Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Olav Tryggvessons historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113

Kapitel 51
Olav Tryggvesson tager emot konungadömet i Norge.

Olav Tryggvesson blev på allmänt ting i Tråndheim tagen till konung över hela landet, såsom Harald den hårfagre förut hade varit. Allmogen kom tillsamman i stort antal och ville icke höra talas om något annat, än att Olav Tryggvesson skulle vara konung. Olav for därefter omkring i hela landet och lade det under sig. Alla män i Norge blevo honom lydskyldiga, och även de hövdingar i Upplanden och Viken, som förut hade innehaft sitt land såsom förläning av den danske konungen1, blevo nu konung Olavs män och togo landet som län av honom. På detta sätt for han omkring i landet den första vintern och sommaren därefter. Jarlen Erik Håkonsson och hans broder Sven och andra deras fränder flydde ur landet och begåvo sig österut till konung Olav den svenske i Svearike och blevo väl mottagna där. Så säger Thord Kolbeinsson2:

Ulvens mättare3! Länge
det dröjde ej, innan Håkon
blev dräpt av den svekfulle trälen —
ostadig är lyckan i sanning!
Jag vet, att Tryggves ättling4
kom seglande från västern
med härsmakt till det rike
som jarlen5 i strid hade vunnit.

Större planer välvdes
av Erik mot guldutdelarn6,
än då blev sport bland männen;
slikt var av honom att vänta.
Vredgad jarlen sökte
råd hos Svithiods konung.
Tröndernas trotsiga sinne
ej någon kunde tämja.

  1. Jämför ovan kapitel 15.
  2. Citatet är hämtat ur »Belgskakadråpa» (sekapitel 36 not 1).
  3. »Ulvens mättare» är krigaren (här Erik jarl, till vilken dikten är riktad).
  4. Tryggves ättling, dvs. Olav Tryggvesson.
  5. Håkon jarl.
  6. »Guldutdelarn»: den frikostige fursten, dvs. Olav Tryggvesson.

Kapitel 52
Lodens giftermål.

Loden hette en rik och högättad man från Viken. Han var ofta på handelsresor, men stundom på härnadståg. Det hände en sommar, att Loden befann sig på en handelsresa till östersjöländerna; han ägde ensam hela skeppet och hade många varor ombord. Han seglade till Estland och var på marknad där under sommaren. Medan marknaden pågick, fördes dit många slags varor, och där voro också många trälar till salu. Där fick Loden se en kvinna, som hade blivit såld som trälinna. När han betraktade henne närmare, såg han, att det var Astrid Eriksdotter, som hade varit gift med konung Tryggve. Men hon var nu mycket olik mot vad hon varit, då han förr hade sett henne; hon var nu blek och avtärd och illa klädd. Han gick fram till henne och frågade, huru det stod till med henne. Hon svarade: »Det är tungt att tala därom; jag har blivit såld som trälinna och förd hit för att säljas igen». Därpå gåvo de sig tillkänna för varandra, och Astrid visste godt besked om honom; hon bad, att han skulle köpa henne och föra henne hem till hennes fränder. »Jag skall ställa dig ett villkor för det», svarade han, »jag skall föra dig till Norge, om du vill gifta dig med mig». Och eftersom Astrid var stadd i nöd och hon dessutom visste, att Loden var en högättad, tapper och rik man, samtyckte hon härtill för att bliva friköpt. Därefter köpte Loden Astrid och förde henne med sig till Norge och tog henne med frändernas samtycke till hustru. Deras barn voro Thorkel »näsa», Ingrid och Ingegerd.

Astrids döttrar med konung Tryggve voro Ingeborg och Astrid. Erik »bjodaskalles»1 söner voro Sigurd »karlshuvud», Jostein och Thorkel den praktälskande; de voro alla framstående och rika män och hade gårdar österut i landet. Två bröder bodde österut i Viken; den ene hette Thorgeir, den andre Hyrning. Dessa fingo Astrids och Lodens döttrar till äkta.

