Örjan Martinsson

Widsith är förmodligen den äldsta bevarade anglosaxiska dikten, kanske så gammal som från 600-talet, och sannolikt komponerad av en kristen skald vid Mercias kungahov. Det är en märklig dikt som handlar om en fiktiv skald vid namn Widsith som berättar om alla folk och härskare som han har besökt. Namnet Widsith betyder också "den vittfarne". Nästan alla personer som Widsith säger sig ha träffat levde under folkvandringstiden. Av dem som går att datera är Makedoniens kung Alexander den store den allra äldste (300-talet f. Kr.), men sedan kommer den östgotiske kungen Eormanric som dog när hunnerna anföll hans rike omkring år 370 e. Kr. Den yngste är troligen den langobardiske kungen Alboin (Aelfwine i dikten) som erövrade Italien år 568. Däremellan har vi hunnernas berömde ledare Attila som stred mot Romarriket i mitten av 400-talet. Sveakungen Ongentheow (Angantyr) som omtalas i Beowulfkvädet nämns även här. Likaså en i övrigt okänd härskare över hälsingarna som hette Wada. Dessutom innehåller Widsith det allra äldsta belägget på vikingar (rad 47).

Många folkstammar och personer som nämns i dikten är dock helt okända idag. Förmodligen fanns det längre och välkända berättelser om samtliga personer som räknas upp här, men som dessvärre har gått förlorade för oss. Widsithdikten själv är endast bevarat i en enda pergamentbok. Det är den så kallade Exeterboken (från andra halvan av 900-talet) som innehåller de flesta kända anglosaxiska dikter och som endast av en tillfällighet har bevarats till vår tid.

På raderna 82-84 räknas flera bibliska folk upp och eftersom de sticker ut från diktens fokus på germanska folk har många ansett att dessa är ett senare tillägg till dikten. Men då diktens upphovsman uppenbarligen var kristen ska man inte vara så snabb med att avfärda dessa raders äkthet. Det kan mycket väl ha varit naturligt för de nyligen kristnade anglosaxarna att integrera den bibliska (och grekisk-romerska) historien med deras egen.

En av de personer och folk som ägnas särskilt mycket uppmärksamhet i dikten är Eormanric och hans goter. Deras hemland kallades i isländska sagor för Reidgotaland och i äldre germansk litteratur används förleden red- som synonym till got-, så även i Widsith. De engelska översättningar som jag har kommit i kontakt med har valt att översätta båda förlederna till got-, men jag har valt att hålla mig så nära originalet som möjlig och därför förekommer uttryck som red-kungen och red-hären i denna översättning. Det sistnämnda uttrycket förekommer i slutet  av dikten då goternas ödesdigra strid mot hunnerna omtalas. Denna strid har satt ett djupt avtryck i den germanska litteraturen, vilket de isländska Hervarar- och Völsungasagorna samt den tyska Nibelungenlied vittnar om. Av stort intresse är också rad 121 som berättar att striden ägde rum vid "Wistlaskogen", dvs. vid floden Wisla i Polen. Det är anmärkningsvärt att minnet av goternas gamla hemland i Polen hade överlevt så länge trots att goterna flyttade därifrån redan under 100-talet e. Kr.

Den här översättningen av Widsith är min egen och jag har strävat efter att återge diktens innehåll så noggrant som möjligt. Den som är mer intresserad av diktens poetiska kvalité kan ta del av den genom att läsa den fornengelska grundtexten som är uppställd bredvid. Varje rad i min översättning är avsedd att överensstämma med motsvarande rad i grundtexten. Enda undantaget från denna regel är raderna 129 och 130 där jag har varit tvungen att göra en omkastning av två halvverser för att meningen skulle bli begriplig.

Översättningen hade inte varit möjlig om jag inte hade haft tillgång till denna anglosaxiska ordlista. Som vägledning till den svenska översättningen har jag även haft nytta av två översättningar till modern engelska. Den ena är S. A. J. Bradleys från boken Anglo-Saxon Poetry (1982) och den andra finns på denna sida från vilken även den anglosaxiska grundtexten är länkad till.

För mer detaljerade förklaringar till identiteten på de folk och personer som nämns i dikten hänvisar jag till denna sida.