Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Olav Tryggvessons historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113

Kapitel 41
Sigvalde jarls flykt.

Jomsvikingarnas skepp voro störst och hade den högsta bordläggningen, men från båda sidor gick man mycket tappert till anfall. Vagn Åkesson lade så hårdt fram emot Sven Håkonssons skepp, att denne vek tillbaka och var nära att fly. Då styrde Erik jarl dit och fram i stridslinjen emot Vagn. Vagn vek tillbaka, så att skeppen kommo att ligga, såsom de hade legat förut. Erik vände nu tillbaka till sin flock, men då hade hans män börjat vika, och Bue hade kapat tågen som bundo skeppen samman1 och tänkte att förfölja de flyende. Då lade Erik jarl sig sida om sida med Bues skepp; det kom till ett häftigt handgemäng, och nu lade sig ytterligare två eller tre av Eriks skepp emot Bues ensamt. Då inträffade ett häftigt oväder med en så våldsam hagelskur, att ett hagelkorn vägde en öre2. Sigvalde högg av tågen och ville fly. Vagn Åkesson ropade till honom och bad, att han skulle stanna, men Sigvalde jarl aktade icke på vad han sade. Då kastade Vagn ett spjut efter honom och träffade den som satt vid rodret3. Sigvalde rodde bort med trettiofem skepp, men tjugofem lågo kvar.

Håkon jarl lade nu sitt skepp på den andra sidan om Bues, och för Bues män blev det då kort emellan huggen. Vigfus Vigaglumsson tog upp en spetsig ambolt, som låg på däcket och som någon förut hade begagnat för att nita fast parerplåten på sitt svärd. Vigfus var en mycket stark man; han tog ämbolten med båda händerna och slungade den så häftigt i huvudet på Åslak »holmskalle»4, att spetsen trängde in i hjärnan. Vapen hade icke förut bitit på Åslak, som hade huggit omkring sig åt båda sidor; han var fosterson till Bue och »stamboe»5. En annan av Bues män var Håvard den huggande; han var ofantligt stark och mycket tapper. Under denna kamp äntrade Eriks män Bues skepp och gingo akterut till »lyftingen»6 mot Bue. Thorsten »medellång» högg till Bue tvärs över näsan, så att nässkyddet på hans hjälm brast i sönder; det blev ett svårt sår. Men Bue högg Thorsten i sidan, så att han blev skuren tvärs av vid midjan. Därefter tog Bue upp två kistor fulla av guld och ropade högt: »Över bord, alla Bues män!» Bue kastade sig så över bord med kistorna, och många av hans män följde honom, men några föllo ombord på skeppet, ty det tjänade till intet att bedja om nåd. Bues skepp blev avröjt från stäv till stäv och sedan på samma sätt det ena skeppet efter det andra.

Därefter lade Erik jarl emot Vagns skepp; de gjorde ett tappert motstånd, men till slut blev deras skepp avröjt, och Vagn jämte trettio av hans män blevo tagna tillfånga och förda upp i land. Då gick Thorkel »lera» fram och sade: »Du lovade att dräpa mig, Vagn, men nu ser det mera ut till att jag skall dräpa dig». Vagn och hans män sutto alla på en timmerstock. Thorkel hade en stor yxa i handen; han högg till den som satt ytterst på stocken. Vagn och hans män voro bundna på det sättet, att ett rep var lagt om benen på dem alla, men deras händer voro fria. Då sade en av dem: »Jag har här ett spänne i handen, och jag skall sticka nålen i jorden, om jag känner något, sedan huvudet är av mig». Huvudet blev hugget av honom, och spännet föll ur handen på honom.

