Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Beowulf

0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43

Kapitel 27
Beowulf landstiger, vandrar till kungaborgen.

Kom så till hafvet hirdmännens
Modiga hop, bar flätade
1890 Ringbrynjor. Kustvakten märkte
Jarlarnes återfärd, såsom han förut gjort.
Ej med harm helsade han gästerna
Från klippudden1, utan red dem till mötes,
Sade att välkomna till vind-göterna foro
1895 I glänsande rustningar kämparne till skeppet.
Sedan blef vid stranden den ring-stäfvade,
Rymliga farkosten lastad med rustningar,
Hästar och smycken: masten reste sig
Öfver Hroðgars hopade skatter.
1900 Åt skeppsvakten gaf Beovulf ett svärd,
Inlagdt med guld, så att han sedan blef
Dess mera aktad på mjödbänken
För den gamla skatten. Sedan gick han ombord
Att uppröra djupet, öfvergaf Danalandet.
1905 Vid masten fästes hafsduken,
Seglet med en lina. Skeppet knakade;
Ej hindrade vinden seglarens färd
Hän öfver vågorna. Hafsvandraren for
Bort öfver böljorna, den timrade stäfven
1910 Flöt med skummig hals öfver hafsströmmarna,
Tills de kunde se göternas klippor,
De kända uddarna. Drifven af vinden,
Trängde kölen upp, så att han stod på land.
Snabbt var vid hafvet redo en hamnvakt,
1915 Som förut en lång tid, längtande vid hafvet
Efter de kära männen, skådat ut i fjerran.
Han band vid stranden det vidt bugtade skeppet
Fast med ankartåg, på det ej vågornas svall
Måtte bortdrifva från dem den kära farkosten.
1920 Sedan lät han bära upp ädlingarnes skatter,
Smycken och drifvet guld: ej hade han långt
Derifrån att söka skatternas utdelare,
Hreðlingen2 Hygelac. Der bodde i hemmet
Med sina följeslagare nära sjövallen
1925 Den hjeltemodige konungen i den höga salen
— Huset var ståtligt —. Hygd3 var mycket ung,
Vis och värdig, fastän Häreðs dotter
Hade bidat blott få vintrar
Under borgens lås: hon var dock ej för nedlåtande
1930 Eller för karg med gåfvor af kostbara smycken
Till götamännen. — Den djerfva folkdrottningen
Thryðo4 hade ett högligen fruktansvärdt sinne.
Ingen hjelte bland hennes tillgifna följeslagare
Utom hennes gemål djerfdes med sina
1935 Ögon skåda henne rakt uti ögat;
Ty då höll han handvridna dödsbojor
Beredda åt sig: snabbt skulle sedan
Svärdet fattas med hand om fästet,
Så att olycksklingan måste afgöra,5
1940 Buda till döds. Ej höfdes det en hög kvinna,
Hur härlig hon ock är, att öfva sådant,
Att en fridväfverska för diktad kränkning
Straffar till lifvet en tillgifven tjenare.
Dock detta hämmade Hemings frände.6
1945 Vid ölbägaren sade männen annat:
Att hon öfvat färre fiendtligheter,
Illdåd mot folket, sedan väl en gång
Den högättade kvinnan guldsmyckad gifvits
Åt den unge kämpen, när hon hade uppsökt
1950 Enligt faderns råd Offas sal på sin färd
Öfver det askfärgade hafvet. Der blef hon sedan väl
Frejdad för frikostighet på furstestolen,
Tillryggalade sitt lefnadslopp,
Hyste hög kärlek till hjeltarnes furste,
1955 Den ypperste, efter hvad jag sport,
Bland alla menniskors vidt utbredda ätt
Vid de tvänne hafven. Förty Offa var
I gåfvor och strider en spjutdjerf man,
Vida berömd, styrde med vishet
1960 Sitt ärfda land. Af honom föddes Eomor,
Garmunds sonson och Hemings frände,
Kraftig i striden, hjeltarne till hjelp. —

