Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Konung Inges och hans bröders historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32

Kapitel 21
Om Haraldssönerna.

Det rådde god fred i Norge i början av Haraldssönernas dagar, och deras enighet var någorlunda god, så länge deras gamla rådgivare levde. Inge och Sigurd voro ännu barn, och de hade hird tillsamman. Östen, som var fullvuxen man, hade däremot en hird för sig själv.

Då Inges och Sigurds fosterfäder, Såda-Gyrd Bårdsson, Åmunde Gyrdsson, Thjostolv Ålesson, Ottar »birting», Ogmund »svipte» och Ogmund »liesmed», Erling »skakkes» broder, voro döda — Erling betydde icke mycket, så länge Ogmund levde —, delade Inge och Sigurd sin hird, och konung Inge fick sedan sitt bästa stöd i Gregorius Dagsson, son till Dag Eilivsson och Skopte Ogmundssons dotter Ragnhild. Gregorius var mäkta rik och en mycket duglig man. Han ställdes i spetsen för riksstyrelsen tillsamman med konung Inge, och konungen tillät honom att taga av sina intäkter vad han ville.

Konung Sigurd blev, när han hade vuxit upp, mycket övermodig och hänsynslös i allt sitt förehavande. Detsamma var fallet med Östen; denne lade något mera band på sig än brodern, men var till ytterlighet penningkär och sniken. Konung Sigurd var mycket stor och stark och hade ett käckt utseende. Han var brunhårig och hade ful mun, men såg för övrigt bra ut; han överträffade alla i att lägga sina ord väl och kraftigt. Detta omtalar Einar Skulesson:

Sigurd, som blodar ofta
den skarpa klingar, talar
mäktigt och väl som ingen —
Gud själv ger honom seger.
När raumarnas gladmälte konung
myndigt förer sin talan,
det är, som om alla andra
tege — praktfull är fursten!

 

Kapitel 22

Konung Östen var svarthårig och mörklagd, något över medelhöjd; han var en klok och förståndig man, men det bidrog mycket att avlägsna makten ifrån honom, att han var så snål och penningkär. Han var gift med Ragna, dotter till Nikolaus »måse».

Konung Inge var den fagraste man kunde se; han hade gult hår, något tunt men mycket lockigt. Han var liten till växten och hade svårt för att gå utan hjälp, så förtvinad var hans ena fot, och han hade puckel både på ryggen och på bröstet. Han var blid i sitt tal och vänlig emot sina vänner, givmild på gods, foglig i att låta hövdingarna råda med sig i fråga om landets styrelse och vänsäll emot allmogen. Allt detta drog makten och folket till honom.

Brigida hette en dotter till Harald »gille». Hon var först gift med sveakonungen Inge Hallstensson1, sedan med jarlen Karl Sonesson2 och därefter med den svenske konungen Magnus3. Hon och konung Inge Haraldsson voro sammödra syskon. Till sist blev hon gift med jarlen Birger »brosa»4. De hade fyra söner: den förste var Filippus Jarl5; den andre Knut jarl; den tredje Folke och den fjärde Magnus. Deras döttrar voro: Ingegerd, som blev gift med konung Sverker6 och med honom hade sonen konung Jon7, samt Kristina och Margareta.

Maria hette en annan dotter till Harald »gille». Henne äktade Simon »skalp»8, son till Hallkel »huk»; deras son hette Nikolaus. En tredje dotter till Harald »gille» var Margareta; hon blev gift med Jon Hallkelsson, en broder till Simon.

Emellan bröderna föreföll mycket som ledde till oenighet. Jag skall dock här endast omtala det som synes mig ha varit av den största betydelsen för händelsernas utveckling.

