Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Harald gråfälls historia

Kapitel 1
Om Erikssönerna.

Erikssönerna togo nu emot konungadömet i Norge, sedan konung Håkon hade fallit. Harald var den mest ansedde av dem, och han var äldst av dem som då levde. Deras moder Gunnhild deltog mycket i landets styrelse med dem; hon kallades konungamodern. Då voro dessa hövdingar i landet: Tryggve Olavsson i den östra delen av landet, Gudröd Björnsson på Vestfold1, Sigurd Hladejarl i Tråndheim, men Gunnhildssönerna innehade midtlandet.

Den första vintern foro bud och sändemän mellan Gunnhildssönerna och Tryggve och Gudröd, och det bestämdes genom vänlig överenskommelse, att de skulle ha samma delar av riket av Gunnhildssönerna som de förut hade haft av konung Håkon. Glum Geiresson hette en man; han var skald hos konung Harald och en mycket rask man2. Han diktade denna vers efter Håkons fall:

Väl har Harald hämnats
Gamles död3. Med ära,
tappre konung, du stridde
— männen falla i kampen —,
där Håkons blod de svarta
korparna girigt drucko.
Svärden såg röda jag färgas
där borta på ön i havet4.

Denna vers blev mycket spridd, men när Eyvind Finnsson sporde detta, kvad han den vers, som förut är skriven5:

Den orädde kungen fordom
färgade svärdets eggar
i Gamles blod - då svällde
hos krigarna segermodet.
För gladlynte fursten alla
Eriks söner flydde;
ut på havet de drevos.
Nu sörjer hären den fallne.

Denna vers blev också mycket spridd. Men då konung Harald fick veta detta, ville han straffa Eyvind med döden; deras vänner lyckades dock slutligen försona dem på det villkoret, att Eyvind skulle bliva hans skald, liksom han förut hade varit konung Håkons. Eyvind och Harald voro nära i släkt, i det att Eyvinds moder Gunnhild, en dotter till Halvdan jarl, hade till moder Ingeborg, en dotter till Harald den hårfagre. Då diktade Eyvind denna vers om konung Harald:

Det sägs, att modet ej sviktat
hos Hordalands tappre herre,
där pilen brast mot brynjan
och bågarna böjdes samman.
Det eggvasst härdade svärdet,
ej dolt i skidans gömsle,
klang högt i din hand, kung Harald!
Den svultna vargen fick mättnad.

Gunnhildssönerna uppehöllo sig mest i midtlandet, ty det syntes dem icke tryggt att sitta varken bland trönderna eller Vikborna, som hade varit konung Håkons bästa vänner, och bland vilka det fanns många stormän på båda ställena. Då foro män med förlikningsbud emellan Gunnhildssönerna och Sigurd jarl, ty dessförinnan fingo de icke någon skatt från Tråndheim, och det kom tHl sist därhän, att konungarna och jarlen förliktes och bekräftade förlikningen med ed. Sigurd jarl skulle av dem ha samma makt i Tråndheim, som han förut hade haft av konung Håkon, och de räknades nu för förlikta. Alla Gunnhilds söner ansågos som giriga, och det sades, att de gömde skatter i jorden. Därom kvad Eyvind »skaldefördärvaren»:

På armarna vi buro,
så länge Håkon levde,
den säd Rolv krake fordom
på Fyrisslätten sådde6.
Nu folkets fiende7 gömmer
i jordens mörka sköte
den mäld som Frodes trälinnor
på Grottekvarnen malde8.

Den glänsande huvudbindel
som pryder Fullas panna9
sken rikt på skaldens armar,
så länge Håkon levde.
Nu göms det röda guldet
i jordens mörka sköte.
De mäktiga männens10 rådslag
ej vi ha kraft att motstå.

När konung Harald fick höra sanningen om dessa versar, sände han bud till Eyvind, att han skulle komma till honom, och då Eyvind kom, anklagade konungen honom och kallade honom sin fiende. »Det anstår dig illa», sade han, »att visa mig trolöshet, eftersom du en gång har blivit min man». Då kvad Eyvind denna vers:

En herre, dyre konung,
före dig jag ägde.
En tredje ej jag önskar,
ty åldern snart mig trycker.
Mot dyre drotten trofast,
två sköldar ej jag förde11.
Din flock jag nu fyller, konung,
men åldern snart skall nå mig.

Konung Harald lät i denna sak överlämna domen åt sig. Eyvind ägde en stor och dyrbar guldring, som kallades Molde; den hade långt förut blivit funnen i jorden. Den ringen sade konungen sig vilja ha, och det var då intet annat råd. Då kvad Eyvind:

Nu sannerligen det hövdes,
havsskidornas tappre herre12!
med rätta, att vänligt sinne
av dig jag alltid rönte,
då nu jag tvingas att skänka
— klokt väljer du ringar, furste! —
till dig det guld som min fader
med gamman ägde länge.

