Ecgtheovs son Beovulf talade:
»Minns, du Healfdenes frejdade son,
¹⁴⁷⁵ »Vise furste, nu då jag är redo till färden,
»Du männens guld vän, hvad vi förut sagt:
»Att om i denna din sak jag skulle
»Mista lifvet, du alltid skulle vara mig
»Efter min bortgång i faders ställe.
¹⁴⁸⁰ »Blif en beskyddare för mina hirdmän,
»Mina följesvenner, om striden bortrycker mig,
»Och sänd äfven, käre Hroðgar,
»Till Hygelac de skatter, som du gifvit mig!
»Då kan Hreðels son, göternas furste,
¹⁴⁸⁵ »När han skådar på det guldet,
»Se att jag funnit en synnerligt god
»Utdelare af ringar och njutit deraf, medan jag kunde.
»Och låt då Hunferð, den vidtfrejdade mannen,
»Få det gamla, konstrika slagsvärdet,^1*)
1490 »Hårdt i eggen; jag skall med Hrunting
»Vinna ära, eller ock skall döden taga mig».
Efter dessa ord skyndade vind-göternas
Furste käckt åstad, ville för ingen del
Bida på svar. Det brusande hafvet
¹⁴⁹⁵ Mottog kämpen. Sedan dröjde det en dag,
Innan han kunde se hafsbottnen.
Nu märkte snart den som, vild och glupsk
Och stridslysten, rådt i hundra halfår
Öfver strömmarnas rike, att en menniska från ofvan
¹⁵⁰⁰ Hemsökte sällsamma väsens bostad.
Hon grep då emot och fattade kämpen
Med hemska klor, men skadade ej dermed
Hans kropp, som ringbrynjan skyddande omslöt,
Så att hon ej kunde med sina leda fingrar
¹⁵⁰⁵ Genomtränga stridsdrägten, den täta brynjan.
Då bar hafsvarginnan, när hon kommit till bottnen,
Ringarnas furste till sin egen gård,
Så att han ej kunde — och han sträfvade ej derefter —
Sköta sina vapen; utan en mängd underdjur
¹⁵¹⁰ Ansatte honom simmande. Månget hafsdjur sökte
Med krigiska tänder sönderbryta hans brynja;
Olycksbringarne förföljde honom. Sedan märkte jarlen,
Att han var i någon sal på djupet,**)
Der intet vatten skadade honom,
¹⁵¹⁵ Och strömmens svekfulla grepp ej kunde nå honom
För den täckta salen. Han såg ett eldsken,
En blek låga lysa klart.
Den gode blef då varse hafsbottnens varginna,
Det starka sjörået; lade hjeltekraft
¹⁵²⁰ I slagsvärdet. Handen svek ej slaget,
Så att det ringprydda svärdet sjöng på hennes hufvud
En lysten stridssång. Då märkte främlingen,
Att stridens glans² ej ville bita
Och skada lifvet; utan eggen svek
¹⁵²⁵ Fursten i nöden. Förut hade det tålt
Många handgemäng, ofta skurit hjelmen,
Den dödskorades stridsdrägt: då var det första gången
Som den dyrbara skattens ära sjönk.
Sedan var Hygelacs frände fast beslutsam,
¹⁵³⁰ Ej trög i kraft, minnandes sina bragder:
Den vredgade kämpen kastade svärdet,
Det konstrikt smyckade, så att det låg på marken
Med sin hårda stålegg; han litade på sin styrka,
Sitt kraftiga handtag. Så skall mannen göra,
¹⁵³⁵ När han tänker i striden vinna
Långvarigt lof och ej frågar efter sitt lif.
Stridsgöternas furste fattade i axeln***)
— Ej sörjde han öfver striden — Grendels moder.
Vredgad som han var, slängde den stridshårde
¹⁵⁴⁰ Sin dödsfiende, så att hon sjönk på golfvet.
Men strax derpå gaf hon honom lön i handom
Med vilda klor och grep emot honom.
Med tröttadt mod föll då omkull
Den starkaste af fotkämpar. Öfver salsgästen
¹⁵⁴⁵ Satte hon sig sedan, drog sitt korta och breda,
Bruneggade svärd, ville hämnas sin son,
Enda barnet. På hans skuldra låg
Det flätade bröstnätet: detta skyddade lifvet,
Hindrade udd och egg från att intränga.
¹⁵⁵⁰ Då skulle Ecgtheovs son, göternas kämpe,
Ha farit under det gapande djupet,
Om ej stridsbrynjan, det hårda härnätet.
Skänkt honom skydd, och den helige Gud,
Den vise herren, rådt öfver seger i striden.
¹⁵⁵⁵ Himlarnes herre afgjorde saken
Rättvist och lätt. — Sedan reste han sig åter.