Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44

Kapitel 31
Halvdan högbens fall.

Halvdan högben kom mycket oväntat västerut till Orknöarna, och Einar jarl flydde genast från öarna, men vände tillbaka samma höst och kom då oväntat för Halvdan. De möttes, en kort strid uppstod och Halvdan flydde; det var under själva natten. Einar och hans män lågo utan tält om natten. Så snart det började ljusna om morgonen, sökte de efter flyktingarna rundt omkring på öarna, och var och en blev dräpt, där man fann honom. Då sade Einar jarl: »Jag vet icke, om det är en människa eller en fågel jag ser därute på Rinansö¹; än reser det sig upp och än lägger det sig ner». De foro dit och funno där Halvdan högben och togo honom tillfånga. Einar jarl kvad denna vers om aftonen, innan han gick till anfall:

Jag ser ej spjuten flyga
mot fiendernas skara
ur Rolvs hand eller Hrollaugs:
vår fader jag ensam hämnas.
Jag kämpar i stridens vimmel
i kväll, men Thore sitter
tystlåten i ro därhemma
på Möre vid dryckeslaget².

därefter gick Einar jarl fram till Halvdan och ristade blodörn; på han rygg på det sätt, att han stack in svärdet vid ryggen, skar ut alla revbenen ned till länderna och drog ut lungorna. Detta blev Halvdans bane. Då kvad Einar:

Ragnvalds död jag hämnats
så mycket som kom på min lott:
kungasonen är fallen.
Nornorna³ skiftade rättvist.
Nu kasten, raska svenner,
en hög av sten över Högben!
Vi råda här för segern.
Hård är den skatt han uppbär⁴.

Sedan slog Einar jarl sig ned på Orknöarna, som han förut hade innehaft. Men då dessa händelser spordes i Norge, blevo Halvdans bröder mycket illa tillfreds därmed och menade, att det var värt att bliva hämnat, och många andra instämde däri. Då Einar sporde detta, kvad han:

Mången högättad hövding
i Norge och här i västern
står Einar efter livet —
ej utan skäl är striden⁵.
Dock, ingen det kan veta,
förrn fälld jag ligger för vapnen,
vems lott det blir att trampas
av örnens blodiga fötter⁶.

1. Rinansö var namnet på den nordostligaste av Orknöarna, nuvarande North-Ronaldsey.
2. I denna vers klagar Einar över att hans tre bröder icke äro närvarande och deltaga i hämnden på Halvdan högben för deras faders dråp. Rolv befann sig vid denna tid ute på vikingafärder, Hrollaug hade utvandrat till Island. Bittrast riktas förebråelsen mot den hemmavarande Thore, som av Halvdans fader, Harald hårfagre, hade emottagit jarldömet på Möre och nu satt overksam mot dråparen.
3. Nornorna äro ödets gudinnor, som skifta liv och död åt människorna.
4. Halvdan hade kommit för att erövra Orknöarna och uppbära skatt där. Nu fick han i stället för guld endast de hårda stenarna, som uppkastades till en hög över hans lik.
5. Einar tänker på Harald hårfagre och hans söner, som skola söka hämnd för Halvdans död.
6. Dvs. ligga stupad till rov för örnen.

Kapitel 32
Förlikning mellan konung Harald och Einar jarl.

Konung Harald uppbådade krigsfolk och drog samman en här och for sedan västerut till Orknöarna; men när Einar fick höra, att konungen hade kommit dit västerut, for han över till Katanes¹. Han kvad då denna vers:

Mång man med fagert anlet
blir fredlös för ett fårdråp².
Vad under då, om hämnden
mig drabbar för kungasonen?
Man säger, att fara mig hotar
av kungens starka vrede.
Visst är, att en skåra jag huggit
i Haralds sköld, den blanka³.

Sedan foro män och budsändningar mellan konungen och jarlen. Det kom därhän, att ett möte avtalades; de träffades själva, och jarlen överlämnade då allt åt konungens dom. Konung Harald dömde Einar jarl och alla Orknöborna att bota 60 mark guld. Bönderna tyckte, att böterna voro för höga. Då erbjöd jarlen dem, att han skulle ensam betala mot det att han skulle bliva ägare av all odaljord⁴ på öarna. Detta gingo de in på, mest därför att de fattiga hade föga jord, men de rika trodde sig kunna lösa igen sin odaljord, så snart de ville. Jarlen erlade alla böterna till konungen, och denne for därefter om hösten åter hem. På Orknöarna innehade jarlarna sedan länge all odaljord, ända till dess Sigurd Hlodvesson återskänkte äganderätten⁵.

