Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Namnregister till Widsith med förklaringar

Siffror efter namnet refererar till rader i Widsith och
siffror med grön färg
refererar till rader i Beowulfkvädet.

Ægelmund 117, sannolikt identisk med den Agelmund, son till Aio (= Elsa?), som enligt Paulus Diaconus var langobardernas förste kung.
Aelfwine
70, sannolikt är han identisk med den langobardiske kung vid namn Alboin som regerade omkring 565-572. Han krossade arvfienderna gepidernas rike år 567 tillsammans med avarerna och året efter invaderade han Italien där ett nytt langobardiskt rike grundades. Han var gift med Rosamunda som var en dotter till den siste gepidiske kungen. Alboin hade dödat hennes far och låtit tillverka en dryckesskål av hans skalle som han ofta drack ur och även tvingade Rosamunda att dricka ur. Rosamunda hämnades denna oförrätt genom att låta hennes älskare mörda Alboin omkring år 572.
Alewih
35, en okänd ledare över danerna. Han nämns inte av Saxo Grammaticus, men i det fragment av Skjöldungasagan som överlevt i latinsk översättning nämns en kung Aleifus som skulle kunna vara identisk med Alewih.
Alexander
15, den makedonske kungen Alexander den store som dog 323 f. Kr efter att ha erövrat allt land mellan Grekland och Indien.
Amothinger
86, en okänd folkstam.
Æner 61, en okänd folkstam.
Angler
(Ongle, Engle) 8, 35, 44, 61, den stam som England är uppkallat efter. Deras ursprungliga hemland tros åtminstone delvis ha bestått av landskapet Angeln, som utgör den nordöstra delen av tyska Slesvig, och det är i dessa trakter de befinner sig i dikten Widsith. Anglerna omnämndes allra första gången av Tacitus år 98 e. Kr. (Germania 40).
Assyrier 82, ett semitiskt folk som levde i norra Irak. Ett assyriskt rike är känt sedan år 2000 f. Kr. och det var 911-612 f. Kr. en stormakt som behärskade större delen av Mellanöstern. Det sistnämnda året erövrades riket av babylonierna.
Attila (ætla) 18, 122, den berömde hunniske härskaren ("Guds gissel") som styrde ett omfattande rike som avgränsades av Rhen, Donau, Östersjön och Kaspiska havet. Han dog 453 e. Kr.
Baningar 19, en okänd folkstam.
Beadeca 112, en okänd person.
Becca 19, 115, en okänd ledare över baningarna. Den Becca som nämns på rad 115 kan vara en annan person än den som ledde baningarna.
Billing 25, en okänd ledare över wernerna.
Breoca 25, son till Beanstan och ledare över brondingarna. Han omnämns även i Beowulfkvädet (som Breca) och uppges där ha besegrat Beowulf i en kappsimning (531).
Brondingar 25, 65, en okänd folkstam. Eftersom deras härskare Breca uppges i Beowulfkvädet ha tävlat med Beowulf i simning har flera velat söka deras hemvist i närheten av Västergötland. Ön Brännö i Göteborgs skärgård har föreslagits men den måste anses som en alldeles för obetydlig plats för att kunna komma i fråga (regionen runt omkring var befolkad av andra stammar). (521)
Burgunder 19, en östgermansk stam som lär ha bebott nordvästra Polen innan de sedan folkvandrade till södra Polen i mitten av 200-talet. Gepiderna fördrev dem därifrån och burgunderna invaderade då Romarriket vars kejsare Probus år 277 tvingade dem att bosätta sig i centrala Tyskland (floden Mains dalgång). Omkring år 407 korsade de floden Rhen och upprättade ett rike med Worms som huvudstad. Detta rike krossades av Attilas hunner år 436 och händelsen lämnade djupa avtryck i germansk litteratur (Niebelunglied och Völsungasagan t. ex.). Ett nytt rike bildades år 443 med Lyon som centrum och omfattade till slut hela sydöstra Frankrike innan det erövrades av frankerna år 534. Enligt legenden skulle burgunderna ursprungligen ha kommit ifrån Skandinavien och i de äldsta källorna kallas också Bornholm för "Burgundarholm".
Cælic 20, en okänd ledare över finnarna. Tanken har framförts att han skulle kunna vara identisk med Kalevala från finsk mytologi.
Caesar (Casere) 20, 76, syftar förmodligen på den romerske diktatorn Julius Caesar som mördades 44 f. Kr. Men kan även avse härskartiteln "kejsare", som är bildat av Julius Caesars namn, och därmed syfta på någon eller alla av de östromerska/bysantinska kejsare som huvudsakligen regerade över "greker".
