Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Olav Tryggvessons historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113

Kapitel 71
Konung Olavs giftermål.

Konung Olav höll en sammankomst med Järnskegges släktingar och erbjöd dem böter; där voro många framstående män till att svara konungen denna sak. Järnskegge hade en dotter, som hette Gudrun. Till slut förliktes de på det villkoret, att konung Olav skulle taga Gudrun till äkta. När bröllopstiden kom, gingo de i säng tillsammans, konung Olav och Gudrun. Den första natten de lågo tillsammans, drog hon, så snart konungen hade somnat fram en kniv, och ville stöta den i honom. När konungen märkte det, tog han kniven ifrån henne, steg upp ur sängen och gick till sina män för att omtala, vad som hade händt. Gudrun och alla de män, som hade följt henne dit, klädde då också på sig och foro sin väg därifrån, och Gudrun kom sedan aldrig mer i samma säng som konung Olav.

 

Kapitel 72
Tranan bygges.

Samma höst lät konung Olav bygga ett stort långskepp ute på grusbankarna vid Nidälven; det var en snäcka1. Han använde därtill många hantverkare. Då skeppet i början av vintern var färdigt, hade det trettio rum2; det hade höga stävar, men var icke stort i förhållande därtill. Detta skepp gav konungen namnet Tranan. Efter Järnskegges dråp fördes hans lik ut på Yrjar, och han ligger begraven i Skegge-högen på Austrått3.

  1. Snäckan var ett långt och smalt krigsskepp med högt uppstående stävar.
  2. Med »rum» menas avståndet mellan varje par av de skeppet sammanhållande »tvärbanden» eller tvärbjälkarna. Då i varje rum två roddbänkar — en vid varje sida av fartyget — voro placerade, hade varje skepp lika stort antal årpar som rum. Tranan med sina trettio rum framdrevs sålunda av trettio par åror.
  3. Vid denna gård, nu Østraat, på Ørlandet vid inloppet till Trondhjemsfjorden, trodde man sig ännu för ett århundrade sedan kunna utpeka Skegges hög.

Kapitel 73
Thangbrand far till Island.

Då konung Olav Tryggvesson hade varit konung i Norge i två år, uppehöll sig hos honom en saxisk präst, som hette Thangbrand. Han var en våldsam man och en stor slagskämpe, men tillika en god klerk och en rask man. På grund av hans våldsamma lynne ville konungen icke ha honom hos sig, utan gav honom det uppdraget, att han skulle fara till Island och kristna landet där. Han fick ett handelsskepp, och om hans färd är att förtälja, att han kom i land på Island i Östfjordarna, i den södra Alptafjorden, och stannade där över vintern hos Hall på Sida. Thangbrand förkunnade kristendomen på Island, och genom hans tal bevektes Hall och alla hans tjänare och många andra hövdingar till att låta döpa sig, men de voro dock långt flera, som talade emot. Thorvald den sjuklige och skalden Vetrlide diktade en spevisa om Thangbrand, men han dräpte dem båda. Thangbrand stannade två år på Island och blev tre mäns baneman, innan han lämnade landet.

Kapitel 74
Om Hauk och Sigurd.

Sigurd hette en man, en annan Hauk; de voro från Hålogaland och vistades mycket på handelsfärder. De hade en sommar farit västerut till England. Då de kommo tillbaka till Norge, seglade de norrut längs kusten, men på Nordmöre stötte de på konung Olavs män. Då man underrättade konungen, att där hade kommit några män från Hålogaland och att de voro hedningar, lät konungen kalla skeppsförarna till sig. Han sporde dem, om de ville låta döpa sig, men de svarade nej därtill. Konungen talade för dem på många sätt, men det hjälpte icke; han hotade dem med död eller lemlästning, men de ville ändå icke giva efter. Då lät han sätta dem i järn och förde dem med sig någon tid fängslade. Konungen talade ofta med dem, men det hjälpte icke, och en natt rymde de, utan att någon hörde något av dem eller visste, på vad sätt de kommo undan. På hösten kommo de fram till Hårek på Thjotta längre norrut; han tog väl emot dem, och de stannade hos honom vintern över i god välfägnad.

 

Kapitel 75
Om Hårek på Thjotta.

