Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Beowulf

0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43

Kapitel 41
Forna strider omtalas.

»Detta svears och göters blodspår,
»Männens stridsstorm var vida synlig,
»Den fejd dessa folk sinsemellan väckte.
»Då gick den gode, sorgtyngde gubben
2950 »Med sina stamfränder att söka en fast plats:
»Jarlen Ongentheov begaf sig uppåt.
»Han hade sport Hygelacs härtåg,
»Den stoltes stridskraft, litade ej på motstånd,
»Att han skulle kunna värja och försvara
2955 »Mot de sjöfarande männen sin skatt,
»Barn och maka, utan den gamle flydde
»Tillbaka under jordvallen1. Då bjöds förföljelse
»Under Hygelacs fälttecken efter sveamännen.
»Hän öfver fridsfältet*) gingo då Hreðlingarne2
2960 »Och trängde fram till inhägnaden.
»Der vardt Ongentheov, den grånade kämpen,
»Af svärdets eggar tvingad att bida,
»Så att folkkonungen måste fördraga
»Eofors ensamma makt. Vildt träffade
2965 »Honom med vapnet Vonredingen3 Vulf,
»Så att af hugget blodet sprang i strömmar
»Fram under håret. Bädd blef dock icke
»Den gamle Scilfingen, utan vedergällde straxt
»Med värre vexling detta dråpslag,
2970 »När folkkonungen vände sig ditåt.
»Ej kunde Vonreds raske son gifva
»Den gamle något mothugg, ty denne skar
»Dessförinnan sönder hjelmen på hufvudet,
»Så att Vulf måste blodbestänkt böja sig,
2975 »Föll till marken: ännu var han ej dödskorad,
»Utan hemtade sig, fastän träffad af sår.
»Då lät Hygelacs hårde hirdman.4
»När hans broder fallit, den breda klingan,
»Jättars gamla svärd krossa jättars hjelm
2980 »Öfver sköldkanten. Då sjönk Ongentheov,
»Folkets herde, träffad till döds.
»Många förbundo Eofors broder,
»Upplyfte honom skyndsamt, sedan de fått rum
»Och fingo råda öfver valplatsen.
2985 »Under tiden plundrade en man**) den andre,
»Tog af Ongentheov hans jernbrynja,
»Hans hårda svärd och hans hjelm tillika
»Samt bar den grånades rustning till Hygelac.
»Denne mottog bytet och lofvade honom vänligt
2990 »Lön inför folket och fullgjorde hvad han lofvat:
»När han kommit hem, vedergällde Hreðlingen,
»Göternas herre, Eofor och Vulf
»Denna stridsstorm med öfvermåttan stora skatter,
»Gaf dem hvardera hundra tusen
2995 »I land och flätade ringar — ej höfdes någon man på jorden
»Att tillvita honom denna lön, då de tillkämpat sig sådan ära —.
»Vidare gaf han Eofor sin enda dotter,
»Hemmets smycke, till underpant på sin huldhet
»Detta är den fejd och den dödliga
3000 »Fiendskap mellan männen, för hvars skull jag väntar
»Att sveamännen hemsöka oss,
»Då de få spörja att vår herskare
»Nu är liflös, han som fordom skyddade
»Efter hjeltarnes fall skatt och rike,
3005 »De raska Scyldingarne5 mot deras fiender,
»Främjade folkets väl och än vidare
»Visade mandom. Nu är bäst att vi
»Med snaraste skåda folkkonungen
»Och på bålet bringa den man,
3010 »Som gaf oss ringar. Ej skall blott en del
»Smälta med den modige, utan hela skatten,
»Tallöst guld bittert vunnet,
»Och nu senast har han köpt ringar
»För sitt eget lif. Dem skall branden förtära,
3015 »Elden uppsvälja, ej någon jarl bära
»Ett smycke till minne, ej någon skön kvinna
»Bära kring halsen en ringprydnad,
»Utan skall med sorgsen håg, beröfvad guldet,
»Ofta, ej en gång, trampa främmande land,
3020 »Nu då härföraren nedlagt sitt leende,
»Gamman och jubel. Derför skall månget
»Spjut varda morgonkallt, skall blifva fattadt
»Och lyft af händer; ej harpans klang
»Väcka kämparne, utan den svarta korpen,
3025 »Lysten efter de dödskorade, tala mycket,
»Säga örnen huru väl det gick med måltiden,
»Då han jemte vargen roffade de fallne.»
Sådana dystra ord talade
Den raske mannen: ej ljög han mycket
3030 I sina ord om skickelserna. — Hela skaran reste sig.
Dystra gingo de med strömmande tårar
Till foten af Örnudden6 att skåda undret.
De funno då på sanden utsträckt liflös
På sin hvilobädd den som i flydda tider
3035 Gifvit dem ringar. Då hade sista dagen
Kommit för den gode, och stridskonungen,
Vind-göternas furste, dött en underbar död.
Dessförinnan sågo de der på fältet
En sällsammare varelse, den leda ormen
3040 Ligga midt emot: den lågande draken,
Vild och hemsk, var förbränd af glöden.
Han var femtio fot i längd
Uppå sitt läger. Han hade haft sin fröjd
Nattetid i luften och sedan farit ned
3045 Att söka sin håla: nu var han dödens
Och njöt ej mer af jordhålorna.
Bredvid honom stodo kannor och kärl,
Der lågo fat och dyrbara svärd,
Uppfrätta af rost, som i jordens famn
3050 De hvilat der under tusen vintrar.
Ofantligt var då detta arf,
Forna mäns guld, bundet med trollsånger,
Så att ingen menniska finge röra
Vid ringsalen, om ej Gud sjelf,
3055 Den sanne segerkonungen, gåfve åt hvem han ville,
Åt just den man som honom godt syntes
— Han är menniskornas skydd — att öppna skatten,7

