Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Beowulf

0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43

Kapitel 22
Han möter i djupet Grendels moder. Strid på djupet. Beowulf i livsfara.

Ecgtheovs son Beovulf talade:
»Minns, du Healfdenes frejdade son,
1475 »Vise furste, nu då jag är redo till färden,
»Du männens guld vän, hvad vi förut sagt:
»Att om i denna din sak jag skulle
»Mista lifvet, du alltid skulle vara mig
»Efter min bortgång i faders ställe.
1480 »Blif en beskyddare för mina hirdmän,
»Mina följesvenner, om striden bortrycker mig,
»Och sänd äfven, käre Hroðgar,
»Till Hygelac de skatter, som du gifvit mig!
»Då kan Hreðels son, göternas furste,
1485 »När han skådar på det guldet,
»Se att jag funnit en synnerligt god
»Utdelare af ringar och njutit deraf, medan jag kunde.
»Och låt då Hunferð, den vidtfrejdade mannen,
»Få det gamla, konstrika slagsvärdet,1*)
1490 »Hårdt i eggen; jag skall med Hrunting
»Vinna ära, eller ock skall döden taga mig».
Efter dessa ord skyndade vind-göternas
Furste käckt åstad, ville för ingen del
Bida på svar. Det brusande hafvet
1495 Mottog kämpen. Sedan dröjde det en dag,
Innan han kunde se hafsbottnen.
Nu märkte snart den som, vild och glupsk
Och stridslysten, rådt i hundra halfår
Öfver strömmarnas rike, att en menniska från ofvan
1500 Hemsökte sällsamma väsens bostad.
Hon grep då emot och fattade kämpen
Med hemska klor, men skadade ej dermed
Hans kropp, som ringbrynjan skyddande omslöt,
Så att hon ej kunde med sina leda fingrar
1505 Genomtränga stridsdrägten, den täta brynjan.
Då bar hafsvarginnan, när hon kommit till bottnen,
Ringarnas furste till sin egen gård,
Så att han ej kunde — och han sträfvade ej derefter —
Sköta sina vapen; utan en mängd underdjur
1510 Ansatte honom simmande. Månget hafsdjur sökte
Med krigiska tänder sönderbryta hans brynja;
Olycksbringarne förföljde honom. Sedan märkte jarlen,
Att han var i någon sal på djupet,**)
Der intet vatten skadade honom,
1515 Och strömmens svekfulla grepp ej kunde nå honom
För den täckta salen. Han såg ett eldsken,
En blek låga lysa klart.
Den gode blef då varse hafsbottnens varginna,
Det starka sjörået; lade hjeltekraft
1520 I slagsvärdet. Handen svek ej slaget,
Så att det ringprydda svärdet sjöng på hennes hufvud
En lysten stridssång. Då märkte främlingen,
Att stridens glans2 ej ville bita
Och skada lifvet; utan eggen svek
1525 Fursten i nöden. Förut hade det tålt
Många handgemäng, ofta skurit hjelmen,
Den dödskorades stridsdrägt: då var det första gången
Som den dyrbara skattens ära sjönk.
Sedan var Hygelacs frände fast beslutsam,
1530 Ej trög i kraft, minnandes sina bragder:
Den vredgade kämpen kastade svärdet,
Det konstrikt smyckade, så att det låg på marken
Med sin hårda stålegg; han litade på sin styrka,
Sitt kraftiga handtag. Så skall mannen göra,
1535 När han tänker i striden vinna
Långvarigt lof och ej frågar efter sitt lif.
Stridsgöternas furste fattade i axeln***)
— Ej sörjde han öfver striden — Grendels moder.
Vredgad som han var, slängde den stridshårde
1540 Sin dödsfiende, så att hon sjönk på golfvet.
Men strax derpå gaf hon honom lön i handom
Med vilda klor och grep emot honom.
Med tröttadt mod föll då omkull
Den starkaste af fotkämpar. Öfver salsgästen
1545 Satte hon sig sedan, drog sitt korta och breda,
Bruneggade svärd, ville hämnas sin son,
Enda barnet. På hans skuldra låg
Det flätade bröstnätet: detta skyddade lifvet,
Hindrade udd och egg från att intränga.
1550 Då skulle Ecgtheovs son, göternas kämpe,
Ha farit under det gapande djupet,
Om ej stridsbrynjan, det hårda härnätet.
Skänkt honom skydd, och den helige Gud,
Den vise herren, rådt öfver seger i striden.
1555 Himlarnes herre afgjorde saken
Rättvist och lätt. — Sedan reste han sig åter.

