Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Beowulf

0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43

Kapitel 36
Wiglaf kommer till hans hjälp. De båda hjältarne döda gemensamt draken.

Viglaf1 hette den afhållne sköldkämpen,
Scilfingafursten, Veohstans son,
Älfheres frände. Han såg sin konung
2605 Lida af hettan under härmasken*).
Då mindes han dennes ynnest: att han förut gifvit honom
Vägmundingarnes rika hemvist
Och alla rättigheter bland folket, som hans fader egt.
Ej kunde han då hejda sig, handen fattade skölden,
2610 Den gula linden, och drog det gamla svärdet.
Detta var bland menniskor ett arf efter Eanmund,
Ohteres son: dennes, den vänlöse
Flyktingens baneman vardt Veohstan i striden
Med svärdets eggar och bar till sina fränder
2615 Den brunglänsande hjelmen och ringbrynjan,
Det gamla jättesvärdet, som Onela gifvit
Sin egen frände: en stridsrustning,
Färdig för kamp; men talade ej om denna fejd,
Fastän Veohstan fällt Onelas brorson.2
2620 Många halfår behöll han rustningen,
Svärd och brynja, tills hans son kunde
Visa mandom liksom hans gamle fader.
Då gaf han honom bland göter en ofantlig mängd
Stridsrustningar, när den gamle gick
2625 Sin väg ur lifvet. Det var första gången
Som den unge kämpen skulle pröfva på
Stridens storm med sin herre och furste.
Ej veknade hans sinne och ej svek hans faders
Arf i striden: det rönte ormen,
2630 Sedan de hade drabbat samman.
Viglaf talade många sanna ord
Till sina följeslagare — hans sinne var sorgset —:
»Jag minnes den tid, då vi fingo mjöd
»Och vi lofvade i öl salen
2635 »Vår herre, som gaf oss dessa ringar,
»Att vi ville gälda, om han finge
»Behof af sådant, dessa rustningar,
»Hjelmar och hårda svärd. Nu har han valt oss
»Sjelfmant ur hären till denna färd,
2640 »Manat oss till bragder och gifvit mig dessa skatter,
»Derför att han höll oss för goda spjutkämpar,
»Raska hjelmbärare, om också vår herre,
»Folkets herde tänkte ensam
»Utföra åt oss detta hjeltedåd,
2645 »Derför att han utfört de flesta djerfva
»Bragder bland menniskor. Nu är den dag kommen,
»Då vår konung behöfver goda
»Kämpars styrka. Låtom oss gå fram
»Och hjelpa stridshöfdingen, medan ännu varar
2650 »Den fasansfulla glöden. Gud vet med mig,
»Att mig är mycket kärare, att glöden famnar
»Min kropp tillika med min guldgifvare.3
»Ej synes mig tillbörligt, att vi bära våra sköldar
»Tillbaka till gården, om vi ej dessförinnan
2655 »Kunna fälla fienden, skydda vind-göternas
»Furstes lif. Jag vet väl, att han ej
»Af gammalt förtjenat att nödgas ensam
»Bland göternas skara lida trångmål
»Och falla i striden. För oss båda skola svärd och hjelm,
2660 »Brynja och sköld varda gemensamma.»
Sedan gick han genom stridsröken, bärande hjelmen
Sin herre till stöd, sade få ord:
»Käre Beovulf, fullgör väl allt,
»Som du fordom sagt i din ungdom:
2665 »Att aldrig i lifvet du skulle låta
»Din ära sjunka! Nu skall du beslutsamme,
»Dådstarke ädling af alla krafter
»Värna ditt lif; jag skall hjelpa dig.»
Efter dessa ord kom ormen vred,
2670 Den hemske gästen, för andra gången
Att i lågors svall anfalla fienderna,
De hatade männen. Af eldvågor förbrändes
Skölden intill randen; brynjan kunde då
Ej gifva skydd åt den unge spjutkämpen,
2675 Utan den unge mannen ilade skyndsamt
Under sin slägtings sköld, då hans egen blifvit
Förtärd af glöden. Då tänkte stridskonungen
Än en gång på sin ära och hjeltekraft,
Slog till med svärdet, så att det, drifvet af fiendekraft,
2680 Fastnade i hufvudet. Då brast Nägling,4
I striden svek Beovulfs gamla
Stålgrå svärd. Honom unnades det ej,
Att stålens eggar skulle kunna hjelpa,
Honom i striden. För stark var den hand,
2685 Som, efter hvad jag sport, i hugget öfvergick
Hvarje svärd,**) då till striden han bar
Det underbart hårda vapnet: ej blef det honom bättre derför.
Då blef folkfienden, den vilde elddraken
För tredje gången betänkt på strid:
2690 Het och stridslysten, rusade han på kämpen,
Då tillfälle erbjöd sig, omfattade hela
Hans hals med tänderna. Han vardt då färgad
Af lifsblodet, som svallade i vågor.