  1. Erik »bjodaskalle» var Astrids fader (jfr kapitel l ovan).

Kapitel 53
Konung Olav kristnar Viken.

Då den danske konungen Harald Gormsson hade antagit kristendomen, sände han bud över hela sitt rike, att alla skulle låta döpa sig och omvända sig till den rätta tron. Han vakade själv över detta påbud och använde makt och straff, när intet annat hjälpte. Han sände två jarlar till Norge med en stor här för att förkunna kristendomen i Norge. Detta uppdrag utfördes också i Viken, som konung Harald hade makten över, och många av landets innebyggare läto döpa sig. Men efter Haralds död drog hans son Sven tveskägg snart ut på härnadståg både till Saxland och Frisland och till sist till England. Då begynte de, som hade antagit kristendomen i Norge, åter att dyrka sina avgudar, såsom man förut också hade gjort norrut i landet1.

När Olav Tryggvesson hade blivit konung i Norge, stannade han under sommaren länge i Viken; där kommo till honom många av hans släktingar och många som hade varit goda vänner till hans fader, och han blev där mottagen med den största kärlek. Olav kallade till sig sina morbröder, sin styvfader Loden och sina svågrar Thorgeir och Hyrning för att tala med dem. Han förehöll dem med den största iver, att de skulle tillsamman med honom åtaga sig och sedan med all kraft fullfölja hans plan att förkunna kristendomen i hela riket. Han förklarade, att han skulle genomföra detta, att kristna hela Norge, eller också dö. »Jag skall göra eder alla till stora och mäktiga män», sade han, »ty jag litar mest på eder för släktskapens och andra bands skull, som knyta oss samman». Alla lovade att göra vad han befallde och understödja honom i allt vad han ville, och detsamma lovade de å allas deras vägnar, som ville följa deras råd.

Konung Olav kungjorde då genast för allmogen, att han ville påbjuda kristendomen för alla innebyggare i sitt rike. De som redan förut hade samtyckt därtill, efterkommo nu genast detta påbud; de voro också de mäktigaste av de män som voro närvarande, och alla de andra följde deras exempel. Sålunda blevo då alla döpta österut i Viken. Därefter for konungen norrut i Viken och bjöd alla där att antaga kristendomen. Dem som talade emot straffade han hårdt; somliga dräpte han, några lät han lemlästa, andra åter fördrev han från landet. Det gick då också så, att i hela det rike som hans fader Tryggve förut hade styrt, och likaledes i det som hans frände Harald grenske hade haft, alla gingo in på att antaga kristendomen, såsom Olav påbjöd; och under den sommaren och den nästföljande vintern blev Viken fullständigt kristnat.

  1. Se ovan kapitel 16.

Kapitel 54
Om hordarna
1.

Tidigt om våren for konung Olav ut i Viken och hade med sig ett stort följe. Han vände sig norrut2 till Agder, och överallt där han höll ting med bönderna, påbjöd han, att alla skulle låta döpa sig. De antogo också kristendomen, ty ingen av bönderna vågade att sätta sig upp emot konungen, och folket blev sålunda döpt överallt där han drog fram. På Hordaland funnos emellertid många framstående män, som härstammade från Horda-Kåre3. Denne hade fyra söner: den ene var Thorleiv den vise; den andre var Ogmund, fader till Thorolv den skelögde och farfader till Erling på Sole4; den tredje var Thord, fader till hersen Klypp, som dräpte Sigurd Gunnhildsson »sleva»5 den fjärde var Olmod, fader till Åskel och farfader till Åslak »Fitjaskalle»6. Denna släkt var på den tiden den största och mest framstående i Hordaland. När dessa fränder fingo den oroande underrättelsen, att konungen kom österifrån längs kusten med en stor här och kullkastade de gamla lagarna, och att alla som talade emot blevo straffade och misshandlade, avtalade de ett möte mellan sig, där de skulle rådslå om saken; ty de förstodo, att konungen skulle snart komma till dem. De kommo överens om att de skulle alla träffas manstarka på Gulatinget7 och där stämma möte med konung Olav Tryggvesson.