  1. Inge Hallstensson (Inge d. y.), konung i Sverige under 1100-talets första fjärdedel (året för hans tillträde till regeringen liksom hans dödsår äro okända). Uppgiften om Brigidas äktenskap med denne är oriktig.
  2. Jämför ovan kapitel 2.
  3. Magnus: Magnus Henriksson, son till den danske prinsen Henrik Skatelar, konung i Sverige 1160—1161.
  4. Birger »brosa», av Folkungaätten, jarl i Sverige c. 1170— 1202, känd som en duglig och kraftfull styresman.
  5. Filippus slöt sig till konung Sverre i Norge och fick av honom jarlsvärdigheten (död 1200).
  6. Sverker: Sverker Karlsson; se ovan Magnussönernas historia kapitel 20 not 8.
  7. Jon: Johan Sverkersson, konung i Sverige 1216—1222.
  8. »Skulp» betyder: »svärdskida».

Kapitel 23
Kardinalen Nikolaus kommer till Norge.

Kardinalen Nikolaus av Rom kom till Norge under Haraldssönernas tid; han var sänd till landet av påven. Kardinalen var ovänligt stämd mot Sigurd och Östen, och de tvungos till förlikning med honom; mot Inge däremot var han övermåttan vänlig och kallade honom sin son. Då de alla voro försonade med honom, tillät han dem att viga Jon Birgersson1 till ärkebiskop i Tråndheim, gav honom det kläde som kallas pallium2 och förklarade, att det hädanefter skulle vara en ärkebiskop vid Kristkyrkan i Nidaros, där konung Olav den helige vilar; förut hade det endast funnits lydbiskopar3 i Norge. Kardinalen stadgade också, att ingen skulle ostraffat bära vapen i köpstäderna, undantagandes de tolv män som skulle följa konungen. Han förbättrade i mycket sederna bland folket i Norge, medan han vistades där i landet. Aldrig har någon utländsk man kommit till Norge, som alla ha satt så högt eller som har haft så stort inflytande hos menigheten i Norge som han. Han for sedan söderut med många vängåvor och sade sig alltid skola förbliva en god vän till norrmännen.

Då han kom söderut till Rom, avled hastigt den förutvarande påven, och allt folket i Rom ville taga Nikolaus till påve. Han vigdes till påve under namnet Adrianus4. Det berättas av de män som under hans tid kommo till Rom, att om han än hade aldrig så viktiga ärenden att avhandla med andra män, så talade han alltid först med norrmännen, när de bådo om företräde hos honom. Han var icke länge påve. Han anses för helig.

  1. Se ovan kapitel 10 not 14.
  2. Pallium: en vit bandliknande krage, som inom den katolska kyrkan utgör ett tecken på ärkebiskopsvärdigheten.
  3. Lydbiskop, eg. »folkbiskop», kallades de underordnade biskoparna i ett ärkestift.
  4. Adrianus: Hadrianus IV. Nikolaus, till börden engelsman, var under detta namn påve åren 1154—1159. Hans här nämnde företrädare var Anastasius IV (1153—1154).

Kapitel 24
Konung Olavs underverk.

Under Harald »gilles» söners dagar hände det, att en man vid namn Halldor råkade ut för venderna. De grepo honom och lemlästade honom, genomborrade hans strupe, drogo ut tungan genom hålet och skuro av den vid tungroten. Han sökte då hjälp hos den helige konung Olav, vände sin håg innerligt till den helige mannen och bad honom med gråtande tårar, att han skulle förläna honom talförmåga och hälsa. Den gode konungen förbarmade sig över honom och gav honom hans mål tillbaka, och han blev sedan hans tjänare under alla sina levnadsdagar och var en god och trofast man.

Detta under skedde en halv månad före den senare Olavsmässan1, samma dag som kardinalen Nikolaus steg i land i Norge.

  1. Se ovan Magnussönernas historia kapitel 30 not 4.

Kapitel 25
Konung Olavs under med prästen Rikard.

