|
0, 1, 2,
3, 4, 5,
6, 7, 8,
9, 10, 11,
12, 13, 14,
15, 16, 17,
18, 19, 20,
21, 22,
23, 24, 25,
26, 27, 28,
29, 30, 31,
32, 33, 34,
35, 36, 37,
38, 39, 40,
41, 42, 43
Kapitel 9
Aftonen tillbringas i festglädje.
|
»Sålunda ansatte mig ofta och hårdt
560 »De leda skadedjuren. Jag stod dem till tjenst
»Med mitt dyrbara svärd, såsom vederbörligt var.
»Ej fingo de illdådarne njuta glädjen
»Utaf den måltiden att taga mig
»Och sätta sig till gästabud nära hafsbottnen;
565 »Utan om morgonen lågo de uppe
»Sårade af klingan, bland vågornas skum,*)
»Söfda af svärdet, så att de icke
»Sedan hindrade sjöfarande
»På den stupande vägen. Från östan kom ljuset,
570 »Guds lysande vårdtecken — vågorna lade sig —,
»Så att jag kunde se landtuddarna,
»De blåsiga strandhöjderna. Ödet frälsar ofta
»Mannen från döden, då hans mandom duger.
»Emellertid lyckades jag med svärdet slå ihjäl
575 »Nio hafstroll. Aldrig har jag sport hårdare
»Nattlig strid under himlens hvalf
»Eller armare menniska i hafvets strömmar.
»Dock undkom jag med lifvet fiendernas tag,
»Trött af färden. Sedan bar mig
580 »Hafvet på sin ström, de svallande vågorna
»Till finnarnes land1. Om dig har jag icke
»Hört förtäljas sådana strider,
»Svärdens fasor. Ingen af er båda,
»Breca och du, har ännu i stridsleken
585 »Någonsin utfört så dyrköpt bragd
»Med blodbestänkta svärd — ej jag yfves deröfver —.
»Du deremot har blifvit dina närmaste fränders,
»Dina bröders bane; derför skall du i helvetet
»Lida fördömelse, fastän ditt vett duger.
590 »Jag säger dig för sannt, du Ecglafs son,
»Att aldrig skulle Grendel, den hemske olycksbringaren,
»Vållat din herskare så mycken fasa
»Och nesa i Hjort, om din hug vore
»Så stridslysten som du sjelf säger.
595 »Men han har funnit, att han ej behöfver
»Synnerligen frukta för fejden med eder,
»Den hemska svärdsstormen med Seger-scyldingarne:2
»Han tager tvångspanter, skonar ingen
»Af danernas folk, utan kämpar med lust,
600 »Dödar och fråssar, väntar ej strid
»Af spjut-danerna. Men nu skall göters
»Kraft och mandom snarligen erbjuda
»Honom en strid. Tillbaka går den som kan,
»Modig till mjödet, när morgonljuset,
605 »Den strålande solen följande dygnet
»Skiner från sunnan öfver menniskors barn.»
Lycklig var då skatternas utdelare,
De glänsande danernas tappre gråhårsfurste
Hoppades på hjelp, sedan folkets herde
610 Hade hört Beovulfs fasta beslut.
Der var skratt bland hjeltarne, harpoklang ljöd,
Orden voro glada. Fram gick Vealhtheov,
Hroðgars gemål, med höfviskt skick,
Helsade guldsmyckad männen i salen;
615 Och då gaf den högättade kvinnan en bägare
Först åt öst-danernas odals skyddsherre,
Bad honom vara blid vid detta ölgille,
Vänlig mot männen. Den segerrike konungen
Mottog med glädje den bjudna salsbägaren.
620 Helmingarnes dam3 gick sedan omkring
Till hela skaran, gamla och unga,
Utdelade skatter; tills så fogade sig,
Att den ringprydda, högsinnade drottningen
Bar en mjödbägare fram till Beovulf;
625 Helsade göternas furste och tackade
Gud med visa ord, att nu blifvit uppfylld
Hennes önskan och hopp att af någon jarl
Få hjelp emot dåden. Den stridsdjerfve kämpen
Mottog bägaren utaf Vealhtheov,
630 Och sedan talade Beovulf högtidligt,
Ecgtheovs son, lysten efter strid:
»Det var min föresats, då jag gick till sjös,
»Satte mig i farkosten med min skara,
»Att jag skulle fullständigt uppfylla
635 »Edert folks önskan eller falla på valplatsen,
»Sluten i fiendens tag. Jag skall utföra
»En manlig bragd eller också bida
»Min sista dag i denna mjödsal.»
Dessa stolta ord af göten
640 Likade väl kvinnan; guldsmyckad gick
Den högättade drottningen och satte sig hos sin gemål.
Derefter, liksom förut, talades käcka ord
Inne i salen; det segerrika folket
Var gladt och bullersamt, till dess med ens
645 Healfdenes son ville söka
Sin aftonro. Han visste att strid
Väntade olycksbringaren i den höga salen.
När de ej kunde se solens ljus
Och den mörka nattens skugglika skepnader
650 Kommo skridande dystra under molnen
Hän öfver alla, reste sig hela skaran.
Då helsade den ene mannen den andre,
Hroðgar Beovulf, och önskade honom lycka,
Gaf i hans våld salen och sade:
655 »Aldrig har jag förut, sedan jag kunnat
»Höja arm och sköld, öfverlåtit åt någon
»Danernas konungahus förrän nu åt dig.