Där satt en vacker man med stort hår; han strök håret fram över huvudet, sträckte fram halsen och sade: »Bloda inte ner mitt hår!» En man tog håret i sin hand och höll det fast. Thorkel svängde yxan; men vikingen ryckte häftigt till med huvudet, och den som höll i håret släppte efter, yxan träffade honom på båda armarna och högg dem av, så att yxan föll ned och blev stående i marken. Då kom Erik jarl dit och frågade: »Vem är den vackre mannen?» »Sigurd kallar man mig», sade han, »och jag påstås vara Bues son; ännu äro icke alla jomsvikingarna döda». Erik sade: »Du måtte i sanning vara en son till Bue. Vill du ha nåd?» »Det beror på, vem som erbjuder den», svarade Sigurd. »Den erbjuder den, som har makt därtill, Erik jarl». »Då vill jag», sade han, och han blev nu löst från repet. Då sade Thorkel »lera»; »Om du vill giva alla dessa män fred, då skall likväl aldrig Vagn Åkesson komma härifrån med livet» Han sprang fram med lyftad yxa, men vikingen Skarde kastade sig omkull i repet och föll framför fötterna på Thorkel, och Thorkel föll raklång över honom. Då grep Vagn yxan, svängde den och högg Thorkel banehugg. Jarlen sade: »Vill du ha nåd?» »Det vill jag», svarade han, »om vi få alla». »Lös dem ur repet», sade jarlen, och så skedde det. Aderton voro dräpta, men tolv fingo nåd.


Erik jarl, Thorkel lera och Sven Buesson.

  1. Vid strid lades skeppen tätt intill varandra i linje och bundos samman för att ej förlora ordningen.>
  2. »Öre» är åttondedelen av en mark, som motsvarar ungefär ett halvt gammalt svenskt skålpund (ca 26 gram om marken väger 210 gram).
  3. Rodret på vikingatidens fartyg utgjordes av en bred åra, fäst på högra sidan i aktern av fartyget.
  4. Tillnamnet betyder: »skallen från Holm (dvs. från Bornholm)».
  5. Se Harald hårfagres historia kapitel 9 not 1.
  6. »Lyftingen» var ett över det övriga däcket höjt halvdäck i aktern av skeppet. Här hade befälhavaren sin plats.

Kapitel 42
Gissur från Valdres dräpes.

Håkon jarl satt jämte många andra män på en trädstam. Då klang en bågsträng på Bues skepp, och en pil kom flygande och träffade en länderman vid namn Gissur; han satt närmast jarlen och var mycket präktigt klädd.. Männen gingo då ut på skeppet och funno där Håvard den huggande; han låg på knä vid relingen, ty fötterna voro huggna av honom, och hade en båge i handen. När de kommo ut på skeppet, frågade Håvard: »Vem var det som föll från trädstammen?» De svarade, att han hette Gissur. »Då var lyckan mig icke så god, som jag hade önskat», sade han. »Olyckan var tillräckligt stor», sade de, »och icke skall du ställa till flera», och därmed dräpte de honom. Därefter undersöktes de fallna, och bytet bars samman till delning. »Tjugofem av jomsvikingarnas skepp hade blivit avröjda. Så säger Tind:

Korparnas mättare1 kraftigt
lät vapnens eggar gräva
sin väg i blodiga såren —
skarpa beto svärden.
Den sköldbetäckte krigarn
av vikingarnas långskepp
förödde fem och tjugo;
ej farolöst var det för hären2.

Därefter hemförlovade de denna här, och Håkon jarl for till Tråndheim. Han var mycket missnöjd med att Erik hade givit Vagn Åkesson fred. Det berättas, att Håkon jarl i denna strid skall ha offrat sin son Erling för att få seger, och att det var efter detta som ovädret kom och manfallet började bliva störst på jomsvikingarnas sida. Erik jarl for till Upplanden och vidare österut till sitt rike, och Vagn Åkesson följde med honom. Sedan gifte Erik Vagn med Thorkel »leras» dotter Ingeborg, gav honom ett godt långskepp med fullständig utrustning och skaffade honom även manskap; de skildes som de bästa vänner. Vagn for hem söderut till Danmark. Han blev sedan en namnkunnig man, och många stormän härstamma från honom.