En dag på våren, då det var vackert väder, hände det sig, att Hårek var hemma på gården tillsammans med några få män, och tiden syntes honom lång. Sigurd frågade honom, om han ville, att de skulle ro ut en stund för att fördriva tiden. Hårek tyckte, att det var ett godt förslag. De gingo ned till stranden och drogo fram en sexåring1, och Sigurd hämtade från sjöboden segel och annan utrustning som tillhörde skeppet, eftersom de ofta brukade ha segel med, när de foro ut till tidsfördriv. Hårek gick ut på skeppet och lade rodret till rätta. Sigurd och hans broder voro fullt beväpnade, såsom de ständigt plägade vara hemma hos bonden. De voro båda mycket starka män. Innan de gingo ombord på skeppet, kastade de några smöraskar och en kasse med bröd ned i båten och buro emellan sig en stor bytta med öl ombord. Därefter rodde de från land, och när de hade kommit ett litet stycke från ön, hissade bröderna seglet; Hårek styrde. Det gick med god fart bort från ön.

Bröderna gingo akterut till den plats där Hårek satt, och Sigurd sade till bonden Hårek: »Nu skall du här välja emellan dessa villkor: det första är att låta oss bröder råda för varthän färden skall ställas, det andra är att låta oss binda dig, det tredje är att vi dräpa dig». Hårek förstod nu, i vilken belägenhet han var kommen. Han kunde icke med utsikt till framgång upptaga kampen med mer än den ene av bröderna, om de voro lika rustade, och han valde därför det som syntes honom någorlunda bäst, nämligen att låta dem råda för färden. Han lovade dem detta med ed och gav sitt ord därpå. Därefter satte Sigurd sig vid rodret och styrde söderut längs kusten; bröderna togo sig noga i akt för att möta någon, och de fingo mycket god vind. De fortsatte färden, till dess de kommo söderut till Tråndheim och in till Nidaros, där de träffade konung Olav.

Konung Olav lät kalla Hårek till ett samtal med sig och bjöd honom att låta döpa sig, men Hårek vägrade. Om detta talade konungen och Hårek många dagar, stundom i många mäns närvaro, stundom i enrum, men kunde icke bliva eniga. Till sist sade konungen till Hårek: »Nu skall du fara hem, och jag skall icke göra dig något ondt nu tills vidare. Detta dels för den nära släktskaps skull som råder mellan oss, dels därför, att du eljest skulle kunna säga, att jag med svek har fått dig i min makt. Men det må du veta med sanning, att jag i sommar tänker komma dit norrut och besöka eder Hålogalandsbor. Då skolen I få se, om jag förstår att straffa dem, som vägra att bliva kristna». Hårek sade sig vara mycket nöjd med att komma bort därifrån så fort som möjligt. Konung Olav gav Hårek en god skuta, som roddes av tio eller tolv män på var sida2, och lät utrusta skeppet på bästa sätt med alla förnödenheter. Han gav honom därjämte trettio män med på färden, alla raska och väl rustade karlar.

  1. En båt med sex åror.
  2. Dvs. så stor, att den var försedd med tio eller tolv roddarbänkar på varje sida och således roddes med tio eller tolv par äror.

Kapitel 76
Eyvind »kindrevas» död.

Hårek från Thjotta for genast bort från staden, så snart han kunde, men Hauk och Sigurd stannade hos konungen och läto båda döpa sig. Hårek fortsatte sin resa, till dess han kom hem till Thjotta. Han sände bud till sin vän Eyvind »kindreva» och lät säga honom, att Hårek från Thjotta hade träffat konung Olav och hade icke låtit tvinga sig till att antaga kristendomen. Han lät också säga honom, att konung Olav ämnade på sommaren draga emot dem med en här, och att de då måste vara mycket försiktiga. Slutligen bad han, att Eyvind skulle komma till honom så snart som möjligt.

När detta budskap kom till Eyvind, förstod han, att det var nödvändigt att finna på något råd, så att konungen icke skulle få dem i sitt våld. Han for så skyndsamt han kunde med en lätt skuta och få mäns besättning. När han kom till Thjotta, tog Hårek väl emot honom, och de gingo genast i samtal bort på den andra sidan av gården. Men då de hade talat med varandra en kort stund, kommo konung Olavs män, som hade följt efter Hårek norrut, dit, grepo Eyvind och förde honom med sig till sitt skepp och foro sedan bort med honom. De stannade icke på sin färd, förrän de kommo till Tråndheim och träffade konung Olav i Nidaros.

Eyvind fördes inför konung Olav för att tala med honom. Konungen befallde honom att taga dopet såsom andra män. Eyvind vägrade. Konungen bad honom med vänliga ord att antaga kristendomen, och både han och biskopen gåvo honom många goda skäl därför, men Eyvind vägrade ihärdigt. Konungen bjöd honom gåvor och stora intäkter, men Eyvind avböjde allt detta. Till sist hotade konungen honom med lemlästning eller död, men Eyvind lät ändock icke rubba sig. Då lät konungen bära in ett bäcken fyllt med glöder och sätta det på magen på Eyvind, och snart brast buken sönder. Då sade Eyvind: »Tag bort bäckenet, jag vill säga några ord, innan jag dör». Man gjorde så. Konungen frågade: »Vill du nu tro på Kristus, Eyvind?» »Nej», svarade han, »jag kan icke taga dopet; jag är en ande, som finnarna genom sin trolldom tvungit in i en människohamn, ty min fader och moder kunde icke på annat sätt få barn». Därpå dog Eyvind; han hade varit den trollkunnigaste man.