1. Se ovan kapitel 22 not 5.
2. Sannolikt syftar Einar här på sin broder Rolv, som enligt kapitel 24 ovan blivit fredlös på grund av ett strandhugg som han gjort i Viken. Brodern var vacker och ståtlig, själv var han ful och enögd.
3. Bildlikt uttryck, som betecknar den skada och kränkning som tillfogats konung Harald genom dråpet på hans son Halvdan.
4. Jämför ovan kapitel 6 not l.
5. Sigurd Hlodvesson är en av Torv-Einars berömdaste avkomlingar, vilken lade under sig utom Orknöarna även Shetland och stora delar av Skottland. Han föll i det bekanta slaget vid Clontarf år 1014, där han tillsamman med många andra nordiska hövdingar kämpade på Dublinkonungen Sigtryggs sida emot den iriske konung Brian. Anledningen till att han, som det här berättas, återskänkte Orknöborna deras odalrätt, säges vara den, att han därigenom ville försäkra sig om deras hjälp i striden mot en skottsk jarl.

Kapitel 33
Konung Eriks giftermål.

Konung Haralds son Guthorm hade sig anförtrott att försvara Viken och for med krigsskepp den yttre vägen¹. Då han låg i mynningarna av Älven², kom Solve »klove»³ dit och lade till strid mot honom; där föll Guthorm. Halvdan svarte och Halvdan vite lågo ute på vikingafärder och härjade i österväg. De hade en stor strid i Estland, och där föll Halvdan vite.

Erik uppfostrades hos hersen Thore Hroaldsson i Fjordarna; honom älskade och hedrade konung Harald mest av sina söner. Då Erik var tolv år gammal, gav konung Harald honom fem långskepp, och han drog då i härnad, först i österväg och sedan söderut till Danmark och Frisland och Saxland⁴; på den färden uppehöll han sig i fyra år. Därefter drog han västerut över havet och härjade i Skottland och Bretland⁵, Irland och Valland⁶ och uppehöll sig där andra fyra år. Sedan for han norrut till Finnmarken och ända till Bjarmaland⁷; där hade han en stor strid och vann seger.

Då han kom tillbaka till Finnmarken, funno hans män i en hydda en kvinna, vars like i skönhet de aldrig hade sett. Hon sade sig heta Gunnhild och tillade, att hennes fader hette Ossur »tote»⁸ och bodde i Hålogaland, »Jag har varit här», sade hon, »för att lära⁹ av två finnar, som äro de kunnigaste här i skogen. Nu ha de farit på jakt, men båda vilja äga mig, och båda äro så kloka, att de följa spår såsom hundar både på barmark och på skare, och de äro så skickliga i att gå på skidor, att intet kan undfly dem, varken människor eller djur, och allt vad de skjuta efter, träffa de. De ha bragt alla människor om livet, som ha kommit här i närheten. Om de bliva vreda, så vänder sig jorden för deras blick, och om något levande råkar ut för deras blick, så faller det dödt till marken. Nu fån I för ingen del komma i vägen för dem, utan jag skall gömma eder här i hyddan; vi skola då försöka, om vi kunna dräpa dem». De gingo in på att hon gömde dem. Hon tog en linnepåse, i vilken de trodde att det fanns aska, stack handen däri och strödde rundt omkring huset både ute och inne.

En stund därefter kommo finnarna in. De frågade, vad det var som hade kommit dit, men hon svarade, att ingenting hade kommit. Finnarna tyckte det vara underligt, att de hade följt spåren ända till hyddan, men sedan icke kunde finna dem. De gjorde nu upp eld och tillredde sin mat, och när de voro mätta, bäddade Gunnhild sin säng. Det hade händt tre nätter förut, att Gunnhild hade sovit, under det de båda männen vakat över varandra av svartsjuka. Då sade hon: »kommen nu hit och liggen på var sin sida om mig!» De blevo glada däröver och gjorde så; hon höll en arm om halsen på vardera av dem. De somnade genast; men hon väckte dem. Åter somnade de strax och så hårdt, att hon knappt kunde väcka dem. Ännu en gång somnade de, och nu kunde hon icke på något sätt få dem vakna. Hon reste dem upp, men de sovo fortfarande. Hon tog då två stora sälhudssäckar, drog dem över deras huvud och band ihop dem fast nedanom händerna. Därefter gav hon en vink åt konungens män; de sprungo fram och buro vapen på finnarna, dräpte dem och släpade dem ut ur hyddan. Om natten därefter var det så stark åska, att de icke kunde fara; men om morgonen begåvo de sig till skeppet. De togo med sig Gunnhild och förde henne till Erik.

