|
0, 1, 2,
3, 4, 5,
6, 7, 8,
9, 10, 11,
12, 13, 14,
15, 16, 17,
18, 19, 20,
21, 22,
23, 24, 25,
26, 27, 28,
29, 30, 31,
32, 33, 34,
35, 36, 37,
38, 39, 40,
41, 42, 43
Kapitel 391
De fega vapenbröderna skola straffas.
|
Så hade det händt den unge mannen,
Att han med sorg fått se den käraste
Han hade på jorden vid lifvets slut
I hjelplöst skick. Äfven låg mördaren.
2825 Den hemska jorddraken beröfvad lifvet,
Kufvad i striden. Ej fick den ringlade ormen
Längre råda öfver ringskattorna,
Utan honom bortryckte svärdens hårda,
Hammarsmidda eggar, skårade i strider;
2830 Så att den vidtflygande, stillad af såren,
Föll på marken nära skattehärden
Och ej längre for flygande genom luften
Och visade sig om midnätterna,
Stolt öfver sina skatter: han föll till jorden
2835 För denne kämpes kraftiga hand.
I sanning hade det — så har jag sport —
Väl bekommit få kämpar i landet,
Äfven om de vågat hvarje bragd,
Att storma fram emot etterfiendens andedrägt
2840 Eller med händerna antasta ringsalen,
Om de funnit väktaren vaken
Bo i berget. Beovulf fick
Med lifvet gälda de härliga skatterna:
Båda hade då nått till slutet
2845 Af det förgängliga lifvet. Sedan dröjde det ej länge,
Innan de stridströga, trolösa stackarne
Lemnade skogen, tio tillsammans,
Som förut ej vågat leka med spjuten
Uti sin furstes stora nöd;
2850 Men som nu skamsna buro sköldar
Och stridskläder dit der den gamle låg,
Samt blickade på Viglaf. Utmattad satt
Fotkämpen nära sin herres axlar,
Bestänkte honom med vatten; men intet hjelpte denne.
2855 Ej kunde han på jorden, så väl han än ville det,
Kvarhålla lifvet hos spjutfursten,
Kunde ej ändra herrens vilja.
Guds makt ville i gerningar råda
Öfver hvarje menniska, såsom han ännu gör.
2860 På var lätt att få af den unge mannen
Vredgadt tilltal till dem som förspillt sin hjeltekraft.
Veohstans son Viglaf talade
Med sorgset sinne — såg på okära —:
»Det kan väl säga den som vill tala sannt,
2865 »Att den furste, som gaf eder dessa skatter
»Och stridsrustningar, i hvilka I här stan,
»När på ölbänken konungen ofta
»Gaf sina män, som sutto i salen,
»Hjelm och brynja, de yppersta han kunde
2870 »Någonstädes finna, fjerran eller nära, —
»Att han alldeles onyttigt bortkastat
»Krigskläderna. Då striden nådde honom,
»Hade ej folkkonungen skäl att yfvas öfver
»Sina vapenbröder. Dock unnade honom Gud,
2875 »Segrarnas herre, att han ensam hämnades
»Sig sjelf med svärdseggen, då han behöfde hjeltekraft.
»Jag kunde gifva honom blott föga
»Lifsskydd i striden, men sökte likväl
»Öfver min förmåga hjelpa min frände.
2880 »Sedan jag med svärdet slagit dödsfienden,
»Blef han allt mattare; elden svallade
»Svagare ur bröstet, För få försvarare
Trängdes kring fursten, då tiden var inne.
Nu skall er ätt gå miste om skatters mottagande
2885 Och svärds gifvande, hela odalgården,
Det kära hemmet. Hvarje man
Utaf denna stam skall vandra förlustig
Sin njutna landsrätt, när ädlingarna
Från fjerran spörja eder flykt,
2890 Ert ärelösa dåd. Döden är bättre
För hvarje jarl än ett lif i nesa.»2 |
Så hade
det hänt den unge mannen,
Att han
till sin sorg fått se den han hade kärast,
Ligga på
marken vid livets slut
I
hjälplöst skick. Även låg hans hane,
2825 Den hemske jorddraken berövad
livet,
Kuvad i
striden. Ej fick den ringlade ormen
Längre råda över
ringskatterna,
Utan honom
bortryckte svärdens hårda,
Hammarsmidda eggar, skårade i strider;
2830 Så att den vittflygande,
stillad av såren,
Föll på
marken nära skattehärden
Och ej
längre for flygande genom luften
Och visade
sig om midnätterna,
Stolt över
sina skatter: han föll till jorden
2835 För denne kämpes kraftiga hand.
I sanning
skulle det — så har jag sport —
Ha lyckats
för få kämpar i landet,
Även om de
vågat varje bragd,
Att storma
fram mot etterfiendens andedräkt
2840 Eller med händerna antasta ringsalen,
Om de
funnit väktaren vaken
Bo i
högen. Beowulf fick
Med livet
gälda de härliga skatterna;
Båda hade
då nått till slutet
2845 Av det förgängliga livet. —
Sedan dröjde det ej länge,
Innan de
stridströga, trolösa stackarne
Lämnade skogen, tio
tillsammans,
Som förut
ej vågat leka med spjuten
Uti sin
furstes stora nöd;
2850 Men som nu skamsna buro sköldar
Och
stridskläder dit där den gamle låg,
Samt
blickade på Wiglaf. Utmattad satt
Fotkämpen
nära sin herres axlar,
Sökte
väcka honom med vatten; men intet hjälpte honom.
2855 Ej kunde han på jorden, så väl
han än ville det,
Kvarhålla livet hos
spjutfursten,
Kunde ej
ändra herrens vilja.
Guds makt
ville i gärningar råda
Över varje
människa, såsom han ännu gör.
2860 Då var lätt att få av den unge
mannen
Vredgat
tilltal till den vars mod hade sviktat.
Weohstans son Wiglaf
talade
Med
sorgset sinne — såg på okära —:
»Det kan
väl säga den som vill tala sant,
2865 »Att den furste, som gav eder
dessa skatter
»Och
stridsrustningar, i vilka I här stån,
»När på
ölbänken konungen ofta
»Gav sina
hirdmän, som sutto i salen,
»Hjälm och
brynja, de yppersta han kunde
2870 »Någonstädes finna, fjärran
eller nära,
»Att han
alldeles onyttigt bortkastat
»Krigskläderna, då striden nådde honom.
»Ej hade
folkkonungen skäl att yvas
»Över sina
vapenbröder; dock unnade honom Gud,
2875 »Segrarnas herre, att han ensam
hämnades
»Sig själv
med svärdseggen, då hjältekraft krävdes.
»Jag kunde
giva honom blott föga
»Livsskydd
i striden, men sökte likväl
»Över min
förmåga hjälpa min frände.
2880 »Sedan jag med svärdet slagit
dödsfienden,
»Blev han
allt mattare; elden svallade
»Svagare
ur bröstet. För få försvarare
»Trängdes
kring fursten, då tid var att strida.
»Nu skall
er ätt gå miste om skatters mottagande
2885 »Och svärds givande, härliga
arvgods,
»Det kära
hemmet. Varje man
»Utav
denna stam skall vandra förlustig
»Sin
njutna landsrätt, när ädlingarne
»Från
fjärran spörja eder flykt,
2890 »Ert ärelösa dåd. Döden är
bättre
»För varje jarl än ett liv i nesa.»2 |
Kapitel 40 - Dödsfallet meddelas jarlarne.
Tillbaka till Beowulfs förstasida. |
