Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Beowulf

0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43

Kapitel 17
Drottningen talar till Hroðgar.

1125 »Sedan gingo kämparne, som mist sina vänner,
»Att uppsöka sina bostäder och se Frisland,
»Dess hem och herskareborg. Hengest bodde
»Då ännu hos Finn öfver den blodiga vintern
»Utan någon söndring;1 tänkte på hembygden,
1130 »Fastän han ej kunde skjuta ut i hafvet
»Den ringade stäfven: hafvet upprördes af stormen,
»Kämpade med vinden. Vintern omslöt vattnet
»Med isfjettrar, till dess ett nytt år
»Kom till gårdarna, som det ännu gör,
1135 »Det klara väder, som ständigt kommer
»I sinom tid. Då var vintern förbi,
»Jordens barm fager. Den landsflyktige gästen
»Längtade från landet; han tänkte dock mera
»På hämnd för sitt lidande än på sjöresan,
1140 »Om han skulle kunna åstadkomma en sammanstötning,
»Och i denna hågkomma fiendernas söner.
»Dock kunde han icke undgå ödet,*)
»Då Hunlafs son2 sänkte i hans bröst
»Stridens glans, det yppersta af svärd;**)
1145 »Dess eggar voro kända bland fienderna.
»Likaså drabbade sedan bitter svärdsdöd
»Den djerfve Finn i hans eget hem,
»Då Guðlaf och Oslaf efter sjöresan3
»Med sorg tänkte på det hätska angreppet,
1150 »Tillvitade honom sina olyckor: ej kunde deras oro
»Styra sig i bröstet. Då rödfärgades salen
»Af fienders lik; Finn dödades,
»Konungen i sitt hof, och drottningen röfvades,
»Scyldingarnes skyttar förde till skeppen
1155 »Landskonungens hela bohag,
»De smycken och juveler, som de kunde finna
»I Finns hem. På hafvets stråt
»Förde de sedan den ädla kvinnan
»Till danernas folk.» Så slutade kvädet,
1160 Sjunget till harpan. Sedan höjde sig jublet
Högljudt från bänkarna; svenner ihällde
Vin ur konstrika kärl. Då kom Vealhtheov gående fram
Under ett gyllene pannband dit der de båda gode,
Farbroder och brorson,4 suto. Då rådde ännu fred
1165 Och tro emellan dem. Der satt ock skalden Hunferð
Vid Scyldingafurstens fötter: alla tilltrodde hans sinne
Att ega stort mod, fastän han ej varit ärlig mot sina fränder5
I svärdseggarnas lekar. Då sade Scyldingarnes drottning:
»Tag denne bägare, min herre och konung,
1170 »Du skatt-utdelare, hell vare dig,
»Männens guldvän, och tala till göterna
»Med hulda ord: så skall mannen göra!
»Var blid mot göterna och tänk på gåfvor;
»Nära och fjerran har du nu fred.
1175 »Man har sagt mig, att du ville hålla
»Hjelten som en son. Den strålande ringsalen
»Hjort är rensad: gif, medan du kan,
»Många belöningar och lemna dina söner
»Folk och rike, då du skall bort att skåda
1180 »Skaparens väsen. Jag känner min
»Blide Hroðulf, att han vill hålla
»Dessa ynglingar i ära, om, Scyldingavän!
»Du förr än han lemnar denna verld.
»Jag hoppas att han skall med godhet vedergälla
1185 »Bådas våra barn, om han minnes all
»Den ynnest vi förut visat honom som barn
»Efter hans önskan och till hans ära».
Sedan vände hon sig till den bänk, der hennes söner,
Hreðric och Hroðmund, och kämparnes unga
1190 Söner suto samman; der satt den gode
Göten Beovulf bredvid de två bröderna.