Erik och hans män foro sedan söderut till Hålogaland. Han lät kalla till sig Ossur »tote» och sade, att han önskade få hans dotter till hustru. Ossur samtyckte därtill, Erik fick Gunnhild till äkta och förde henne med sig söderut i landet.

1. Den »yttre vägen» betyder »sjövägen».
2. Älven, det vill här säga Göta älv.
3. Om Solve »klove» se ovan kapitel 10 och 11.
4. Saxland är sachsarnas land, dvs. Nordtyskland.
5. Bretland betecknar Wales och andra delar av västra England, där de keltiska britterna bodde. En annan keltisk stam är gaelerna, som bebodde Irland och Skottland.
6. Valland, dvs. Frankrike.
7. Bjarmaland är ett i den äldre nordiska litteraturen ofta förekommande namn på trakterna vid Vita havet och omkring mynningen av Dvina. Innebyggarna voro en finsk folkstam, sannolikt kareler (vilka ännu i dag bebo dessa trakter).
8. Betydelsen av detta tillnamn är oviss. Möjligen kan det återges ungefär med »långskägg».
9. Dvs. inhämta kunskap i trolldomskonsten. Finnarna äro bekanta för sin skicklighet däri.

Kapitel 34
Om Haralds söner.

Då konung Harald var femtio år gammal, voro många av hans söner vuxna; några voro döda. Många av dem voro mycket oroliga och fallna för våldsamheter inom landet och voro själva sinsemellan oeniga; de fördrevo konungens jarlar från deras riken och dräpte somliga. Konung Harald sammankallade då ett talrikt ting österut i landet och stämde dit innebyggarna i Upplanden¹. Där gav han sina söner konungsnamn och bestämde genom lag, att hans ättlingar skulle hava konungadöme var och en efter sin fader, men de som på kvinnosidan härstammade från hans ätt skulle ha jarlsvärdighet. Han delade landet mellan dem: Vingulmark, Rauma-rike, Vestfold och Telemarken gav han åt Olav, Björn, Sigtrygg, Frode och Thorgisl; Hedemarken och Gudbrandsdalen gav han åt Dag och Hring och Ragnar; åt Snöfrids söner gav han Ringerike, Hadeland, Toten och det som hör därtill; åt Guthorm hade han givit styrelsen över Ranrike från Älven² till Svinesund och satt honom att värja landet vid gränsen i öster, såsom förut är omtalat.

Konung Harald själv uppehöll sig oftast i midtlandet³. Hrörek och Gudröd voro ständigt i hirden hos konungen och hade stora intäkter i Hordaland och Sogn. Erik var hos sin fader konung Harald; honom älskade och hedrade han mest av sina söner. Han gav honom Hålogaland och Nordmöre och Raumsdal. I Tråndheim lämnade han styrelsen åt Halvdan svarte, Halvdan vite och Sigröd.

Han gav sina söner hälften av sina inkomster i dessa fylken och förordnade, att de skulle sitta i högsäte, ett steg högre än jarlarna, men ett steg lägre än han själv. Hans eget säte tänkte sig var och en av hans söner efter hans död få ärva; själv ämnade han det åt Erik; trönderna åter ämnade det åt Halvdan svarte, och innevånarna i Viken och Upplanden unnade riket bäst åt dem av Haralds söner, som befunno sig bland dem. Härav uppstod ånyo stor oenighet mellan bröderna. Eftersom de tyckte sig ha små riken, drogo de ut på härnadståg; det är redan omtalat, att Guthorm föll i Älvmynningarna⁴ för Solve »klove». Därefter övertog Olav det rike som han hade haft. Halvdan vite föll i Estland⁴, Halvdan högben på Orknöarna⁵. Thorgisl och Frode fingo av konung Harald krigsskepp, foro på vikingafärd västerut och härjade i Skottland och Bretland och Irland. De voro de första nordmän som underlade sig Dublin. Det berättas, att Frode blev dödad genom en förgiftad dryck, men Thorgisl var länge konung över Dublin, till dess han blev sviken av Irerna och föll där⁶.

