Han lät sedan förkunna striden i gården
Upp öfver hafsklippan, der jarlaskaran
Satt med sköldar, sorgsen i hågen,
²⁸⁹⁵ Den morgonlånga dagen, bidande båda delarna:
Den käre mannens sista dag
Och hans återkomst. Nyheterna
Förteg föga den som ridit öfver udden,
Utan talade sanningsenligt hän öfver alla:
²⁹⁰⁰ »Nu är vind-göternas villige gifvare
»Och furste fast vid dödsbädden,
»Hvilar på liklägret genom ormens dåd.
»Bredvid honom ligger dödsfienden,
»Sjuk af dolksår: med svärdet kunde han ej
²⁹⁰⁵ »På något vis gifva vidundret
»Något sår. Veohstans son
»Viglaf sitter öfver Beovulf,
»Den ene jarlen öfver den andre döde,
»Håller hugtrött*) hufvudvakt
²⁹¹⁰ »Öfver ljuf och led.¹ Nu har folket
»Att vänta örlig, när konungens fall
»Varder vida kändt utaf
»Franker och friser. Den hårda fiendskapen
»Mot hugerna började, då Hygelac kom farande
²⁹¹⁵ »Med flotta och här till frisernas land,
»Der hetvarerna**) fällde honom i striden,
»Vållade genom sin kraft och öfvermakt,
»Att brynjekämpen måste böja sig
»Och föll i hären. Ej gaf sedan fursten
²⁹²⁰ »Smycken åt sin skara. Sedan dess ha vi aldrig
»Att vänta välvilja af Merovingerna².
»Ej hoppas jag alls på fred eller tro³
»Af sveafolket: vida blef kändt
»Att Ongentheov beröfvade Hreðlingen
²⁹²⁵ »Häðcyn lifvet vid Korpskogen,
»Då götamännen af öfvermod
»Först anföllo strids-scilfingarne.
»Snart gaf honom Ohteres gamle
»Fasansfulle fader⁴ ett slag,
²⁹³⁰ »Dödade sjökonungen, befriade sin maka,
»Den guldberöfvade forna jungfrun,
»Onelas och Ohteres moder,
»Och förföljde sedan dödsfienderna,
»Tills de herrelöse med knapp nöd
²⁹³⁵ »Nådde fram till Korpskogen.
»Med en väldig här omslöt han sedan svärdens
»Sårtrötta lemningar, lofvade ofta olycka
»Åt den arma skaran under den långa natten:
»Sade att han om morgonen skulle nedgöra dem
²⁹⁴⁰ »Med svärdets eggar, några på galgar
»Fåglarna till gamman. Tröst kom sedan
»Till de sorgsne i daggryningen,
»Då de fingo höra Hygelacs horn
»Och trumpetens klang, när den gode kämpen
²⁹⁴⁵ »Kom tågande i hjelteskarans spår.