Daner 28, 35, 58, 63, en germansk folkstam som har gett Danmark dess namn. De omnämndes för första gången av Prokopios (500-talet). Enligt den samtide Jordanes var de av samma släkt som svearna och fördrev herulerna från deras boplatser. I likhet med svearna tycks de ha haft ett större rike redan på 500-talet även om det är först under vikingatiden som dess gränser kan fastställas. Motsvarande osäkerhet råder också om när jutarna på Jylland blev en del av danernas rike. Danerna förekommer flitigt i Beowulf, se dess namnregister för referenser till alla textställen som de förekommer i.
Eadgils 93, Widsiths hövding.
Eadwine 74, 98, 117, är åtminstone på rad 74 med stor sannolikhet identisk med Audoin som var kung över langobarderna ca 546-565 e. Kr. och som var far till Alboin som erövrade Italien (denne kallas för Aelfwine i Widsith).
Ealhhild 5, 97, dotter till Eadwine. Frasen "den vänliga fredsvävaren" antyder att hon giftes bort med den gotiske kungen i syfte att skapa eller bevara freden mellan goterna och ett annat folk (langobarderna?).
Eastgota 113, är den anglosaxiska namnformen för Ostrogotha som enligt Jordanes var den gotiske kung som ostrogoterna är uppkallade efter. Om han är historisk bör han ha levt under 200-talet e. Kr. Ostrogotha hade två söner, Kniva och Hunild. Den sistnämnde är förmodligen identisk med den Unwen som enligt Widsith var son till Eastgota.
Egyptier 83, invånare i Egypten.
Elsa 117, en okänd person. Sammanhanget tyder på att det skulle vara frågan om en langobard. Möjligen kan det vara en variant av Aio (Aliso?) som enligt Paulus Diaconus ledde langobardernas utvandring från Skandinavien tillsammans med Ibor.
Emerca 113, en okänd person.
Eoler 87, en okänd folkstam.
Eormanric 8, 18, 88, 111, kung över de östgotiska greutungerna som hade ett stort rike norr om Svarta havet (Redgotaland). Han begick självmord när hunnerna invaderade riket omkring 370 e. Kr. I Völsungasagan kallas han för Jörmunrekkr. (1199)
Eower
26, en folkstam som sannolikt är identisk med de avioner som omnämndes av Tacitus 98 e. Kr. (Germania 40). Enligt Tacitus dyrkade de gudinnan Nerthus som var populär i Skandinavien. Folknamnet betyder "öborna" och eftersom det anglosaxiska namnet på Öland är "Eowland" är det troligt att det är ölänningarna som avses.
Fifeldore
43, en okänd plats där Offa stakade ut gränsen mellan anglerna och myrgingarna. I Saxo Grammaticus omtolkning av historien om Offa har denne blivit en dansk kung som vid Eiderfloden stakade ut gränsen mellan danerna och sachsarna (= tyskarna).
Finnar
20, 76, 79, kan syfta på såväl finnar i modern mening som på samer. Troligen är det samer som avses eftersom dessa kallas för finnar i västnordiska källor medan finsktalande folk kallas för kväner. Även Tacitus' beskrivning av finnarna i Germania 46 tyder på att det är samer som åsyftas i den boken.  (581)
Finn Folcwaldsson
(Fin Folcwalding) 27, en ledare över friserna som stupade i strid mot danerna någon gång under 400-talet. Han omnämns enbart i anglosaxiska dikter, dvs. Widsith, Beowulf och Finnsburhfragmentet). (1068)
Franker
24, 68, ursprungligen en lös stamkonfederation eller rent av bara en samlingsbenämning på de germanska stammar som levde längs nedre Rhen. Frankerna omtalades för första gången på 200-talet, och på 300-talet fick en del av dem lov att bosätta sig på romerskt territorium som romerska bundsförvanter. En av dessa stammar var salierna som under Klodvigs ledning enade alla franker i slutet av 400-talet och skapade ett rike som efterhand omfattade större delen av Västeuropa. Frankerriket splittrades i mindre riken under 800-talet, varav Frankrike och Tyskland  var de viktigaste. Det förstnämnda är dessutom uppkallat efter frankerna. Mer information om Frankerriket finns på denna sida. (1210)
Freotheric
124, "Fredrik", en okänd person.
Fridla
113, en okänd person.
Friser
27, 68, ett germansk folk som kuvades av romerna år 12 f. Kr. men som gjorde sig självständiga ett halvt sekel senare. Flera romerska historiker nämner dem, däribland Tacitus (Germania 34). Ett frisiskt kungadöme som gjorde motstånd mot frankerna framträder i källorna från och med 600-talet och erövrades sedan av frankerna under 700-talet. Friserna var hela tiden bosatta längs Nordsjöns södra kust. (1207)
Frumtinger
68, en okänd folkstam.
Geffleger
60, en okänd folkstam.
Gefwulf
26, en okänd ledare över yterna (jutarna?).