1. Se Ynglingaättens historia kapitel 29 not 1.
2. Dvs. Göta älv.
3. Se ovan kapitel 22 not l.
4. Se ovan kapitel 33.
5. Se ovan kapitel 31.
6. Snorres uppgifter äro här oriktiga. Frode återfinnes icke i iriska källor. Vad Thorgisl beträffar har man menat, att Snorre eller den tradition han byggt på förblandat honom med en annan Thorgisl, de iriska källornas Turges, som o. 832 grundade ett rike på Irland och som blev dödad genom svek av irerna o. 845. Enligt nyare forskningar motsvarar det iriska Turges icke ett nordiskt Thorgisl, utan ett Thorgest, men under alla förhållanden förväxlar Snorre här Haralds son med någon tidigare nordisk vikingahövding. En annan isländsk källa berättar om Thorgisl Haraldsson endast, att han drog på vikingafärd västerut.

Kapitel 35
Ragnvald »likbens» död.

Erik blodyxe ämnade bliva överkonung över alla sina bröder, och konung Harald ville också, att så skulle vara. Fader och son voro länge tillsamman. Ragnvald »likben» innehade Hadeland; han lärde sig trolldom och blev en stor trollkarl. Konung Harald tyckte icke om trollkarlar. På Hordaland fanns en sejdman som hette Vitgeir; konungen sände bud till honom och bad honom upphöra med trolldomen, men han svarade då och kvad:

Då konung Harald hörde detta, for Erik blodyxe med hans samtycke till Upplanden och kom till Hadeland. Han brände sin broder Ragnvald inne tillsammans med åttio sejdman, och det dådet blev mycket prisat.

Gudröd var om vintern som gäst hos sin fosterfader Thjodolv på Hvine. Han hade en fullrustad skuta och ville fara norrut till Rogaland. Det blev häftiga stormar, men Gudröd var ivrig att resa och knotade över att behöva
vänta. Då kvad Thjodolv:

Far ej, Gudröd, hädan
på sjökungens gungande stigar¹,
förrn skeppens väg¹ blir bättre!
Vågorna rasa våldsamt.
Vidtfrejdade kungsson, stanna
hos oss, tills vädret bättras!
Bliv här, tills stormen lagt sig!
Bränningar sjuda kring Jadar.

Gudröd for, såsom han tänkt, vad än Thjodolv sade. Men när de kommo utanför Jadar, sjönk skeppet under dem, och de omkommo där alla.

1. »Sjökonungens stigar» och »skeppens väg» betecknar havet.

Kapitel 36
Björn köpmans fall.

Konung Haralds son Björn styrde Vestfold; han uppehöll sig oftast i Tunsberg och var sällan på härnadståg. Till Tunsberg kommo många handelsfartyg både från det kringliggande Viken, från landet norrut och söderifrån från Danmark och Saxland. Konung Björn hade också handelsskepp på färder till andra länder och skaffade sig på det sättet dyrbarheter eller andra varor, som han ansåg sig behöva. Hans bröder kallade honom skepparen eller köpmannen. Björn var en klok och besinningsfull man och syntes väl skickad till styresman. Han ingick ett godt och passande giftermål och fick en son, som blev kallad Gudröd.

Erik blodyxe kom från en färd i österväg med krigsskepp och mycket folk. Han begärde av sin broder Björn att få uppbära de skatter och utskylder som konung Harald hade rätt till på Vestfold; förut hade det varit sed, att Björn själv hade fört skatten till konungen eller sändt sina män med den, och han ville nu göra på samma sätt och icke lämna skatten ifrån sig. Erik menade sig behöva mat och dryck och tält. Bröderna tvistade häftigt om detta, men Erik fick ändå icke skatten och for bort från staden. Björn for också bort från staden om kvällen och upp till Säheim¹. Erik vände då tillbaka, for om natten efter Björn upp till Säheim och kom dit, just som de sutto vid drycken. Erik omringade deras hus, men Björn och hans män gingo ut och kämpade. Där föll Björn och många män med honom; Erik tog stort byte och for norrut i landet. Vikborna härmades mycket över detta dåd, och Erik blev där mycket hatad. Det ryktet gick, att konung Olav skulle hämnas Björn, om han finge tillfälle därtill. Konung Björn ligger begraven i Skepparehögen på Säheim².