Det fanns två bröder i Upplanden, ättstora och välmående män, Guthorm »gråskäggs» söner Einar och Andres, morbröder till konung Sigurd Haraldsson. De hade där i Upplanden sin odaljord och alla sina egendomar. De hade en syster, mycket fager till utseendet, men icke tillbörligt försiktig emot onda människors tal, såsom det senare visade sig. Hon var mycket vänlig emot en engelsk präst vid namn Rikard, som vistades där hemma hos hennes bröder, gjorde honom till viljes i mycket och gjorde honom ofta av välvilja stora tjänster. Men det gick icke bättre, än att det kom ut onda rykten om kvinnan, och sedan saken hade blivit allmänt bekant, gåvo alla prästen skulden och så också hennes bröder. Så snart de hade fått reda på förhållandet, sade de öppet till allt folket, att han var närmast till det på grund av den stora vänskap som rådde emellan honom och deras syster. Detta blev dem nu, såsom icke underligt var, till stor olycka, då bröderna förtego sina hemliga anslag och icke läto märka någonting.

En dag kallade de prästen till sig; han väntade ingenting annat än godt. De lockade honom med sig hemifrån, i det att de sade sig skola fara till en annan bygd för att där uträtta ett ärende och bådo honom följa med sig. De hade med sig en av sina huskarlar, som var invigd i denna plan med dem. De foro på ett skepp längs en sjö som heter Rond1, följde sjöstranden och lade till vid ett näs som heter Skiptesand. Där gingo de i land och roade sig en stund med lekar. Därefter foro de till ett undangömt ställe, och där tillsade de huskarlen att giva prästen ett slag med yxhammaren. Huskarlen slog till honom, så att han föll avsvimmad. Då han vaknade till sans, sade han: Varför skall man misshandla mig på detta sätt?» De svarade: »Fastän ingen säger dig det, så skall du nu finna, vad du har gjort» — och yppade nu sina beskyllningar mot honom. Han nekade och bad Gud och den helige konung Olav döma mellan dem. De bröto sönder hans ena fotlägg, släpade honom emellan sig till skogen och bundo hans händer bakpå ryggen. Sedan lade de ett rep om hans huvud och en bräda under skuldrorna och huvudet, satte en kavle i repet och snodde hårdt åt. Därefter tog Einar en träpinne och satte den på ögat på prästen, och hans tjänare stod bredvid och slog med yxan, så att ögat trängdes ut och föll ned i skägget. Sedan satte han pinnen på det andra ögat och sade till tjänaren: »Slå icke fullt så hårdt!; han gjorde så; då slant pinnen från ögongloben och slet bort ögonlocket. Einar tog ögonlocket i handen och höll det upp och såg, att ögongloben var kvar; då satte han pinnen ute vid kinden, och tjänaren slog till, så att ögongloben föll ned på kindbenet där det är som högst. Sedan öppnade de hans mun, togo fatt i tungan, drogo ut den och skuro av den; därefter löste de hans händer och huvud.

Så snart han kom till sans igen, lade han genast ögongloberna på deras plats uppe vid ögonbrynen och höll dem fast med båda händerna, så godt han kunde. De buro honom till skeppet, foro till en gård som heter Säheimrud2 och gingo i land där. De sände bud till gården och omtalade, att en präst låg där nere på stranden vid skeppet. Medan den man som hade blivit sänd i detta ärende var borta, frågade de prästen, om han kunde tala. Han rörde tungstumpen fram och tillbaka och ville försöka att säga något. Då sade Einar till sin broder: »Om han kommer sig och tungstumpen läkes, så är jag rädd, att han kommer att tala.» Därefter togo de fatt i tungstumpen med en tång, drogo ut den och skuro i den tre gånger, den sista gången ända ned i tungroten. Sedan läto de honom ligga där halvdöd.

Husfrun där på gården var fattig; likväl gingo hon och hennes dotter genast ned och buro hem prästen till huset i sina kappor. Sedan foro de och hämtade en präst. När denne kom dit, förband han alla den misshandlades sår, och de skaffade honom sedan all den lindring som de kunde. Där låg nu den sårade prästen illa tilltygad, men han hoppades dock alltjämt på Guds misskund och miste aldrig tron därpå. Han bad mållös till Gud av all sin själ och hela sitt sorgfulla hjärta; ju sjukare han var, desto större förtröstning visade han, och han vände sin håg till den milde konungen, Olav den helige, Guds dyre vän. Han hade förut hört mycket talas om hans underbara gärningar, och därför satte han nu så mycket fastare av allt sitt hjärta sin lit till honom för att få hjälp i sin nöd. När han låg där lam och berövad all kraft, grät han bittert och stönade och bad med smärtfyllt hjärta den härlige konung Olav att hjälpa sig.