  1. »Korparnas mättare» är krigaren, här Håkon jarl.
  2. Dvs. för Håkons egen här.

Kapitel 43
Harald grenskes död.

Harald grenske var konung på Vestfold, såsom förut är omtalat1. Han blev gift med Asta, dotter till Gudbrand »kula». En sommar, då Harald grenske for på härnadståg i österväg för att förvärva sig rikedomar, kom han till Svithiod. Då var Olav den svenske konung där; han var son till konung Erik segersäll och Sigrid, dotter till Skoglar-Toste2.

Sigrid var nu änka och ägde många och stora gårdar i Svithiod. När hon fick veta, att hennes fosterbroder Harald grenske hade stigit i land icke långt därifrån, sände hon bud till honom och bjöd honom till gäst. Han var icke sen att anträda färden och for dit med ett stort följe. Där var god välfägnad; konungen och drottningen sutto i högsätet och drucko med varandra om kvällen, och det skänktes flitigt i åt alla hans män. Om kvällen, då konungen gick till vila, fick han en säng med bonad av pell3 och bäddad med dyrbara sängkläder; i detta sovrum voro endast få män. Men när konungen hade klädt av sig och stigit i sängen, kom drottningen in till honom, skänkte själv i åt honom, uppmanade honom ivrigt att dricka och var mycket vänlig mot honom. Konungen var mycket drucken och hon likaså. Så småningom somnade han, och hon gick också till sängs. Sigrid var en mycket klok kvinna och hade förmågan att förutse många ting.

Om morgonen därefter fortsattes gästabudet, och det skänktes åter flitigt i. Det gick där, såsom det vanligen händer, när folk tagit för mycket till bästa, att de flesta dagen efter äro försiktiga med att dricka. Men drottningen var glad, och hon och Harald talade samman. Hon sade, att hon ansåg sina egendomar och det rike som hon hade i Svithiod icke mindre värda än hans konungadöme och ägor i Norge. Vid detta tal blev konungen förstämd och fann föga nöje i alltsamman; han gjorde sig i ordning och for därifrån vid dåligt lynne, men drottningen var mycket glad och ledsagade honom ut med stora skänker.

Om hösten for Harald tillbaka till Norge; han satt hemma över vintern och var tämligen dyster i hågen. Sommaren därefter drog han åter med sin flotta i österväg; han tog vägen till Svithiod och sände bud till drottning Sigrid, att han ville träffa henne. Hon red ned till honom, och de talades vid. Han väckte genast den saken på tal, om Sigrid ville gifta sig med honom. Hon svarade, att det var dåraktigt tal av honom, och att han var så väl gift, att det var ett fullgodt äktenskap för honom. Harald genmälte, att Asta var en god och duglig kvinna, »men icke är hon jämbördig med mig», sade han. Sigrid sade: »Det kan vara, att du är mera storättad än hon; men det skulle jag tro, att hon bär nu på bådas eder lycka»4. Föga flera ord växlade de, innan drottningen red bort.

Konung Harald var mycket sorgsen. Han gjorde sig i ordning att fara upp i landet för att ännu en gång uppsöka drottning Sigrid. Många av hans män avrådde honom därifrån, men han for likväl med ett stort följe och kom till drottningens gård. Samma kväll kom där en annan konung, som hette Vissavald5 och var från Gårdarike; han kom för att fria till henne. Det anvisades platser åt konungarna och alla deras män i en stor och gammal stuga; gammal var också hela dess inredning, men öl saknades icke, och det var så starkt, att alla blevo döddruckna och både de inre och de yttre vakterna somnade Om natten lät drottning Sigrid överfalla dem med eld och vapen. Stugan brann ned och de som voro därinne blevo innebrända, men de som lyckades komma ut blevo dräpta. Sigrid sade, att så skulle hon vänja småkonungarna av med att komma från andra länder och fria till henne. Efter denna händelse fick hon namnet Sigrid storråda.