Gepider
(Gefþas) 60, troligen är det gepiderna som gömmer sig bakom namnet Gefþas. Gepiderna var ett östgermansk folk som enligt Jordanes var en av goternas tre stammar och som fick sitt namn för att de anlände sist till norra Polen när goterna utvandrade från Skandinavien (det gotiska ordet för "långsam" är "gepanta"). En annan tolkning av namnet utgår från att de är identiska med de Gefþas som omtalas i både Widsith och Beowulf, och föreslår att namnet från början löd 
"Gibiðos" (Givare).  De omnämns för första gången omkring år 260 e. Kr. då de deltog tillsammans med goterna i en invasion av Dacien. I detta område (västra Donaubäckenet) stannade de kvar och bildade ett rike som år 567 krossades av arvfienderna langobarderna som hade allierat sig med avarerna. (2494)
Gifica
19, sannolikt identisk med den kung Gebicca som nämns i den burgundiska lagen och som troligen ledde burgunderna när de korsade floden Rhen år 407 och grundade ett rike med Worms som huvudstad. Hans son Gundahar (Gunther) efterträdde honom som kung senast år 413. I den isländska sagolitteraturen (t. ex. Völsungasagan) kallas han för Gjúki.
Gislhere
123, en okänd person.
Glommer
21, 69, en okänd folkstam. De har möjligen ett samband med floden Glomma i östra Norge.
Gotaland
109, goternas hemland.
Goter
18, 57, 89, ett östgermansk folk som enligt legenden härstammade från Skandinavien. De omtalades första gången av Tacitus 98 e. Kr. (Germania 43) och Ptolemaios ca 150 e. Kr. och levde då i nuvarande Polen. På 200-talet uppger källorna att de är bosatta vid Svarta havets kust och splittrade i två stammar, greutungerna och tervingerna. De förstnämnda grundade ett stort rike men båda kuvades av hunnerna i slutet av 300-talet. Deras ättlingar ostrogoterna och visigoterna grundade under 400-talet riken i Italien och Spanien. Dessa riken erövrades av det Bysantinska riket på 500-talet respektive av Kalifatet på 700-talet varefter det gotiska folket assimilerades av lokalbefolkningen. I äldre germansk litteratur omtalas de i regel som ett enda folk, ofta kallade för redgoter och med Redgotaland som deras vagt definierade hemland.
Greker
20, 76, syftar på invånarna i det östromerska/bysantinska riket där grekiska var det dominerande språket.
Guthere 66, troligen är det den burgundiske kungen Gundahar (Gunther) som avses här. Han var son till Gebicca (kallad Gifica i Widsith) och efterträdde denne som kung ca 410 e. Kr. Hans huvudstad var staden Worms och han regerade över sitt rike ända tills år 436 då det krossades av hunnerna och Gundahar stupade.
Götar 58, en germansk folkstam som levde i södra Sverige och som . Beowulfkvädets hjälte tillhörde. I likhet med goterna uppfattas de i anglosaxiska och skandinaviska källor som ett enda folk trots tecken på motsatsen i andra källor. De skandinaviska källorna avser vanligen bara västgötar när de talar om götar och omfattningen av ett historiskt "Göta rike" går inte att fastställa. De omnämns för första gången av Ptolemaios ca 150 e. Kr. och Beowulfkvädet som utspelar sig i 500-talet är sista gången de beskrivs som ett självständigt folk. (195)
Hætwerer 33, en frankisk folkstam som levde vid Rhen. Som en följd av ljudförändringar i det tyska språket har de flera olika namn i källorna. Romarna (däribland Tacitus; Germania 30) kallade dem för chatti och i frankiska källor hette de Attoarii för att senare under medeltiden bli kända som hessare. Den tyska delstaten Hessen är uppkallad efter dem. De omnämns i Beowulf som den götiske kungen Hygelacs banemän (2363).
Hagena 21, en okänd ledare över holmrygerna.
Hama
124, 129, en sagohjälte som stal brisingernas smycke från den gotiske kungen Eormanric. Brisingerna var fyra dvärgar som hade smitt ett halsband åt Freja som gjorde henne oemotståndlig för män. (1198)
Heathobarder
(
Heaðobeardan) 49, "strids-skäggen", en germansk folkstam som var fiender till danerna. De omnämns även i Beowulf och kan vara en benämning på de langobarder som eventuellt stannade kvar i deras ursprungliga hemland vid Elbes mynning. (2032)
Heathoreamer 63, "strids-raumarna", en folkstam som även nämns i Beowulf och som tros vara identiska med de Raumarici som omnämndes av Jordanes ca 551. Landskapet Romerike nordöst om Oslo är sannolikt uppkallat efter dem. (519)
Heathoric
116, sannolikt identisk med den legendariske Hedrek som nämns som kung av Redgotaland i Hervararsagan. Alla namn på rad 116 kan identifieras med personer i denna fornaldarsaga.