»Detta svears och götars blodspår,
»Männens stridsstorm var vida synlig,
»Den fejd dessa folk sinsemellan väckte.
»Då gick den tappre, sorgtyngde gubben
2950 »Med sina stamfränder att söka en fast plats:
»Fursten Ongentheow begav sig längre uppåt.
»Han hade sport Hygelacs härtåg,
»Den stoltes stridskonst, litade ej på motstånd,
»Att han skulle kunna värja och försvara
2955 »Mot de sjöfarande männen sin skatt,
»Barn och maka, utan den gamle flydde därifrån
»Tillbaka under jordvallen1. Då bjöds förföljelse
»Under Hygelacs
fälttecken efter sveamännen.
»Hän över skyddsfältet*) gingo då Hreðlingarne2
2960 »Och trängde fram till inhägnaden.
»Där vart Ongentheow, den grånade kämpen,
»Av svärdens eggar tvingad att bida,
»Så att folkkonungen måste ge vika för
»Eofors ensamma kraft. Vilt slog
2965 »Honom med vapnet Wonredingen3 Wulf,
»Så att av hugget blodet sprang i strömmar
»Fram under håret. Rädd blev dock icke
»Den gamle Scilfingen, utan vedergällde straxt
»Med värre växling detta dråpslag,
2970 »När folkkonungen vände sig ditåt.
»Ej kunde Wonreds raske son giva
»Den gamle något mothugg, ty denne skar
»Dessförinnan sönder hjälmen på hans huvud,
»Så att han måste blodbestänkt böja sig,
2975 »Föll till marken: ännu var han ej dödskorad,
»Utan hämtade sig, fastän träffad av sår.
»Då lät Hygelacs hårde hirdman,4
»När hans broder fallit, den breda klingan,
»Jättars gamla svärd krossa jättars hjälm
2980 »Över sköldmuren. Då sjönk konungen,
»Folkets herde, träffad till döds.
»Då var det många, som förbundo hans1 broder,
»Upplyfte honom skyndsamt, sedan de fått rum
»Och fingo råda över valplatsen.
2985 »Under tiden plundrade en man**) den andre,
»Tog av Ongentheow hans järnbrynja,
»Hårda häftsvärd och hans hjälm tillika
»Samt bar den grånades rustning till Hygelac.
»Denne mottog skatterna och lovade honom vänligt
2990 »Lön inför folket och fullgjorde vad han lovat:
»När han kommit hem, vedergällde Hreðels son,
»Götarnes herre, Eofor och Wulf
»Denna stridsstorm med överdådiga skatter,
»Gav dem vardera hundra tusen
2995 »I land och flätade ringar — ej hövdes någon man på jorden
»Att tillvita honom denna lön, då de tillkämpat sig sådan ära —.
»Vidare gav han Eofor sin enda dotter,
»Hemmets smycke, till underpant på sin huldhet.
»Detta är den fejd och den fiendskap,
3000 »Det dödshat mellan männen, för vars skull jag väntar,
»Att efter hjältarnes fall de käcka Scylfingarne,5
»Sveamännen skola hemsöka oss,
»Då de få spörja, att vår härskare
»Nu är livlös, han som fordom skyddade
3005 »Skatt och rike mot hätska fiender,
»Främjade folkets väl och än vidare
»Övade mandom. Nu är bäst, att vi
»Med snaraste skåda folkkonungen
»Och på bålet bringa den man,
3010 »Som gav oss ringar. Ej skall blott en del
»Smälta med den modige, utan hela skatten,
»Tallöst guld bittert vunnet,
»Och nu senast har han köpt ringar
»Med sitt eget liv. Dem skall branden förtära,
3015 »Elden omsvepa, ej någon jarl bära
»Ett smycke till minne, ej någon skön kvinna
»Bära kring halsen en ringprydnad,
»Utan skall med sorgsen håg, berövad guldet,
»Ofta, ej en gång, trampa främmande land,
3020 »Nu då härföraren nedlagt sitt leende,
»Glam och gamman. Därför skall månget
»Spjut varda morgonkallt, skall bliva fattat
»Och lyft i handen; ej harpans klang
»Väcka kämparne, utan den svarta korpen,
3025 »Lysten efter de stupade, tala mycket,
»Säga örnen huru gott det var vid måltiden,
»Då han jämte vargen roffade de fallne.»
Sådana dystra ord talade
Den käcke mannen: ej ljög han mycket
3030 I fråga om ord och öden. — Hela skaran reste sig.
Sorgsna gingo de med strömmande tårar
Till foten av Örnudden6 att skåda undret.
De funno då på sanden utsträckt livlös
På sin vilobädd den som i flydda tider
3035 Givit dem ringar. Då hade sista dagen
Kommit för den gode, och stridskonungen,
Väder-götarnes furste, dött en underbar död.
Dessförinnan sågo de där på fältet
En sällsammare varelse, den lede ormen
3040 Ligga mitt emot: den lågande draken,
Vild och hemsk, var förbränd av glöden.
Han var femtio fot i längd
Uppå sitt läger. Han hade haft sin fröjd
Nattetid i luften och sedan farit ned
3045 Att söka sin håla: nu var han dödens
Och njöt ej mer av jordhålorna.
Bredvid honom stodo bägare och skålar,
Där lågo fat och dyrbara svärd,
Uppfrätta av rost, som i jordens famn
3050 De vilat där under tusen vintrar.
Så var då detta ofantliga arv,
Forna mäns guld, bundet med trollsånger,
Att ingen människa finge röra
Vid ringsalen, om ej Gud själv,
3055 Den sanne segerkonungen, förunnade vem han ville,
Just den man, som honom gott syntes,
— Han är hjältarnes skydd — att öppna skatten.7