1. Det här nämnda Säheim är det nuvarande Jarlsberg nordväst om Tönsberg.
2. Denna hög (»Farmandshaugen») är ännu bevarad; den ligger några hundra meter söder om Jarlsberg nära Tönsbergsfjorden.

Kapitel 37
Konungarna förlikas.

Vintern därefter for konung Erik norrut till Möre¹ och tog gästning i Solve innanför Agdanes. Då Halvdan svarte sporde detta, drog han dit med sin här och omringade deras hus. Erik sov i en fristående stuga och lyckades komma ut i skogen tillika med fyra av sina män, men Halvdan och hans följe satte eld på gården och brände inne alla som funnos där.

Erik kom till konung Harald med dessa tidender. Konungen blev häftigt uppbragt däröver, samlade en här och drog emot trönderna. Då Halvdan svarte fick veta detta, uppbådade han krigsfolk och och skepp; han fick en talrik här och styrde ut till Stad² innanför Thorsberg. Konung Harald låg med sitt folk ute vid Reinsletta. Det gick nu bud emellan dem. Guthorm »sindre»³ hette en framstående man; han var då i Halvdan svartes här, men förut hade han varit hos konung Harald och var god vän till dem båda. Guthorm var en skicklig skald; han diktade ett kväde om Harald och ett om hans son. De hade erbjudit honom lön därför, men han hade avböjt och i stället begärt, att de skulle uppfylla en hans bön, och det hade de lovat. Han uppsökte nu konung Harald och medlade mellan honom och hans son och bad båda att nu uppfylla hans bön, den nämligen, att de skulle förlikas. Konungarna satte så stort värde på honom, att de förliktes på hans bön. Många andra framstående män understödde honom i denna sak. Det överenskoms, att Halvdan skulle behålla hela det rike som han förut hade haft, och att han skulle lämna sin broder Erik i fred. Om denna händelse diktade skaldinnan Jorunn⁴ några versar i ett kväde som kallas »Sändebit»:

Jag vet, att Halvdan fick röna
Haralds raska handling;
ej fager synes för krigarn⁵
sången, som därom jag kväder.

1. Dvs. Nordmöre.
2. Det här omtalade Stad är (liksom de strax efteråt nämnda Thorsberg och Reinsletta) beläget på nordsidan av Trondhjemsfjorden, i dennas yttre del.
3. Guthorm »sindre» — tillnamnet av oviss betydelse —, norsk skald, vars livstid infaller under förra hälften av 900-talet (han synes ha dött något före Håkon den godes fall 961). Av hans här omtalade dikter om Harald hårfagre och Halvdan svarte är intet bevarat; däremot föreligga fragment av en dråpa om konung Håkon den gode, behandlande episoder ur dennes liv emellan åren 950 och 955. Jfr Håkon den godes historia nedan.
4. Jorunn »skaldmö» synes ha varit en samtida till den nyssnämnde Guthorm »sindre». Om hennes liv vet man ingenting; av hennes skaldskap kännes endast den här omtalade dikten »Sändebit», varav emellertid utom den här citerade versen blott ännu några få fragment blivit bevarade. Betydelsen av namnet »Sändebit» är okänd.
5. Dvs. Halvdan. Sången är »ej fager» för honom, eftersom den starkt prisar fadern, som uppträder med sådan handlingskraft i deras mellanhavande.

Kapitel 38
Håkon den godes födelse.

Jarlen Håkon Grjotgardsson på Hlader¹ hade hela styrelsemakten i Tråndheim, då konung Harald vistades på något annat ställe i landet, och Håkon var i Tröndelagen den som hade det största anseendet hos konungen. Efter Håkons fall tog hans son Sigurd emot riket och blev jarl i Tråndheim; han bodde på Hlader. Hos honom uppfostrades konung Haralds söner Halvdan svarte och Sigröd, som förut hade stått under hans fader Håkons vård. Haralds söner och Sigurd voro nära jämnåriga. Sigurd jarl blev gift med Bergljot, dotter till jarlen Thore den tystlåtne; hennes moder var Ålov »årbot», Harald hårfagres dotter². Sigurd jarl var en mycket klok man.