Hebréer
83, ett semitiskt folk som gjorde anspråk på att härstamma från Noaks sonsonson Eber. Hebréer används i bibeln som en synonym till israeliter.
Helm 29, en okänd ledare över wulfingarna.  I Beowulfkvädet kallas den danske drottningen Wealhtheow för "helmingarnas dam", vilket skulle kunna innebära att hon härstammade från denne Helm. (620)
Heorot
49, ("hjort" på anglosaxiska) är namnet på den danske kungens hall som har en central roll i Beowulfkvädet. Heorot är sannolikt identiskt med Leidargård som enligt skandinaviska källor var namnet på den danska kungahallen i Lejre på Själland. (79)
Herelinger
113, en okänd folkstam. Möjligen är de identiska med de östgermanska herulerna. Enligt Jordanes blev dessa fördrivna från sitt hemland av danerna. Från mitten av 200-talet är de omnämnda i romerska källor och verkar då vara underordnade goterna. När hunnerväldet kollapsade bildade de ett rike i nuvarande Slovakien som dock erövrades av langobarderna som de sedan tjänade. En del heruler tjänstgjorde i den östromerska hären och när deras kungaätt dog hämtade de en ny från deras fränder som stannat kvar i det gamla hemlandet. Enligt Prokopios ska även många heruler ha återvänt till Skandinavien (Thule) och bosatt sig i närheten av götarna.
Hlithe
116, sannolikt identisk med den Lad eller Hlod som enligt Hervararsagan var en oäkta son till den gotiske kungen Hedrek och Sifka (de kallas Heathoric och Sifeca i Widsith). Alla namn på rad 116 kan identifieras med personer i denna fornaldarsaga. Lad ska ha gjort anspråk på att ärva halva Redgotaland efter sin far och med hjälp av hunnerna anföll han sin bror Angantyr (kallad Incentheow i Widsith). Han misslyckades dock med sin föresats och stupade i strid mot Angantyr.
Hnæf
29, ledare över hocingarna. Han kan vara identisk med den Hnæf som var son till Hoc och som enligt Beowulf och Finnsburhfragmentet ska ha dödats av friserna på 400-talet. Denne Hnæf beskrivs som en Scylding (dvs. en medlem av den danska kungaätten) och som danernas anförare mot friserna. Men även som "halvdanernas hjälte", vilket skulle kunna innebära att hans manskap var av blandad härkomst (tecken tyder på att en stor del var jutar). (1069)
Hocingar
29, kan vara identiska med de halvdaner som Hnæf (en son till Hoc) ledde i ett krigståg mot friserna på 400-talet. Denna händelse omnämns av Beowulf och Finnsburgfragmentet. I Beowulfkvädets skildring står det att danerna skulle ha hälften av vad "jutarnas söner" hade. Detta kan tyda på att hocingarna/halvdanerna var en blandad grupp krigare som till stor del utgjordes av jutar och som leddes av den gren av den danske kungaätten som härstammade från Hoc. (1069)
Hedca
(Heðca) 112, en okänd krigare.
Holen
33, en okänd ledare över wrosnerna.
Holmryger
21, 69, är en äldre alternativ benämning på invånare i Rogaland (Stavanger fylke), de nämns till exempel i Harald Hårfagers saga. De kan dock även vara identiska med de ruger som enligt Tacitus (Germania 43) bodde i norra Tyskland år 98 e. Kr. Ön Rügen är uppkallad efter dem och skulle kunna vara den "holme" som åsyftas i folknamnet. Enligt Jordanes fördrev goterna en stam vid namn "ulmerugi" efter att de hade utvandrat från Skandinavien. Dessa ulmeruger är förmodligen identiska med Tacitus' ruger som på 400-talet bildade ett kortlivat rike i Österrike vilket senare uppgick i ostrogoternas rike. Det är även möjligt att holmrygerna i Rogaland och de ulmeruger som kanske bodde på Rügen hade ett gemensamt ursprung. I dikten Widsith verkar det dock vara Rogalands invånare som åsyftas eftersom de nämns på båda ställena tillsammans med glommerna som kan vara uppkallade efter floden Glomma i östra Norge.
Hringweald 34, en okänd ledare som kallades för "härförarnas kung". Grundtextens "herefarena" ska nog inte tolkas som ett stamnamn vilket innebär att hans stamtillhörighet är okänd.
Hroner
63, en okänd folkstam. Ordet betyder "valar" på anglosaxiska.
Hrothgar
45, en dansk sagokung från 500-talet som var farbror till Hrothulf. Han är en av huvudpersonerna i Beowulfkvädet där Beowulf hjälper honom med att besegra monstret Grendel som hemsökt hans hall.  (61)
Hrothulf
45, en berömd dansk sagokung från 500-talet som i skandinaviska källor kallas för Rolf Krake. (1016)
Hwala
14, en mycket tidig anglisk kung med detta namn återfinns i anglosaxiska stamtavlor. Möjligen är han även identisk med den Ecgwela som nämns i Beowulf (1710).