 

Kapitel 77
Hålogaland kristnas.

Våren därefter lät konung Olav utrusta skepp och folk. Han hade ett talrikt och präktigt manskap; själv styrde han Tranan. När han var färdig, seglade han med sin här ut längs fjorden och därefter norrut förbi Byrda1 och vidare norrut till Hålogaland. Överallt där han lade i land, höll han ting och bjöd allt folket att låta döpa sig och antaga den rätta tron. Ingen vågade tala emot, och allt landet blev kristnat, där han drog fram. Konung Olav tog gästning hos Hårek på Thjotta, och denne och alla hans män blevo nu döpta. Vid avskedet gav Hårek konungen stora gåvor, blev hans man och fick av honom ländermans värdighet och inkomster2.

  1. Se kapitel 18 not 1.
  2. Jfr Harald hårfagres historia kapitel 6 not 2. Ländermännen hade vissa inkomster av de kungliga jordagodsen, men skulle i gengäld i krigstid utrusta ett visst antal män för hären.

Kapitel 78
Thore hjorts fall.

Raud den starke hette en bonde, som bodde på Godöarna i den fjord som kallas Salpte1. Raud var en mycket rik man och hade många huskarlar; han var en mäktig man, och honom följde en stor mängd finnar, så snart han behövde deras hjälp. Raud var en ivrig blotman och mycket trollkunnig. Han var en god vän till den förut omtalade Thore hjort2; båda voro stora hövdingar.

Då de sporde, att konung Olav kom seglande med en flotta söderifrån över Hålogaland, samlade de en här och uppbådade skepp; de fingo mycket folk. Raud hade en stor drake med förgyllda huvud; detta skepp hade trettio rum3 och var stort i förhållande därtill. Thore hjort hade också ett stort skepp. De styrde med sin här söderut emot konung Olav, och då de träffades, lade de till strid mot honom. Det blev ett stort slag; manfallet blev snart stort i hålögernas här, deras skepp blevo avröjda, och därpå grepos de av fruktan och förskräckelse. Raud rodde med sin drake ut på havet och lät hissa seglet. Raud hade alltid god vind, vart han än ville segla; ödet kom sig av hans trollkunnighet.

Om Rauds färd är i korthet att berätta, att han seglade hem till Godöarna. Thore hjort flydde in till land, och han och hans män gingo där av skeppen, men konung Olav och hans folk följde dem, sprungo också ur sina skepp, förföljde och dräpte dem. Konungen var den främste såsom alltid, då något sådant skulle uträttas. Han fick se, var Thore hjort sprang; denne var mycket snabb. Konungen sprang efter honom, och hans hund Vige följde honom. Då sade konungen: »Vige, tag hjorten!» Vige sprang efter Thore och rusade genast på honom. Thore stannade. Då kastade konungen ett spjut mot Thore; denne högg med sitt svärd efter hunden och gav honom ett stort sår, men i samma ögonblick trängde konungens spjut in under armen på honom, så att det stod ut på den andra sidan. Där miste Thore sitt liv, men Vige bars sårad till skeppen. Konung Olav gav nåd åt alla de män, som bådo därom och som ville antaga kristendomen.

  1. Nuvarande Saltenfjorden.
  2. Jfr ovan kapitel 40 och 59.
  3. Jfr kapitel 72 not 2.

Kapitel 79
Konung Olavs färd till Godöarna.

Konung Olav for med sin här norrut längs kusten och kristnade allt folket, där han drog fram. När han kom norrut till Salptefjorden, ämnade han fara in i fjorden och uppsöka Raud, men oväder och stark storm låg på inifrån längs fjorden. Konungen låg där nära en vecka, och samma stormväder rådde fortfarande inne i fjorden, men utanför var det frisk medvind till att segla norrut längs kusten. Konungen seglade då norrut ända till Omd1, och allt folket där underkastade sig kristendomen. Därefter vände konungen tillbaka söderut. När han kom till Salpte, låg storm och rykande sjö på inifrån längs fjorden. Konungen låg där några dygn, men vädret var alltjämt detsamma. Då talade konungen med biskop Sigurd och frågade honom, om han kunde giva något råd i denna sak. Biskopen svarade, att han ville pröva, om Gud ville skänka honom sin hjälp till att segra över denna djävulskap.