 
  1. Innevånarna i Hordaland i västra Norge.
  2. Rättare: västerut.
  3. Om Horda-Kåre jämför Harald hårfagres historia kapitel 38.
  4. Erling Skjalgsson, son till Thorolv »skjalg» (dvs. den skelögde), var en av de rikaste och mäktigaste bondhövdingarna i Norge under slutet av 900-talet och början av l000-talet. Till Olav Tryggvesson stod han i vänskapsförhållande (jfr kapitel 56 ff.); däremot stod han på fientlig fot med Olav den helige, slöt sig till dennes motståndare och blev år 1028 tillfångatagen av Olav och dräpt av en bland Olavs män, den med Erling besläktade Åslak »Fitjaskalle».
  5. Se Harald gråfälls historia kapitel 14.
  6. Om denne jämför not 4 ovan. Tillnamnet betyder »skallen frän Fitjar» (en gård på Stordön i södra Hordaland).
  7. Dvs. det ting som hölls på det söder om Sognefjorden belägna Gule (nu Gulen), sannolikt vid nuvarande Evenvik vid Gulenfjorden. Galen, som nu räknas till Sogn, hörde i gammal tid till Hordaland.

Kapitel 55
Rogaland kristnas.

Olav sammankallade ting, så snart han kom till Rogaland. Då tingskallelsen kom till bönderna, samlade de sig manstarka och fullt beväpnade; och när de kommo tillsamman, talades de vid och rådslogo och utsågo tre män, som voro de vältaligaste i deras skara, till att svara konung Olav på tinget och tala emot honom och säga, att de icke ville underkasta sig något som stred mot lagen, även om konungen befallde dem att göra det. När bönderna hade samlats till tinget och tinget var satt, steg konung Olav upp och talade först vänligt till bönderna. Innebörden i hans tal var dock den, att han ville, att de skulle antaga kristendomen; han bad först därom med fagra ord, men till slut lät han dem veta, som talade emot honom och icke ville underkasta sig hans påbud, att de skulle få röna hans vrede och få lida straff och hård behandling, varhelst han kunde komma åt.

Då konungen hade slutat sitt tal, reste sig den av bönderna, som var vältaligast och som i första rummet var utsedd till att svara konung Olav. Men just som han skulle taga till orda, överfölls han av en så våldsam hosta och andnöd, att han icke kunde få fram ett ord, utan måste sätta sig ned igen. Då reste sig den andre bonden och ville icke försumma att svara, fastän det hade gått illa för den förste; men när han började sitt tal, stammade han så, att han icke kunde få fram ett ord. Alla som hörde på började då att skratta, och han satte sig ned. Då reste sig den tredje och ville tala emot konung Olav, men när han började tala, var han så hes och tjock i målet, att ingen kunde höra vad han sade, och han måste sätta sig ned igen. Sålunda var det ingen av bönderna som kunde tala emot konung Olav, och då de icke kunde få någon till att svara konungen, blev det ingen resning av för att motsätta sig hans vilja. Slutet blev således, att alla samtyckte till vad konungen bjöd. Hela tingsmenigheten blev döpt, innan konungen lämnade platsen.

 

Kapitel 56
Erling Skjalgssons frieri.