Hundingar 23, 81, en okänd folkstam.
Hun
33, en okänd ledare över hætwererna (hessarna).
Hungar
117, en okänd person. Sammanhanget tyder dock på att han skulle vara en langobard.
Hunner
18, 57, ett asiatiskt ryttarfolk som invandrade till Europa under andra halvan av 300-talet. De bosatte sig i dagens Ungern och erövrade ett rike som omfattade allt land mellan Rhen, Donau, Östersjön och Kaspiska havet. Riket kollapsade år 454 e. Kr. när de underlydande folken revolterade och besegrade hunnerna i slaget vid Nedao. Hunnerna är möjligen identiska med Xiongnu-folket som omtalas i kinesiska källor.
Hälsingar
22, troligen är det invånarna i det så kallade Stor-Hälsingland som åsyftas. Det medeltida Hälsingland omfattade nämligen inte bara dagens Hälsingland utan även Medelpad och Ångermanland samt de delar av Västerbotten som hade en germansk befolkning. Under folkvandringstiden kan hela detta område ha utgjort ett rike med centrum i Högom i Medelpad där det finns ett gravfält med  fyra storhögar och flera mindre högar.
Iduminger 87, en okänd folkstam.
Indier
83, invånare i Indien.
Ingeld
48, en ledare över heathobarderna som stred mot danerna. Han tycks ha varit mycket omtalad i den germanska världen och episoden om honom nämns även i Beowulf. I ett berömt brev från år 797 kritiserade Alcuin munkarna i Lindisfarne, som visade alltför stort intresse för gamla legender om germanska krigare, genom att fråga "vad har Ingeld att göra med Kristus?". Han omnämns även i de skandinaviska källorna, men berättelsen hade då förvrängts eftersom  minnet av heathobarderna hade försvunnit. (2064)
Incentheow
116, sannolikt identisk med den Angantyr enligt Hervararsagan var son till kung Hedrek av Redgotaland och Sifka. Han efterträdde sin far som kung men fick strida mot och döda sin halvbror Lad som hade fått hjälp av hunnerna i den gotiska tronstriden. Alla namn på rad 116 kan identifieras med de personer som nämns här.
Israeler
(eller israeliter) 82, en benämning på det semitiska folk som gjorde anspråk på att härstamma från patriarken Jakob (som Gud ska ha döpt om till Israel). Israeliterna hade ett självständigt rike mellan ca 1025 f. Kr. till ca 586 f. Kr då den babyloniska fångenskapen inleddes.
Ister
87, en okänd folkstam.
Langobarder
32, 80, "långskäggen", en germansk folkstam som omnämns av flera romerska historiker under perioden 9-166 e. Kr., däribland Tacitus (Germania 40). De bodde då vid Elbes mynning och levde förmodligen kvar där under den följande perioden, men då förmodligen som en del av en större stamkonfederation eftersom de inte längre omnämndes av romerska historiker. I slutet av 400-talet folkvandrade de till nuvarande Österrike där rugerna tidigare hade bott och flyttade år 526 längre ned längs Donau till dagens västra Ungern. Tillsammans med avarerna krossade de gepidernas rike år 567 och året efter folkvandrade de på nytt och invaderade Italien. Det langobardiska riket i Italien ägde bestånd till år 774 då det erövrades av Frankerriket. Det norditalienska landskapet Lombardiet är uppkallat efter langobarderna. Det är troligt att en del langobarder stannade kvar vid Elbes mynning och de kan vara identiska med det folk som kallas för heathobarder ("strids-skäggen"). Enligt langobardernas egen historieskrivning härstammade de från Skandinavien, men det finns inget som stödjer detta påstående utan de övriga bevisen pekar istället tydligt på en härkomst i nordvästra Tyskland.
Leoner
80, en okänd folkstam.
Lidvikingar
80, är förmodligen en alternativ benämning på vikingar. Förleden lid- hänger troligen samman med orden ledung/lidung som var benämningen på de skandinaviska ländernas sjökrigsorganisation.
Meaca
23, en okänd ledare över myrgingarna.
Mearchealf 23, en okänd ledare över hundingarna.
Meder
84, ett iranskt folk som är känt sedan år 836 f. Kr. Tillsammans med babylonierna krossade de assyriernas välde i slutet av 600-talet f. Kr. och blev därefter en stormakt som styrde över ett välde som sträckte sig från Svarta havets kust till Indien. Det mediska riket omvandlades till Perserriket i mitten av 500-talet f. Kr. när en persisk vasallkung erövrade den mediska tronen.
Mofdinger
85, en okänd folkstam.
