Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Beowulf

0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43

Kapitel 5
Götarne mottagas av Vendelhövdingen Wulfgar.

320 Vägen var brokigt stenlagd1 och förde männen
Fram i sluten trupp. Stridsbrynjan sken,
Hård och flätad; det glänsande svärdet
Klang mot rustningen, då de kommo gående
I sina stridsdrägter fram till salen.
325 De sjötrötte satte sina sida sköldar,
De mycket hårda, mot husets vägg
Och vände sig till bänken; männens stridsdrägter,
Brynjorna ringde; sjömännens vapen,
Lansarna stodo, de ofvantill grå
330 Askträden, samman: jernskaran var
Prydd med vapen. Då sporde der
En stolt hjelte efter kämparnes börd:
»Hvarifrån fören I smyckade sköldar,
»Gråa brynjor och visirhjelmar,
335 »En hop af spjut? Jag är Hroðgars
»Bud och tjenare. Ej har jag sett så många
»Utländske män mera modiga.
»Jag tror att I af mandom och ej i landsflykt,
»Utan af hugstorhet uppsökt Hroðgar.»
340 Honom svarade då den kraftberömde;
Hård under hjelmen, talade vind-göternas
Stolte höfding: »Vi äro Hygelacs
»Bordskamrater; Beovulf är mitt namn.
»Jag vill nämna mitt ärende
345 »För Healfdenes son, den frejdade fursten,
»Din konung, om han vill oss unna
»Att vi få helsa honom, den gode.»
Vulfgar talade — det var en Vendelhöfding;2
Hans mannamod var kändt af många,
350 Hans tapperhet och visdom —: »Jag vill spörja,
»Såsom du beder, danernas vän,
»Scyldingarnes herre, ringarnas utdelare,
»Den frejdade fursten, om ditt företag
»Och straxt förkunna för dig det svar,
355 »Som den gode tänker gifva mig.»
Han gick sedan skyndsamt dit der Hroðgar satt,
Gammal och grånad, bland sina ädlingars skara.
Den kraftberömde gick och ställde sig framför
Danaherrens axlar: han kände kämparnes sed.
360 Vulfgar talade till sin vän och herre:
»Hit ha färdats män af götafolket,
»Komna från fjerran öfver hafvets vidd.
»Den ypperste af dem gifva krigarne
»Namnet Beovulf. De bedja nu
365 »Att de måtte få byta ord
»Med dig, min konung. Neka dem ej,
»Hroðgar! glädjen af dina svar.
»I sina rustningar synas de värda
»Jarlars aktning; synnerligen utmärkt
370 »Är höfdingen, som hitfört dessa kämpar.»

320 Över skimrande stenar förde vägen1 kämparne
Fram i sluten trupp. Stridsbrynjan sken,
Hård och flätad; de blanka järnringarna
Sjöngo i rustningarna, då männen kommo gående
I sina skräckinjagande dräkter fram till salen.
325 De sjötrötte satte sina sida sköldar,
De mycket hårda, mot husets vägg
Och gingo till bänken; männens stridskläder,
Brynjorna rasslade; sjömännens vapen,
De ovantill grå lansarna av ask
330 Ställdes tillsammans. Den järnklädda skaran
Var prydd med vapen. Då sporde där
En stolt hjälte efter kämparnes börd:
»Varifrån fören I pansrade sköldar,
»Gråa brynjor och visirhjälmar,
335 »En hop av spjut? Jag är Hroðgars
»Bud och tjänare. Ej har jag sett så många
»Utländske män mera modiga
»Jag tror, att I av mandom och ej i landsflykt,
»Utan av hugstorhet uppsökt Hroðgar.»
340 Honom svarade då den kraftberömde;
Hård under hjälmen, talade väder-götarnes
Stolte hövding: »Vi äro Hygelacs
»Bordskamrater; Beowulf är mitt namn.
»Jag vill nämna mitt ärende
345 »För Healfdenes son, den frejdade fursten,
»Din konung, om han ville unna oss,
»Att vi få hälsa honom, den gode.»
Wulfgar talade — det var en Vendelhövding;2
Hans sinneshug var känd av många,
350 Hans tapperhet och visdom —: »Jag vill spörja,
»Såsom du beder, danernas vän,
»Scyldingarnes herre, ringarnas utdelare,
»Den frejdade fursten, om ditt företag
»Och strax förkunna för dig det svar,
355 »Som den gode tänker giva mig.»
Han gick sedan skyndsamt dit där Hroðgar satt,
Gammal och grånad, bland sina ädlingars skara.
Den kraftberömde gick och ställde sig framför
Danaherrens axlar: han kände kämparnes sed.
360 Wulfgar talade till sin vän och herre:
»Hit ha färdats män av götafolket,
»Komna från fjärran över havets vidd.
»Den ypperste av dem giva krigarne
»Namnet Beowulf. De bedja nu,
365 »Att de måtte få växla ord
»Med dig, min konung. Neka icke,
»Hulde Hroðgar! att ge dem svar
»I sina rustningar synas de värda
»Jarlars aktning; särskilt utmärkt
370 »Är hövdingen, som hitfört dessa kämpar.»

Kapitel 6 - Beowulf och Hroðgar hälsa varandra.
Tillbaka till Beowulfs förstasida.

  1. Raden har ofta tolkats som att den syftar på en stenlagd väg av den sort som romarna anlade i England och som fanns kvar i anglosaxisk tid. Det fanns dock även stenlagda vägar i Danmark vid denna tid som bör ha imponerat andra skandinaver. Adjektivet som beskriver vägen varierar i olika utgåvor. Wickberg kallar den för brokig, vilket i den reviderade utgåvan har bytts ut mot skimrande. Björn Collinder har skrivit fager.  Jag har inte lyckats hitta något sådant ord i den anglosaxiska originaltexten där det bara står "Stræt wæs stan-fah" (street was stone-paved)
  2. Det finns ett Vendel i norra Uppland men med största sannolikhet är det Vendsyssel i norra Jylland som åsyftas här.