Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Olav Tryggvessons historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113

Kapitel 61
Konung Olavs och Sigrid storrådas samtal.

Tidigt om våren for konung Olav österut till Kungahälla1 för att möta drottning Sigrid. De träffades och talades vid om den sak som hade varit på tal dem emellan om vintern, att de skulle taga varandra till äkta. Saken såg ut att få en god utgång. Emellertid fordrade konung Olav, att Sigrid skulle låta döpa sig och antaga den rätta tron. Hon svarade: »Icke skall jag övergiva den tro som jag har haft förut och mina fränder före mig. Men Jag skall icke heller klandra, att du tror på den gud som du vill». Då blev konung Olav mycket vred och sade häftigt: »Hur skulle jag vilja gifta mig med en sådan hundhedning som dig?» och slog henne i ansiktet med sin handske, som han höll i handen. Därpå reste han sig upp, och hon gjorde på samma sätt. Sigrid sade: »Detta skulle väl kunna bliva din bane». Därefter skildes de; konungen for norrut till Viken och drottningen österut till Svearike.


Olav Tryggvesson och Sigrid storråda.

  1. Kungahälla är det nuvarande Kungälv. Den gamla staden, som redan under 900-talet omtalas som en viktig handelsplats, låg emellertid ett par km. längre ned vid Nordre älv än den nuvarande.

Kapitel 62
Sejdmännen brännas inne.

Konung Olav for därefter till Tunsberg, höll åter ting där, talade på tinget och sade, att alla som blevo beträdda med eller överbevisades om att befatta sig med trollsånger och häxerier eller voro sejdmän, skulle fara bort ur landet. Därefter lät han efterspana sådana män i de närliggande bygderna och lät kalla dem alla till sig. När de kommo dit, fanns bland dem en man som hette Eyvind »källa»; han var sonson till Harald hårfagres son Ragnvald »likben»1. Eyvind var sejdman och mycket trollkunnig.

Konung Olav lät alla dessa män bänka sig i en stor stuga, sörjde väl för dem, gjorde ett gästabud för dem och gav dem starkt öl att dricka; men när de voro druckna, lät Olav sätta eld på stugan. Stugan brann ned, och alla som voro där brändes inne; endast Eyvind »källa» lyckades komma ut genom rököppningen i taket2 och bort därifrån. När han hade hunnit ett godt stycke från stället, mötte han på sin väg några män, som ämnade sig till konungen. Han bad dessa säga konungen, att Eyvind »källa» hade kommit undan ur elden, och att han aldrig mer skulle komma i konung Olavs händer; men han skulle fortfara som förut med alla sina häxerier. När dessa män kommo till konung Olav, omtalade de vad Eyvind hade ålagt dem att säga. Olav var illa tillfreds med att Eyvind hade sluppit undan med livet.

  1. Ragnvald »likben» hade också varit en stor trollkarl; se Harald hårfagres historia kapitel 35.
  2. Genom en öppning i taket bortleddes röken från den öppna härden på golvet. Denna öppning släppte på samma gäng in det behövliga ljuset, då den tidens stugor saknade fönster.

Kapitel 63
Eyvind »källa» dräpes.

Då det vårades, for konung Olav ut längs Viken och tog gästning på sina storgårdar. Han sände bud över hela Viken, att han ville ha leding ute under sommaren och fara norrut i landet. Därefter for han västerut till Agder, och när det led mot slutet av den långa fastan1, seglade han norrut till Rogaland och kom på påskaftonen till Ogvaldsnes på Kormt. Där var ett påskgästabud tillredt åt honom; han hade med sig nära tre hundra2 man.