1125 »Sedan gingo kämparne, som mist sina vänner,
»Att uppsöka sina bostäder och se Frisland,
»Hemmen och härskareborgen. Hengest bodde
»Då ännu hos Finn över den blodiga vintern
»Utan någon söndring:1 tänkte på hembygden,
1130 »Fastän han ej kunde skjuta ut i havet
»Den ringade stäven, — havet upprördes av stormen,
»Kämpade med vinden; vintern omslöt vattnet
»Med isfjättrar, — till dess ett nytt år
»Kom till gårdarna, som det ännu gör,
1135 »Det klara väder, som ständigt kommer
»I sinom tid. Då var vintern förbi,
»Jordens barm fager. Den främmande gästen
»Längtade från gårdarna; han tänkte dock mera
»På hämnd för sitt lidande än på sjöresan,
1140 »Om han skulle kunna åstadkomma en sammanstötning
»Och i denna hågkomma jutarnes söner,
»Om blott han ej bröte mot världens ordning*)
»Då lade Hunlafs son2 i hans sköte
»Stridens glans, det yppersta av svärd;**)
1145 »Dess eggar voro kända bland jutarne.
»Också drabbade sedan bitter svärdsdöd
»Den djärve Finn i hans eget hem,
»Då Guðlaf och Oslaf efter sjöresan3
»Klagade sin sorg, det hätska angreppet,
1150 »Tillvitade honom sina olyckor: ej kunde deras oro
»Styra sig
i bröstet. Då rödfärgades salen
»Av fienders lik; Finn dödades,
»Konungen bland sin hird, och drottningen rövades.
»Scyldingarnes skyttar förde till skeppen
1155 »Landskonungens hela bohag,
»De smycken och juveler, som. de kunde finna
»I Finns hem. På havets stråt
»Förde de sedan den ädla kvinnan
»Till danernas folk.» Så slutade kvädet,
1160 Sjunget till harpan. Sedan höjde sig jublet
Högljutt från bänkarna: svenner ihällde
Vin ur konstrika kärl. Då kom Wealhtheow gående fram
Under ett gyllene pannband dit där de båda gode,
Farbror och brorson,4 suto. Då rådde ännu fred
1165 Och tro emellan dem. Där satt ock talaren Unferð
Vid Scyldingafurstens fötter: alla tilltrodde hans sinne
Att äga stort mod, fastän han ej varit ärlig mot sina fränder5
I svärdseggarnas lekar. Då sade Scyldingarnes drottning:
»Tag denna bägare, min herre och konung,
1170 »Du skatt-utdelare, hell vare dig,
»Männens guldvän, och tala till götarne
»Hulda ord: så skall mannen göra!
»Var blid mot götarne och tänk på gåvor;
»Nära och fjärran har du nu fred.
1175 »Man har sagt mig, att du ville hålla
»Hjälten som en son. Den strålande ringsalen
»Hjort är rensad: giv, medan du kan,
»Många belöningar och lämna dina söner
»Folk och rike, då du skall bort att skåda
1180 »Skaparens skickelse. Jag känner min
»Blide Hroðulf, att han vill hålla
»Dessa ynglingar i ära, om, Scyldingavän!
»Du förr än han lämnar denna värld.
»Jag hoppas, att han skall med godhet vedergälla
1185 »Bådas våra barn, om han minnes all
»Den huldhet vi förut visat honom som barn
»Efter hans önskan och till hans ära.»
Sedan vände hon sig till den bänk, där hennes söner,
Hreðric och Hroðmund, och kämparnes unga
1190 Söner suto samman; där satt den gode
Göten Beowulf bredvid de två bröderna.

Kapitel 18 - En dyrbar gåva. Gillet avslutas.
Tillbaka till Beowulfs förstasida.

  1. Eller: 'med vilande tapperhet'.
  2. Hunlafs son (eller Lafs son Hun) är helt okänd. Inte heller vet vi var och när han gav Hengest svärdet.
  3. Till Danmark för att hemta nytt manskap.
  4. Konung Hroðgar och Hroðulf. Den reviderade utgåvan från 1914 avslutar meningen med följande parantes: (Rolf Krake)
  5. Vad för oärlighet som skalden syftar på är okänt.
  • Här har den reviderade utgåvan en avvikande tolkning än den från 1889. I den reviderade utgåvan står det: Om blott han ej bröte mot världens ordning istället för Dock kunde han icke undgå ödet,. Och i en not kommenteras den nya tolkningen med: D. v. s. mot givna eder. Björn Collinder förklarar detta ställe med att det syftar på den sed som krävde att man skulle hämnas dråp på fränder. Den engelska kyrkan accepterade länge denna sedvänja.
  • En uppfordran till hämnd.