Därefter for Eyvind hem, och det omtalas icke, att han sedan träffat konung Harald.

  1. Om Tryggves och Gudröds hövdingedömen jämför Håkon den godes historia kapitel 2.
  2. Se Håkan den godes historia kapitel 5 not l.
  3. Haralds broder Gamle hade några år tidigare fallit i slaget på Rastarkalv (se Håkon den godes historia kapitel 26).
  4. Dvs. ön Stord, där Håkon den gode föll (se dennes historia kapitel 28 ff.).
  5. Se Håkan den godes historia. kapitel 27.
  6. »Den säd som Rolv krake sådde på Fyrisslätten» är guldet. Jfr den i Ynglingaättens historia kapitel 29 not 3 omtalade sägnen.
  7. Då skalden här betecknar Harald såsom en folkets fiende, är detta väl väsentligen ett uttryck för hans mot konungen ovänliga sinnelag; någon sanning ligger dock såtillvida däri, som Harald och hans bröder stodo i spänt förhållande till vissa delar av befolkningen.
  8. De två sista versraderna syfta på den bekanta sägnen om kvarnen Grotte, på vilken två trälinnor malde guld åt konung Frode.
  9. Gudinnan Fulla bar en gyllene pannbindel. Den poetiska omskrivningen betecknar här en guldring i allmänhet.
  10. Dvs. Haralds och hans bröders.
  11. »Att föra två sköldar» betyder att tjäna två herrar, att sluta sig än till den ene och än till den andre.
  12. »Havsskida» är en poetisk beteckning för »skepp»; »skeppens herre» är sjökrigaren (här konung Harald).

Kapitel 2
Om Gunnhildssönerna.

Gunnhildssönerna hade i England antagit kristendomen, såsom förut blivit omtalat. När de kommo till makten i Norge, lyckades de icke åvägabringa att kristna folket i landet, men överallt där de fingo tillfälle därtill bröto de ned templen och förstörde bloten och ådrogo sig därigenom stor fiendskap. Det hände i deras dagar, att välståndet minskades i landet, ty konungarna voro många, och alla omgåvo sig med en hird och behövde därför mycket till sitt underhåll; de voro också mycket snikna efter gods. Men icke höllo de mycket de lagar, som konung Håkon hade stiftat, med undantag av det som syntes dem lägligt. De voro alla mycket vackra män, stora och starka, väl förfarna i alla färdigheter. Så säger Glum Geiresson i den dråpa, som han diktade om Harald Gunnhildsson:

Den givmilde kungasonen,
i klokhet och kraft ett mönster
för andra hövdingar alla,
tolv goda idrotter kunde.

Ofta foro bröderna alla tillsamman, men stundom var och en för sig. De voro grymma och tappra män, stora krigare och mycket segersälla.

 

Kapitel 3
Gunnhilds och hennes söners rådslag.

Konungamodern Gunnhild och hennes söner hade ofta samtal och sammankomster och rådslogo om landets styrelse. En gång sporde Gunnhild sina söner: »Huru ämnen I låta det gå med makten i Tråndheim? I bären konunganamn, liksom edra förfäder förut ha gjort, men I han litet folk och land och äro många till att dela. Viken därborta i öster inneha Tryggve och Gudröd, och de ha väl någon rätt därtill för sin härstamnings skull, men Sigurd jarl råder ensam i Tröndelagen, och jag vet icke, vilken skyldighet I han att låta en jarl råda över ett så stort rike till förfång för eder. Det synes mig underligt, att I varje sommar faren på vikingatåg till andra länder, men låten en jarl inom landet taga ifrån eder edert fädernearv. Harald, som du är uppkallad efter, skulle ha tyckt det vara en småsak att beröva en jarl rike och liv, han som underlade sig hela Norge och sedan rådde däröver till sin ålderdom». Harald svarade: »Det är icke detsamma», sade han, »att taga Sigurd jarl av daga som att slakta ett kid eller en kalv. Sigurd jarl är av hög börd och har många vänner, han är vänsäll och klok. Jag tror, att om han spörjer med visshet, att han kan vänta ofred av oss, så äro alla trönderna på hans sida, och vi vinna då ingenting annat än ofärd. Det synes mig, som om det icke skulle bliva tryggt för någon av oss bröder att sitta under tröndernas hägn». Då sade Gunnhild: »Vi skola då gå tillväga på ett annat sätt med vår plan och göra oss mindre omak. Harald och Erling skola i höst taga uppehåll i Nordmöre; jag skall också fara med eder, och vi skola då alla tillhopa se till, vad som kan göras». De gjorde nu på detta sätt.