Samma natt kom Eyvind »källa» till ön. Han hade ett fullt bemannat långskepp, och manskapet bestod helt och hållet av sejdmän och annat trollkunnigt folk. Eyvind och hans följeslagare gingo i land och övade sina trolldomskonster. Eyvind gjorde dem osynliga och framtrollade en tät dimma, så att konungen och hans folk icke skulle kunna se dem. Men när de kommo i närheten av Ogvaldsnes, blev det ljus dag. Det gick nu på helt annat sätt, än Eyvind hade ämnat. Mörkret, som han hade framkallat genom sin trolldom, kom över honom och hans följeslagare, så att de icke sågo bättre med ögonen än med nacken, utan ständigt gingo i en krets. Konungens vakter fingo se dem, där de gingo, och visste icke vad det var för folk. Man underrättade konungen, och denne och alla hans män stego upp och klädde sig. När konungen fick se Eyvind och hans följeslagare vanka omkring där, bad han sina män väpna sig och gå dit och taga reda på, vad det var för folk. Men då konungens män kände igen Eyvind, grepo de honom och alla hans följeslagare och förde dem till konungen. Eyvind omtalade då, vad som hade händt honom på hans färd. Därefter lät konungen taga dem alla och föra dem ut på ett skär, som vid flodtiden stod under vatten, och binda dem där. På det sättet miste Eyvind och alla hans följeslagare livet. Skäret kallas efter denna händelse för Skratteskäret3.

  1. Den sju veckor långa fasta, som föregick påsken.
  2. Trehundra, dvs. trehundrasextio; jfr kapitel 15 not 1.
  3. »Skratte» betyder troll.

Kapitel 64
Om konung Olav och Odens konster.

Det berättas, att medan konung Olav var på gästning på Ogvaldsnes, kom där en kväll en gammal och mycket ordkunnig man. Han var enögd och klädd i en sid hatt; han kunde förtälja tidender från alla land. Han gav sig i samtal med konungen, och denne fann mycket nöje i hans berättelser och sporde honom om många ting. Gästen svarade på alla frågor, och konungen satt länge med honom om kvällen. Konungen frågade, om han visste, vem den Ogvald var, efter vilken näset och gården hade fått sitt namn. Gästen svarade, att Ogvald var konung och en stor krigare. Mest blotade han till en ko; denna hade han med sig, vart han for, och han trodde sig få god hälsa av att alltid dricka hennes mjölk. »Konung Ogvald», fortsatte gästen, »kämpade mot en konung vid namn Varen. I den striden föll konung Ogvald. Han blev högsatt här icke långt från gården, och de bautastenar restes efter honom, som stå här ännu i dag. Men kon blev högsatt på ett annat ställe icke långt härifrån». Detta berättade han och mycket annat om konungar och forntida händelser.

När man hade suttit till långt ut på natten, påminde biskopen konungen om att det var tid att gå till vila, och konungen gjorde så. Men när han hade klädt av sig och lagt sig i sängen, satte gästen sig på fotbrädet1 och talade ännu länge med honom. Hur mycket han än berättade, längtade konungen alltjämt att få höra mera. Biskopen påminde konungen, att det var tid att lägga sig ned och sova; konungen gjorde så, och gästen gick ut.

Om en stund vaknade konungen, frågade efter gästen och bad kalla honom till sig; men gästen stod ingenstädes att finna. Om morgonen därefter lät konungen kalla till sig sin köksmästare och den som förestod drycken och frågade, om någon okänd man hade kommit till dem. De svarade, att då de skulle tillreda maten, kom där en man till dem och sade, att det var något uselt kött som de kokte för konungens bord. Därpå gav han dem två stora och feta sidostycken av ett nötkreatur, och dem kokte de tillsammans med det andra köttet. Då sade konungen, att man skulle kasta bort all maten, och att detta icke hade varit någon människa, utan Oden själv, som hedna män länge hade trott på; men Oden skulle icke lyckas att överlista dem.

  1. Ett fotsteg framför sängen att trampa på, då man skulle stiga upp i denna.

Kapitel 65
Ting i Tråndheim.