Ecgtheows son Beowulf talade:
»Minns nu, du Healfdenes frejdade son,
1475 »Vise furste, nu då jag är redo till färden,
»Du männens guldvän, vad vi förut sagt
»Att om i denna din sak jag skulle
»Mista livet, du alltid skulle vara mig
»Efter min bortgång i faders ställe.
1480 »Bliv en beskyddare för mina hirdmän,
»Mina följesvenner, om striden bortrycker mig,
»Och sänd även, käre Hroðgar,
»Till Hygelac de skatter, som du givit mig!
»Då kan Hredels son, götarnes furste,
1485 »När han skådar på detta guld,
»Se, att jag funnit en synnerligt god
»Utdelare av ringar och njutit därav, medan jag kunde.
»Och låt du Unferð, den vittfrejdade mannen,
»Få det gamla, konstrika slagsvärdet,1*)
1490 »Hårt i eggen; jag skall med Hrunting
»Vinna ära, eller ock skall döden taga mig.»
Efter dessa ord skyndade väder-götarnes
Furste käckt åstad, ville för ingen del
Bida på svar. Den brusande bränningen
1495 Mottog kämpen. Sedan dröjde det en stund,
Innan han kunde se sjöns botten.
Nu märkte snart den som, vild och glupsk
Och stridslysten, rått i hundra halvår
Över strömmarnas rymd, att en människa från ovan
1500 Hemsökte sällsamma väsens bostad.
Hon grep då emot och fattade kämpen
Med hemska klor, men skadade ej därmed
Hans kropp, som ringbrynjan skyddande omslöt,
Så att hon ej kunde med sina leda fingrar
1505 Genomtränga stridsdräkten, den flätade brynjan.
Då bar havsvarginnan, när hon kommit till bottnen,
Ringarnas furste till sin egen gård,
Så att han ej kunde — fastän han strävade därefter —
Sköta sina vapen; tv en mängd vidunder
1510 Ansatte honom simmande. Månget sjöodjur sökte
Med mordiska tänder sönderbryta hans brynja;
Skräckbringarne förföljde honam. Sedan märkte jarlen,
Att han var i någon sal på djupet,**)
Där intet vatten skadade honom,
1515 Och strömmens svekfulla grepp ej kunde nå honom
För den täckta salen. Han såg ett eldsken,
En skimrande låga lysa klart.
Den käcke blev då varse djupets varginna,
Det starka sjörået; lade hjältekraft
1520 I slagsvärdet. Handen svek ej slaget,
Så att det ringprydda svärdet sjöng på hennes huvud
En lysten stridssång. Då märkte främlingen,
Att stridens glans2 ej ville bita
Och skada livet; utan eggen svek
1525 Fursten i nöden. Förut hade det tålt
Många handgemäng, ofta kluvit hjälmen,
Den dödskorades stridsdräkt: då var det första gången,
Som den dyrbara skattens ära sjönk.
Hygelacs frände var åter fast beslutsam,
1530 Ej trög i kraft, betänkt på bragder.
Den vredgade kämpen kastade svärdet,
Det konstrikt smyckade, så att det låg på marken
Med sin hårda stålegg; han litade på sin styrka,
Sitt kraftiga handtag. Så skall mannen göra,
1535 När han tänker i striden vinna
Långvarigt lov; han frågar ej efter sitt liv.
Stridsgötarnes furste fattade i axeln***)
— Ej räddes han för striden — Grendels moder
Vredgad som han var, slängde den stridshårde
1540 Sin dödsfiende, så att hon sjönk på golvet.
Men strax gav hon honom åter lön i handom
Med vilda nävar och grep tag i honom.
Med tröttat mod föll då omkull
Den starkaste av fotkämpar. Över salsgästen
1545 Satte hon sig sedan, drog sin korta och breda,
Bruneggade dolk, ville hämnas sin son,
Enda barnet. På hans skuldra låg
Det flätade bröstnätet: detta skyddade livet,
Hindrade udd och egg från att intränga.
1550 Då skulle Ecgtheows son, götarnes kämpe,
Ha farit under det gapande djupet,
Om ej stridsbrynjan, det hårda hårnätet,
Skänkt honom skydd, och den helige Gud,
Den vise herren, rått över seger i striden.
1555 Himlarnes herre avgjorde det rättvist;
Med lätthet reste kämpen sig sedan åter.

Kapitel 23 - Sjötrollet dräpes. Beowulf simmar upp.
Tillbaka till Beowulfs förstasida.

  1. Eller 'böljesvärdet'; som Beowulf använt i kampen mot havsvidundren,
    se v. 561.
  2. Svärdet.
  • Eller: vattrade (damaskerade) svärdet.
  • Eller: i en stridssal.
  • Eller: i håret.