Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Beowulf

0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43

Kapitel 16
En skald skildrar striden med Finn.

1050 Dessutom gaf jarlarnes drott
Åt hvar och en af dem på mjödbänken,
Som med Beovulf tillryggalagt vägen öfverhafvet,
Ett dyrbart arfsvärd och bjöd att gälda
Med guld den man, som Grendel förut
1055 Ondskefullt dödat, som han velat göra med flere,
Om ej den vise Gud och hjeltens mod afvärjt
Från dem detta öde: skaparen rådde
Öfver alla menniskor, såsom han ännu gör.
Derför är förstånd och sinnets förtänksamhet
1060 Öfverallt det bästa; mycket ljuft och ledt
Måste den röna, som lefver länge
Här uti verlden mödosamma dagar. —
Der var sång och klang på en gång derinne1
Om Healfdenes häranförare;
1065 Harpan anslogs, ofta klingade sången,
Då Hroðgars skald väckte fröjd i salen
Längs mjödbänken, han talade
Om
Finns söner, när olyckan drabbade dem:*)
»Healfdenes2 hjelte, Scyldingen Hnäf
1070 »Föll för ödet på frisernas valplats.
»Dock kunde icke Hildeburh prisa
»Fiendernas3 tro: oförskyldt miste
»Hon sina kära, barn och bröder**)
»I denna sköldlek; de föllo för ödet,
1075 »Sårade af spjutet: det var en olycklig kvinna.
»Och ej utan skäl klagade Hocs dotter
»Öfver skickelsen, då morgonen kom,
»Och hon kunde se under den ljusa himlen
»De sinas olyckliga död, af hvilka hon förr haft
1080 »Den största glädje i verlden. Striden hade bortryckt
»Alla Finns män utom några få,
»Så att han ej kunde på valplatsen
»Utkämpa striden med Hengest,4
»Genom kamp skydda de olyckliga spillrorna
1085 »Mot konungens man;5 utan de erbjödo dem fördrag:
»Att de skulle inrymma ett annat hus helt åt dem
»Med sal och högsäte, så att de skulle ega
»I sitt våld hälften mot fiendernas söner;6
»Och vid skatt-utdelningar skulle hvarje dygn
1090 »Folcvaldas son7 ära danerna,
»Skänka ringar och dyrbara skatter
»Af drifvet guld åt Hengests skara
»Jemnt lika mycket som han ville elda
»Frisernas stam med gåfvor i ölsalen.
1095 »Så slöto de högtidligt å ömse sidor
»Fast fredsfördrag. Finn bekräftade
»För Hengest med eder, kraftigt och okränkbart,
»Att han skulle hålla i ära efter stormännens råd
»De olyckliga spillrorna och ingen man der
1100 »Med ord eller dåd bryta fördraget
»Eller någonsin bakslugt kränka detsamma,
»Fastän de följde sin ring-utdelares8 baneman,
»Herrelöse, då de så måste.
»Om då någon friser med utmanande tal
1105 »Väckte minnet af dödshatet,
»Skulle svärdets egg straffa detta.
»Eden aflades, och glänsande guld
»Lyftes ur skatten. Här-scyldingarnes
»Bäste kämpe9 var redo för bålet.
1110 »Lätt skönjbar var på detta bål
»Den blodbestänkta brynjan, ett gyllene vildsvin,
»Hårdt som jern, samt mången ädling,
»Död af sina sår: ej få föllo på valplatsen.
»Då lät Hildeburh åt lågan öfverlemna
1115 »På Hnäfs bål sina egna söner,
»Bränna deras kroppar, lägga dem på bålet
»Med arm om axel; modern sörjde
»Med klagande ord. Kämpen besteg bålet.
»Mot molnen hvirflade den största bland liklågor,
1120 »Susade framför högen; hufvudena smälte,
»Sårens portar brusto, då blodet sprang ut
»Ur leda bett10 på kroppen. Den glupskaste af andar,
»Lågan svalde alla, som striden der bortryckt
»Af båda folken; deras kraft var förbi.

