|
0, 1, 2,
3, 4, 5,
6, 7, 8,
9, 10, 11,
12, 13, 14,
15, 16, 17,
18, 19, 20,
21, 22,
23, 24, 25,
26, 27, 28,
29, 30, 31,
32, 33, 34,
35, 36, 37,
38, 39, 40,
41, 42, 43
Kapitel 17
Drottningen talar till Hroðgar.
|
1125 »Sedan gingo kämparne, som mist sina vänner,
»Att uppsöka sina bostäder och se Frisland,
»Dess hem och herskareborg. Hengest bodde
»Då ännu hos Finn öfver den blodiga vintern
»Utan någon söndring;1 tänkte på hembygden,
1130 »Fastän han ej kunde skjuta ut i hafvet
»Den ringade stäfven: hafvet upprördes af stormen,
»Kämpade med vinden. Vintern omslöt vattnet
»Med isfjettrar, till dess ett nytt år
»Kom till gårdarna, som det ännu gör,
1135 »Det klara väder, som ständigt kommer
»I sinom tid. Då var vintern förbi,
»Jordens barm fager. Den landsflyktige gästen
»Längtade från landet; han tänkte dock mera
»På hämnd för sitt lidande än på sjöresan,
1140 »Om han skulle kunna åstadkomma en sammanstötning,
»Och i denna hågkomma fiendernas söner.
»Dock kunde han icke undgå ödet,*)
»Då Hunlafs son2 sänkte i hans bröst
»Stridens glans, det yppersta af svärd;**)
1145 »Dess eggar voro kända bland fienderna.
»Likaså drabbade sedan bitter svärdsdöd
»Den djerfve Finn i hans eget hem,
»Då Guðlaf och Oslaf efter sjöresan3
»Med sorg tänkte på det hätska angreppet,
1150 »Tillvitade honom sina olyckor: ej kunde deras oro
»Styra sig i bröstet. Då rödfärgades salen
»Af fienders lik; Finn dödades,
»Konungen i sitt hof, och drottningen röfvades,
»Scyldingarnes skyttar förde till skeppen
1155 »Landskonungens hela bohag,
»De smycken och juveler, som de kunde finna
»I Finns hem. På hafvets stråt
»Förde de sedan den ädla kvinnan
»Till danernas folk.» Så slutade kvädet,
1160 Sjunget till harpan. Sedan höjde sig jublet
Högljudt från bänkarna; svenner ihällde
Vin ur konstrika kärl. Då kom Vealhtheov gående fram
Under ett gyllene pannband dit der de båda gode,
Farbroder och brorson,4 suto. Då rådde ännu fred
1165 Och tro emellan dem. Der satt ock skalden Hunferð
Vid Scyldingafurstens fötter: alla tilltrodde hans sinne
Att ega stort mod, fastän han ej varit ärlig mot sina fränder5
I svärdseggarnas lekar. Då sade Scyldingarnes drottning:
»Tag denne bägare, min herre och konung,
1170 »Du skatt-utdelare, hell vare dig,
»Männens guldvän, och tala till göterna
»Med hulda ord: så skall mannen göra!
»Var blid mot göterna och tänk på gåfvor;
»Nära och fjerran har du nu fred.
1175 »Man har sagt mig, att du ville hålla
»Hjelten som en son. Den strålande ringsalen
»Hjort är rensad: gif, medan du kan,
»Många belöningar och lemna dina söner
»Folk och rike, då du skall bort att skåda
1180 »Skaparens väsen. Jag känner min
»Blide Hroðulf, att han vill hålla
»Dessa ynglingar i ära, om, Scyldingavän!
»Du förr än han lemnar denna verld.
»Jag hoppas att han skall med godhet vedergälla
1185 »Bådas våra barn, om han minnes all
»Den ynnest vi förut visat honom som barn
»Efter hans önskan och till hans ära».