Kom så till havet hirdmännens
Modiga hop, bar de flätade
1890 Ringnäten*). Kustvakten märkte
Jarlarnes återfärd, såsom han förut gjort.
Ej ohöviskt hälsade han gästerna
Från klippudden1, utan red dem till mötes,
Sade, att välkomna till väder-götarne foro
1895 I glänsande rustningar kämparne till skeppet.
Sedan blev på sanden den ring-stävade,
Rymliga farkosten lastad med rustningar,
Hästar och smycken; masten reste sig
Över Hroðgars dyrbara skatter.
1900 Åt skeppsvakten gav Beowulf ett svärd,
Inlagt med guld, så att han sedan blev
Dess mera aktad på mjödbänken
För den ärvda skatten. Sedan gick han ombord
Att uppröra djupet, övergav Danalandet.
1905 Vid masten fästes havsduken,
Seglet med en lina. Skeppet knakade;
Ej hindrade vinden seglarens färd
Hän över vågorna. Havs vandraren for
Bort över böljorna, den fast timrade stäven
1910 Flöt med skummig hals över havsströmmarna,
Tills de kunde se götarnes klippor,
De kända uddarna. Driven av vinden,
Trängde kölen upp, så att han stod på land.
Snabbt var vid havet redo en hamnvakt,
1915 Som förut en lång tid, längtande på stranden
Efter de kära männen, skådat ut i fjärran.
Han band vid stranden det vitt buktade skeppet
Fast med ankartåg, på det ej vågornas kraft
Skulle driva bort från dem den kära farkosten.
1920 Sedan lät han bära upp ädlingarnes skatter,
Smycken och drivet guld: ej hade han långt
Därifrån att söka skatternas utdelare,
Hreðlingen2 Hygelac, där han bor i hemmet
Med sina följeslagare nära sjövallen.
1925 Huset var ståtligt, konungen kraftig
I den höga salen; Hygd3 var mycket ung,
Vis och värdig, fastän Häreðs dotter
Hade bidat blott få vintrar
Under borgens lås: hon var dock ej för småaktig
1930 Eller för karg med gåvor av kostbara smycken
Till götamännen. Den härliga folkdrottningen
Hade ej Thryðs4 fruktansvärda sinnelag.
Ingen hjälte bland dennas tillgivna följeslagare
Utom hennes gemål djärvdes med sina
1935 Ögon skåda henne rakt i ögat;
Ty då höll han handvridna dödsbojor
Beredda åt sig; snabbt blev sedan
Efter fängslandet svärdet påkallat,
Så att den sirade klingan måste avgöra,5
1940 Buda till döds. Ej höves det en hög kvinna,
Hur härlig hon ock är, att öva sådant,
Att en fridväverska för diktad kränkning
Straffar till livet en tillgiven tjänare.
Dock detta hämmade Hemmings frände.6
1945 Vid ölbägaren sade männen vidare,
Att hon övat färre lömska fientligheter,
Illdåd mot folket, sedan väl en gång
Den högättade kvinnan guldsmyckad givits
Åt den unge kämpen, när hon hade uppsökt
1950 Enligt faderns bud Offas sal på sin färd
Över det askgrå havet. Där tillryggalade
Hon sedan väl sitt levnadslopp
På furstestolen, frejdad för frikostighet,
Hyste hög kärlek till hjältarnes furste,
1955 Den ypperste, efter vad jag sport,
Bland alla människors vitt utbredda ätt
Vid de tvänne haven. Förty Offa var,
Den spjutdjärve mannen, vida berömd
Genom gåvor och strider, styrde med vishet
1960 Sitt ärvda land. Av honom föddes Eomær,
Garmunds sonson och Hemmings frände,
Kraftig i striden, hjältarne till hjälp. —.

Kapitel 28 - Han omtalar sin färd för Hygelac. Danahovet.
Tillbaka till Beowulfs förstasida.

  • =  ringbrynjor.
  1. Detta är den enda information vi har om hur "vädermarks" landskap såg ut. I handskriften står det "hliðes nosan", vilka ord Michael Alexander översätter med "cliff" och "headland". Björn Collinder har översatt det till "höga klippan".
  2. Hreðlingen = Hreðels son.
  3. Hygd, Häreðs dotter, var Hygelacs maka.
  4. Denna motställas Hygd.
  5. Detta är den sista raden som den förste avskrivaren skrev ned. Hans ersättare föredrar bokstaven i framför e och skriver därför Biowulf istället för Beowulf.
  6. Offa, Thryðos gemål. Han var kung över de angler som levde på kontinenten. Han räknades även som en förfader till kung Offa av Mercia som var Englands främste kung under andra halvan av 700-talet. Vissa historiker har velat se omnämnandet av honom och andra personer som ett tecken på att Beowulf skrevs ned vid denna tid.