Efter midnatt somnade den lemlästade prästen. Då tyckte han sig se, att en man av förnämt utseende kom till honom och talade till honom: »Illa medfaren är du nu, min vän Rikard! Jag ser, att du icke har mycken kraft kvar.» Han tyckte sig bejaka. detta. Då sade mannen till honom: »Du är i behov av misskund.» Prästen svarade: »Jag skulle nu behöva Guds och den helige Olavs nåd.» Mannen sade: »Den skall du också få.» Därpå tog han fatt i tungstumpen och drog så hårdt, att prästen kände smärta därvid. Sedan strök han med handen över hans ögon och ben och andra lemmar som voro sårade. Prästen frågade nu, vem han var. Mannen såg på honom och sade: »Jag är Olav norrifrån Tråndheim.» Sedan försvann han. Prästen vaknade fullständigt helad och började genast att tala. »Säll är jag», sade han. »Gud och den helige konung Olav vare tack! Han har helat mig!» Lika illa som han förut var lemlästad, lika snabbt fick han nu bot för all sin olycka. Det föreföll honom nu, som om han aldrig hade varit sårad eller sjuk; tungan var hel, båda ögonen hade åter kommit på sin plats, benbrotten voro läkta och alla andra sår läkta eller utan värk, och han hade fått full hälsa. Till tecken på att hans ögon hade varit utstungna, blev det dock kvar ett vitt ärr på vartdera ögonlocket, på det att man skulle kunna se den härlige konungens underbara verk på den man som hade varit så illa tilltygad.

  1. Rond: Randsfjorden på Hadeland.
  2. Enligt en äldre källa Askeim (nuv. Askjum) i Brandbu herred, Hadeland).

Kapitel 26
Konung Inge och konung Sigurd hålla ting på Holmen.

Östen och Sigurd hade blivit oense, emedan konung Sigurd hade dräpt konung Östens hirdman Harald den »vikverske»1, som ägde ett hus i Bjorgvin, och prästen Jon »tabard»2, son till Bjarne Sigurdsson. För den skull avtalade de att mötas under vintern på Upplanden för att förlikas. De båda bröderna sutto länge i samtal med varandra, och slutet på deras överläggning blev, att alla tre bröderna skulle träffas sommaren därefter i Bjorgvin. Det ryktades från deras samtal, att de ville giva konung Inge två eller tre gårdar och så stor förmögenhet för övrigt, att han kunde hålla sig ett följe av trettio män; men han syntes icke, menade de, ha god hälsa nog för att vara konung.

När Inge och Gregorius fingo höra detta, foro de till Bjorgvin och samlade mycket folk omkring sig. Sigurd kom dit litet senare och hade betydligt mindre följe. Då hade Inge och Sigurd varit konungar över Norge i nitton år. Östen blev senare färdig att komma från Viken än de andra norrifrån. Konung Inge lät blåsa till ting på Holmen3, och konungarna Sigurd och Inge kommo dit med manstarka skaror. Gregorius hade två skepp och väl nittio män, som han underhöll på egen bekostnad Han höll sina huskarlar bättre än andra ländermän, ty han drack aldrig i några gillen, utan att alla hans huskarlar drucko med honom. Han gick till tinget med förgylld hjälm på huvudet, och alla hans män voro hjälmklädda. Konung Inge steg upp, omtalade för männen, vad han hade sport och huru hans bröder ville handla emot honom, och bad om deras hjälp. Alla de församlade ropade bifall till hans tal och lovade att följa honom.

  1. »Vikversk»: som härstammar från eller bor i Viken.
  2. »Tabard» (mlat. tabardum, fornfra. tabard) var namn på ett slags kappa, som i äldre tid omtalas såsom använd endast av präster, senare även av lekmän och kvinnor.
  3. Se ovan Magnus den blindes historia kapitel 6 not 3.

Kapitel 27
Om Gregorius Dagsson.

