Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Beowulf

0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43

Kapitel 42
Weohstan omtalar Beowulfs sista vilja.

Då var skönjbart att denna färd ej utföll lyckligt
För den som med orätt derinne förvarade
3060 Smycken vid murens fot.1 Förut hade väktaren
Dödat en och annan: nu hämnades
Hårdt denna fejd. Underbart är det hvar
Den kraftberömde jarlen når slutet
Af sina lefnadsöden, då han ej längre kan
3065 Med sina fränder bebo mjödhuset.
Så gick det Beovulf, då han sökte strid
Med bergets väktare: sjelf visste han ej
Hvad som skulle vålla hans skilsmessa från lifvet.
Så hade de frejdade furstarne, som ditlagt skatterna,
3070 Belagt dem till domedag med djup förbannelse:
Att den man, som beträdde detta fält, skulle vara
Hemfallen under skuld, inspärrad på osaliga orter,
Fastgjord med helvetesfjettrar och straffad för sina synder.
Ej var han*) guldgirig: hellre hade han
3075 Förut skådat herrens nåd.2**)
Veohstans son Viglaf talade:
»Ofta måste mången jarl för ens skull
»Lida förföljelse, såsom oss vederfarits.
»Ej kunde vi öfvertala3 med något råd
3080 »Den käre fursten, rikets herde,
»Att ej angripa den der guldväktaren,
»Låta honom ligga, der han länge varit,
»Bebo sitt hemvist till verldens ända.
»Det höga ödet har rådt. Den bittert förvärfvade
3085 »Skatten är skådad: för mäktigt var det öde,
»Som drog hit denne furste.
»Jag var derinne och öfverblickade alla
»Husets smycken, då jag fått tillfälle,
»Och den ej behagliga färden stod fri
3090 »In under jordmuren. I hast fattade jag
»Med mina händer en väldig börda
»Af dyrbara skatter och bar den hit ut
»Till min konung. Han var då ännu lefvande,
»Vis och vid sans. Sorgsen talade då
3095 »Den gamle rätt mycket, lät helsa eder,
»Bad eder uppföra efter den döde vännen4
»På bålets plats en reslig hög,
»Stor och härlig, liksom han varit bland män
»Den ärorikaste kämpe vida öfver jorden,
3100 »Medan han fick njuta borgskatterna.
»Låtom oss än en gång skynda att se
»Och uppsöka de konstrika sakerna,
»Undren vid murens fot! Jag skall visa vägen,
»Att I på nära håll mån skåda nog
3105 »Ringar och hopadt guld. Må båren vara
»Genast färdiggjord, då vi komma ut,
»Och må vi sedan bära vår furste,
»Den käre mannen dit der han länge
»Skall vänta i herrens skydd!
3110 »Vihstans son, den stridsdjerfve rnannen,
Lät sedan bjuda många tappra
Odalmän, att skarornas herrar
Skulle från fjerran forsla ved
Till den godes bål. »Nu skall glöden förtära
3115 »— Den mörka lågan växa — kämparnes herskare,
»Som ofta uthärdat jernskuren,
»Då pilarnas storm, drifven af strängarna,
»Susade öfver sköldmuren, och skaftet gjorde nytta,
»Påskyndade pilen, drifvet af fjädrarna.»
3120 Nu kallade Vihstans vise
Son ur konungens följe sju
De yppersta män samman kring sig,
Gick sjelf den åttonde stridskämpen
Under fiendens tak. En gick i spetsen
3125 Och bar i handen en brinnande fackla.
Ej blef der då lottning om hvem som skulle
Bortföra skatten, när de herrelöse
Männen fingo se en del ligga
Förgänglig i salen. Föga sörjde man
3130 Öfver att de skyndsamt buro ut
De dyrbara smyckena. Äfven välte de draken
Öfver klippmuren, läto hafvet taga,
Floden famna smyckenas herde.
Der lastades på vagn en otalig mängd
3135 Vridet guld, och ädlingen bars,
Den grånade kämpen, till Hvaludden5.