Gunnhild äggar sina söner.

 

Kapitel 4
Gunnhildssönernas och Grjotgards rådslag.

En broder till Sigurd jarl hette Grjotgard. Han var mycket yngre och mindre ansedd än brodern; han innehade icke heller någon värdighet1, men höll sig med ett krigarfölje och låg om somrarna på vikingafärder och förvärvade sig gods och pänningar. Konung Harald sände några män in i Tråndheim till Sigurd jarl med vängåvor och vänliga hälsningar och lät säga, att konung Harald ville visa honom samma vänskap, som Sigurd jarl förut hade åtnjutit hos konung Håkon. Budbärarna hade därjämte i uppdrag att bedja jarlen besöka konung Harald, och han och jarlen skulle då förbinda sig med varandra med full vänskap. Sigurd jarl tog väl emot sändebuden och konungens vänskapsförsäkran. Han beklagade, att han icke kunde fara till konung Harald på grund av sina många maktpåliggande göromål, men sände konungen vängåvor och goda och vänliga ord till tack för hans vänskap. Sändebuden foro bort.

De foro till Grjotgard och framburo till honom samma ärende: konung Haralds vänskap och inbjudning och därjämte goda gåvor. Då sändebuden foro hem, lovade Grjotgard, att han skulle komma. På utsatt dag kom Grjotgard på besök hos konung Harald och Gunnhild. Han blev där mottagen med den största glädje och hölls i stor ynnest, så att han fick taga del i viktiga avtal och många hemliga angelägenheter. Så småningom bragtes talet på Sigurd jarl, på det sätt som konungen och drottningen förut hade avtalat. De förehöllo Grjotgard, huru jarlen hade gjort honom till en ringa man, men om han ville vara med dem i detta företag, skulle, sade konungen, Grjotgard bliva hans jarl och få hela det rike som Sigurd jarl förut hade haft. Det slutade med att de ingingo en hemlig överenskommelse, att Grjotgard skulle efterspana, när det vore lämpligast att överfalla Sigurd jarl, och då sända bud till konung Harald. Sedan detta var gjort, for Grjotgard hem; han fick goda gåvor av konungen.

  1. Dvs. hade icke jarls namn och rättigheter.

Kapitel 5
Sigurd jarls död.

Sigurd jarl for om hösten in i Stjoradalen och var där på gästning. Därefter for han ut till Oglo för att gästa där. Jarlen hade ständigt haft många män omkring sig, så länge han misstrodde konungarna, men eftersom det sedan hade avtalats vänskap mellan honom och konung Harald, hade han nu endast ett ringa följe. Grjotgard underrättade konung Harald, att det troligen aldrig skulle bliva bättre tillfälle än nu att överfalla jarlen. Genast samma natt foro konungarna Harald och Erling in längs kusten av Tråndheim. De hade fyra skepp och mycket folk och seglade om natten vid ljuset av stjärnorna. Grjotgard kom dem till mötes, och de kommo på förnatten till Oglo, där Sigurd jarl gästade, satte eld på huset, brände gården och brände jarlen inne med allt hans folk. Tidigt om morgonen foro de åter därifrån ut efter fjorden och söderut till Möre1 och stannade där en lång tid.

  1. Dvs. Nordmöre.

Kapitel 6
Om jarlen Håkon Sigurdsson.

Sigurd Jarls son Håkon var inne i Tråndheim, då han sporde dessa tidender. Genast samlade sig en stor här från hela Tråndheim; vartenda skepp som var stridsdugligt sattes i sjön. När denna här var samlad, tog man Sigurd Jarls son Håkon till jarl och anförare för hären och styrde med denna styrka ut längs kusten av Tråndheim. När Gunnhildssönerna sporde detta, foro de söderut till Raumsdal och Sunnmöre. De båda härarna höllo sig genom spejare underrättade om varandra. Sigurd blev dräpt två år efter konung Håkons fall. Så säger Eyvind »skaldefördärvaren» i »Håleygjatal»1:

Och Sigurd,
som ofta gav
blodig dryck
åt Odens fåglar2
honom svekligt
landets herrar3
på Oglo
rövade livet.
Den givmilde
tappre jarlen
blev skamligt
bragt om livet
då landets
omilda herrar
gudaättlingen4
trolöst sveko

Håkon jarl höll Tråndheim med hjälp av sina fränder i tre år, så att Gunnhildssönerna icke fingo några inkomster därifrån. Han hade flera strider med Gunnhildssönerna, och de dräpte många män för varandra. Detta omtalar Einar »skålaglam» i »Vellekla», som han diktade om Håkon jarl5:

Den edbrottsskygge krigarn
hade en talrik flotta
ute i Gonduls stormar6
tvekan ej älskade fursten.
Den stridsbeprövade jarlen
lyfte med kraftfulla händer
mot Gunnhildssönerna skölden,
att nedslå med makt deras stridslust.

