|
0, 1, 2,
3, 4, 5,
6, 7, 8,
9, 10, 11,
12, 13, 14,
15, 16, 17,
18, 19, 20,
21, 22,
23, 24, 25,
26, 27, 28,
29, 30, 31,
32, 33, 34,
35, 36, 37,
38, 39, 40,
41, 42, 43
Kapitel 1
Hroðgar låter bygga salen Hjort.
|
Sedan var i städerna Beovulf, Scyldingarnes
Dyre folkkonung, under lång tid
55 Frejdad bland folken — hans fader hade bortgått,
Fursten från sin gård —, tills honom sedan föddes
Den höge Healfdene, som styrde, medan han lefde,
Gammal och stridsdjerf, huldrikt Scyldingarne.
Åt honom fyra bara efter hvarandra
60 Föddes till verlden: härskarornas höfding
Heorogar och Hroðgar och Halga den gode;
Hört har jag att hans dotter som maka delade
Strids-scilfingen Onelas*) bädd.
Sedan blef stridslycka gifven Hroðgar,
65 Ära i striden, så att hans kära fränder
Gerna lydde honom, tills ungdomen uppväxt,
En stor ynglingaskara. I hans sinne rann upp
Viljan att bjuda männen bygga
En salsbyggnad, ett större mjödhus
70 Än menniskors barn någonsin sport
Samt derinne åt unga och gamla
Utdela allt, som Gud honom gifvit
Utom folklandet och männens lif.
Jag har sport, att han vida bjöd mången stam
75 På denna jord att sira verket,
Krigarnas bostad. Han lyckades snabbt
Inom utsatt tid få fullständigt färdig
Den största af salar. Han som vida hade
Bud och välde, gaf den namnet Hjort1.
80 Han svek ej sitt löfte, utdelade ringar,
Smycken vid gästabudet. Salen reste sig,
Hög och vid mellan hornen2, bidade den leda
Lågans vågor. Ej dröjde det länge,
Innan svärdshatet mellan måg och svärfader
85 Väcktes till lif af dödlig
fiendskap.3
En tid fördrog då den starke gasten,
Som bidade i mörker, blott med möda
Att hvarje dygn höra högljudt
Jubel i salen: der var harpans klang,
90 Skaldens ljufva sång4. Den som kunde tälja
Menniskornas ursprung i forna tider,
Kvad att den allsmäktige skapade jorden,
Den skimrande marken, som vattnet famnar;
Satte segerstolt solens och månens
95 Ljus att lysa dem som bo på jorden
Samt smyckade markens sköte
Med löf och grenar och skapade lif
I alla de slägter, som lefvande vandra.
Så lefde då Hroðgars kämpar
100 I jubel och öfverflöd, tills en började,
En fiende i helvetet, öfva illdåd.
Den vilde gästen5 hette Grendel,
En beryktad gränsbo, som hade sitt fäste
I kärr och träsk; den osalige mannen
105 Bebodde en tid trollslägtets hem,
Sedan skaparen hade fördömt honom.
På Cains ätt6 hämnades den evige
Herren det mordet, att han dräpte Abel:
Ej hade han glädje af denna strid, ty skaparen
110 Fördref honom för detta brott fjerran från menniskoslägtet.
Af honom hafva kommit alla onda slägten,
Jättar och alfver och hafsvidunder
Samt giganterna, som kämpade med Gud7
En lång tid; han gaf dem lön derför. |
Sedan var i städerna Beowulf, Scyldingarnes
Dyre folkkonung, under lång tid
55 Frejdad bland folken — hans fader hade bortgått,
Fursten från sin gård —, tills honom sedan föddes
Den höge Healfdene, som styrde, medan han levde,
Gammal och stridsdjärv, huldrikt Scyldingarne.
Åt honom fyra barn efter varandra
60 Föddes till världen: härskarornas hövding
Heorogar och Hroðgar och Halga den gode;
Hört har jag, att hans dotter som maka delade
Strids-scylfingen Onelas*) bädd.
Sedan vart stridslycka given Hroðgar,
65 Ära i striden, så att hans stamfränder
Gärna lydde honom, tills ungdomen uppväxt,
En stor ynglingaskara. I hans sinne rann upp
Viljan att bjuda männen uppföra.
En salsbyggnad, ett större mjödhus,
70 Än människors barn någonsin sport,
Samt därinne åt unga och gamla
Utdela allt, som Gud honom givit
Utom folklandet och männens liv.
Jag har sport, att han vida bjöd mången stam
75 På denna jord att sira verket,
Krigarnes bostad. Han lyckades snabbt
Inom utsatt tid få fullständigt färdig
Den största av salar. Han som vida hade
Bud och välde, gav den namnet Hjort1.
80 Han svek ej sitt löfte, utdelade ringar,
Smycken vid gästabudet. Salen reste sig,
Hög och vid mellan hornen2, bidade den leda
Lågans vågor. Ej dröjde det länge,
Innan svärdshatet mellan måg och svärfader
85 Väcktes till liv av dödlig fiendskap.3
En tid fördrog då den starke gasten,
Som bidade i mörker, med stor förargelse
Att varje dygn höra högljutt
Jubel i salen: där var harpans klang,
90 Skaldens ljuva sång4. Den som kunde tälja
Människornas ursprung i forna tider,
Kvad, att den allsmäktige skapade jorden,
Den skimrande marken, som vattnet famnar;
Satte segerstolt solens och månens
95 Ljus att lysa dem som bo på jorden,
Samt smyckade markens sköte
Med grenar och löv och skapade liv
I alla de släkter, som levande vandra.
Så levde då hirdmännen
100 I jubel och överflöd, tills en började,
En fiende i helvetet, öva illdåd.
Den vilde gasten5 hette Grendel,
En beryktad gränsbo, som hade sitt fäste
I kärr och träsk; den osalige mannen
105 Bebodde en tid trollsläktets hem,
Sedan skaparen hade fördömt det.
På Kains ätt6 hämnades den evige
Herren det mordet, att han dräpte Abel:
Ej hade han glädje av denna strid, ty skaparen
110 Fördrev honom för detta brott fjärran från människorna.
Av honom hava kommit alla onda släkten,
Jättar och alver och havsvidunder
Samt giganterna, som kämpade med Gud7
En lång tid; han gav dem lön därför. |
Kapitel 2 - Grendel hemsöker salen Hjort.
Tillbaka till Beowulfs förstasida. |