Wiglaf1 hette en avhållen sköldkämpe,
Scilfingafurste, Weohstans son,
Älfheres frände. Han såg sin konung
2605 Lida av hettan under härmasken.*)
Han mindes då den ynnest, denne förut visat honom,
Givit honom Wägmundingarnes rika hemvist
Och alla rättigheter bland folket, som hans fader ägt.
Ej kunde han då hejda sig, handen fattade skölden,
2610 Den gula linden, och drog det gamla svärdet.
Detta var bland männen ett arv efter Eanmund,
Ohteres son: dennes, den vänlöse
Flyktingens baneman vart Weohstan i striden
Med svärdets eggar och bar till sina fränder
2615 Den brunglänsande hjälmen och ringbrynjan,
Det gamla jättesvärdet, som Onela gav honom:
Sin egen frändes stridsklädnad,
Färdig för kamp. Ej talade han om denna fejd,
Fastän Weohstan fällt hans egen brorson2
2620 Många halvår behöll han skatterna,
Svärd och brynja, tills hans son kunde
Öva mandom, liksom hans gamle fader.
Då gav han honom bland götarne en ofantlig mängd
Av alla slags stridsklädnader, när den gamle gick
2625 Sin väg ur livet. Det var nu första gången,
Som den unge kämpen skulle pröva på
Stridens storm med sin herre och furste.
Ej veknade hans sinne, och ej svek hans faders
Arv i striden: det rönte draken,
2630 Sedan de hade drabbat samman.
Wiglaf talade många sanna ord
Till sina följeslagare — hans sinne var sorgset —:
»Jag minnes den tid, då vi fingo mjöd,
»Och vi lovade i ölsalen
2635 »Vår herre, som gav oss de ringar vi bära,
»Att vi ville gälda, om han finge
»Behov av sådant, dessa stridsrustningar,
»Hjälmar och hårda svärd. Därför har han valt oss
»Självmant ur hären till denna färd,
2640 »Manat oss till bragder och givit mig dessa skatter,
»Att han höll oss för goda spjutkämpar,
»Käcka hjälmbärare, om också vår herre,
»Folkets herde tänkte ensam
»Utföra åt oss detta hjältedåd,
2645 »Därför att bland människor han utfört de flesta
»Djärva bragder. Nu är den dag kommen,
»Då vår konung behöver goda
»Kämpars styrka. Låtom oss gå fram
»Och hjälpa stridshövdingen, medan ännu varar
2650 »Den hemska glöden. Gud vet med mig,
»Att mig är mycket kärare, att glöden famnar
»Min kropp tillika med min guldgivare.3
»Ej synes mig tillbörligt, att vi bära våra sköldar
»Tillbaka till hemmet, om vi ej dessförinnan
2655 »Kunna fälla fienden, skydda väder-götarnes
»Furstes liv. Jag vet väl, att han ej
»Av gammalt förtjänat att nödgas ensam
»Bland götarnes skara lida trångmål
»Och falla i striden. För oss båda skola svärd och hjälm,
2660 »Brynja och stridsskrud vara gemensamma.»
Sedan gick han genom dödsröken, bärande hjälmen
Sin herre till stöd, sade få ord:
Käre Beowulf, fullgör väl allt,
»Som du fordom sagt i din ungdom:
2665 »Att aldrig i livet du skulle låta
»Din ära sjunka! Nu skall du beslutsamme,
»Dådstarke ädling av alla krafter
»Värna ditt liv; jag skall hjälpa dig.»
Efter dessa ord kom draken vred,
2670 Det hemska odjuret, för andra gången
Att glänsande i lågors svall anfalla fienderna,
De hatade männen. Av eldvågor förbrändes
Skölden intill bucklan; brynjan kunde då
Ej giva skydd åt den unge spjutkämpen,
2675 Utan den unge mannen ilade skyndsamt
Under sin släktings sköld, då hans egen blivit
Förtärd av glöden. Då tänkte stridskonungen
Än en gång på sin ära, och med hjältekraft
Slog han till med svärdet, så att det, drivet av hatets makt,
2680 Stod i huvudet. Då brast Nägling,4
I striden svek Beowulfs gamla
Stålgrå svärd. Honom unnades det ej,
Att stålens eggar skulle kunna hjälpa
Uti striden den man, — för stark var hans hand —
2685 Som, efter vad jag sport, i hugg övergick
Varje svärd,**) då till striden han bar
Det i blod härdade vapnet; ej gick det honom bättre för det.
Då blev folkfienden, den vilde elddraken
För tredje gången betänkt på fejd:
2690 Het och stridslysten, rusade han på kämpen,
Då tillfälle erbjöd sig, omfattade hela
Hans hals med tänderna. Han vart då färgad
Av livsblodet, som svallade i vågor.

Kapitel 37 - Wiglaf hämtar skatterna ur högen.
Tillbaka till Beowulfs förstasida.

  1. Wiglaf var befryndad med Scylfingaätten som styrde Sveariket. Hans far hade stridit på Onelas sida och dödat Eanmund som var götarnas gäst. Men trots det uppges Wiglaf tillhöra samma ätt som Beowulf (Wägmundingarna). Det är tack vare Beowulf som Wiglaf kunde återvända till Wägmundingarnas hemvist och återfå alla rättigheter som hans far hade haft. Att Beowulf tillhörde Wägmundingaätten avslöjas på 2813ff där han säger att Wiglaf  "är den siste utav vår släkt, av Wägmundingarne".
  2. D. ä. Onela brydde sig ej om att hämnas sin brorson Eanmunds död, sannolikt därföre att denne, såsom ovan v. 2381 ff, nämnts, gjort uppror mot honom.
  3. Näml. »än att jag skulle låta honom ensam omkomma».
  4. Beowulf har lika lite nytta av svärdet Nägling som han tidigare hade med Hrunting (1659).
  • = hjälmen.
  • Han var så stark, att svärdet krossades vid hans hugg.