattande».
  4. Om detta äktenskap se Konung Inges historia kapitel 22.
  5. Magnus: Magnus Henriksson, konung i Sverige 1160—1161, son till den danske prinsen Henrik halte eller »Skatelar» (d. 1134) och Ingrid Ragnvaldsdotter, som sedermera blev gift med Harald »gille». Efter Harald »gilles» död hade Ingrid med en norsk hövding, Ivar »sneis», sonen Orm, som sålunda på mödernet var halvbroder till Magnus Henriksson. Jämför Magnus den blindes historia kapitel l och Konung Inges historia kapitel 16.
  6. Sven Svensson, son till Sven Estridsson, dansk prins (d. 1104).

Kapitel 19
Om Kristina.

Konung Håkon lade nu allt landet under sig och satte sina män till styresmän i alla »sysslorna»1 i landet och likaså i köpstäderna. Konung Håkon och hans män hade sina möten i Hallvardskyrkan, när de rådplägade om rikets styrelse. Konung Sigurds dotter Kristina mutade en präst, som hade vård om kyrknycklarna, till att låta en av hennes män gömma sig i kyrkan, så att han kunde lyssna till samtalet mellan Håkon och hans män. Då hon fick veta, vad de rådslogo om, sände hon bud till sin make, Erling »skakke», i Bjorgvin och varnade honom för att någonsin sätta tro till dem.

  1. Jämför ovan Magnus den godes historia kapitel 3 not 3 och kapitel 21 not 1.

Kapitel 20
Konung Olavs järtecken.

Det hände i striden på Stiklarstader, såsom förut är skrivet, att konung Olav, när han sårades, kastade ifrån sig svärdet »Hneite»1. En man av svensk börd, som hade brutit sönder sitt eget svärd, tog upp Olavs och kämpade med det. Denne man kom undan ur striden och drog därifrån med de andra flyktingarna; han kom fram till Svithiod och for hem till sin gård. Han hade svärdet under hela sin livstid, efter honom ägde hans son det, och sedan tog man efter man av släkten det i arv. Det följde ständigt med ägandet av svärdet, att den ene sade den andre dess namn och varifrån det hade kommit. Det hände mycket senare i kejsar Kirjalax2 dagar i Miklagård, att det i konungsgården fanns stora skaror av väringar. Det inträffade så en sommar, då kejsaren var på en härfärd, att de lågo i tält och att väringarna höllo vakt och vakade över konungen. De lågo på marken utanför tälten. De delade vakten emellan sig under natten, och de som förut hade vakat, lade sig sedan ned att sova. De voro alla fullt väpnade. Det var deras sed, när de lade sig ned att sova, att var man hade hjälmen på huvudet, skölden över sig och svärdet under huvudet, och de skulle hålla högra handen på svärdfästet. En av kamraterna, som hade fått på sin lott att hålla vakt under den sista delen av natten, vaknade i gryningen. Då var hans svärd borta, och när han letade efter det, fick han se, att det låg på marken långt ifrån honom. Han steg upp och tog svärdet; han trodde, att hans kamrater, som förut hade haft vakten, hade gjort det för att gyckla med honom och listat svärdet ifrån honom. Men de nekade alla härtill.

Det samma hände nu tre nätter å rad. Då undrade både han själv och andra, som sågo eller hörde talas om detta, mycket däröver, och man frågade honom, huru detta kunde hänga i hop. Då berättade han, att svärdet hette »Hneite» och att konung Olav hade ägt det och själv burit det i slaget vid Stiklarstader; han förtalde också, huru det sedan hade gått med det svärdet. Detta kom även till konung Kirjalax öron; han lät då kalla till sig den man som ägde svärdet och gav honom guld därför, tre gånger dess värde. Sedan lät han föra svärdet till den Olavskyrka, som väringarna underhålla, och hänga upp det över altaret.