1050 Dessutom gav jarlarnes drott
Åt var och en av dem på mjödbänken,
Som med Beowulf tillryggalagt vägen över havet,
Ett dyrbart arvsvärd och bjöd att gälda
Med guld den man, som Grendel nyss
1055 Ondskefullt dödat, som han velat göra med flere,
Om ej den vise Gud och hjältens mod avvärjt
Från dem detta öde: skaparen rådde
Över alla människor, såsom han ännu gör.
Därför är förstånd och sinnets förtänksamhet
1060 Överallt det bästa; mycket ljuvt och lett
Måste den röna, som lever länge
Här uti världen strävsamma dagar. —
Där var sång och musik på en gång därinne1
Om Healfdenes häranförare;
1065 Harpan anslogs, ofta klingade sången,
Då Hroðgars skald väckte fröjd i salen
Längs mjödbänken, han talade
Om
Finns söner, när olyckan drabbade dem.*)
»Healfdenes2 hjälte, Scyldingen Hnäf
1070 »Föll för ödet på frisernas valplats.
»Ja, ingalunda kunde Hildeburg prisa
»Jutarnes3 tro: oförskylt miste
»Hon sina kära, barn och bröder**)
»I denna sköldlek; de föllo för ödet,
1075 »Sårade av spjutet; sorgsen var kvinnan.
»Och ej utan skäl klagade Hocs dotter
»Över skickelsen, då morgonen kom,
»Och hon kunde se under den ljusa himlen
»De sinas olyckliga död, av vilka hon förr haft
1080 »Den största glädje i världen. Striden hade bortryckt
»Alla Finns kämpar utom några få,
»Så att han ej kunde på valplatsen
»På något sätt utkämpa striden med Hengest,4
»Genom kamp skydda de olyckliga spillrorna
1085 »Mot konungens man;5 utan de erbjödo dem fördrag:
»Att de helt skulle inrymma ett annat hus åt dem
»Med sal och högsäte, så att de skulle äga
»I sitt våld hälften mot jutarnes söner;6
»Och vid skattutdelningar skulle varje dygn
1090  »Folcvaldas son7 hedra danerna,
»Skänka ringar och dyrbara skatter
»Av drivet guld åt Hengests skara
»Jämt lika mycket som han ville elda
»Frisernas stam med gåvor i ölsalen.
1095 »Så slöto de högtidligt å ömse sidor
»Fast fredsfördrag. Finn bekräftade
»För Hengest med eder, kraftigt och okränkbart,
»Att han skulle hålla i ära efter stormännens råd
»De olyckliga spillrorna, och ingen man där
1100 »Med ord eller dåd bryta fördraget
»Eller någonsin bakslugt omnämna detta,
»Att de dock följde sin ringutdelares8 baneman,
»Herrelöse, då de så måste.
»Om då någon friser med utmanande tal
1105 »Väckte minnet av dödshatet,
»Skulle svärdets egg straffa detta.
»Eden avlades, och glänsande guld
»Lyftes ur skatten. Här-scyldingarnes
»Bäste kämpe9 var redo för bålet.
1110 »Lätt skönjbara voro på detta bål
»Den blodbestänkta brynjan, ett guldbeslaget vildsvin
»Av hårt järn samt mången ädling,
»Död av sina sår: ej få föllo på valplatsen.
»Då lät Hildeburg åt lågan överlämna
1115 »På Hnäfs bål sin egen son,
»Bränna hans kropp, lägga den på bålet.
»Den arma modern sörjde vid hans skuldra
»Med klagande ord. Kämpen besteg bålet.
»Mot molnen virvlade den största bland liklågor,
1120»Susade framför högen; huvudena smälte,
»Sårens portar brusto, då blodet sprang ut
»Ur leda bett10 på kroppen. Den glupskaste av andar,
»Lågan svalde alla, som striden där bortryckt
»Av båda folken; deras kraft var förbi.

Kapitel 17 - Drottningen talar till Hroðgar.
Tillbaka till Beowulfs förstasida.

  • Innehållet i den följande episoden synes vara: Finn, hövding över jutarne, en frisisk stam (jämför not 2 nedan), är gift med Hildeburg, Hocs dotter. Dennas broder Hnäf har med en skara daner anlänt till Finns rike. Danerna överfallas förrädiskt i Finns borg, och Hnäf dödas. Hans efterträdare Hengest håller emellertid stånd mot jutarne, och ett fördrag ingås. Efter någon tid uppflammar dock fiendskapen ånyo, och nu dödas Finn av danerna, som fått förstärkningar hemifrån. — Sammanhanget är dock dunkelt, och flera uttryck svårtydda och omtvistade.
  • Plur. för sing. = son och broder.
  1. Här har skalden skjutit in en episod som skildrar en konflikt mellan daner och friser. Detta kan ursprungligen ha varit en separat dikt och den täcker här in raderna 1063-1159.
  2. Wickberg har tolkat handskriftens Healf-Dena som en upprepning av personnamnet Healfdene (Halvdan) på rad 1064. Troligen är det dock ännu en poetisk variant på danernas stamnamn. Björn Collinder och Michael Alexander har nämligen tolkat det som "halvdaner". Jämför not 3 i kapitel 6. En annan forskare har dessutom föreslagit att den underliga benämningen halv-daner skulle kunna syfta på jutar i dansk tjänst. Jämför not 6..
  3. I utgåvan från 1889 förklaras rad 1072 så här: Uttrycket 'fiender' fattas i denna episod ur den danske sångarens synpunkt, således = 'friser'. I den reviderade utgåvan från 1914 har Wickberg däremot bytt ut "fiender" mot "jutar". I handskriften står det "Eotena" och både Björn Collinder och Michael Alexander har tolkat detta ord som jutar. Den sistnämnde förklarar raden med att jutar som var allierade med Finn deltog i attacken mot Hnäf. Denna tolkning är mycket mer sannolik än Wickbergs påstående att jutarna skulle ha varit en frisisk stam.
  4. Efter Hnäfs fall blef denne dana-skarans anförare. Kan möjligen vara identisk med den Hengest som erövrade Kent.
  5. Danakonungens man = Hengest.
  6. Michael Alexander har tolkat fredsavtalet som att det fanns jutar även på den danska sidan, och att hallen som de fick skulle delas lika mellan daner och jutar. Jämför not 2.
  7. Finn.
  8. Danernas ringutdelare = Hnäf; dennes baneman = Finn.
  9. Hnäf . Detta är Beowulf-kvädets andra dramatiskt skildrade begravning. Den första var Scylds i inledningen (32-52) och den tredje blir Beowulfs egen som avslutar hela kvädet  (3137-3182).
  10. = sår.