Kapitel 42 - Weohstan omtalar Beowulfs sista vilja.
Tillbaka till Beowulfs förstasida.

  • Marken framför fästet.
  • Eofor.
  1. Förmodligen är det en fornborg som avses.
  2. Hygelac var son till Hreðel. Han och hans män kallas därför för Hreðlingar av skalder.
  3. Wonreding = Wonreds son = Wulf.
  4. Eofor, Wulfs broder.
  5. Avser måhända striden med Grendel. Denna not finns bara med i utgåvan från 1889 och syftar på halvrad 3005a som har texten "De raska Scyldingarne" (den danska kungaätten). I den reviderade utgåvan har det skett en ommöblering av texten så att den rad har utgått, eller rättare sagt förvandlats till halvrad 3001b med texten "de käcka Scylfingarne" (den svenska kungaätten). Jag ska inte gå in på alla ommöbleringar som Wickberg har gjort i de två utgåvorna jämfört med handskriften. Men Björn Collinder som följt handskriften bättre har översatt rad 3005 med "när kämparna har fallit,    de käcke skildingar".
        Det ligger nära till hands att läsa handskriftens "scildingas" som "Scyldingar", vilket är vad Wickberg gjorde 1889. Men en sådan läsning blir helt obegriplig och i utgåvan  från 1914 har Wickberg istället ändrat det till "Scylfingar". Björn Collinder har däremot avstått från att ändra handskriften och accepterat att den har en okänd term som inte nämns någon annanstans, dvs. "skildingar". Michael Alexander har dock i sin utgåva gjort en textändring som har resultarat i en betydligt mer begriplig text. Han har ändrat "scildingas" till "scild-wiga" (shield-warrior).
  6. I handskriften kallas Beowulfs dödsplats för Earna-næs. En tolkning som påminner om en folketymologi är att orten är identisk med Årnäs på Kållandsö. Den orten ligger i närheten av Skalundahögen som utpekats som Beowulfs gravplats. Gad Rausing som ansåg att Beowulf var gute har istället föreslagit en gotländsk ort som tidigare hette Arnkull (örnberg). Denna ort ligger i närheten av Rone som han har föreslagit vara identisk med handskriftens Hrones-næsse (Beowulfs gravplats).
  7. Återigen har vi att göra med en uppenbart hednisk begravning. De rika gravgåvorna var ett begärligt mål för gravplundrare. Men med hjälp av "trollsånger" såg man till att den som kränkte gravfriden skulle drabbas av en förbannelse. Den kristne skalden konstaterar dock att Gud är mäktigare än hednisk magi och om Gud tillåter det så är det helt riskfritt att öppna en hednisk grav. Den kristna kyrkan tog avstånd från bruket med gravgåvor och det är lätt att tolka skaldens ord som att han inte tyckte att plundring av hedniska gravar var omoraliskt. Jämför not 1 i nästa kapitel.