Sedan steg konung Sigurd upp och talade. Han sade, att det icke var sant, vad konung Inge beskyllde honom och hans broder för, menade, att det var Gregorius som fann på slikt, och sade, att om han finge råda, skulle det icke dröja länge, förrän han och Gregorius skulle träffas på sådant sätt, att han skulle slå av honom den där förgyllda hjälmen. Han slutade sitt tal med att säga, att de icke skulle leva länge båda. Gregorius svarade; han sade sig tro, att Sigurd icke skulle behöva längta länge efter det mötet, och förklarade sig beredd när som helst.

Några dagar därefter blev en av Gregorius huskarlar dräpt ute på gatan; dråparen var en av konung Sigurds tjänare. Då ville Gregorius gå emot konung Sigurd och hans män, men konung Inge och många andra män avrådde. En kväll, när konung Inges moder Ingrid gick ifrån aftonsången, fann hon på ett ställe Sigurd »skrudhörna»1 ligga dräpt. Sigurd var en av konung Inges hirdmän; han var gammal och hade varit i många konungars tjänst. Dråpet hade begåtts av konung Sigurds män, Hallvard Gunnarsson och Sigurd, son till Östen »travale»2, och man beskyllde konung Sigurd för att vara upphovsman till dådet. Ingrid gick genast till konung Inge och omtalade händelsen för honom; hon sade, att han länge skulle förbliva en liten konung, om han icke ville göra något åt att hans hirdmän blevo slaktade som svin, den ene efter den andre.


Drottning Ingrid och Gregorius hos konung Inge.

Konungen blev vred över hennes tillvitelser, men medan de ännu tvistade härom, kom Gregorius gående in, klädd i hjälm och brynja. Han bad konungen att icke vredgas, sade att hon hade talat sant — »och nu har jag kommit hit», sade han, »för att hjälpa dig, om du vill gå emot Sigurd. Här äro mina huskarlar, över hundra man, ute i gården, klädda i hjälm och brynja. Vi skola gå till anfall emot dem från den sida som det synes farligast.» De flesta avrådde emellertid och sade, att Sigurd nog skulle vilja bota för sin ogärning. När Gregorius såg, att saken höll på att avstyras, sade han till konung Inge: »Så bläda de dig blad för blad! Helt nyligen dräpte de en av mina huskarlar och nu din hirdman. Men när de se, att du icke gör något däråt, så torde de väl snart vilja fälla mig eller någon annan länderman, vars död synes dem innebära en större förlust för dig, och sedan taga konungadömet ifrån dig, när de först ha berövat dig dina vänner. Huru nu än dina andra länderman vilja, så vill jag icke vänta på att bli nedhuggen som en oxe. Redan i natt skola Sigurd och jag göra upp vårt mellanhavande, hurudan så utgången än bliver. Det är sant, att du är illa ställd för din vanförhets skull, men jag tror också att du har föga vilja att hålla dina vänner om ryggen. Jag är nu beredd att härifrån gå och möta Sigurd; mitt fälttecken är här ute.» Då steg konung Inge upp, sade till om sina kläder och bad alla göra sig redo, som ville följa honom. Han sade, att det icke tjänade någonting till att försöka avråda honom; han hade länge vikit undan, men nu skulle det komma till ett avgörande mellan honom och Sigurd.

  1. Tillnamnet syftar säkerligen på något prydnadsplagg eller dylikt, men den närmare betydelsen är oviss; möjligen: trekantig sjal.
  2. »Travale» synes vara det franska ordet travail, vilket i nyisl. under formen trafali användes i bet. »hinder», »besvär» o. d.

Kapitel 28
Konung Sigurds fall.