Då var skönjbart, att denna färd ej utföll lyckligt
För den som med orätt därinne förvarade
3060 Smycken vid murens fot.1 Förut hade väktaren
Dödat en och annan: nu hämnades
Hårt denna fejd. Underbart är det var
Den kraftberömde jarlen når slutet
Av sina levnadsöden, då han ej längre får
3065 Med sina fränder bebo mjödhuset.
Så gick det Beowulf, då han sökte bitter strid
Med bergets väktare: själv visste han ej
Vad som skulle vålla hans skilsmässa från livet.
Så hade de frejdade furstarne, som ditlagt skatterna,
3070 Belagt dem till domedag med djup förbannelse:
Att den man, som plundrade detta fält, skulle vara
Hemfallen under skuld, inspärrad på osaliga orter,
Fastgjord med helvetesfjättrar och straffad för sina synder.
Ej var han*) guldgirig: hellre hade han
3075 Förut skådat herrens huldhet.2**)
Weohstans son Wiglaf talade:
»Ofta måste mången jarl för ens skull
»Lida trångmål, såsom oss vederfarits.
»Ej kunde vi övertala3 med något råd
3080 »Den käre fursten, rikets herde,
»Att ej angripa den där guldväktaren,
»Låta honom ligga, där han länge varit,
»Bebo sitt hemvist till världens ända.
»Det höga ödet har rått. Den bittert förvärvade
3085 »Skatten har skådats: för mäktigt var det öde,
»Som drog hit denne furste.
»Jag var därinne och överblickade alla
»Husets smycken, då jag fått tillfälle,
»Och den ej behagliga färden stod fri
3090 »In under jordmuren. I hast fattade jag
»Med mina händer en väldig börda
»Av dyrbara skatter och bar den hit ut
»Till min konung. Han var då ännu levande,
»Vid sans och medveten. Sorgsen talade då
3095 »Den gamle rätt mycket, lät hälsa eder,
»Bad eder uppföra efter den döde vännen4
»På bålets plats en reslig hög,
»Stor och härlig, liksom han varit bland män
»Den ärorikaste kämpe vida över jorden,
3100 »Medan han fick njuta borgskatterna.
»Låtom oss än en gång skynda att se
»Och uppsöka de konstrika skatterna,
»Undren vid murens fot! Jag skall visa vägen,
»Att I på nära håll mån skåda nog
3105 »Ringar och guldplåtar. Må båren bliva
»Genast färdiggjord, då vi komma ut,
»Och må vi sedan bära vår furste,
»Den käre mannen, dit där han länge
»Skall få vila i herrens skydd!»
3110 Wihstans son, den stridsdjärve mannen,
Lät sedan bjuda många tappra
Odalmän, att stridsskarornas herrar
Skulle från fjärran forsla ved
Till den godes bål. »Nu skall glöden förtära
3115 » — Den mörka lågan växa — kämparnes härskare,
»Som ofta uthärdat järnskuren,
»Då pilarnas storm, driven av strängarna,
»Susade över sköldmuren, och spjutet gjorde nytta,
»Följde, fjäderprytt, pilen på hans färd.» —
3120 Och nu kallade Wihstans vise
Son ur konungens följe sju
De yppersta hirdmän samman kring sig,
Gick själv den åttonde stridskämpen
Under fiendens tak. En gick i spetsen
3125 Och bar i handen en brinnande fackla.
Ej blev där då lottning om vem som skulle
Plundra skatten, när kämparne
Fingo se en del ligga utan väktare,
Förgänglig i salen. Föga sörjde någon
3130 Över att de skyndsamt buro ut ur högen
De dyrbara skatterna. Även skolo de draken
Över klippmuren, läto havet taga,
Floden famna smyckenas herde.
Där lastades på vagn en otalig mängd
3135 Vridet guld, och ädlingen bars,
Den grånade kämpen, till Valudden5.

Kapitel 43 - Beowulfs bål och gravhög uppföras. Beowulfs minne.
Tillbaka till Beowulfs förstasida.

  • Beowulf.
  • Detta svåra ställe kan även tolkas så: Helst hade han aldrig skådat Denna av ägaren älskade guldskatt.
  1. Skalden fortsätter sitt resonemang från föregående kapitel om gravgåvor (se not 5 i kapitel 41). Här går han igenom hur meningslöst det är för hedniska furstar att begrava sig med skatter och uttala förbannelser mot gravplundrare. Vad som menas med "denna färd ej utföll lyckligt" är att den furste som lät begrava sig med det guld (som draken senare vaktade) uttalade en förbannelse (raderna 3070-3073) som var helt verkningslös. Beowulfs män kunde ostraffat plundra skatten när väl draken, som hade tagit sin boning där, var dödad.
  2. Detta svåra ställe tolkas på flere sätt. Av Bugge så:
    Icke hade han förut fullständigare Skådat herrens guldrika nåd,
    Björn Collinder har tolkat raderna på följande sätt:
        "Den var ej guldbråd,    som grunnat noga
        på hur han skulle ägarens    ynnest bevara."
  3. Skalden nämnde inte tidigare att götarna försökte övertala Beowulf att inte strida mot draken. I denna dikt är det vanligt med sådana variationer när en händelse återberättas.
  4. Handskriften har: 'efter vännens bragder'.
  5. Handskriften kallar denna plats för Hrones-næsse. Detta ortnamn talar emot teorin att Beowulfs folk var västgötar. Några valar har nämligen inte funnits i Vänern där denna teoris anhängare vill placera Beowulfs gravhög. Däremot har jakt på delfiner förekommit i rätt stor omfattning i Östersjön. Gad Rausing, som hävdade att Beowulf var gute, har pekat ut gotländska Rone som diktens Hrones-næsse.