När konung Harald började åldras, slog han sig ofta ned på sina storgårdar: på Alreksstader eller Säheim eller Fitjar, som han ägde i Hordaland, eller ock på Utstein eller på Ogvaldsnes på Kormt³. Då han var nära sjuttio år gammal, fick han en son med en kvinna som kallades Thora »Mosterstång»⁴. Hon härstammade från ön Moster och var av förnäm börd; hon räknade släktskap med Horda-Kåre⁵. Hon var en mycket vän och fager kvinna och kallades konungens tjänarinna; på den tiden voro många, både män och kvinnor, skyldiga att tjäna konungen, ehuru de voro av god börd. Det var sed, då det gällde förnäma mäns barn, att man med omsorg valde de män som skulle vattenösa dem och giva dem namn. När den tid kom, då Thora väntade att hon skulle föda, ville hon fara till konung Harald; han befann sig då på Säheim, men hon var på Moster. Hon for då norrut på ett skepp, som tillhörde Sigurd jarl. De lågo om natten invid land, och där födde Thora ett barn uppe på hällen vid ändan av landgången; det var en gosse. Sigurd jarl vattenöste gossen och gav honom namnet Håkon efter sin fader Håkon Hladejarl. Gossen var tidigt vacker och stor till växten och mycket lik sin fader. Konung Harald lät gossen stanna hos sin moder, och de vistades på kungsgårdarna, så länge gossen var liten.

1. Om denne jämför ovan kapitel 7, 8 och 12.
2. Se ovan kapitel 30.
3. Av de här omtalade gårdarna äro de tre första belägna i det gamla Hordaland: Alreksstader (nu Aarstad) innanför Store Lungegaardsvandet vid Bergen, Säheim (nu Seim) i Alversund herred i Nordhordland och Fitjar (nu Fitje) på Stordaen i Sondhordland. De båda övriga gårdarna ligga i det gamla Rygjafylke: Utstein (nu Utstens kloster) på ön av samma namn och Ogvaldsnes (nu Avaldsnes) på ön Kormt (nu Karmöen).
4. Dvs. den långa, smala kvinnan (»staken») från Moster (nu Mosterø i sydligaste Sendhordland).
5. Horda-Kåre, Kåre Åslaksson, var stamfader för flera framstående familjer i Hordaland. Hans släkt ansågs ännu på Olav Tryggvessons tid (jfr Olav Tryggvessons historia kapitel 54) som den förnämsta inom fylket.

Kapitel 39
Konung Adalsteins budsändning.

Adalstein hette den dåvarande konungen i England, som nyligen hade tagit emot konungadömet¹; han kallades den segersälle och den trofaste. Han sände några män till Norge till konung Harald med följande uppdrag. Budbäraren trädde inför konungen och överlämnade åt honom ett svärd med förgyllt fäste och handtag; hela skidan var också inlagd med guld och silver och dyrbara ädelstenar. Budbäraren räckte svärdet med fästet emot konungen och sade: »Se här ett svärd, som konung Adalstein bad hälsa, att du skulle taga emot». Konungen fattade om handtaget, och genast sade budbäraren: »Nu fattade du svärdet så, som vår konung ville, och nu skall du vara hans man, eftersom du tog emot hans svärd». Konung Harald förstod nu, att detta var avsett som en skymf mot honom, och han ville icke vara någon annans man. Likväl kom han ihåg, vad som var hans sed, nämligen att var gång häftigt raseri eller vrede kom över honom, lugnade han sig först och lät hettan gå av sig och såg så på saken utan vrede. Han gjorde. på samma sätt nu och framlade saken för sina vänner, och de gåvo honom alla råd i denna sak, först och främst det, att han skulle låta sändebuden fara hem okränkta.

1. Adalstein (forneng. Aethelstan), född 895, konung 925, död 940. Aethelstan var en framstående regent, som förde en framgångsrik kamp mot nordbor och skottar, hans rikes ständiga fiender. Han åtnjöt ett stort anseende icke blott i England, utan även i utlandet.

Kapitel 40
Hauks färd till England.