Konung Sigurd satt och drack i Sigrid »sätas»1 gård. Han rustade sig, men trodde icke, att det skulle bliva något av med kampen. Hans fiender drogo emellertid emot gården, konung Inge ovan från smedjorna, Arne »konungsmåg»2 ute från Sandbro, Åslak Erlendsson från sin gård och Gregorius från gatan; anfallet från denna sida var farligast. Sigurd och hans män sköto kraftigt från loftsgluggarna, bröto ned ugnarna och kastade stenarna på de anfallande. Gregorius och hans följe bröto upp gårdsporten, och där i portöppningen föllo av konung Sigurds män Einar, son till Laxa-Pål, och Hallvard Gunnarsson; den senare blev skjuten inne i loftet, och ingen sörjde honom. Därefter började de hugga ned husen, och konung Sigurds män gingo ifrån honom och bådo om fred.

Sigurd gick in i ett loft och ville äska ljud, men han bar en förgylld sköld, och man kände igen honom och ville icke höra på honom. Man sköt på honom, så att pilarna flögo så tätt som yrsnö, och han kunde icke vara där. Då hans män hade gått ifrån honom och man nästan hade huggit ned huset, gick han ut tillsammans med en av sina hirdmän, Thord »husfru», en man från Viken. Han ville gå bort till konung Inge och ropade på sin broder, att han skulle giva honom nåd; men både han och Thord blevo genast nedhuggna. Thord »husfru» föll med mycken heder. Där föllo många av konung Sigurds män, ehuru jag här blott nämner få av dem, och likaledes av konung Inges. Av Gregorius män föllo fyra och dessutom några, som icke tillhörde någondera skaran, utan träffades av vapnen nere på bryggorna eller ute på skeppen.

Denna strid stod fjorton dagar före Johannes döparens mässa; det var en fastedag3. Konung Sigurd jordades i den gamla Kristkyrkan ute på Holmen. Konung Inge skänkte Gregorius det skepp som konung Sigurd hade ägt. Två eller tre dagar senare kom konung Östen dit västerut med trettio skepp och hade i följe med sig sin broderson Håkon4. Han for emellertid icke in till Bjorgvin utan stannade i Floruvågar5, och det gick bud emellan honom och Inge för att förlika dem. Gregorius ville, att de skulle ro ut emot dem och kämpa med dem, och sade, att det icke skulle bliva bättre längre fram. Han sade sig vilja vara ledare för den färden — »men du, konung, skall icke fara. Det fattas oss nu ingalunda folk.» Många avrådde emellertid, och därför blev färden icke av. Konung Östen for österut till Viken och konung Inge norrut till Tråndlieim. De skulle nu anses förlikta, men träffades icke själva.

  1. »Säta»: »hemmasitterska» (hustru vars man farit bort från landet).
  2. Jämför ovan kapitel 16.
  3. Fastedag, dvs. fredag. Striden stod således fredagen den 10 juni (1155).
  4. Håkon: Håkon Sigurdsson; jämför kapitel 18 ovan.
  5. Se ovan Magnus den blindes historia kapitel 6 not 1.

Kapitel 29
Om Gregorius Dagsson.

Gregorius Dagsson for österut kort efter konung Östen och uppehöll sig på Hovund på sin gård Braisberg1. Konung Östen var inne i Oslo. Han lät draga sina skepp mer än två sjömil över isen, ty det låg mycken is inne i Viken. Han for upp till Hovund och ämnade gripa Gregorius, men denne märkte faran i tid och begav sig upp i Telemarken med nittio man. Därifrån drog han norrut över fjället, kom ned i Hardanger och for sedan till Studla i Edne2, där Erling »skakke» hade en gård. Erling själv hade farit norrut till Bjorgvin, men hans hustru Kristina, konung Sigurds dotter3, var hemma. Hon erbjöd Gregorius att taga med sig därifrån allt vad han ville hava, och han blev där mycket vänligt mottagen. Han fick med sig därifrån ett långskepp, som Erling ägde, och allt annat som han behövde. Gregorius tackade henne hjärtligt och sade, att hon hade betett sig storsinnat, såsom man kunde vänta av henne. Gregorius och hans män foro sedan till Bjorgvin och träffade Erling, och denne tyckte, att hon hade handlat rätt.

  1. Bratsberg: gård (under medeltiden ett berömt hövdingasäte) öster om nuv. Skien i Telemark (f. d. Bratsbergs amt).
  2. Studla: nuv. Støle i Etne herred i södra Hordaland.
  3. Dvs. Sigurd »jorsalafares»; jämför kapitel 17 ovan.

