|
0, 1, 2,
3, 4, 5,
6, 7, 8,
9, 10, 11,
12, 13, 14,
15, 16, 17,
18, 19, 20,
21, 22,
23, 24, 25,
26, 27, 28,
29, 30, 31,
32, 33, 34,
35, 36, 37,
38, 39, 40,
41, 42, 43
Kapitel 16
En skald skildrar striden med Finn.
|
1050 Dessutom gaf jarlarnes drott
Åt hvar och en af dem på mjödbänken,
Som med Beovulf tillryggalagt vägen öfverhafvet,
Ett dyrbart arfsvärd och bjöd att gälda
Med guld den man, som Grendel förut
1055 Ondskefullt dödat, som han velat göra med flere,
Om ej den vise Gud och hjeltens mod afvärjt
Från dem detta öde: skaparen rådde
Öfver alla menniskor, såsom han ännu gör.
Derför är förstånd och sinnets förtänksamhet
1060 Öfverallt det bästa; mycket ljuft och ledt
Måste den röna, som lefver länge
Här uti verlden mödosamma dagar. —
Der var sång och klang på en gång derinne1
Om Healfdenes häranförare;
1065 Harpan anslogs, ofta klingade sången,
Då Hroðgars skald väckte fröjd i salen
Längs mjödbänken, då han talade
Om Finns söner, när olyckan drabbade dem:*)
»Healfdenes2 hjelte, Scyldingen Hnäf
1070 »Föll för ödet på frisernas valplats.
»Dock kunde icke Hildeburh prisa
»Fiendernas3 tro: oförskyldt miste
»Hon sina kära, barn och bröder**)
»I denna sköldlek; de föllo för ödet,
1075 »Sårade af spjutet: det var en olycklig kvinna.
»Och ej utan skäl klagade Hocs dotter
»Öfver skickelsen, då morgonen kom,
»Och hon kunde se under den ljusa himlen
»De sinas olyckliga död, af hvilka hon förr haft
1080 »Den största glädje i verlden. Striden hade bortryckt
»Alla Finns män utom några få,
»Så att han ej kunde på valplatsen
»Utkämpa striden med Hengest,4
»Genom kamp skydda de olyckliga spillrorna
1085 »Mot konungens man;5 utan de erbjödo dem fördrag:
»Att de skulle inrymma ett annat hus helt åt dem
»Med sal och högsäte, så att de skulle ega
»I sitt våld hälften mot fiendernas söner;6
»Och vid skatt-utdelningar skulle hvarje dygn
1090 »Folcvaldas son7 ära danerna,
»Skänka ringar och dyrbara skatter
»Af drifvet guld åt Hengests skara
»Jemnt lika mycket som han ville elda
»Frisernas stam med gåfvor i ölsalen.
1095 »Så slöto de högtidligt å ömse sidor
»Fast fredsfördrag. Finn bekräftade
»För Hengest med eder, kraftigt och okränkbart,
»Att han skulle hålla i ära efter stormännens råd
»De olyckliga spillrorna och ingen man der
1100 »Med ord eller dåd bryta fördraget
»Eller någonsin bakslugt kränka detsamma,
»Fastän de följde sin ring-utdelares8 baneman,
»Herrelöse, då de så måste.
»Om då någon friser med utmanande tal
1105 »Väckte minnet af dödshatet,
»Skulle svärdets egg straffa detta.
»Eden aflades, och glänsande guld
»Lyftes ur skatten. Här-scyldingarnes
»Bäste kämpe9 var redo för
bålet.
1110 »Lätt skönjbar var på detta bål
»Den blodbestänkta brynjan, ett gyllene vildsvin,
»Hårdt som jern, samt mången ädling,
»Död af sina sår: ej få föllo på valplatsen.
»Då lät Hildeburh åt lågan öfverlemna
1115 »På Hnäfs bål sina egna söner,
»Bränna deras kroppar, lägga dem på bålet
»Med arm om axel; modern sörjde
»Med klagande ord. Kämpen besteg bålet.
