¹⁷⁴⁵ »Då träffas han i bröstet under skyddande pansar
»Af den bittra pilen; kan ej värja sig
»För den fredlöse andens förvända, gåtfulla bud.
»Hvad han så länge egt, synes honom för litet,
»Illvillig snålar han och ger ej med stolta ord
¹⁷⁵⁰ »Konstrika ringar, förgäter och föraktar
»Det kommande ödet, derför att härlighetens herre,
»Gud förut gifvit honom hans andel af ära.
»Sedan händer det så till slut,
»Att den bräckliga kroppen sjunker samman,
¹⁷⁵⁵ »Hemfaller åt döden. En annan tillegnar sig
»Och utdelar sorglöst smyckena,
»Jarlens gamla skatter, frågar ej efter egaren.*)
»Akta dig, käre Beovulf, bäst bland män,
»För denna onda sträfvan och välj dig det bättre,
¹⁷⁶⁰ »Evigt väl! Undvik öfvermod,
»Du frejdade kämpe! Nu varar en tid
»Ditt styrkas blomma: snart blir det så,
»Att sjukdom eller svärdsegg skiljer dig från din kraft,
»Eller eldens grepp eller flodens svall
¹⁷⁶⁵ »Eller svärdets bett eller spjutets flygt
»Eller hemsk ålderdom; eller ögonens glans
»Försvinner och mörknar; plötsligt händer
»Att döden öfverväldigar dig, o kämpe!
»Så har jag herskat i hundra halfår
¹⁷⁷⁰»Öfver ring-danerna under molnen och med strid skyddat dem
»Mot många stammar på denna jord
»Med spjut och eggar, så att jag ej räknade
»Någon motståndare under solens ban.
»Dock fick jag på mitt odal en ändring deruti,
¹⁷⁷⁵ »Sorg efter gamman, då en gammal fiende
»Grendel började uppsöka mitt hem.
»För denna strid bar jag ständigt
»Stort bekymmer. Tack vare skaparen,
»Den evige herren, för att jag i lifvet fått
¹⁷⁸⁰ »Efter långvarig nöd med mina ögon skada
»Detta af svärdet blodade hufvud!
»Gå nu till din plats, njut af gästabudsglädjen,
»Ärad genom striden! Många skatter
»Skall jag dela med dig, då morgonen kommer».
¹⁷⁸⁵ Göten blef glad till mods och gick straxt fram
Att söka sin plats, som den vise bjöd.
Sedan blefvo åter de kraftberömde,
I salen sittande, höfviskt undfägnade
Likasom förut. Nattens hölje
¹⁷⁹⁰ Mörknade öfver kämparne; hela skaran reste sig.
Den gamle, grånade Scyldingen ville
Söka bädden. Äfven lyste det göten,
Den frejdade kämpen, högligen att sofva.
Genast fördes den af resan trötte
¹⁷⁹⁵ Främlingen bort af en salstjenare,
Hvilken höfviskt sörjde för alla
Kämpens behof, som detta dygn
De krigiska sjömännen skulle hafva.
Så hvilade den hugstore; vidt och guldprydt,
¹⁸⁰⁰ Höjde sig taket: derinne sof gästen,
Tills den svarta korpen, blid i hjertat,
Bådade himlens fröjd; då kom den strålande solen
Glidande öfver skuggorna. Krigarne skyndade sig,
Ädlingarne voro redda att fara
¹⁸⁰⁵ Åter till sitt folk; den högsinnade gästen
Ville pröfva kölen fjerran derifrån.
Då lät den starke bära fram Hrunting,
Bjöd Ecglafs son taga sitt svärd,
Det kära stålet; tackade honom för lånet,
¹⁸¹⁰ Sade att han skattade det som en god stridsvän,
Kraftig i krig, klandrade ej
Svärdets egg: det var en modig man.
Och när kämparne voro rustade
Och resfärdiga, gick den för danerna dyre
¹⁸¹⁵ Ädlingen till högsätet, der den andre satt,
Den tappre hjelten, och helsade Hroðgar.