Konung Olav samlade om sommaren en stor här från de östra delarna av landet; han seglade med detta folk norrut till Tråndheim och lade först till vid mynningen av Nidälven. Därefter lät han kallelse till ting utgå omkring hela fjorden och kallade åtta fylken till ting på Frosta1. Men bönderna ändrade tingsbudkavlen till en »härpil»2 och uppbådade både fria män och trälar över hela Tråndheim. Då konungen kom till tinget, var allmogen samlad där med full beväpning. När tinget var satt, talade konungen inför folket och bjöd allmogen att antaga kristendomen. Men när han hade talat en kort stund, ropade bönderna och bådo honom tiga, de hotade att i motsatt fall gå emot honom och med våld driva honom bort. »Så gjorde vi», sade de, »med Håkon Adalsteinsfostre, då han kom med samma bud till oss3, och vi akta icke dig för mera än honom».

När konung Olav såg böndernas vrede och betänkte, att de hade en så stor här, att han icke hade några utsikter att bjuda dem motstånd, ändrade han sitt tal och låtsade, att han ville söka enighet med bönderna. »Jag vill», sade han, »att vi skola bliva vänner igen, såsom vi förut ha avtalat oss emellan. Jag skall fara dit, där I han edert största blot, och där se edra seder. Därefter skola vi alla rådslå om vilken tro vi skola hava och alla fatta ett gemensamt beslut». När konungen talade mildt till bönderna, blevo de blidare stämda, och samtalet fördes sedan vänligt och fredligt; slutligen blev det avtalat, att midsommarblot skulle hållas inne på Mären, och dit skulle alla hövdingar och mäktiga bönder komma, såsom sed var; där skulle också konung Olav infinna sig.

  1. Halvön Frosten i Trondhjemsfjorden.
  2. »Härpilen» hade ett utseende, som skilde den från den vanliga tingsbudkavlen, och kallade männen väpnade till tinget.
  3. Jfr Håkon den godes historia kapitel 15 ff.

Kapitel 66
Om Järnskegge.

Skegge hette en mäktig bonde; han kallades Järnskegge1. Han bodde på Upphaug på Yrjar. Skegge var den som först talade emot konung Olav, och han var böndernas ledare i motståndet mot kristendomen.

På detta sätt upplöstes tinget. Bönderna foro hem, och konungen begav sig till Hlader.

  1. Möjligen kallades han så, därför att han var »järnhård», dvs. osårbar för vapen.

Kapitel 67
Gästabudet på Hlader.

Konung Olav låg med sina skepp i Nidälven; han hade trettio skepp och mycket och präktigt folk. Konungen själv var ofta på Hlader med sin hird.

När den tiden nalkades, då blotet skulle äga rum på Mären, gjorde konung Olav ett stort gästabud på Hlader. Han sände bud in i Strind och upp i Gaulardalen och bjöd till sig hövdingarna och andra storbönder. Då gästabudet var tillredt och gästerna voro komna, hölls den första kvällen ett präktigt gille, och det skänktes flitigt i, så att männen voro mycket druckna. Om natten därefter sovo alla män där i ro.

Om morgonen, så snart konungen var klädd, lät han läsa mässan för sig, och då mässan var slut, lät han blåsa till husting1. Alla hans män lämnade då skeppen och gingo till tinget. När tinget var satt, reste sig konungen och talade. »Vi höllo nyligen ting inne på Frosta», sade han; »jag bjöd då bönderna, att de skulle låta döpa sig, men de bjödo mig däremot, att jag skulle blota med dem, såsom konung Håkon Adalsteinsfostre hade gjort. Vi kommo överens om att vi skulle träffas på Mären och där hålla en stor offerfest. Men om jag skall blota med eder, då vill jag låta anställa det största blot, som brukas, och offra människor2. Därtill vill jag icke välja trälar eller illgärningsmän, utan till gåva åt gudarna skola väljas de förnämsta män; jag nämner därtill Orm »lyrgja»3 från Medalhus, Styrkår från Gimsar, Kår från Gryting, Åsbjörn Thorbergsson från Varnes, Orm från Lyxa, Halldor från Skerdingstedja». Utom dessa uppräknade han fem andra av de förnämsta männen. Han sade, att han ville offra dessa för god årsväxt och fred, och lät genast sina män gå emot dem. Men när bönderna sågo, att de icke hade styrka nog att stå emot konungen, bådo de om fred och lade sin sak helt och hållet i hans händer. Det blev överenskommet, att alla de bönder, som hade kommit dit, skulle låta döpa sig och med ed lova konungen att hålla den rätta tron och övergiva all avgudadyrkan. Konungen kvarhöll alla dessa män på sitt gästabud, till dess de hade lämnat sina söner eller bröder eller andra nära släktingar såsom gisslan.