Ej kunde med skäl man klaga,
att modet svek den tappre
— hungriga korpar han gladde —
i spjutens hårda stormvind7.
Från blanka skölden han riste
pilarnas skarpa hagel;
vargarnas mättare8 modigt
värjde sitt liv i kampen.

Mången blodig drabbning
det stod, förrn den mäktige krigarn,
gynnad av gudarnas vilja,
vann landet där borta i öster9.

Än vidare omtalar Einar, huru Håkon jarl hämnades sin fader:

Den hämnden vill högt jag prisa
som havshästens tappre herre10
tog för sin svikne fader;
högt klang det dragna svärdet.

Spjutregnet strömmade vida,
som hersarnas liv förgjorde;
enhärjarnas skara i Valhall
den kamplystne jarlen ökte.
Den snabba sjöhästens herre
lät vapenlarmet växa,
för böndernas liv till fara,
i Odens hårda väder11.

Därefter foro vänner till båda parterna emellan dem med förlikningsförslag, ty bönderna voro leda vid härnadstågen och ofreden inom landet. Det kom också genom mäktiga mäns tillskyndan därhän, att en förlikning ingicks emellan dem på det villkor, att Håkon jarl skulle ha samma makt i Tråndheim, som hans fader Sigurd jarl förut hade haft, och konungarna skulle ha samma välde, som konung Håkon hade haft före dem. Detta bekräftades med starka löften. Det uppstod stor vänskap mellan Håkon jarl och drottning Gunnhild, men stundom lade de svekfulla råd mot varandra. På det sättet förledo ånyo tre år, under vilka Håkon satt lugnt i sitt rike.

  1. Om denna dikt, som kvads till Håkon jarls ära, se biografin om Eyvind Finnsson
  2. »Odens fåglar» äro korparna; jfr myten om Odens båda korpar, Hugin och Munin.
  3. »Landets herrar» äro konungarna, dvs. Gunnhildssönerna.
  4. Skalden härleder i »Håleygjatal.» Hladejarlarnas härstamning från Odens son Säming.
  5. Einar Helgesson med tillnamnet »skålaglam», isländsk skald, på mödernet av keltisk härstamning, född c. 945—950, död c. 990. Einar uppehöll sig mycket på resor och trädde därunder i förbindelse med Håkon jarl, med vilken han bl. a. deltog i det ryktbara slaget mot Jomsvikingarna (år 986). Sitt tillnamn »skålklang» säges Einar ha fått på grund därav, att jarlen vid detta tillfälle — efter en tillfällig misstämning som snart utjämnades — förärade honom en vågskål med guldvikter som klingade i skålen. Einar är en av de främsta isländska diktarna, särskilt i formellt avseende. Av hans dikter äro bevarade bl. a. ett litet fragment av en dråpa om Håkon jarl, behandlande händelser före Harald gråfälls död (c. 965 à 970) samt stora delar av den här anförda »Vellekla» (»Guldbrist»), som besjunger Håkons bedrifter till och med Jomsvikingaslaget.
  6. Gondul är en valkyria; »valkyrians storm» är en ofta förekommande poetisk beteckning för »strid».
  7. »Spjutens stormvind» är striden.
  8. »Vargarnas mättare» är krigaren, som faller många män i kampen till byte för vargarna.
  9. »Landet i öster» är Norge. Skalden ser händelserna ur isländsk synpunkt.
  10. »Havshästens (dvs. skeppets) herre» är sjökrigaren (Håkon).
  11. »Odens hårda väder» är kampen.

Kapitel 7
Om Gråfäll.

Konung Harald uppehöll sig mest i Hordaland och Rogaland och likaledes flera av de andra bröderna; de sutto ofta i Hardanger. Det hände en sommar, att det från Island kom ett fartyg, som ägdes av isländska män. Det var lastat med skinnvaror, och de förde skeppet till Hardanger, emedan de hade hört att där var mycket folk samlat. Men då folk kom för att handla med dem, ville ingen köpa skinnen. Då begav sig skepparen till konung Harald, med vilken han förut var bekant, och klagade för honom dessa svårigheter. Konungen lovade att han skulle komma till dem, och det gjorde han.

Konung Harald var en rättfram och mycket gladlynt man. Han hade kommit dit med en fullt utrustad skuta1. Han tittade på deras last och sade till skepparen: »Vill du giva mig en av gråfällarna?» »Gärna», svarade denne, »om det så vore flera». Då tog konungen en fäll och kastade om sig som en kappa; därefter steg han ned i sin skuta. Men innan de rodde bort, hade var och en av hans män också köpt en fäll. Få dagar senare kommo dit så många män, som alla ville köpa skinn, att icke hälften fingo av dem som ville ha. Efter denna händelse fick han namnet Harald gråfäll.