  1. Se ovan kapitel 15.
  2. Jfr Harald gråfälls historia kapitel 11.
  3. Pell var i forntiden namnet på ett slags dyrbart tyg.
  4. Åsta var vid denna tid havande med hennes och Haralds son, den blivande konung Olav den helige. Jfr kapitel 44 nedan.
  5. Ryska Wsewolod.

Kapitel 44
Konung Olavs födelse.

Detta hände vintern efter det jomsvikingaslaget i Hjorungavåg hade stått. Då Harald gick i land, hade Hrane stannat kvar vid skeppen som anförare för de män som lämnats kvar. Då de fingo veta, att Harald blivit tagen av daga, foro de därifrån så skyndsamt som möjligt, vände tillbaka till Norge och omtalade dessa händelser. Hrane uppsökte Åsta, underrättade henne om vad som hade händt på deras färd och omtalade också, i vilket ärende Harald hade farit till Sigrid storråda. Så snart Åsta hade fått dessa underrättelser, for hon genast till sin fader på Upplanden. Han tog vänligt emot henne; men båda voro de mycket uppbragta över Haralds förehavanden i Svithiod och över att Harald hade haft i sinnet att övergiva henne. Åsta Gudbrandsdotter födde på sommaren en son; denne gosse fick, då han vattenöstes, namnet Olav. Hrane vattenöste honom. Gossen blev till en början uppfostrad där hos Gudbrand och sin moder Åsta.

 

Kapitel 45
Om Håkon jarl.

Håkon jarl härskade i Norge överallt längs havet och hade styrelsen över sexton fylken. Men sedan Harald den hårfagre hade bestämt, att det skulle vara en jarl i varje fylke1, blev denna ordning länge bestående. Håkon jarl hade sexton jarlar under sig. Så heter det i »Vellekla»2:

Var hör man väl i världen,
att någon odalbonde3
styr sexton jarlars riken?
Den saken är tänkvärd i sanning.
Den givmilde furstens bragder
i svärdens lek på havet4
bäres på ryktets vingar
till alla jordens kanter.

Så länge Håkon jarl härskade i Norge, var det god årsväxt i landet och god fred bland bönderna. Jarlen var älskad av bönderna under längsta tiden av sin levnad. Men då han blev äldre, hände det ofta, att han var osedlig i umgänget med kvinnor; det gick så långt, att jarlen lät taga mäktiga mäns döttrar och föra dem hem till sig, låg hos dem en vecka eller två och sedan sände dem hem. Härigenom ådrog han sig mycken ovilja bland kvinnornas fränder, och bönderna började knorra, såsom trönderna bruka, när det är något som är dem emot.

  1. Jämför Harald hårfagres historia kapitel 6.
  2. Se Harald gråfälls historia kapitel 6 not 5.
  3. Håkon jarl, som ej var konung, betecknas här för motsättningens skull som blott en odalbonde.
  4. Detta syftar särskilt på jomsvikingaslaget.

Kapitel 46
Thore »klakkas» färd.

Håkon jarl fick höra ett rykte, att det fanns en man västanför havet, som kallade sig Åle1 och som man där höll för att vara en konung. Jarlen misstänkte på grund av någras berättelser, att det kunde vara någon av den norska konungaätten. Det förtäljdes honom, att Åle sade sig härstamma från Gårdarike, men jarlen hade hört, att Tryggve Olavsson hade haft en son, som hade farit österut till Gårdarike och där blivit uppfostrad hos konung Valdemar, och att denne hette Olav. Jarlen hade också förhört sig mycket om denne man och misstänkte, att han var densamme som nu kommit dit ut till västerlanden.