Kapitel 30
Konung Inge och konung Östen förlikas.

Sedan for Gregorius Dagsson norrut till köpstaden1 och kom dit före jul. Konung Inge blev mycket glad över att se honom och bad honom taga av hans gods så mycket han ville. Konung Östen brände Gregorius gård och högg ned boskapen. De skeppsbodar som konung Östen den äldre hade låtit bygga norrut i köpstaden2 och som voro mycket dyrbara byggnader, blevo nedbrända under vintern, och med dem brunno också några goda skepp som konung Inge ägde. Denna gärning väckte mycken harm, och den skylldes på konung Östen och konung Sigurds fosterbroder, Filippus Gyrdsson.

På sommaren därefter for Inge norrifrån och hade med sig en stor härstyrka. Konung Östen kom österifrån och hade också samlat mycket folk. De möttes vid Selöarna norr om Lidandesnes3; konung Inge var den vida manstarkaste. Det var nära, att det hade kommit till strid dem emellan, men de blevo slutligen förlikta. Förlikningen gjordes på det villkoret, att Östen skulle lova att betala fyrtiofem mark guld. Konung Inge skulle ha trettio mark i bot, därför att Östen hade vållat skeppens och skeppsbodarnas brand. Gregorius skulle ha femton mark i skadestånd för det som konung Östen hade bränt för honom. Filippus skulle vara biltog och likaså alla som hade varit med om att bränna skeppen. Men de män skulle också vara biltoga, som hade del i dråpet på konung Sigurd, ty konung Östen lade konung Inge till last, att han beskyddade dessa män.

Konung Östen var illa tillfreds och menade, att förlikningen var honom påtvungen. Konung Inge for från mötet österut till Viken och konung Östen norrut. De träffades icke; endast sådana ord gingo dem emellan som icke voro ägnade att sämja dem, och de läto dräpa varandras vänner. Det blev icke något av med gäldandet av böterna från Östens sida, och de beskyllde varandra ömsesidigt för att ej hålla det som var avtalat. Konung Inge och Gregorius lockade många män från konung Östen: Bård Brynjolvsson »ståndhale»4, Hallkel »huks» son Simon »skalp» och många andra ländermän, Halldor Brynjolvsson och Jon Hallkelsson.

  • Biltog (fsv. biltugher), fredlös, fågelfri, ställd utanför samhället och lagen, landsflyktig.
  1. Dvs. Nidaros.
  2. Jämför Magnussönernas historia kapitel 23.
  3. Norr om; rättare: väster om. Lidandesnes: nuv. Lindesnes på Norges sydkust.
  4. »Ståndhale» betyder: som bär svansen upprätt (som icke »slokar svans»); om en oförskräckt, stolt eller viktig person.

Kapitel 31
Om konungarna Inge och Östen.

Då två år hade förlidit efter konung Sigurds fall, drogo konungarna samman härar, Inge från de östra delarna av landet — han fick åttio skepp —, konung Östen norrifrån — han fick fyrtiofem skepp. Östen hade den stora drake som konung Östen Magnusson hade låtit bygga1, och han hade mycket och präktigt folk. Konung Inge låg med sina skepp söderut vid Moster2 och konung Östen något längre norrut i Gröningasund3. Östen sände Åslak Jonsson den unge och Arne Säbjörnsson »sturla» söderut till konung Inge med ett skepp. Då Inges män kände igen dem, anföllo de dem, dräpte många av deras män och togo skeppet och allt det gods som fanns ombord. Åslak och Arne och några få män till lyckades komma i land, foro tillbaka till konung Östen och omtalade för honom, huru konung Inge hade. välkomnat dem.

Konung Östen höll då husting, omtalade för sina män, vilken ofred konung Inge ville anstifta, och bad sina härmän, att de skulle följa honom — »vi ha en så stor och god här», sade han, »att jag icke är sinnad att fly, om I viljen följa mig.» Men hans tal vann intet bifall. Hallkel »huk» var där hos konungen, men båda hans söner, Simon och Jon, voro hos konung Inge. Hallkel svarade högt, så att många hörde det: »Låt nu dina guldkistor följa dig och värja ditt land!»