  1. »Skuta» kallade de gamla nordborna ett slags lätta och snabbseglande fartyg av olika storlek. De omtalas både som transport- och krigsskepp.

Kapitel 8
Erik jarls födelse.

Håkon jarl for en vinter till Upplanden på gästning och låg då när en kvinna, som var av låg börd. Då tiden led, blev denna kvinna havande, och när barnet föddes, var det en gosse; han vattenöstes och fick namnet Erik. Modern förde gossen till Håkon jarl och sade, att denne var hans fader. Jarlen lät uppfostra gossen hos en man som kallades Thorleiv den vise och som bodde uppe i Medaldal. Han var en mäktig och rik man och en god vän till jarlen. Erik gav snart goda förhoppningar om sig, var tidigt mycket vacker, stor och stark. Jarlen älskade honom föga. Håkon jarl var också vackrare än andra män, icke lång, men mycket stark och väl förfaren i alla färdigheter, klok och en stor krigare.

 

Kapitel 9
Konung Tryggve dräpes.

Det hände en höst, att Håkon jarl for till Upplanden, och då han kom ut till Hedemarken, kommo konung Tryggve Olavsson och konung Gudröd Björnsson honom till mötes; dit kom också Dala-Gudbrand1. De hade en sammankomst och sutto länge i samtal för sig själva, men så mycket blev känt, att de alla skulle vara varandras vänner. Därefter skildes de, och var och en for hem till sitt rike. Detta sporde Gunnhild och hennes söner, och de misstänkte, att de gjort några förrädiska anslag emot konungarna. De talade ofta om detta sinsemellan.

När det vårades, kungjorde konung Harald och hans broder konung Gudröd, att de skulle om sommaren fara på vikingatåg i österväg eller västerut över havet, såsom de brukade. Därefter samlade de en här, satte skeppen i sjön och rustade sig. Då de drucko sitt avfärdsöl, hade de ett stort dryckeslag, och det talades mycket vid drycken. Det råkade sig då så, att man började jämföra män2, och det talades om konungarna själva. En man sade, att konung Harald var den främste av bröderna i alla stycken. Däröver blev Gudröd mycket vred och förklarade, att han ville i intet hänseende stå tillbaka för Harald; han sade sig också vara beredd att pröva det. Båda grepos genast av häftig vrede, så att de utmanade varandra till kamp och grepo till sina vapen. Men de som voro förståndiga och mindre druckna hejdade dem och gingo emellan. De begåvo sig nu båda till sina skepp, men det var icke längre att vänta, att de skulle fara tillsamman. Gudröd seglade österut längs kusten; Harald styrde ut till havs och sade sig skola segla västerut över havet, men när han kom utanför öarna styrde han utomskärs österut utmed landet.

Konung Gudröd seglade den vanliga farleden3 österut till Viken och vidare över Folden. Han sände bud till konung Tryggve, att denne skulle komma honom till mötes, och att de båda skulle fara och härja i österväg under sommaren. Konung Tryggve upptog detta väl och villigt. Han hade hört, att Gudröd icke hade mycket folk, och for därför emot honom med endast en skuta. De träffades vid Vägga öster om Sotenäs4. Men då de gingo till en sammankomst, sprungo Gudröds män fram och dräpte konung Tryggve och tolv av hans män. Han ligger begraven på det ställe som nu kallas »Tryggvarör»5.

  1. Dala-Gudbrand, d. ä. Gudbrand från Dalarna (nu Gudbrandsdalen).
  2. En sådan »jämförelse mellan män» (isl. mannajafnaðr) omtalas ofta såsom en förlustelse i synnerhet vid dryckeslag.
  3. Dvs. inomskärs.
  4. Sotenäs är halvön mellan Åbyfjorden och Sotefjorden i Bohuslän. På dess sydspets ligger den här omtalade gården Vägga.
  5. Detta namn är ännu bevarat såsom namn på ett stort röse (»rör») på Tryggön väster om Sotenäs. Gjorda fynd vid utgrävning visa emellertid, att detta röse förskriver sig från bronsåldern och således är vida äldre än från konung Tryggves tid. Möjligen har Tryggve blivit begraven i samma röse, ehuru spår av denna begravning ej blivit funna.

Kapitel 10
Konung Gudröds fall.

