Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 
 

 


Örjan Martinsson

0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43

Kapitel 33
 Beowulf beslutar kämpa mot draken.

Då började gästen utspy glöder,
Uppbränna härliga gårdar: lågan reste sig
Till menniskornas fasa. Ej ville då den lede
2315 Luftflygaren lemna något lefvande.
Ormens härjning var vida synlig,
Fiendens angrepp nära och fjerran,
Huru röfvaren hatade och förföljde
Götamännen; sedan for han till skatten
2320 I den hemliga salen före dagens inbrott.
Med eld och brand hade han om snärt
Landets invånare, litade på berget,
På striden och muren: detta hopp svek honom. —
Snart blef för Beovulf sanningsenligt
2325 Fasan förkunnad: att hans eget
Yppersta hus, göternas konungasäte,
Gått upp i lågor. Detta var för den gode
Bittert i hugen, den största sorg.
Den vise trodde att han mot gammal rätt
2330 Bittert förtörnat den allrådande,
Evige herren. I hans inre sjöd bröstet
Af dystra tankar, som eljest ej var hans vana.
Elddraken hade med lågor förstört
Folkets fäste, ön*) utanför,
2335 Landets egor; härför ärnade
Vind-göternas herre, stridskonungen hämnas på honom.
Kämparnas värn, jarlarnes herre
Lät då göra åt sig en dråplig sköld
Helt och hållet af jern: väl han visste
2340 Att en sköld af trä ej kunde hjelpa
Honom mot lågan. Den ärorike ädlingen
Skulle nå slutet på jordelifvets
Förgängliga dagar, och ormen äfven,
Fastän han länge förvarat den rika skatten.
2345 Då försmådde ringarnas herre
Att uppsöka den vidtflygande
Med stor härskara: ej fruktade han för denna strid
Eller räknade för något ormens kraft
Och styrka i striden; ty hjelten hade förut
2350 Vågat sig i faror och hade öfverstått
Många strider, sedan den segerrike
Mannen rensade Hroðgars sal
Och i striden angrep Grendels fränder,
Det leda slägtet. Ej var det det minsta
2355 Af handgemäng, der man dödade Hygelac,
När göternas konung, folkets herre och vän,
Hreðels son i stridens stormar
I Frisland dog af svärdsdrycken,1
Träffad af klingan. Beovulf kom undan
2360 Genom sin egen kraft och skicklighet i simning.
På sin arm bar han ensam trettio
Stridsrustningar, då han steg i hafvet.2
Dock hade ej hetvarerna3, som burit fram
Sköldar emot honom, skäl att yfvas
2365 Öfver fotkampen: från denne kämpe
Kommo blott få åter till hemmet.
Arm och ensam sam då Ecgtheovs son
Öfver hafvets vidd åter till sitt folk,
Der Hygd tillbjöd honom skatt och rike,
2370 Ringar och furstestol: hon tilltrodde ej sitt barn
Att kunna försvara den ärfda tronen
Mot främmande folk: då var Hygelac död.
Det oaktadt kunde ej de hjelplöse
På något sätt förmå ädlingen
2375 Att blifva herre öfver Heardred
Eller mottaga kungadömet.
Dock hjelpte han honom bland folket med vänliga råd,
Höll honom huldt i ära, tills han blef äldre
Och styrde vind-göterna. Honom uppsökte
2380 Öfver hafvet Ohteres landsflyktiga söner.4
De hade gjort uppror mot Scilfingarnes värn,5
Den frejdade fursten och den ypperste
Af de sjökonungar, som i Svearike6
Utdelade skatter. Detta blef hans7 slut:
2385 Hygelacs son fick dödssår
Utaf svärdshugg vid gästabudet;
Och Ongentheovs son8 begaf sig sedan
Åter till sitt hem, sedan Heardred fallit,
Lät Beovulf intaga konungastolen,
2390 Råda öfver göterna: det var en god konung.