Det var en man som hette Thore »klakka»2, en god vän till Håkon jarl; han låg långa tider på vikingafärder, men stundom var han på handelsresor, och han kände till förhållandena vida omkring. Denne man sände Håkon jarl västerut över havet; han bad honom göra en handelsresa till Dublin, såsom många på den tiden brukade, och efterspana, vad denne Åle var för en man. Men om han med säkerhet finge veta, att det var Olav Tryggvesson eller någon annan av den norska konungaätten, skulle han med svek bringa honom om livet, om han kunde.

  1. Åle är samma namn som det tidigare använda Ole (kapitel 31 f.).
  2. Tillnamnet är av oviss betydelse.

Kapitel 47
Olav Tryggvesson kommer till Norge.

Thore for västerut till Dublin på Irland och fick veta, att Åle var där; han uppehöll sig hos sin svåger Olav »kvaran»1. Thore lyckades ställa det så, att han fick tala med Åle; Thore var en vältalig man. När de hade talat mycket länge, började Åle att fråga om Norge, först om konungarna i Upplanden, vilka av dem som nu voro i livet och vilka riken de hade; vidare frågade han efter Håkon jarl, hur han var omtyckt i landet. Thore svarade: »Jarlen är en så mäktig man, att ingen vågar säga annat än det han vill, men orsaken därtill är den, att det nu icke finnes någon annan att taga sin tillflykt till. Men för att säga dig sanningen, så känner jag sinnelaget hos många framstående män och likaså hos allmogen och vet, att de skulle ivrigt önska och med största glädje se, att någon konung av Harald den hårfagres ätt komme till Norge. Vi se emellertid nu ingen utsikt därtill och detta mest därför, att det har visat sig, att det icke lönar sig att kämpa emot Håkon jarl.

När de flera gånger hade talat om detta, yppade Olav sitt verkliga namn och sin härstamning för Thore och sporde honom till råds, om han trodde, att bönderna skulle vilja taga honom till konung, om han begåve sig hem till Norge. Thore uppmanade honom ivrigt till att fara och prisade mycket honom och hans duglighet. Olav började då häftigt längta att få fara till sitt arvrike. Han seglade österut med fem skepp och kom först till Suderöarna. Thore följde honom på färden. Därefter seglade han till Orknöarna. Jarlen Sigurd Hlodvesson låg vid detta tillfälle i Åsmundarvåg på Ragnvaldsö2 med ett långskepp och ämnade just fara över till Katanes3. Olav kom seglande med sitt folk västerifrån till öarna och lade i hamn där, ty Pettlandsfjorden4 var icke farbar. Då konungen fick veta, att jarlen låg där, lät han kalla honom till sig för att tala med honom. Men när jarlen kom för att tala med konungen, hade de icke talat samman länge, förrän konungen befallde jarlen och hela hans folk att låta döpa sig, i annat fall skulle han dö genast på stället; konungen hotade att fara med eld och brand över öarna och ödelägga landet, om folket icke lät kristna sig. I det läge som jarlen nu befann sig valde han att taga dopet; han blev då döpt och allt det folk som var med honom. Sedan svor jarlen konungen trohetsed och blev hans man; han lämnade honom såsom gisslan sin son, som hette Hvelp5 eller Hunde, och honom förde Olav med sig till Norge.

Därefter seglade Olav österut ut på havet och kom från havet in till ön Moster. Där satte han först foten i land i Norge och lät där läsa en mässa i ett tält. Senare byggdes på detta ställe en kyrka.

Thore »klakka» sade till konungen, att det enda rådliga var att icke yppa, vem han var, och icke låta minsta underrättelse gå sig i förväg, utan fara så raskt han kunde mot jarlen och överrumpla honom. Konung Olav gjorde så; han for norrut natt och dag, allt efter som det gavs vind, och lät icke folket i landet få reda på, vem som seglade där. När han kom norrut till Agdanes6, fick han höra, att Håkon jarl var där inne i fjorden, och att han var oenig med bönderna. Men när Thore hörde detta, var det något helt annat än han hade väntat, ty efter jomsvikingaslaget voro alla män i Norge mycket vänligt stämda mot Håkon jarl för den segers skull, som han hade vunnit och varigenom han hade frälsat hela landet från ofred. Men nu hände det sig så illa, att en stor hövding hade kommit i landet, just då bönderna lågo i delo med jarlen.