  1. Jfr kapitel 49 not l.
  2. Förekomsten av människooffer är sedan gammal tid bestyrkt hos de hedniska germanerna. I Norden omtalas exempel därpå ännu från hedendomens sista tid. Människooffret var det högsta, högtidligaste och verksammaste av alla offer.
  3. Om detta tillnamn se kapitel 48 not 1.

Kapitel 68
Om tinget.

Konung Olav for med hela sin här in i Tråndheim. När han kom in till Mären, voro alla de tröndska hövdingar, som voro de ivrigaste motståndarna till kristendomen, samlade där och hade med sig alla de storbönder, som förut hade uppehållit offren på detta ställe. Det var en talrik skara som var samlad här, liksom förut på Frostatinget. Konungen befallde, att tinget skulle börja, och båda partierna gingo fullt beväpnade till tinget. Då tinget var satt, talade konungen och bjöd männen att antaga kristendomen. Järnskegge svarade å böndernas vägnar på konungens tal och sade, att bönderna nu som förut icke ville tillåta, att konungen kullkastade lagen för dem. »Vi vilja», sade han, »att du blotar såsom andra konungar ha gjort här före dig». Bönderna ledsagade hans tal med starka bifallsrop och sade, att de ville i allt låta det bliva så, som Skegge sade. Konungen svarade då, att han ville gå till templet och betrakta deras seder, när de blotade. Detta behagade bönderna väl, och båda partierna gingo bort till templet.

 

Kapitel 69
Tråndheim kristnas.

Konung Olav gick nu in i templet tillsamman med några av sina män och några av bönderna. När konungen kom till den plats, där gudabilderna voro uppställda, så satt där Thor, den mest hedrade av alla gudarna, prydd med guld och silver. Konung Olav lyfte en stavyxa1, som han hade i handen, och slog till Thor, så att han föll ned från altaret. Därpå sprungo konungens män fram och vräkte alla gudabilderna ned från deras fotställningar.

Medan konungen var inne i templet, blev Järnskegge dräpt utanför tempeldörren av konungens män. När konungen kom ut igen till sina män, förelade han bönderna två villkor: antingen skulle de alla antaga kristendomen eller också skulle de kämpa emot honom. Men efter Skegges död fanns icke längre någon ledare bland bönderna, som kunde höja baneret mot konung Olav, och därför valde man att foga sig efter konungen och åtlyda det som han befallde. Konung Olav lät då döpa alla, som voro närvarande, och tog gisslan av bönderna, att de skulle hålla sin kristna tro. Därefter lät konung Olav sina män fara omkring i alla fylkena i Tråndheim. Ingen vågade att tala emot kristendomen, och sålunda blev allt folket där i Tröndelagen döpt.

  1. En yxa med sådant skaft, att den på samma gång kunde brukas som stav vid färder utomhus.

Kapitel 70
En stad grundlägges.

Konung Olav for med sina män ut till Nidälvens mynning. Där lät han bygga hus på stranden av älven och bestämde, att där skulle vara en köpstad. Han gav männen tomter till att bygga sig hus på och lät uppföra en kungsgård ovanför Skipakrok1. Dit lät han om hösten föra alla förråd, som behövdes för vinteruppehållet, och slog sig ned där med ett talrikt följe.

Olav Tryggvessons historia - kapitel 71-80
Tillbaka till Olav Tryggvessons förstasida

  1. Skipakrok, »Skeppskroken», en liten vik på västsidan av Nidälven.