 Då började gasten utspy glöder,
Uppbränna härliga gårdar: lågan reste sig
Till människornas fasa. Ej ville då den lede
2315 Luftflygaren lämna något levande.
Drakens anfall, den ilskna fejden
Nära och fjärran var vida synlig,
Hur skadegöraren hatade och förföljde
Götamännen; sedan for han till skatten
2320 I den hemliga salen före dagens inbrott.
Med eld och brand hade han omsnärt
Landets invånare, litade på högen,
På striden och muren: detta hopp svek honom. —
Snart blev för Beowulf sanningsenligt
2325 Fasan förkunnad: att hans eget hem,
Det yppersta hus, götarnes konungasäte,
Gått upp i lågor. Detta var för den gode
Bittert i hugen, den största hjärtesorg.
Den vise trodde, att han mot gammal rätt
2330 Bittert förtörnat den allrådande,
Evige herren. I hans inre sjöd bröstet
Av dystra tankar, som eljest ej var hans vana.
Elddraken hade med lågor förstört
Folkets fäste, ön*) utanför,
2335 Landets ägor; härför ärnade stridskonungen,
Väder-götarnes herre, hämnas på honom.
Kämparnes värn, jarlarnes herre
Lät då göra åt sig en konstrik sköld
Helt och hållet av järn: väl han visste,
2340 Att en sköld av lind ej kunde hjälpa
Honom mot lågan. Den vördnadsvärde fursten
Skulle nå slutet på jordelivets
Förgängliga dagar, och draken även,
Fastän han länge förvarat den rika skatten.
2345 Då försmådde ringarnas herre
Att uppsöka den vittflygande
Med stor härskara: ej fruktade han för denna strid
Eller räknade för något drakens kraft
Och styrka i striden; ty hjälten hade förut
2350 Vågat sig i faror och hade överstått
Många strider, sedan den segerrike
Mannen rensade Hroðgars sal
Och i striden angrep Grendels fränder,
Det leda släktet. Ej var det det minsta
2355 Av handgemäng, där man dödade Hygelac,
När götarnes konung, männens herre och vän,
Hreðels son i stridens stormar
I Frisland dog av svärdsdrycken,1
Träffad av klingan. Beowulf kom undan
2360 Genom sin egen kraft och skicklighet i simning.
På sin arm bar han ensam trettio
Stridsrustningar, då han steg i havet.2
Ej hade hetvarerna3, som burit fram
Sköldar emot honom, skäl att yvas
2365 Över fotkampen: från denne kämpe
Kommo blott få åter till hemmet.
Arm och ensam sam då Ecgtheows son
över havets vidd åter till sitt folk,
Där Hygd tillbjöd honom skatt och rike,
2370 Ringar och furstestol: hon tilltrodde ej sitt barn
Att kunna försvara den ärvda tronen
Mot främmande folk, då Hygelac var död.
Det oaktat kunde ej de hjälplöse
På något sätt förmå ädlingen
2375 Att bliva herre över Heardred
Eller mottaga kungadömet.
Dock hjälpte han honom bland folket med vänliga råd,
Höll honom hult i ära, tills han blev äldre
Och styrde väder-götarne. Honom uppsökte
2380 Över havet Ohteres landsflyktiga söner.4
De hade gjort uppror mot Scilfingarnes värn,5
Den frejdade fursten och den ypperste
Av de sjökonungar, som i Svearike6
Utdelade skatter. Detta blev hans7 slut:
2385 Hygelacs son fick dödssår
Utav svärdshugg för sin gästvänskap;
Och Ongentheows son8 begav sig
Åter till sitt hem, sedan Heardred fallit,
Lät Beowulf intaga konungastolen,
2390 Råda över götarne: det var en god konung,

Kapitel 34 - Beowulf genomgår sina levnadsminnen.
Tillbaka till Beowulfs förstasida.
  • Eller: kuststräckan. Göran Collinder har översatt det till "bygden längs stranden". Handskriften har ea-lond, vilket Michael Alexander vill översätta med "coast". Ordagrant betyder det (rinnande) vatten-land.  Om Beowulfs hemland var en ö så är det ett mycket starkt argument för att han var från Gotland (eller möjligen från Öland).
  1. = Blod; således: av blodförlust. Vikingatåget mot Frisland omtalas av Gregorius av Tours och ägde rum under Theuderic I:s regeringstid (511-533).
  2. Dvs. Beowulf hade besegrat 30 fiender innan han flydde genom att simma därifrån.
  3. Hetwarerna var en frankisk stam som levde vid Rhen. Som en följd av ljudförändringar i det tyska språket har de flera olika namn i källorna. Romarna kallade dem för chatti och i frankiska källor hette de Attoarii för att senare under medeltiden bli kända som hessare. Den tyska delstaten Hessen är uppkallad efter dem.
        Curt Weibull ansåg att uppgiften om att Hygelac dödades av hetwarer bevisar att Beowulf är baserat på den frankiska källan Liber historiae Francorum från år 727 (som i sin tur är baserad på Gregorius av Tours verk från 570-talet.) Weibull ansåg det vara uteslutet att en sådan uppgift skulle ha kunnat överleva i en muntlig tradition under flera sekler. En annan forskare vid namn Walter Goffart argumenterade dessutom att om detta verk hade varit en källa till Beowulf så kan dikten inte ha författats tidigare än år 923.
        Men Curt Weibull byggde vidare på länken till Liber historiae Francorum och kom fram till att Beowulf var dansk. Gregorius av Tours hade nämligen skrivit att Hygelac var danernas kung och detta står även i alla versioner utom en av Liber historiae Francorum. Den avvikande handskriften hävdar att vikingatåget bestod av daner ledda av goternas kung Hygelac. Weibull drog då slutsatsen att man redan på 700-talet hade börjat identifiera skandinaverna med antikens goter och att denna handskrift var anledningen till att Beowulfs folk benämns som geatas i dikten när de i själva verket var daner.
        Det finns emellertid fler källor till Hygelacs vikingatåg. I Liber monstrorum som troligen skrevs i England på 700-talet benämns Hygelac som en getisk kung och inte som en dansk. Troligen har upphovsmannen till den avvikande "Liber historiae Francorum"-handskriften kommit i kontakt med dessa uppgifter och försökt korrigera Gregorius av Tours. I Liber monstrorum står det dessutom att Hygelacs ben fortfarande fanns kvar och visades upp för besökare. Detta motsäger Weibulls tes om att minnet av hur Hygelac dödades av Hetwarer inte skulle ha kunnat överleva så länge i en muntlig tradition.
  4. Eadgils (Aðils) och Eanmund (Eymundr).
  5. Sannolikt deras farbroder Onela.
  6. I handskriften står det Swio-rice. Detta är det allra äldsta belägget på landsnamnet Sverige.
  7. Heardreds.
  8. Onela, efter att ha dödat Heardred? (frågetecknet saknas i den reviderade utgåvan)