  1. Nu Hindön, på gränsen mellan Tromsö och Nordlandenes amt.

Kapitel 80
Om biskop Sigurd.

Biskop Sigurd klädde sig nu i full mässkrud och gick fram i stäven på konungens skepp, lät tända vaxljus och bära fram rökelse, satte upp ett krucifix i stäven, läste evangeliet och många andra böner och stänkte vigvatten överallt på skeppet. Därefter bad han, att man skulle taga ned tälten1 och ro in i fjorden. Konungen lät ropa till de andra skeppen, att de skulle alla ro efter honom. Då man började ro på Tranan, gick hon in i fjorden; de som rodde kände icke någon vind emot sig, och i kölvattnet var det vindstilla, men havsskummet stod så tätt på båda sidor, att man icke kunde se fjällen däröver. Så rodde det ena skeppet bakefter det andra fram där i vindstillan; de färdades på det sättet hela dagen och natten därefter och kommo en stund före dagningen till Godöarna.

När de kommo fram till Rauds gård, låg hans stora drake där och flöt invid land. Konung Olav gick genast upp till gården med sina män och angrep det loft där Raud sov2; de bröto upp dörren och trängde dit in. Raud blev gripen och bunden, och av de andra män som voro där inne blevo några dräpta, andra tagna till fånga. Därefter gingo konungens män till den skåle3, där Rauds huskarlar sovo; några av dem blevo dräpta, några bundna, andra slagna. Konungen lät föra Raud inför sig och befallde honom att låta döpa sig. »Jag skall då icke taga ifrån dig din egendom», sade konungen, »utan i stället vara din vän, om du gör dig det värdig». Raud ropade högt emot detta, sade att han aldrig skulle tro på Kristus, och utfor i svåra hädelser. Konungen blev mycket vred och förklarade, att Raud skulle lida den svåraste död. Därefter lät konungen gripa honom, binda honom med ryggen mot en stång och sätta en kavle mellan hans tänder för att på det sättet spärra upp munnen på honom. Därpå lät han taga en orm och hålla den framför munnen på honom, men ormen ville icke krypa in i munnen, utan slingrade sig undan, ty Raud blåste emot honom4. Då lät konungen taga den ihåliga stjälken av en kvanne5 och sticka i munnen på Raud, men somliga säga, att han lät taga sin lur och sätta i munnen på honom, släppte in ormen däri och stack in en glödande järnstång efter den; ormen slingrade sig då in i munnen på Raud och sedan ned i halsen och åt sig ut genom sidan. Där miste Raud sitt liv.

Konung Olav tog där en mängd gods i guld och silver och annat lösöre, vapen och många slags dyrbarheter. Men alla de män som hade följt Raud lät konungen döpa; de som vägrade blevo dräpta eller pinade. Konung Olav tog den drake, som Raud hade ägt, och styrde den själv. Det var ett mycket större och vackrare skepp än Tranan; framtill hade det ett drakhuvud och baktill en krok som stod ut som en stjärt, och båda »nackarna»6 och hela stäven voro förgyllda. Det skeppet gav konungen namnet Ormen, ty då seglet var hissat, föreställde det en drakes vingar. Detta skepp var det vackraste i hela Norge.

De öar som Raud bebodde heta Gylling och Häring, men båda tillsamman kallas de Godöarna och Godöströmmen är sundet norr därom, mellan dem och fastlandet.

Konung Olav kristnade hela fjorden och for sedan sin väg söderut längs kusten, och på den färden hände mycket, som finnes omtalat, i det att troll och onda vättar gåvo sig i kast med hans män och stundom med honom själv. Men vi vilja hellre skriva om, huru det gick till, då konung Olav kristnade Norge eller andra länder, där han införde kristendomen.

Konung Olav kom samma höst med sin här till Tråndheim, styrde in till Nidaros och gjorde sig i ordning till att sitta där över vintern.

Här vill jag nu närmast berätta om isländingarna.

Olav Tryggvessons historia - kapitel 81-90
Tillbaka till Olav Tryggvessons förstasida

  1. När fartygen lågo i hamn eller för ankar, tältades de till skydd för besättningen. Tälten nedtogos åter, då resan begynte eller fortsattes.
  2. I Norge plägade endast tjänarna sova i det gemensamma sovhuset, »skålen», under det familjen hade sina sovplatser i övre våningen, »loftet», av en särskild mindre byggnad.
  3. Jfr not 2. Med avseende på »skålen» se f. ö. Halvdan svartes historia kapitel 5 not 4.
  4. Denna blåsning var ett medel att utöva trolldom.
  5. Umbellaten Archangelica officinalis Hoffm.
  6. »Nacke» kallades drakbildens hals i förstäven av skeppet och motsvarande del av stjärten i aktern.