  1. Jämför ovan kapitel 32.
  2. Ragnvaldsö är den nuvarande South-Ronaldsey. Åsmundarvåg (nu Osmondwall) är emellertid icke beläget på denna ö, utan på Håö (nu Hoy).
  3. Katanes, nu Caithness, den nordostliga spetsen av Skottland.
  4. Pettlandsfjorden, nu Pentlandfirth, är sundet mellan Caithness och Orknöarna.
  5. Hvelp betyder valp.
  6. Vid inloppet till Trondhjemsfjorden.

Kapitel 48
Håkon jarls flykt.

Håkon jarl var på gästning på Medalhus i Gaulardalen, men hans skepp lågo ute vid Viggja. Orm »lyrgja»1 hette en man, en mäktig bonde, som bodde på Bynes. Han var gift med en kvinna vid namn Gudrun, dotter till Bergthor från Lundar; hon var en mycket vacker kvinna och kallades Lundasol2. Jarlen sände sina trälar till Orm med det uppdraget att föra Orms hustru Gudrun till jarlen. Trälarna framförde sitt ärende. Orm bad dem vänta till aftonvarden, men innan trälarna hade ätit, hade där till Orm från bygden kommit många män, som han hade sändt bud efter. Orm förklarade nu, att Gudrun på inga villkor skulle få fara med trälarna. Gudrun bad trälarna säga jarlen, att hon icke skulle komma till honom, med mindre han sände Thora från Rimul efter henne; denna var en mäktig husfru och en av jarlens frillor. Trälarna svarade, att de nog skulle komma igen, och att bonden och hans hustru inom kort skulle få ångra detta; de utforo i häftiga hotelser och foro sedan därifrån.

Orm sände nu ut budkavle åt alla håll i bygden och lät den uppmaningen följa med budkavlen, att alla skulle fara väpnade emot Håkon jarl och dräpa honom. Han sände också bud till Halldor på Skerdingsstedja, och denne lät genast budkavle utgå. Någon tid förut hade jarlen bortfört hustrun till en man, som hette Brynjolv; denna gärning hade väckt mycken ovilja, och det var redan då nära, att en här hade samlat sig emot honom. Vid budkavlens maning bröt nu en stor skara bönder upp och drog emot Medalhus. Jarlen fick nys därom och for med sitt folk från gården till en djup dal, som sedan dess bär namnet Jarlsdalen, och gömde sig där.

Dagen därpå hade jarlen kunskapare ute för att följa bondehärens rörelser. Bönderna besatte alla vägar och trodde snarast, att jarlen hade farit till sina skepp, men befälet över dessa hade då hans son Erlend, en mycket lovande ung man. Då natten kom, sände jarlen sina män ifrån sig och bad dem fara skogsvägarna ut till Orkadalen. »Ingen skall göra eder något ondt», sade han, »om jag icke är i närheten. Sänden bud till Erlend, att han far ut längs fjorden, så träffas vi på Möre. Jag skall nog kunna gömma mig för bönderna.

Därefter bröt jarlen upp tillsamman med en av sina trälar vid namn Kark3. Det låg is på Gaulälven; jarlen sänkte där sin häst och lämnade sin kappa efter sig på platsen. Därefter gömde de sig i en klipphåla, som sedan dess kallas Jarlshålan. Där föllo de båda i sömn. Kark vaknade om en stund och sade, att han hade haft en dröm: en svart man med styggt utseende hade gått förbi hålan, och Kark hade trott, att han skulle gå in, men mannen hade endast sagt honom, att Ulle var död. »Då har Erlend troligen blivit dräpt», sade jarlen. Thormod »kark» somnade igen och jämrade sig i sömnen; och när han vaknade, sade han, att han åter hade haft en dröm: han såg samme man komma tillbaka, och denne bad honom nu säga jarlen, att alla sund voro stängda. Kark omtalade drömmen för jarlen, och denne anade, att detta måtte varsla om att han icke hade långt kvar att leva.