Myrgingar
4, 23, 42,  84, 85, 96, den ätt/stam som Widsith tillhörde. Meaca och Eadgils var deras hövdingar.
Offa 35, 37, 38, 44, en legendarisk kung över anglerna som sägs ha uppfattats som efterbliven och stum innan han vid ett kritiskt ögonblick visade sitt rätta jag och försvarade sin ätts styre över anglernas rike i en envig mot myrgingarna. I Saxo Grammaticus patriotiska skildring av Danmarks historia omnämns han som en dansk kung (Uffe) och hans motståndare som sachsare (= tyskar). (1950)
Ongentheow 31, en sveakung vars namn i nordisk språkdräkt är Angantyr. Beowulfkvädet skildrar hans strider mot götarna som till slut kostade honom livet. Han var far till Ottar (Vendelkråka) och bör ha levt omkring år 500 e. Kr. Se namnregistret till Beowulfkvädet för referenser till alla de textställen som han förekommer i.
Oswine 26, en okänd ledare över eowerna.
Perser 84, ett iranskt folk som är känt sedan 800-talet f. kr. De övertog det mediska riket i mitten av 500-talet f. Kr. och bildade därmed en stat som under olika inkarnationer kom att domineras av perser och som än idag existerar. Staten bytte år 1935 officiellt namn från Persien till Iran.
Pikter 79, en folkstam av okänd härstamning som levde i dagens Skottland redan under romersk tid. På  800-talet förenades de med de keltiska skoterna och bildade det enade riket Skottland.
Rædhere 123, en okänd person.
Redgoter 57, ett alternativt namn på goterna.
Red-hären 120, goternas armé.
Red-kungen (Hreðcyninges) 7, kungen över Redgotaland, dvs. Eormanric.
Rondhere 123, en okänd person.
Rondingar 24, en okänd folkstam. De skulle möjligen kunna vara identiska med de reudigner som omnämndes av Tacitus (Germania 40) och som dyrkade den i Skandinavien populära gudinnan Nerthus. Staden Randers och Randsfjorden i Danmark kan ha vara uppkallade efter dem.
Ruger 69, se holmryger.
Rumstan 123, en okänd person. Möjligen är han identisk med den Rimstein som nämns i den tyska 1200-talsdikten Biterolf och som förknippas med harlungerna (= Widsiths herelinger).
Rumwaler 69, en okänd folkstam. Det har föreslagits att det skulle var inga mindre än romarna som gömmer sig bakom detta namn. Sammanhanget tyder dock på att det är en germansk stam som avses.
Sæferth 31, en okänd ledare över sycgerna.
Saxare 62, En av de tre germanska stammar som folkvandrade till England från mitten av 400-talet. I modern litteratur kallas de saxare som stannade kvar i Tyskland för "sachsare". De omnämndes för första gången av Ptolemaios ca 150 e. Kr. och var då bosatta i västra Holstein. De tycks senare ha gett namn åt ett stort men löst organiserat stamförbund i nordvästra Tyskland som ägde bestånd till slutet av 700-talet då det efter långvariga strider erövrades av Frankerriket. Dessförinnan hade de tillsammans med frankerna krossat thuringernas rike år 531 och år 568 lämnade de ett bidrag på 20 000 man till langobardernas krigståg mot Italien. Efter att Frankerriket upplöstes i mindre riken i slutet av 800-talet blev Sachsen den tongivande delen av det tyska riket och sachsare kom att bli en benämning på alla invånare i norra Tyskland. Folknamnet lever kvar i de tyska delstaterna Niedersachsen, Sachsen-Anhalt och Sachsen. I England grundade de riken som hette Essex, Sussex och Wessex. Det sistnämnda kom att bli det rike som enade England under vikingatiden.
Sceafa 32, en okänd ledare över langobarderna. Langobarden Paulus Diaconus som på 700-talet skrev ner sitt folks historia nämner inte någon kung med detta namn. Däremot förekommer en Sceaf eller Scef mycket tidigt i anglosaxiska och skandinaviska kungliga genealogier. Enligt legenden ska han som barn hittats ensam i en båt som kommit över havet. Beowulfkvädet nämner honom som den danska kungaättens stamfar (4).
Sceafthere 32, en okänd ledare över ymbrerna.
Scilling 103, troligen är detta namnet på Widsiths harpa och inte på en kollega som han sjöng en duett med.
Secca 115, en okänd person.
Seafola 115, en okänd person.
Sercingar 75, detta bör vara en anglosaxisk variant på begreppet "saracener" som var den medeltida benämningen på muslimer. Jämför "Särkland" som var vad vikingarna kallade de länder som befolkades av muslimer.
Sifeca 116, är sannolikt identisk med den Sifka som enligt Hervararsagan födde kung Hedreks (kallad Heathoric i Widsith) oäkta son vid namn Lad (kallad Hlithe i Widsith). Alla namn på rad 116 kan identifieras med personer i denna fornaldarsaga.