»Tag nu i din vård det yppersta af hus,
»Mins din hjelteära, visa din mannakraft,
660 »Håll vakt mot fienden! Intet skall du sakna,
»Om du med lifvet genomgår detta hjeltedåd.» |
»Sålunda
ansatte mig ofta och hårt
560 »De leda skadedjuren. Jag stod dem till tjänst
»Med mitt dyrbara svärd, såsom vederbörligt var.
»Ej fingo de illdådarne njuta glädjen
»Utav den måltiden att få taga mig
»Och sätta sig till gästabud nära havsbottnen;
565 »Utan om morgonen lågo de uppe,
»Sårade av klingan, bland vågornas skum,*)
»Sövda av svärdet, så att de icke
»Sedan hindrade sjöfarande
»På den stupande vägen. Från östan kom ljuset,
570 »Guds lysande vårdtecken — vågorna lade sig —,
»Så att jag kunde se lantuddarna,
»De blåsiga strandhöjderna. Ödet frälser ofta
»Mannen från döden, då hans mandom duger.
»Emellertid lyckades jag med svärdet slå ihjäl
575 »Nio havstroll. Aldrig har jag sport hårdare
»Nattlig strid under himlens valv
»Eller armare människa i havets strömmar.
»Dock undkom jag med livet fiendernas tag,
»Trött av färden. Sedan bar mig
580 »Havet på sin ström, de svallande vågorna
»Till finnarnes land1. Om dig har jag icke
»Hört förtäljas sådana strider,
»Svärdens fasor. Ingen av er båda,
»Breca och du, har ännu i stridsleken
585 »Någonsin utfört så dyrköpt bragd
»Med de blanka svärden — ej jag yves däröver —.
»Du däremot har blivit dina närmaste fränders,
»Dina bröders bane; därför skall du i helvetet
»Lida fördömelse, fastän ditt vett duger.
590 »Jag säger dig för sant, du Ecglafs son,
»Att aldrig skulle Grendel, den hemske skräckbringaren,
»Vållat din härskare så mycken fasa
»Och nesa i Hjort, om din hug vore
»Så stridslysten som du själv säger.
595 »Men han har funnit, att han ej behöver
»Synnerligen frukta för fejden med eder,
»Den hemska svärdsstormen med Seger-scyldingarne;2
»Han tager tvångspanter, skonar ingen
»Av danernas folk, utan kämpar med lust,
600 »Dödar och fråssar, väntar ej strid
»Av spjut-danerna. Men nu skall jag snart
»Bjuda honom på götarnes kraft
»Och mandom i striden. Tillbaka går den som kan,
»Modig till mjödet, när morgonljuset,
605 »Den strålande solen följande dygnet
»Skiner från sunnan över människors barn.»
Lycklig var då skatternas utdelare,
De glänsande danernas tappre gråhårsfurste
Hoppades på hjälp, sedan folkets herde
610 Hade hört Beowulfs fasta beslut.
Där var skratt bland hjältarne, sången ljöd,
Orden voro glada. Fram gick Wealhtheow,
Hroðgars gemål, med höviskt skick,
Hälsade guldsmyckad männen i salen;
615 Och då gav den friborna makan en bägare
Först åt öst-danernas odals skyddsherre,
Bad honom vara blid vid detta ölgille,
Vänlig mot männen. Den segerrike konungen
Mottog med glädje den bjudna salsbägaren.
620 Helmingarnes dam3 gick sedan omkring
Till hela skaran, gamla och unga,
Utdelade skatter; tills så fogade sig,
Att den ringprydda, högsinnade drottningen
Bar en mjödbägare fram till Beowulf;
625 Hälsade götarnes furste och tackade
Gud med visa ord, att nu blivit uppfylld
Hennes önskan och hopp att av någon jarl
Få hjälp emot dåden. Den stridsdjärve kämpen
Mottog bägaren utav Wealhtheow,
630 Och sedan talade Beowulf högtidligt,
Ecgtheows son, lysten efter strid:
»Det var min föresats, då jag gick till sjöss,
»Satte mig i farkosten med min skara,
»Att jag fullständigt skulle uppfylla
635 »Edert folks önskan eller falla på valplatsen,
»Sluten i fiendens tag. Jag skall utföra
»En manlig bragd eller också bida
»Min sista dag i denna mjödsal.»
Dessa stolta ord av göten
640 Likade väl kvinnan; guldsmyckad gick
Den friborna drottningen och satte sig hos sin gemål.
Därefter, liksom förut, talades käcka ord
Inne i salen; det segerrika folket
Var glatt och bullersamt, till dess med ens
645 Healfdenes son ville söka
Sin aftonro. Han visste, att strid
Väntade skräckbringaren i den höga salen,
När de ej kunde se solens ljus,
Och den mörka nattens skugglika skepnader
650 Kommo skridande dystra under molnen
Hän över alla. Hela skaran reste sig.
Då hälsade den ene mannen den andre,
Hroðgar Beowulf, och önskade honom lycka,
Gav i hans våld salen och sade:
655 »Aldrig har jag förut, sedan jag kunnat
»Höja hand och sköld, överlåtit åt någon
»Danernas ståtliga hus förrän nu åt dig.
»Tag nu i din vård det yppersta av hus,
»Minns din hjälteära, visa din mannakraft,
660 »Håll vakt mot fienden! Intet du önskar ska du sakna,
»Om du med livet genomgår detta hjältedåd.» |
Kapitel 10 - Götarne vilar i salen Hjort.
Tillbaka till Beowulfs förstasida. |