Håkon stod nu upp, och de gingo till gården Rimul. Jarlen sände Kark till Thora och bad henne komma till sig i hemlighet; hon gjorde så och tog vänligt emot jarlen. Jarlen bad, att hon skulle hålla honom dold några dygn, till dess bönderna åter gingo var och en till sitt. »Här kommer man att leta efter dig i min gård», sade hon, »både ute och inne, ty många äro de som veta, att jag gärna vill hjälpa dig så mycket jag förmår. Det finnes bara ett enda ställe i min gård, där jag icke skulle komma på den tanken att söka efter en sådan man: det är en svinstia». De gingo dit och jarlen sade: »Här skola vi nu inrätta oss, nu gäller det först och främst att rädda livet». Trälen grävde en stor grop och bar bort jorden; sedan täckte han över hålan med trästockar. Thora omtalade för jarlen, att Olav Tryggvesson hade kommit in i fjorden och hade dräpt hans son Erlend. Därefter steg jarlen ned i gropen tillsamman med Kark, och Thora täckte den med trästockarna, sopade jord och spillning över det hela och drev svinen däröver. Svinstian var inredd invid en stor sten.

  1. Tillnamn av oviss betydelse; möjligen: »den lurvige».
  2. Dvs. solen på Lundar.
  3. Kark är, såsom framgår av det följande, egentligen trälens tillnamn; dess betydelse är oviss.

Kapitel 49
Erlends död.

Olav Tryggvesson styrde in i fjorden med fem långskepp. Där rodde Håkon Jarls son Erlend emot honom med tre skepp; men då skeppen närmade sig varandra, anade Erlend och hans män, att där var strid att vänta, och vände sig mot land. När Olav såg långskeppen ro emot sig ut efter fjorden, trodde han, att det var Håkon jarl som for där, och befallde sina män att ro efter dem av alla krafter. Erlend och hans män hade kommit nästan ända in till land, då de rodde på grund; de sprungo genast över bord och sökte uppnå stranden. Då kommo Olavs skepp fram. Olav fick se en ovanligt vacker man som simmade där; han grep roderstången och kastade den efter mannen, och slaget träffade jarlens son Erlend i huvudet, så att huvudskålen spräcktes och hjärnan blottades. Där miste då Erlend sitt liv. Olav och hans följeslagare dräpte där många män, men några räddade sig genom flykten, och några togo de tillfånga och gåvo nåd och utfrågade. Olav fick då veta, att bönderna hade fördrivit Håkon jarl, att han befann sig på flykt för dem, och att hela hans här var skingrad.

Därefter kommo bönderna och uppsökte Olav, och där blev stor glädje på ömse sidor, och de slöto genast förbund med varandra. Bönderna togo honom till konung över sig, och de fattade alla gemensamt det beslutet att söka efter Håkon jarl, De drogo upp i Gaulardalen, och det tycktes dem sannolikast, att jarlen uppehöll sig på Rimul, om han var på någon av gårdarna, eftersom Thora var hans käraste vän där i dalen. De foro dit och letade efter jarlen ute och inne, men funno honom icke. Då höll Olav husting1 ute på gården; han stod på den stora stenen som låg vid svinstian. Olav talade och sade bland annat, att han skulle med både pänningar och hedersbetygelser löna den man, som bleve Håkon jarl till skada. Detta tal hörde jarlen och Kark. De hade ljus hos sig. Jarlen sade: »Varför är du så blek, men stundom svart som jorden? Du vill väl inte svika mig?» »Ingalunda», sade Kark. »Vi blevo födda samma natt», sade jarlen, »kort torde det också bliva mellan min dödsstund och din».