Konung Olav begav sig med sina män till Gulatinget, eftersom bönderna hade sändt honom bud, att de där ville svara i hans sak. Då båda parterna hade kommit till tinget, ville konungen först tala med landets hövdingar, och när de alla voro samlade till möte, lade konungen fram sitt ärende och befallde dem att taga dopet efter hans påbud. Då sade Olmod den gamle: »Vi fränder ha talat om denna sak oss emellan och skola alla fatta samma beslut. Om du, konung, tänker att tvinga oss fränder till detta, bryta vår lag och underkuva oss med våld, då skola vi göra motstånd med all kraft, och då må ödet råda för vem som skall få seger. Men om du, konung, vill göra oss fränder något godt, då kan du ställa det så väl, att vi alla sluta oss till dig med fullkomlig lydnad». Konungen svarade: »Vad begären I av mig för att vi må förlikas på bästa sätt?» Då sade Olmod: »För det första det, att du giver din syster Astrid till hustru åt Erling Skjalgsson, vår frände, som vi nu anse för den mest lovande bland alla unga män i Norge». Konung Olav svarade, att han nog tyckte, att det var ett godt gifte, att Erling var av god ätt, och att hans utseende ingav de bästa förhoppningar; likväl skulle Astrid själv svara i denna sak. Därefter talade konungen om detta med sin syster. »Föga glädje har jag nu», sade hon, »av att vara en konungs dotter och en konungs syster, om jag skall giftas bort med en man som icke innehar någon värdighet1; jag vill då hellre vänta några år på ett annat giftermål». Därmed slutade de sitt samtal för den gången.

  1. Dvs. som icke är jarl eller konung.

Kapitel 57
Hordaland kristnas.

Konung Olav lät taga en hök1, som tillhörde Astrid, lät plocka alla fjädrarna av den och sände den sedan till henne. Då sade Astrid: »Vred är min broder nu». Därpå steg hon upp och gick till konungen; han mottog henne vänligt. Astrid tog till orda och sade, att hon önskade, att konungen skulle sörja för hennes giftermål så, som han själv ville. »Jag trodde», svarade konungen, »att jag skulle få makt att skänka jarlsvärdighet åt vilken man jag ville här i landet». Därefter lät konungen kalla till sig Olmod och Erling och alla deras fränder. Där överlades då om detta giftermål, och saken slutade så, att Astrid blev trolovad med Erling. Sedan lät konungen tinget sammanträda och befallde bönderna att antaga kristendomen. Olmod och Erling och alla deras fränder talade då ivrigt för konungens sak. Ingen hade mod till att tala emot, och sålunda blev allt folket där döpt och kristnat.

  1. Hökar användes i forntiden, liksom falkar, vid jakten.

Kapitel 58
Erling Skjalgssons bröllop.

Erling Skjalgsson firade sitt bröllop under sommaren, och där var en mängd folk närvarande; även konung Olav var där. Konungen erbjöd sig då att giva Erling jarlsvärdighet. Erling svarade: »Mina fränder ha varit hersar1, jag vill icke ha högre värdighet än de. Men det vill jag taga emot av eder, konung, att I låten mig bliva den störste med den titeln här i landet». Konungen lovade honom detta. Då de skildes, gav konung Olav sin svåger Erling landet från Sognsjö i norr till Lidandesnes i söder2 på samma villkor, under vilka Harald hårfagre hade givit det åt sina söner, såsom förut är skrivet3.

  1. Jämför Harald hårfagres historia kapitel 6 not 2.
  2. Sognsjö, inloppet till Sognefjorden, bildade gränsen mellan Sogn och Hordaland. Lidandesnes (nu Lindesnes) låg ungefär midt på det gamla Agders kust i sydliga Norge.
  3. Se Harald hårfagres historia kapitel 34.

Kapitel 59
Kristendomen påbjudes i Norge.

Samma höst sammankallade konung Olav fyra fylken till ting norrut på Dragseid på Stad1; dit skulle komma innebyggarna i Sogn, Fjordarna, Sunnmöre och Raumsdal. Konung Olav for dit med ett stort följe, som han hade haft med sig österifrån, tillika med de män som hade slutit sig till honom i Rogaland och Hordaland. När konung Olav kom till tinget, påbjöd han kristendomens antagande där såsom på andra ställen. Eftersom konungen hade en stor styrka med sig, voro bönderna rädda, och till sist förelade konungen dem två ting att välja emellan, antingen att antaga kristendomen och låta döpa sig eller också att kämpa med honom. Men då bönderna icke sågo någon utsikt till att kämpa emot konungen, fattade de det beslutet, att allt folket skulle kristnas.