Konung Harald seglade den större delen av vägen utomskärs; han styrde in i Viken och kom om natten till Tunsberg. Han fick där höra, att konung Gudröd1 var på gästning uppe i landet icke långt därifrån. Konung Harald och hans män foro dit upp, kommo fram om natten och omringade deras hus. Konung Gudröd och hans följeslagare gingo ut, och det blev en kort strid, innan konung Gudröd föll jämte många av sina män. Därefter for konung Harald hem och uppsökte sin broder konung Gudröd. De lade nu under sig hela Viken.

  1. Dvs. Gudröd Björnsson, som jämte den nyss fallne Tryggve Olavsson innehade konungamakten i sydöstra Norge.

Kapitel 11
Om Harald grenske.

Konung Gudröd Björnsson hade haft ett godt och passande gifte. De hade en son som hette Harald; han sändes att uppfostras uppe i Grenland hos en länderman1 vid namn Hroe den vite. Hroes son var Hrane den vidtfarande; han och Harald voro fosterbröder och nära jämnåriga. Efter sin fader Gudröds fall flydde Harald, som hade tillnamnet den grenske2, till Upplanden och med honom hans fosterbroder Hrane och några få män. Han stannade där en tid hos sina fränder. Erikssönerna efterspanade ivrigt de män, som stodo i fientligt förhållande till dem, och allra mest dem av vilka de kunde befara en resning. Haralds fränder och vänner rådde honom därför att fara bort ur landet.

Harald grenske for då österut till Svithiod för att söka sig skeppslägenhet och tillfälle att komma i följe med män, som foro på härnadståg, och så förvärva sig gods. Harald var en mycket duglig man. Toste hette en man i Svithiod, den mäktigaste och mest framstående där i landet bland dem som icke innehade någon värdighet3. Han var en väldig krigare och låg länge på härnadståg; han hade tillnamnet Skoglar-Toste4. Harald grenske fick plats i hans följe; han var med Toste om sommaren på vikingafärd och blev högt värderad av alla. Vintern därefter vistades Harald hos Toste. Sigrid hette en dotter till Toste, ung och fager och mycket stolt. Hon blev sedan gift med sveakonungen Erik segersäll5; deras son var Olav den svenske6, som sedan blev konung i Svithiod. Erik dog sotdöden i Uppsala tio år efter Styrbjörns fall7.

  1. Se Harald hårfagres historia kapitel 6 not 2.
  2. Den »grenske», dvs. den grenlandske. Harald kallades så, emedan han uppfostrades i Grenland.
  3. Dvs. icke voro jarlar eller konungar.
  4. »Skoglar» är genitiv av Skogul, namn på en av valkyriorna.
  5. Erik segersäll, konung i Sverige i senare hälften av 900-talet död sannolikt c. 994. Sigrid, Tostes dotter, är den bekanta Sigrid storråda, som uppgives ha varit gift först med Erik segersäll och sedan med den danske konungen Sven tveskägg (c. 994-1014).
  6. Olav skötkonung (c. 994—1022).
  7. Styrbjörn starke, brorson till Erik segersäll, sökte med härsmakt tilltvinga sig andel i riket efter sin fader Olav, men besegrades och föll i ett slag vid Uppsala i slutet av 980-talet. Läs mer om Styrbjörn Starke på denna sida..

Kapitel 12
Om Håkon jarl.

Gunnhildssönerna uppbådade mycket folk i Viken, foro sedan norrut längs kusten och drogo till sig folk och skepp från alla fylkena. De kungjorde, att de ämnade med denna här draga norrut till Tråndheim emot Håkon jarl. När jarlen sporde detta, samlade han en här och skaffade sig skepp. Men då han fick höra, huru stor här Gunnhildssönerna hade, styrde han med sitt folk söderut till Möre, härjade landet överallt där han drog fram och dräpte många människor. Sedan sände han trönderhären och hela bondeskaran tillbaka, men for själv på härnadståg över både Nord- och Sunnmöre och Raumsdal och hade spejare ute ända till söder om Stad1 för att lämna underrättelser om Gunnhildssönernas här. När han fick veta, att de voro komna till Fjordarna och väntade på lämplig vind för att segla norrut förbi Stad, for han söderut förbi udden långt ute på havet, så att man icke kunde se hans segel från land, styrde så utomskärs österut2 längs landet och kom fram till Danmark, seglade .sedan i österväg och härjade där om sommaren. Gunnhildssönerna styrde med sitt folk norrut till Tråndheim, stannade där mycket länge och indrevo skatter och gärder; men då det led ut på sommaren, stannade endast Sigurd »sleva» och Gudröd kvar, under det att Harald och de övriga bröderna foro österut i landet och med dem den ledingshär som hade varit ute under sommaren.

  1. Se Harald hårfagres historia kapitel 12 not l.
  2. Rättare: söderut.

Kapitel 13
Om Håkon jarl och Gunnhildssönerna.