Sommaren därefter sände konung Harald ett skepp västerut till England; till befälhavare däröver satte han Hauk högbyxa. Denne var en väldig kämpe och en vän till konungen; honom lämnade han sin son Håkon med på färden. Hauk for västerut till England för att uppsöka konung Adalstein och fann honom i London; där hölls ett präktigt gästabud. Hauk undervisade sina män, huru de skulle ordna sitt inträde, då de kommo till konungens sal; de skulle gå ut sist som gingo in först, och alla skulle stå lika långt framme vid bordet, och var och en skulle ha svärd på vänstra sidan, men fästa kappan så, att man icke såg svärdet. Därefter gingo de in i salen; de voro trettio man. Hauk trädde fram för konungen och hälsade honom. Konungen bad honom vara välkommen. Därpå tog Hauk gossen Håkon och satte honom i knäet på konung Adalstein. Konungen såg på gossen och sporde Hauk, varför han gjorde så. Hauk svarade: »Konung Harald bad, att du skulle uppfostra en trälinnas barn åt honom». Konungen blev mycket vred, grep efter svärdet, som låg bredvid honom, och drog det, som om han ville dräpa gossen. »Du har nu knäsatt honom»¹, sade Hauk, »och nu kan du mörda honom, om du vill, men icke skall du därmed utrota alla konung Haralds söner». Därefter gingo Hauk och alla hans män ut och begåvo sig till skeppet, och när de voro segelfärdiga, styrde de ut på havet och kommo åter till Norge till konung Harald. Han var nu nöjd, ty man brukar säga, att den är ringare som fostrar en annans barn. I dessa mellanhavanden mellan konungarna visade det sig, att vardera ville vara förmer än den andre, men likväl gjordes det icke någon skillnad i värdighet mellan dem för dessa sakers skull. De voro överkonungar var över sitt rike till döddagar.

Hauk högbyxa hos konung Adalstein

1. Knäsättningen var en symbol för att taga någon till fosterbarn.

Kapitel 41
Håkon döpes.

Konung Adalstein lät döpa Håkon och lära honom den rätta tron och goda seder och allt slags belevenhet. Konung Adalstein älskade honom mycket, mera än alla sina fränder, och för övrigt var han älskad av var och en som kände honom. Han fick senare tillnamnet »Adalsteinsfostre»¹. Han var väl förfaren i alla färdigheter och större och starkare och vackrare än andra män; han var klok och vältalig och en god kristen. Konung Adalstein gav Håkon ett svärd med fäste och handtag av guld. Dess klinga var dock ännu bättre. Med det svärdet klöv Håkon en kvarnsten ända in till hålet; det kallades sedan »kvarnstensbitaren». Det svärdet är det bästa som någonsin kommit till Norge. Håkon ägde det till sin dödsdag.

1. Detta tillnamn betyder: »Adalsteins fosterson».

Kapitel 42
Erik tager riket i arv.

Konung Harald var nu åttio år gammal; han var så tungför, att han icke längre trodde sig kunna fara omkring i landet eller föra styrelsen. Då ledde han sin son Erik till sitt högsäte¹ och gav honom makten över hela landet. Men då konung Haralds andra söner sporde detta, satte sig Halvdan svarte i konungens högsäte och tog hela Tråndheim under sitt välde; alla trönderna gåvo honom sitt bistånd härtill. Efter Björn köpmans fall tog hans broder Olav herraväldet över Vestfold och uppfostrade hos sig Björns son Gudröd. Tryggve hette en son till Olav, och han och Gudröd voro fosterbröder och nära jämnåriga och båda mycket lovande och dugliga män; Tryggve var större och starkare än andra män. Då Vikborna sporde, att hordarna² hade tagit Erik till överkonung, togo de Olav till överkonung i Viken, och han behöll det riket. Detta misshagade Erik mycket. Två år senare dog Halvdan svarte helt plötsligt vid ett gästabud inne i Tråndheim, och det säges, att konungamodern Gunnhild³ hade köpt en trollkunnig kvinna till att giva honom en dödsdryck. Därefter togo trönderna Sigröd till konung.

1. Genom denna symboliska handling övergick konungamakten till Erik. På samma sätt symboliserades övertagande av arv därigenom, att arvingen intog den avlidnes plats i högsätet.
2. Innebyggarna i Hordaland.
3. »Konungamodern» kallas Gunnhild, Erik blodyxes gemål (jfr kapitel 33 ovan), emedan hon blev moder till flera söner, som efter Hakon den godes fall (961) blevo konungar över en del av Norge, och särskilt med tanke därpå, att det under deras regeringstid var hon som förde den egentliga styrelsen.

Kapitel 43
Konung Haralds död.

