|
0, 1, 2,
3, 4, 5,
6, 7, 8,
9, 10, 11,
12, 13, 14,
15, 16, 17,
18, 19, 20,
21, 22,
23, 24, 25,
26, 27, 28,
29, 30, 31,
32, 33, 34,
35, 36, 37,
38, 39, 40,
41, 42, 43
Kapitel 15
Hroðgar förärar skänker åt Beowulf.
|
Sedan lät man snabbt händerna smycka
Hjort innantill: det fanns en mängd
Män och kvinnor, som satte i stånd
Den gästvänliga vinsalen. Guldskimrande skeno
995 Bonader längs väggarna, en mängd underbara syner
För alla män, som skåda på dem.
Det härliga huset, fullständigt innantill
Hopfäst med jernband, var illa skadadt,
Gångjernen sprängda; taket ensamt
1000 Blef alldeles oskadadt, då olycksbringaren,
Skuldbelastad, tog till flykten,
Misströstande om sitt lif. Ej är det lätt
Att fly undan döden — göre det den som vill! —;
Utan drifvet af tvång, skall hvarje människobarn,
1005 Som hyser en själ och bor på jorden,
Nödgas söka den redda bädden,
Der hans kroppshydda, hvilande på lägret,
Skall sofva efter gästabudet. — Då var rätta tiden
För Healfdenes son att gå till salen:
1010 Konungen sjelf ville intaga sitt mål.
Ej har jag sport, att en större skara
Uppfört sig bättre kring sin skatt-utdelare.
De ärorike männen gingo till bänkarna,
Gladde sig åt måltiden. Sirligt mottogo
1015 Deras fränder, de tappre kämparne
Hroðgar och Hroðulf mången bägare
I den höga salen. Hjorts inre
Fylldes af vänner: då hade Scyldingarne1
Ännu ej öfvat förrädiska anslag.
1020 Healfdenes son gaf sedan Beovulf
Till segerlön ett gyllene fälttecken,
Ett smyckadt banér, hjelm och brynja,
Ett frejdadt och siradt svärd: många sågo dessa
Bäras fram till hjelten. Beovulf mottog
1025 En bägare i salen; ej behöfde han skämmas
Inför skyttarne för dessa gåfvor.
Ej har jag sport, att många män
Vänligare gifvit på ölbänken en annan
Fyra smycken, sirade med guld.
1030 Kring hjelmens topp höll en hjelmbuske,
Omsnodd af metalltrådar, hufvudvakt utantill,
Att ej filarnas lemningar,2 hårda i stridsskuren,
Måtte förmätet skada honom, då hjelten,
Väpnad med sköld, skulle gå mot fienderna.
1035 Jarlarnes värn lät vidare föra
In uti huset åtta hästar
Med guldsmidda betsel; på en af dem låg
En smyckad sadel, konstrikt arbetad.
Det var den höge konungens säte i striden,
1040 Då Healfdenes son ville öfva svärdslek:
Aldrig hvilade i härens spets
Den vidtfrejdades tapperhet, då kämparne föllo.
Och då lemnade Ingvinernas*) skyddsherre
Båda delarna, hästar och vapen,
1045 I Beovulfs våld, bad honom bruka dem väl.
Så värdigt vedergällde den frejdade fursten,
Hjeltarnes skattvårdare, stridsstormarna
Med hästar och skatter, som aldrig kan klandra
Den man som rätt vill säga sanning. |
Sedan lät
man snabbt händerna smycka
Hjort
innantill: det fanns en mängd
Män och
kvinnor, som satte i stånd
Den
gästvänliga vinsalen. Guldskimrande skeno
995 Bonader längs väggarna, många
underbara syner
För alla
män, som skåda på dem.
Det härliga huset, fullständigt innantill
Hopfäst
med järnband, var illa skadat,
Gångjärnen sprängda; taket
ensamt
1000 Blev alldeles oskadat, då
skräckbringaren,
Skuldbelastad, tog till
flykten,
Misströstande om sitt liv. Ej är det lätt
Att fly
undan döden — göre det den som vill! —;
Utan
drivet av tvång, skall varje människobarn,
1005 Som hyser en själ och bor på
jorden,
Nödgas
söka den redda bädden,
Där hans
kroppshydda, vilande på lägret,
Skall sova
efter gästabudet. — Då var rätta tiden
För
Healfdenes son att gå till salen:
1010 Konungen själv ville intaga
sitt mål.
Ej har jag
sport, att en större skara
Uppfört
sig bättre kring sin skatt-utdelare.
De ärorika
männen gingo till bänken,
Gladde sig
åt måltiden, mottogo höviskt
1015 Mången mjödbägare; de tappre
fränderna
Hroðgar
och Hroðulf voro då där,
I den höga
salen. Hjorts inre
Fylldes av
vänner: då hade Scyldingarne1
Ännu ej
övat förrädiska anslag.
1020 Healfdenes son gav sedan Beowulf
Till
segerlön ett gyllene fälttecken,
Ett
smyckat banér, hjälm och brynja,
Ett
frejdat och sirat svärd: många sågo dessa
Bäras fram
för hjälten. Beowulf mottog
1025 En bägare i salen; ej behövde
han skämmas
Inför
skyttarne för dessa gåvor.
Ej har jag
sport, att många män
Hjärtligare givit på ölbänken en annan
Fyra
smycken, sirade med guld.
1030 Kring hjälmens krön höll en
rundad valk,
Omlindad
av metallband, skyddsvakt över huvudet,
Att ej
filarnas alster2, hårda i stridsskuren,
Måtte
förmätet skada honom, då hjälten,
Väpnad med
sköld, skulle gå mot fienderna.
1035 Jarlarnes värn lät vidare föra
In uti
huset åtta hästar
Med
guldsmidda betsel; på en av dem låg
En
guldsmyckad sadel, konstrikt arbetad.
Det var
den höge konungens säte i striden,
1040 Då Healfdenes son ville öva svärdslek:
Aldrig
vilade i härens spets
Den
vittfrejdades tapperhet, då kämparne föllo.
Och då
lämnade Ingvinernas*) skyddsherre
Båda
delarna, hästar och vapen,
1045 I Beowulfs våld, med sin
välönskan därtill.
Så värdigt
vedergällde den frejdade fursten,
Hjältarnes skattvårdare,
stridsstormarna
Med hästar
och skatter, att det aldrig kan klandras
Av den
man, som rätt vill säga sanning. |
Kapitel 16 - En skald skildrar striden med Finn.
Tillbaka till Beowulfs förstasida. |