När det kvällades, for konung Olav bort. Då natten kom, höll jarlen sig vaken, men Kark föll i sömn och jämrade sig i sömnen. Jarlen väckte honom och frågade, vad han hade drömt. Han svarade: »Jag var nyss på Hlader, och Olav Tryggvesson lade en guldring om halsen på mig». Jarlen svarade: »Det betyder, att Olav skall låta lägga en blodröd ring om din hals, om du träffar honom. Tag dig till vara därför, men av mig skall du röna endast godt såsom förr, så svik mig icke!» Sedan höllo de sig vakna båda, såsom om den ene vakade över den andre. Vid daggryningen somnade dock jarlen och blev snart orolig i sömnen, och denna oro ökades så, att jarlen drog hälarna och nacken in under sig, som om han ville resa sig upp, och jämrade sig högt och fasansfullt. Kark blev rädd och förfärad, grep en stor kniv ur sitt bälte och genomborrade därmed jarlens strupe. Det blev Håkon Jarls bane. Därefter skar Kark huvudet av jarlen, sprang därifrån och kom dagen därpå till Hlader och överlämnade jarlens huvud åt konung Olav; han omtalade också allt vad som händt under hans och Håkons färder, såsom nu är skrivet, Därpå lät konung Olav leda honom bort och hugga huvudet av honom.

  1. Husting kallades en rådplägning (ett »ting») som en furste höll med sina män (sin hird eller sitt husfolk).

Kapitel 50
Håkon jarls huvud stenas.

Konung Olav och en mängd bönder med honom foro ut till Nidarholm och hade med sig Håkon Jarls och Karks huvud. På denna holme plägade man dräpa tjuvar och illgärningsmän. Där stod en galge, och dit lät Olav bära Håkon Jarls och Karks huvud. Hela skaran gick därpå fram och ropade högt och kastade stenar på dem och sade, att där skulle nidingen ha sällskap med andra nidingar. Sedan sände de folk upp i Gaulardalen, togo där bålen och släpade den bort och brände den.

Den fiendskap, som trönderna hyste mot Håkon jarl, växte nu till sådan styrka, att ingen kallade honom för annat än den onde jarlen, och detta namn behöll han lång tid därefter. Men det kan med sanning sägas om Håkon jarl, att han hade många egenskaper som gjorde honom skickad till hövding: hög börd, klokhet och skicklighet i att bruka sin makt, tapperhet i strid och därtill lycka till att vinna seger och dräpa sina fiender. Så säger Thorleiv Raudfeldsson1:

Håkon! Jag vet, att ingen
jarl under himlens fäste
i storhet med dig kan tävla;
ditt rykte har vuxit i striden.
Nio furstar du offrat
åt Oden — korpen sig gladde —,
därför mäktig du härskar
i Norges vida rike.

Håkon jarl var en mycket givmild man. Det var en stor olycka för en slik hövding, att han skulle få en sådan död. Men att detta skedde, därtill var orsaken förnämligast den, att nu var den tid kommen, då avgudadyrkan och avgudadyrkarna skulle fördömas och den heliga tron och rätta seder träda i deras ställe.

Olav Tryggvessons historia - kapitel 51-60
Tillbaka till Olav Tryggvessons förstasida

  1. Thorleiv Raudfeldsson med tillnamnet »jarlsskald» levde i senare hälften av 900-talet. Han besökte flera gånger Norge och slöt sig därunder till en början till Håkon jarl, till vilken han emellertid senare kom i fientligt förhållande, så att han efter hemkomsten till Island blev dräpt av en av denne legd lönnmördare. Av Thorleivs dikter äro bevarade endast obetydliga rester dels av en hyllningsdikt till Håkon (här anförd), dels av en nidvisa om samme man, »Jarlsnid» eller »Håkonsvisor».