Konung Olav drog nu med sin här till Nordmöre och kristnade det fylket. Därpå seglade han in till Hlader, lät bryta ned templet och bortföra allt gods och all skrud som tillhörde templet och guden; han tog ur tempeldörren en stor guldring, som Håkon jarl hade låtit göra. Sedan lät konung Olav bränna templet. När bönderna sågo detta, sände de ut budkavle över alla fylkena, uppbådade en här och ämnade draga emot konungen. Konung Olav for då med sitt folk ut längs fjorden och styrde sedan norrut längs kusten; det var hans avsikt att fara norrut till Hålogaland och kristna folket där. Men när han kom norrut till Bjarnaurar2, fick han underrättelse från Hålogaland, att bönderna hade en här ute där och ämnade försvara landet emot konungen. Anförare för hären voro Hårek från Thjotta, Thore hjort från Vågar och Eyvind »kindreva». Då konung Olav sporde detta, vände han om och seglade åter söderut längs kusten. När han kom söder om Stad, for han allt långsammare, men kom likväl i början av vintern ända österut till Viken.

  1. Udden Stad (nu Stadtland) i norra Firdafylke på gränsen till Sunnmöre.
  2. Nordligast i Nordmöre.

Kapitel 60
Konung Olavs frieri.

Drottning Sigrid i Svithiod, som kallades storråda, satt på sina gårdar. Den vintern foro bud emellan konung Olav och drottning Sigrid; konung Olav friade till henne, hon upptog hans frieri vänligt, och saken avtalades högtidligt emellan dem. Våren därpå skulle de mötas i Älven1 vid riksgränsen för att ytterligare överlägga om detta ärende.

Konung Olav sände drottning Sigrid den stora guldringen, som han hade tagit ur tempeldörren på Hlader; det var en mycket dyrbar klenod. När ringen, som konung Olav hade sändt drottning Sigrid, prisades så mycket av alla människor, befunne sig just hos drottningen två bröder, som voro hennes hantverkare. De togo ringen och vägde den i händerna och talade något i hemlighet med varandra. Då drottningen såg detta, lät hon kalla dem till sig och frågade dem, varför de gjorde spe av ringen. De ville icke säga det; men hon bad dem enträget att låta henne veta, vad fel de hade funnit vid den. De sade då, att ringen icke var äkta. Hon lät nu bryta i sönder ringen, och det visade sig, att det fanns koppar inuti den. Då blev drottningen vred och menade, att Olav skulle komma att svika henne i andra ting än detta.

Samma vinter drog konung Olav upp till Ringerike och kristnade folket där. Åsta Gudbrandsdotter gifte sig kort efter Harald grenskes fall med en man som kallades Sigurd »so»; han var konung i Ringerike. Sigurd var son till Halvdan, som var son till Harald hårfagres son Sigurd »oäkting»2. Hos Asta vistades hennes och Harald grenskes son Olav3; han uppfostrades i sin ungdom hos sin styvfader Sigurd »so». Då konung Olav Tryggvesson kom till Ringerike för att påbjuda kristendomen, läto Sigurd »so» och hans hustru Åsta och hennes son Olav döpa sig, och Olav Tryggvesson stod fadder till Olav Haraldsson; denne var då tre år gammal. Därefter for konung Olav åter ut till Viken och stannade där över vintern. Detta var den tredje vintern som han var konung över Norge.

Olav Tryggvessons historia - kapitel 61-70
Tillbaka till Olav Tryggvessons förstasida

  1. Dvs Göta älv.
  2. Jämför Harald hårfagres historia kapitel 25.
  3. Jämför ovan kapitel 44.