Sighere 28, ledare över (sjö-) danerna. Saxo Grammaticus berättar i Gesta Danorums sjunde bok om en kung Sigar som kan vara identisk med Sighere.
Sjödaner 28, en poetisk synonym till folknamnet daner.
Skoter 79, en äldre benämning på irer (irländare). Skottland är uppkallad efter dem eftersom skoter från det irländska landskapet Ulster utvandrade till dagens Skottland omkring år 500 e. Kr. och grundade ett rike som på 800-talet enade Skottland.
Skridfinnar 79, en alternativ benämning på finnar (= samer).
Svear 31, 58, en folkstam som levde i Mälardalen efter vilka Svealand och Sverige är uppkallade efter. Det första säkra belägget på dem (och ett Svearike) är från Tacitus 98 e. Kr. (Germania 44). Deras strider mot götarna under 500-talet är omtalade i Beowulfkvädet (se dess namnregister för referenser till alla textställen som de förekommer i.). Det är osäkert exakt när Götaland kom att införlivas med svearnas rike, men tecken tyder på att detta var ett faktum under 800-talet och från omkring år 1000 råder det ingen tvekan om att så var fallet. Ännu under 1200-talet var det endast invånarna i Mälarlandskapen som räknades som "svenska män", men senast på 1400-talet hade denna term utvidgats till att omfatta alla invånare inom Sveriges gränser.
Sveber (Swæfe) 22, 44, 61, sannolikt är det sveberna som åsyftas med Swæfe, efter vilka landskapet Schwaben i sydvästra Tyskland har fått sitt namn. Sveberna nämns flitigt i romerska källor, första gången av Julius Caesar som verkar tala om en specifik svebisk stam som invaderade Gallien. Tacitus ger sveberna mycket utrymme i sin bok Germania, men han betraktar namnet som en samlingsbenämning på ett stort antal östliga och nordliga germanska stammar (inklusive svionerna) som var spridda över en mycket vidsträckt region (Svebien). Även andra romerska historiker låter termen sveber omfatta flera germanska stammar. En sådan stam, quaderna, korsade Rhen år 406 e. Kr. och bildade några år senare ett rike i det nordvästra hörnet av den Iberiska halvön som ägde bestånd fram till år 585. Andra sveber förenade sig med alemannerna och bildade ett hertigdöme som källorna först omtalade som Alemannien för att senare bli det ovannämnda Schwaben. Detta hertigdöme upplöstes först under 1200-talet. Att de på rad 44 uppges ha upprätthållit de erövringar Offa gjorde kan tolkas som att anglerna räknades som svebisk stam, vilket stöds av Tacitus och även av Ptolemaios som rent av skriver ut deras namn som "Suevi Angili".
Svärdswerer (Sweordweras) 62, en okänd folkstam. De är möjligen identiska med de svardoner som omnämndes av Tacitus år 98 e. Kr. (Germania 40) och som dyrkade gudinnan Nerthus. Staden Schwerin i Mecklenburg kan eventuellt ha fått sitt namn efter dem.
Sycger 31, 62, en okänd folkstam.
Syddaner 58, en poetisk synonym till folknamnet daner.
Theodric 24, 115, flera frankiska kungar bar detta namn. Troligen är det frågan om Theuderic I som var kung i Reims 511-533 och som besegrade den i Beowulfkvädet omtalade götiske kungen Hygelac. Det skulle möjligen också kunna vara Theuderic II som var kung av Burgund 596-613 och Austrasien 612-613. Däremot torde Theuderic III och Theuderic IV, som regerade över hela Frankerriket 676-691 respektive 721-737, vara alltför sentida för att kunna komma ifråga.
Förmodligen är den Theodric som nämns på rad 115 en annan person. Den allra mest kände germanske kungen med detta namn var nämligen Theoderik den store som regerade över ostrogoternas rike i Italien åren 493-526 e. Kr.
Throwender 64, en okänd folkstam.
Thuringer 30, 64, en germansk folkstam som efter hunnerväldets fall i mitten av 400-talet skapade ett rike som sträckte sig från Elbes mynning till Donau. Det krossades år 531av frankerna och sachsarna. Den tyska delstaten Thüringen har fått sitt namn från dem.
Thyle 24, en okänd ledare över rondingarna.
Unwen 114, möjligen identisk med den Hunild som enligt Jordanes var son till den gotiske kungen Ostrogotha (kallad Eastgota i Widsith).
Wada 22, en okänd ledare över hälsingarna. Han kan vara en av dem som är begravd i de stora gravhögarna i Högom i Medelpad.
Wald 30, en okänd ledare över woingerna.