  1. Se Magnussönernas historia kapitel 23.
  2. Moster: nuv. Mosterø i sydliga Hordaland.
  3. Gröningasund, ett sund vid inloppet till Bjorgvin.

Kapitel 32
Konung Östen blir dräpt.

Under den följande natten rodde Östens män bort i hemlighet med många skepp, några för att sluta sig till konung Inge, andra för att fara till Bjorgvin eller in i Fjordarna. Om morgonen, när det hade blivit ljust, var konungen kvar med endast tio skepp. Han lämnade då kvar den stora draken, ty den var tung att ro, och likaledes flera andra skepp. De höggo draken nästan i sönder; de slogo också sönder sina öltunnor och förstörde allt vad de icke kunde taga med sig. Därefter gick konung Östen ombord på Eindride Jonssons skepp, och de seglade sedan norrut och in i Sogn och foro därifrån landvägen österut till Viken. Konung Inge tog skeppen och for sjövägen österut till Viken. Östen befann sig då öster om Folden1 och hade nära tolv hundra man. När de fingo se konung Inges skeppshär, tyckte de sig emellertid icke ha styrka nog, utan flydde undan till skogen. De lupo var och en åt sitt håll, så att konungen till sist var ensam kvar med en enda man.

Inge och hans män sågo, var Östen drog fram, och då de blevo varse, att han endast hade få män hos sig, foro de att leta efter honom. Simon »skalp» mötte honom, då han kom ut emot dem från ett snår. Simon hälsade honom: »Hell, herre», sade han. Konungen svarade: »Icke vet jag, om icke du nu i stället tycker dig vara min herre.» »Ja, det är nu som det har blivit», sade Simon. Konungen bad, att han skulle hjälpa honom att fly, och sade, att det vore hans skyldighet — »ty länge har det varit vänskap emellan oss, fastän det nu är annorlunda.» Simon svarade, att det icke kunde ske. Konungen bad då, att han först skulle få höra mässan, och det fick han. Därefter lade han sig ned framstupa och bad, att man skulle hugga honom i kors mellan skuldrorna; man skulle nu pröva, sade han, om han kunde tåla järn eller ej, såsom Inges vänner hade sagt. Simon vände sig till den som skulle hugga och bad honom gå till verket; han sade, att konungen hade redan allt för länge krupit omkring där i ljungen. Östen blev nu huggen, och han syntes bete sig manligt därvid. Hans lik fördes till Fors1 och blev bisatt natten över i brinken söder om kyrkan. Konung Östen blev sedan jordad i Fors kyrka; hans gravplats är midt på kyrkogolvet, och ett täcke ligger utbredt däröver. Man anser honom för helig.

Där han blev dräpt och hans blod kom på marken, sprang det upp en källa, och en annan på den plats i brinken, där hans lik stod över natten. Av båda de vattnen sägas många människor ha blivit botade. Det berättas bland folket i Viken, att många järtecken skedde vid konung Östens grav, till dess att hans fiender hällde spad av hundkött på graven.

Simon »skalp» blev mycket hatad för denna gärning. Man gav allmänt honom skulden; somliga säga dock, att då konung Östen blev gripen, sände Simon en man till konung Inge, men denne bad, att Östen icke skulle komrna i hans åsyn. Så har konung Sverre låtit skriva3, men delta säger Einar Skulesson:

Simon skalp, den usle,
som dräpte sin konung med svekråd,
osalig evigt skall bliva
till straff för dylik gärning.

Håkon »härdabreds» historia
Tillbaka till Konung Inges och hans bröders förstasida

  1. Folden är det forntida namnet på Kristianiafjorden.
  2. Se Magnus den blindes historia kapitel 2 not 3.
  3. Uppgiften finnes i den av abboten Karl Jonsson (f. c. 1135, d. 1213) författade Sverres saga, vilken delvis nedskrevs i Norge efter Sverres egen diktamen.