Håkon jarl for om hösten till Hälsingland och drog där sina skepp på land, for sedan landvägen över Hälsingland och Jämtland och vidare västerut över Kölen och kom ned i Tråndheim. Folk samlade sig genast till honom, och han skaffade sig skepp. Då Gunnhildssönerna sporde detta, stego de ombord på sina skepp och styrde ut längs fjorden. Håkon jarl for ut till Hlader och satt där om vintern, men Gunnhildssönerna sutto i Möre; de angrepo varandra ömsevis och dräpte män för varandra. Håkon jarl vidmakthöll sitt välde i Tråndheim och uppehöll sig vanligen där om vintrarna, men om somrarna for han stundom österut till Hälsingland, tog sina skepp där och drog på härnadståg i österväg, stundom satt han kvar i Tråndheim och hade hären ute; Gunnhildssönerna kunde då icke hålla sig norr om Stad.

 

Kapitel 14
Sigurd »sleva» dräpes.

Harald gråfäll for en sommar med sin här norrut till Bjarmaland1 härjade där och hade en stor strid med bjarmerna på stranden av Vina2. Där vann konung Harald seger och dräpte mycket folk, härjade sedan vida omkring i landet och tog ett ofantligt byte. Detta omtalar Glum Geiresson:

Den orddjärve furstebetvingarn
blodade svärdets eggar
vid den brinnande byn där norrut;
bjarmerna såg jag flykta.
Männens förlikare3 vann sig
ära och rykte på färden;
den unge konungen stridde
tappert på Vinas stränder.

Konung Sigurd »sleva» kom till hersen Klypps gård. Klypp var son till Thord och sonson till Horda-Kåre4; han var en mäktig man och av förnäm börd. Klypp var icke hemma, men hans hustru Ålov tog väl emot konungen, och där hölls ett präktigt gästabud, åtföljt av ett stort dryckeslag. Hersen Klypps hustru Ålov var dotter till Asbjörn och syster till Jarnskegge från Yrjar norrut; Åsbjörns broder var Hreidar, fader till Styrkår, fader till Eindride, fader till Einar »tambarskälve»5. Konungen gick om natten till Ålovs säng och låg där mot hennes vilja. Sedan for han därifrån.

Hösten därefter foro konung Harald och hans broder Sigurd upp till Voss och sammankallade bönderna där till ting. På tinget överföllo bönderna dem och ville dräpa dem, men de lyckades komma undan och foro sedan därifrån. Konung Harald begav sig till Hardanger, och konung Sigurd till Alreksstader. Då Klypp sporde detta, samlade sig han och hans fränder och drogo emot konungen; anförare för färden var Vemund »volvedråparen»6. Då de kommo fram till gården, överföllo de konungen. Klypp rände sitt svärd igenom honom, och det blev hans bane. Men Erling gamle dräpte Klypp genast på stället.

  1. Se Harald hårfagres historia kapitel 33 not 7.
  2. Vina är det gamla nordiska namnet på floden Dvina.
  3. Dvs. den fredsälskande, mellan sina män rättrådigt dömande konungen.
  4. Om Horda-Kåre se Harald hårfagres historia kapitel 38 not 5.
  5. Einar Eindridesson, en norsk hövding som spelade en stor roll i det politiska livet i Norge under förra hälften av 1000-talet. Han omtalas flerestädes i det följande hos Snorre. Allbekant är en anekdot om Einars deltagande i slaget vid Svolder; se Olav Tryggvessons historia kapitel 108. Tillnamnet »tambarskälve» är av oviss betydelse.
  6. Detta tillnamn synes antyda, att Vemund vid något tillfälle slagit ihjäl en spåkvinna (isl. volva).

Kapitel 15
Grjotgards fall.

Konung Harald gråfäll och hans broder konung Gudröd samlade en stor här från den östra delen av landet och drogo med den norrut till Tråndheim. Då Håkon jarl sporde detta, samlade han en här och seglade söderut till Möre och härjade. Där befann sig då hans farbroder Grjotgard, som skulle försvara landet för Gunnhildssönernas räkning. Han uppbådade en här, såsom konungarna hade sändt bud till honom att göra. Håkon jarl drog emot honom och angrep honom. Där föll Grjotgard och två jarlar med honom och många andra män. Detta omtalar Einar »skålaglam»:

Den oförskräckte krigarn
sina fiender slog i striden.
Ett värdigt ämne för dikten
det blev, att på en gång tränne
modiga jarlasöner
föllo i kampens tummel.
Den gode folkförädlarn
vann rykte av denna gärning.