Vandaler (Wenle) 59, var ett östgermanskt folk som ursprungligen bestod av två stammar, hasdinger och silinger (de sistnämnda har fått Schlesien uppkallat efter sig). Deras boplatser låg ursprungligen mellan floderna Wisla och Oder, men under 100-talet e. Kr. folkvandrade de söderut och bosatte sig vid floden Donau i nuvarande Ungern och Rumänien. Tillsammans med sveber och alaner korsade de floden Rhen år 406 och härjade i Gallien och Spanien innan de upprättade ett rike i södra Spanien som efter dem har fått namnet (V-) Andalusien. Redan år 429 flyttade de emellertid till dagens Tunisien och upprättade ett nytt rike med Karthago som huvudstad och som efterhand även omfattade Sicilien och Sardinien. År 455 plundrade de staden Rom vilket långt senare skulle ge upphov till ordet "vandalism". Slutet för det vandaliska riket kom år 534 då det erövrades av det Östromerska riket. Tacitus omnämnde inte de vandaliska stammarna, men troligen ingick de i det lugiska stamförbundet av vilka Tacitus bara omnämnde de fem viktigaste stammarna (Germania 43).
Vender (Winedas) 60, troligen är det de slaviska invånarna i dagens Tyskland som avses med Winedas. Tacitus omnämnde år 98 e. Kr. en stam vid namn veneter som levde öster om Wisla och som han inte visste om de var germaner eller ej (Germania 46). I medeltida germanska källor kallas de slaviska invånarna i denna region för vender eller vinder.
Werner (
Werne, Wærne) 25, 59, en stam som kan vara identiska med de variner eller varner som omnämns av Tacitus (Germania 40) och flera andra romerska källor. De var ett av de folk som dyrkade den i Skandinavien populäre gudinnan Nerthus. Ptolemaios placerade dem ca 150 e. Kr. i dagens Mecklenburg. Floden Warnow och staden Warnemünde kan ha fått sina namn från dem eller från den slaviska folkstammen Warnabi som tydligen tog över varnernas namn när de bosatte sig i området.
Widsith (Widsið) 1, diktens huvudperson som tillhörde myrgingarnas stam eller ätt.
Vikingar 47, 59, 80, en benämning på sjörövare och krigare som färdades till sjöss för att plundra omgivande länder. Widsith innehåller det allra äldsta belägget för detta ord. Frasen "vikingarnas släkte" skulle kunna tyda på att texten avser en specifik folkstam som plågat danerna snarare än vikingar i största allmänhet.
Wistlaskogen 121, syftar på en region vid den polska floden Wisla där goterna hade sitt hemland på 100-talet e. Kr.
Withergield 124, en okänd person.
Withmyrgingar 118, en okänd folkstam.
Witta 22, en okänd ledare över sveberna (swæfum).
Wod 30, en okänd ledare över thuringerna.
Woinger 30, en okänd folkstam.
Wrosner 33, en okänd folkstam.
Wudga 124, 129, en gotisk hjälte som förekommer i äldre germansk litteratur. Sagan om honom kan vara en sammanblandning av två historiska personer. Dels med Vidigoia som enligt Jordanes gjorde sig ett namn genom att besegra sarmater och därefter blev flitigt ombesjungen. Och dels med den ostrogotiske kungen Witiges som i onödan kapitulerade till bysantinarna under belägringen av Ravenna år 540 e. Kr. och därför blev avsatt som kung. Eftersom Wudga enligt sagan ska ha tjänstgjort i den ostrogotiske kungen Theoderik den stores hird kan även Tufas levnadsöde ha bidragit till legenden. Tufa bytte sida under striderna mellan Theoderik den store och Odovakar i Italien under slutet av 400-talet e. Kr.
Wulfhere 119, en okänd person.
Wulfingar 29, är identiska med de ylvingar som omtalas i skandinaviska källor och som var en forntida kungaätt med anknytning till Östergötland. På lösa grunder har de även sammankopplats med den kungaätt som regerade över det anglosaxiska kungadömet East Anglia, se not 3 på denna sida för mer detaljer om det. (461)
Wyrmhere 119, en okänd person.
Ymbrer
32, en okänd folkstam.
Yter
26, en folkstam som möjligen är identisk med jutarna, vilka befolkade Jylland och var ett av de tre germanska folk som från mitten av 400-talet folkvandrade till England. Jutarna bosatte sig i Kent och i området runt omkring Isle of Wight. I anglosaxiska texter kallas visserligen jutarna normalt för "Eotenas", men de borde rimligen finns med i Widsiths uppteckning av stammar och då är yterna det bästa alternativet. Tacitus nämner en stam vid namn eudoses som kan vara identisk med jutarna, de var en av stammarna som dyrkade Nerthus (Germania 40).
Öst-thuringer 86, förmodligen bara en poetisk synonym till thuringer.
Tillbaka till dikten Widsith.