Sedan vände hon sig till den bänk, der hennes söner,
Hreðric och Hroðmund, och kämparnes unga
1190 Söner suto samman; der satt den gode
Göten Beovulf bredvid de två bröderna. |
1125 »Sedan gingo kämparne, som mist sina vänner,
»Att
uppsöka sina bostäder och se Frisland,
»Hemmen
och härskareborgen. Hengest bodde
»Då ännu
hos Finn över den blodiga vintern
»Utan
någon söndring:1
tänkte på hembygden,
1130 »Fastän han ej kunde skjuta ut i havet
»Den
ringade stäven, — havet upprördes av stormen,
»Kämpade
med vinden; vintern omslöt vattnet
»Med
isfjättrar, — till dess ett nytt år
»Kom till
gårdarna, som det ännu gör,
1135 »Det
klara väder, som ständigt kommer
»I sinom
tid. Då var vintern förbi,
»Jordens
barm fager. Den främmande gästen
»Längtade
från gårdarna; han tänkte dock mera
»På hämnd
för sitt lidande än på sjöresan,
1140 »Om
han skulle kunna åstadkomma en sammanstötning
»Och i
denna hågkomma jutarnes söner,
»Om blott
han ej bröte mot världens ordning*)
»Då lade
Hunlafs son2 i hans sköte
»Stridens
glans, det yppersta av svärd;**)
1145 »Dess eggar voro kända bland jutarne.
»Också
drabbade sedan bitter svärdsdöd
»Den
djärve Finn i hans eget hem,
»Då Guðlaf
och Oslaf efter sjöresan3
»Klagade
sin sorg, det hätska angreppet,
1150 »Tillvitade honom sina
olyckor: ej kunde deras oro
»Styra
sig i bröstet. Då rödfärgades salen
»Av
fienders lik; Finn dödades,
»Konungen
bland sin hird, och drottningen rövades.
»Scyldingarnes skyttar förde till skeppen
1155 »Landskonungens hela bohag,
»De
smycken och juveler, som. de kunde finna
»I Finns
hem. På havets stråt
»Förde de
sedan den ädla kvinnan
»Till
danernas folk.» Så slutade kvädet,
1160 Sjunget till harpan. Sedan
höjde sig jublet
Högljutt
från bänkarna: svenner ihällde
Vin ur
konstrika kärl. Då kom Wealhtheow gående fram
Under ett
gyllene pannband dit där de båda gode,
Farbror
och brorson,4 suto. Då rådde ännu fred
1165 Och tro emellan dem. Där satt
ock talaren Unferð
Vid
Scyldingafurstens fötter: alla tilltrodde hans sinne
Att äga
stort mod, fastän han ej varit ärlig mot sina fränder5
I
svärdseggarnas lekar. Då sade Scyldingarnes drottning:
»Tag denna
bägare, min herre och konung,
1170 »Du skatt-utdelare, hell vare dig,
»Männens
guldvän, och tala till götarne
»Hulda
ord: så skall mannen göra!
»Var blid
mot götarne och tänk på gåvor;
»Nära och
fjärran har du nu fred.
1175 »Man har sagt mig, att du
ville hålla
»Hjälten
som en son. Den strålande ringsalen
»Hjort är
rensad: giv, medan du kan,
»Många
belöningar och lämna dina söner
»Folk och
rike, då du skall bort att skåda
1180 »Skaparens skickelse. Jag
känner min
»Blide
Hroðulf, att han vill hålla
»Dessa
ynglingar i ära, om, Scyldingavän!
»Du förr
än han lämnar denna värld.
»Jag
hoppas, att han skall med godhet vedergälla
1185 »Bådas våra barn, om han
minnes all
»Den
huldhet vi förut visat honom som barn
»Efter
hans önskan och till hans ära.»
Sedan
vände hon sig till den bänk, där hennes söner,
Hreðric
och Hroðmund, och kämparnes unga
1190 Söner suto samman; där satt den gode
Göten
Beowulf bredvid de två bröderna. |
Kapitel 18 - En dyrbar gåva. Gillet avslutas.
Tillbaka till Beowulfs förstasida. |