»Mot molnen hvirflade den största bland liklågor,
1120 »Susade framför högen; hufvudena smälte,
»Sårens portar brusto, då blodet sprang ut
»Ur leda bett10 på kroppen. Den glupskaste af andar,
»Lågan svalde alla, som striden der bortryckt
»Af båda folken; deras kraft var förbi. |
1050 Dessutom gav jarlarnes drott
Åt var och
en av dem på mjödbänken,
Som med
Beowulf tillryggalagt vägen över havet,
Ett
dyrbart arvsvärd och bjöd att gälda
Med guld
den man, som Grendel nyss
1055 Ondskefullt dödat, som han
velat göra med flere,
Om ej den
vise Gud och hjältens mod avvärjt
Från dem
detta öde: skaparen rådde
Över alla
människor, såsom han ännu gör.
Därför är förstånd och sinnets förtänksamhet
1060 Överallt det bästa; mycket
ljuvt och lett
Måste den
röna, som lever länge
Här uti
världen strävsamma dagar. —
Där var
sång och musik på en gång därinne1
Om Healfdenes
häranförare;
1065 Harpan anslogs, ofta klingade
sången,
Då
Hroðgars skald väckte fröjd i salen
Längs
mjödbänken, då han talade
Om Finns söner, när olyckan drabbade dem.*)
»Healfdenes2 hjälte,
Scyldingen Hnäf
1070 »Föll för ödet på frisernas
valplats.
»Ja,
ingalunda kunde Hildeburg prisa
»Jutarnes3 tro: oförskylt
miste
»Hon sina
kära, barn och bröder**)
»I denna
sköldlek; de föllo för ödet,
1075 »Sårade av spjutet; sorgsen
var kvinnan.
»Och ej
utan skäl klagade Hocs dotter
»Över
skickelsen, då morgonen kom,
»Och hon
kunde se under den ljusa himlen
»De sinas
olyckliga död, av vilka hon förr haft
1080 »Den största glädje i världen.
Striden hade bortryckt
»Alla
Finns kämpar utom några få,
»Så att
han ej kunde på valplatsen
»På något
sätt utkämpa striden med Hengest,4
»Genom
kamp skydda de olyckliga spillrorna
1085 »Mot konungens man;5 utan de erbjödo dem fördrag:
»Att de
helt skulle inrymma ett annat hus åt dem
»Med sal
och högsäte, så att de skulle äga
»I sitt
våld hälften mot jutarnes söner;6
»Och vid
skattutdelningar skulle varje dygn
1090 »Folcvaldas son7
hedra danerna,
»Skänka
ringar och dyrbara skatter
»Av drivet
guld åt Hengests skara
»Jämt lika
mycket som han ville elda
»Frisernas
stam med gåvor i ölsalen.
1095 »Så slöto de högtidligt å ömse sidor
»Fast fredsfördrag. Finn
bekräftade
»För
Hengest med eder, kraftigt och okränkbart,
»Att han
skulle hålla i ära efter stormännens råd
»De
olyckliga spillrorna, och ingen man där
1100 »Med ord eller dåd bryta
fördraget
»Eller
någonsin bakslugt omnämna detta,
»Att de
dock följde sin ringutdelares8 baneman,
»Herrelöse, då de så måste.
»Om då
någon friser med utmanande tal
1105 »Väckte minnet av dödshatet,
»Skulle
svärdets egg straffa detta.
»Eden
avlades, och glänsande guld
»Lyftes ur
skatten. Här-scyldingarnes
»Bäste
kämpe9 var redo för bålet.
1110 »Lätt skönjbara voro på detta
bål
»Den
blodbestänkta brynjan, ett guldbeslaget vildsvin
»Av hårt
järn samt mången ädling,
»Död av
sina sår: ej få föllo på valplatsen.
»Då lät
Hildeburg åt lågan överlämna
1115 »På Hnäfs bål sin egen son,
»Bränna
hans kropp, lägga den på bålet.
»Den arma
modern sörjde vid hans skuldra
»Med
klagande ord. Kämpen besteg bålet.
»Mot
molnen virvlade den största bland liklågor,
1120»Susade framför högen; huvudena
smälte,
»Sårens
portar brusto, då blodet sprang ut
»Ur leda
bett10 på kroppen. Den glupskaste av andar,
»Lågan
svalde alla, som striden där bortryckt
»Av båda
folken; deras kraft var förbi. |
Kapitel 17 - Drottningen talar till Hroðgar.
Tillbaka till Beowulfs förstasida. |