Eindride den unge var i Miklagård, när detta hände3. Han förde berättelsen därom till Norge, såsom Einar Skulesson vittnar i den dråpa som han diktade om konung Olav den helige4; däri är kvädet om denna händelse.

  1. Jämför Olav den heliges historia kapitel 213 och 228.
  2. Se ovan Magnussönernas historia kapitel 12 not 2.
  3. Jämför Konung Inges historia kapitel 17.
  4. Dvs. »Geisle»; jämför Einar Skulessons biografi.

Kapitel 21
Mera om konung Olavs järtecken.

Det hände i Grekland, då konung Kirjalax regerade där, att konungen drog på härtåg till Blakumännens1 land. Då han kom till de pezinska slätterna2, mötte honom där en konung med en ofantlig här. Hedningarna hade fört med sig rytteri och mycket stora vagnar, upptill försedda med skottgluggar. När de gjorde i ordning sitt nattläger, uppställde de vagnarna bredvid varandra utanför sina tält, och utanför vagnarna grävde de en djup grav. Det var då allt tillhopataget ett lika så starkt värn, som om det vore en borg. Den hedniske konungen var blind. Då grekerna kommo, ställde hedningarna sin fylking på fältet framför vagnborgen. Grekerna ställde upp sin här emot dem, och de redo emot varandra och kämpade. Det gick illa och olyckligt för grekerna; de flydde, sedan de lidit stora förluster av män, och hedningarna vunno seger.

Konungen uppställde nu en fylking av franker och flämingar3, och dessa redo fram mot hedningarna och kämpade med dem. Men det gick dem på samma sätt som den förra hären, att många blevo dräpta och alla flydde, som kunde komma undan. Den grekiske konungen blev då mycket vred på sina krigare, men de svarade honom och sade, att han ju kunde taga till sina vinsäckar, väringarna. Konungen förklarade, att han icke ville förgöra sina bästa män på det sättet, att han förde ett så ringa antal män emot en så stor här, även om de voro mycket tappra. Då svarade Thore hälsing, som var anförare för väringarna, på konungens ord: »Om det så vore brinnande eld, så skulle jag och mina män utan betänkande kasta oss in i den, om jag visste att därmed kunde köpas, att I, konung, sedan finge fred!» Konungen genmälte: »Anropen då den helige konung Olav om hjälp och seger!»

Väringarna hade fyra och ett halvt hundrade män. De gåvo löfte med handslag och lovade att på sin bekostnad och med goda människors hjälp bygga en kyrka i Miklagård och att låta viga den kyrkan till heder och dyrkan åt den helige konung Olav. Därefter rände väringarna fram på fältet. När hedningarna sågo detta, underrättade de sin konung, att där kom ännu en flock av grekerkonungens här — »men detta är blott en handfull män», sade de. Konungen sporde: »Vem är den ståtlige mannen som rider på den vita hästen framför deras flock?» »Honom se vi icke», svarade de.

Skillnaden i antal var så stor, att där stodo sextio hedningar emot en kristen man, men icke desto mindre ryckte väringarna djärvt fram i striden. Så snart härarna mötte varandra, kom fruktan och rädsla över hedningarna, så att de genast började att fly. Väringarna förföljde dem och dräpte på en kort stund en stor mängd av dem. Då grekerna och frankerna, som förut hade flytt för hedningarna, sågo detta, gingo de åter fram och förföljde de flyende tillsamman med väringarna. Dessa hade nu trängt in i vagnborgen, och där blev ett väldigt manfall. Då hedningarna flydde, blev den hedniske konungen tagen till fånga, och väringarna förde honom med sig. De kristna togo hedningarnas tält och vagnborgen.

Magnus Erlingssons historia
Tillbaka till Heimskringlas förstasida.

  1. Blakumännen: vlacherna i Valachiet (Rumänien) norr om Donau.
  2. Pezinska slätterna: de slätter vid Donau som beboddes av »pezinerna», dvs. de turkiska petschenegerna.
  3. Franker: fransmän; flämingar: flamländare.