Konung Harald levde i tre år, efter det att han hade givit Erik ensamvälde över riket. Han vistades under denna tid i Rogaland eller Hordaland på storgårdar, som han ägde¹. Erik och Gunnhild hade en son, som konung Harald vattenöste och gav sitt namn; han sade, att denne skulle bliva konung efter sin fader Erik. Konung Harald gifte bort de flesta av sina döttrar inom landet med sina Jarlar, och från dem härstamma vidt förgrenade släkter.

Konung Harald dog sotdöden i Rogaland och är högsatt på Haugar vid Kormtsund². Vid Haugasund³ står en kyrka, och invid själva kyrkogården ligger i nordväst konung Harald hårfagres grav. Väster om kyrkan ligger hans gravsten, som en gång legat över hans gravplats i högen; denna sten är tretton och en halv fot lång och nära två alnar bred. Midt i högen var konung Haralds gravplats; en sten var ställd vid hans huvud och en annan vid hans fötter, där ovanpå låg hällen, och under denna var det ifyllt med småsten från båda sidor. De stenar, som funnos inne i högen och om vilka nu är talat, stå nu på kyrkogården där⁴.

Så säga kunniga män, att Harald den hårfagre var den vackraste och starkaste och störste av alla män, mycket givmild och älskad av sina män; han var en stor krigare under sin första tid. Det stora träd, som visade sig för hans moder i drömmen före hans födelse, vars nedersta del var röd som blod, men vars stam där ovanför fager och grön, tyder man nu så, att. det betecknade hans rikes blomstring; men när trädet ovantill var vitt, då betydde det, att han skulle bliva gammal och vithårig; trädets grenar och kvistar förebådade hans avkomlingar, som utbredde sig över hela landet. Av hans släkt hava sedan ständigt konungarna i Norge varit.

1. Se ovan kapitel 38.
2. Gården Haugar låg på fastlandet midt emot ön Korint (nu Karmöen). Sundet mellan Kormt och fastlandet hette Kormtsundet, och dess midtför gården Haugar belägna del kallades Haugasund.
3. Snorre skildrar här tydligen efter självsyn. Kyrkan finnes numera icke. På stället restes år 1872 ett minnesmärke, »Haralds-stötten», i vilket den här omtalade gravstenen, som man återfunnit som trappsten på en närbelägen gård, inbyggts.
4. Dessa gravhögar visas än idag.

Kapitel 44
Olavs och Sigröds fall.

Året efter konung Haralds död tog konung Erik alla de inkomster som konungen hade rätt till i midtlandet, Olav gjorde på samma sätt österut i Viken, och deras broder Sigröd tog alla inkomsterna i Tröndelagen. Erik var mycket missnöjd härmed, och det ryktet gick, att han skulle med makt försöka med sina bröder, om han kunde ensam få herraväldet över hela landet, såsom hans fader hade givit honom. Då Olav och Sigröd sporde detta, sände de bud emellan sig; därefter stämde de möte, och Sigröd for om våren österut till Viken. Olav och hans broder träffades i Tunsberg och stannade där en tid.

Samma vår uppbådade Erik mycket folk och många skepp och vände sig österut mot Viken. Han fick så god vind, att han seglade dag och natt, och ingen underrättelse om hans ankomst gick före honom. Då han kom till Tunsberg, gingo Olav och Sigröd med sin här ut ur staden till den öster därom belägna höjden och ställde upp sitt folk där. Erik hade mycket mera folk och vann seger. Olav och Sigröd föllo där båda, och bådas gravhögar finnas på höjden, där de föllo¹. Erik for sedan omkring i Viken och lade landet under sig och stannade där länge under sommaren. Tryggve och Gudröd flydde till Upplanden.

Erik var en stor och vacker man, stark och kraftig, en stor krigare och segersäll, häftig till lynnet, ovänlig och fåmält. Hans hustru Gunnhild var en mycket fager kvinna, klok och mångkunnig², glädtig i sitt tal, mycket listig och grym. Dessa voro Eriks och Gunnhilds barn: Gamle var äldst, därefter Guthorm, Harald, Ragnfred, Ragnhild, Erling, Gudröd, Sigurd »sleva»³. Alla Eriks barn voro vackra och lovande.

Håkon den godes historia
Tillbaka till Harald hårfagres förstasida

1. Dessa gravhögar visas ännu i dag.
2. Dvs. trollkunnig. Jämför kapitel 33 ovan.
3. »Sleva» betyder »den dräglande».