Därefter seglade Håkon jarl ut till havs och vidare utomskärs söderut längs landet. Han kom fram till Danmark, for där och uppsökte den danske konungen Harald Gormsson, blev väl mottagen av honom och stannade länge hos honom under vintern. Hos den danske konungen vistades en man som också hette Harald; han var son till Knut Gormsson och brorson till konung Harald. Han var kommen från en vikingafärd; han hade härjat länge och förvärvat stora rikedomar. Han kallades Guld-Harald. Han tyckte sig ha goda anspråk på att bliva konung i Danmark.

 

Kapitel 16
Konung Erlings fall.

Konung Harald och hans bröder förde sin här norrut till Tråndheim och mötte där intet motstånd; de togo där skatter och utskylder och alla konungens inkomster. De läto bönderna betala stora avgifter, ty konungarna hade då under lång tid uppburit föga skatter från Tråndheim, eftersom Håkon jarl hade suttit där med en stor styrka och fört krig mot konungarna. Om hösten for konung Harald söderut i landet med det mesta av det folk som hade hemma där, men konung Erling stannade kvar med sin skara. Han ställde då ånyo stora krav på bönderna och förfor med hårdhet emot dem, men bönderna knotade och ville icke tåla den oförrätt som tillfogades dem. Om vintern rotade de sig samman och fingo mycket folk och drogo sedan emot konung Erling, där han var på gästning, och kämpade mot honom. Där föll konung Erling och en stor skara män med honom.

Medan Gunnhildssönerna härskade i Norge, rådde svår missväxt, och den blev värre, ju längre de styrde landet. Bönderna skyllde det på konungarna; de klagade över att konungarna voro snikna efter pänningar och behandlade bönderna med hårdhet. Det gick till slut så långt, att folket i landet nästan helt och hållet saknade säd och fisk. På Hålogaland rådde den svåraste svält och nöd; där växte nästan ingen säd, och snön låg över hela landet midt i sommaren, så att all boskapen stod inne. Så kvad Eyvind »skaldefördärvaren» — han kom ut då det snöade starkt —:

Midt i sommarn det snöar
på jord, som skälver av kyla.
Likt lapparnas folk vi måste
getterna inne fodra.

Eyvind diktade en dråpa om alla isländingar, och de lönade honom för den på det sättet, att var bonde gav honom en »skattepänning»; den var värd tre vägda pänningar silver och vit i brottet1. När silvret lades fram på alltinget, kom man överens om att skaffa hantverkare till att skira det. Sedan smiddes därav ett kappspänne, och när arbetslönen var betald av silvret, var spännet värdt femtio mark. Detta sände de till Eyvind, men Eyvind lät hugga i sönder spännet och köpte sig boskap därför. Om våren kom där ett litet sillstim vid några utskär. Eyvind bemannade en liten roddbåt med sina huskarlar och landboar och rodde till det ställe, där sillen hade drivit in. Han kvad då:

Låtom havshästen löpa
mot söder med snabba fötter2
att hämta de långa nätens
fenbevuxna fåglar3.
Härliga kvinna! Låt oss
se, om ej havets rötter,
som bökas av böljesvinen3,
hos vännerna äro till salu.

Så fullständigt var då allt hans lösöre, som han användt till att köpa till sitt hushåll för, åtgånget, att han måste köpa sillen för sina pilar. Han kvad:

Det spänne, som Islands bönder
från ön därute i havet
mig sände till tack för dråpan,
jag tog och betalte för fisken.
Bågsträngens skarpa sillar4
därnäst jag nödgades giva
för havets smala pilar4.
Oåret tvingar till mycket.

Olav Tryggvessons historia
Tillbaka till Heimskringlas förstasida.

  1. »Pänningen» var den minsta myntenheten i det gamla Norden. I Norge och på Island utgjorde den tiondedelen av en »öre», som i sin ordning var åttondedelen av en »mark». Ursprungligen lika med värdet av motsvarande viktenheter rent silver, fingo »marken», »ören» och »pänningen» så småningom växlande värden, allt efter som myntens vikt och myntmetallens halt förändrades. Det skiljes därför bland annat mellan »vägda pänningar» och »räknade pänningar» osv., av vilka de förra hade större värde än de senare på grund av sin större vikt. Den »skattepänning», dvs. för skattebetalning gilla pänning, som här omtalas, skulle vara av rent silver (»vit i brottet») och ansågs i värde motsvara tre »vägda» pänningar av vanlig kopparblandad myntmetall.
  2. »Havshästen» är skeppet; dess snabba fötter äro årorna.
  3. »Nätens fenbevuxna fåglar» och »havets rötter, som bökas av böljesvinen» äro skämtsamma omskrivningar för sillen. »Böljesvinen, som böka» äro fångstfartygen.
  4. Med en skämtsam ordlek betecknar skalden här pilarna såsom »bågsträngens sillar» och omvändt sillen såsom »havets pilar». Jämförelsepunkterna ligga i sillens form och snabba rörelser.