|
0, 1, 2,
3, 4, 5,
6, 7, 8,
9, 10, 11,
12, 13, 14,
15, 16, 17,
18, 19, 20,
21, 22,
23, 24, 25,
26, 27, 28,
29, 30, 31,
32, 33, 34,
35, 36, 37,
38, 39, 40,
41, 42, 43
Kapitel 26
Ömsesidiga löften vid avskedet.
|
Ecgtheovs son Beovulf talade:
»Nu vilja vi, sjöfarande,
»Komna från fjerran, säga att vi längta
1820 »Att söka Hygelac. Här ha vi undfägnats
»Väl efter önskan: du har varit god emot oss.
»Om jag någonsin kan på jorden med något
»Vinna större kärlek utaf dig,
»Mannafurste, än jag hittills gjort,
1825 »Så är jag straxt färdig till stridsbragder.
»Om jag får spörja öfver vågornas ban,
»Att dina grannar ansätta dig med skräck,
»Som hätska fiender stundom gjort med dig,
»Så skall jag bringa dig tusen kämpar,
1830 »Hjeltar till din hjelp. Jag vet att Hygelac,
»Göternas furste, fastän folkets herde
»Ännu är ung, vill hjelpa mig
»Med råd och dåd att ära dig väl
»Och dig till hjelp bära spjutet,
1835 »Kraftens stöd, om du behöfver män.
»Om nu furstebarnet Hreðric ärnar sig
»Till göternas gårdar, kan han der finna
»Många vänner: bäst är att söka
»Främmande länder för den som litar på sig sjelf».
1840 Hroðgar talade och svarade honom:
»Dessa ord har den vise Gud
»Lagt i ditt sinne; ej har jag hört någon man
»Vid så unga år tala visare:
»Du är stark till kroppen och klok till sinnes,
1845 »Vis i orden. Jag hyser förhoppning,
»Om det går så, att sjukdom eller stål
»Eller spjutet bortrycker i den vilda svärdskampen
»Hreðels son1, din egen konung,
»Folkets herde, och du är vid lif,
1850 »Att sjö-göterna2 ej hafva någon
»Bättre att välja till sin konung,
»Hjeltarnes skattvårdare, om du vill råda
»Öfver frändernas rike. Ju längre dess bättre
»Likar mig ditt sinne, käre Beovulf!
1855 »Du har uträttat det, att för dessa folk,
»Götamännen och spjut-danerna,
»Skall fred vara gemensam och hvila skall denfejd,
»Den hätska fiendskap de förut burit;
»Så länge jag råder öfver mitt vida rike,
1860 »Skatter vara gemensamma, mången man uppsöka
»En annan med gåfvor öfver dykandens bad.
»Den ringade farkosten skall föra öfver hafvet
»Skänker och kärlekstecken: jag vet att männen
»Stå fast slutna mot fiende och vän
1865 »I allo otadligt efter gammal sed.
Ytterligare gaf honom Healfdenes son,
Jarlarnes värn, derinne tolf smycken,
Bad honom med dessa skänker välbehållenuppsöka
Sina kära landsmän och snart komma åter.
1870 Derpå kysste Scyldingarnes furste,
Den högättade konungen, den bäste af hjeltar
Och föll honom om halsen. Den gråhåriges
Tårar strömmade: den åldrige väntade
Båda delarna, dock mera det ena,
1875 Att de modige skulle åter få se
Hvarandra i samtal. Så kär var honom den mannen,
Att han ej kunde hämma sin själsrörelse,
Utan fast i hjertat med hugens bojor,
Längtar hjelten hemligen efter den käre mannen
1880 I strid mot blodet.3 — Derifrån skred då
Den guldstolte kämpen Beovulf öfver ängen:
Han yfdes öfver skatterna. Hafsvandraren
Låg för ankar, bidade sin egare.
Då vardt under gången Hroðgars gåfva
1885 Ofta prisad: det var en konung,
I allo otadlig, tills ålderdomen, som ofta
Skadat många, betog honom hjeltekraftens härlighet. |
Ecgtheows son Beowulf talade:
»Nu vilja vi sjöfarande,
»Komna
från fjärran, säga, att vi längta
1820 Att söka Hygelac. Här ha vi undfägnats
»Väl efter
önskan: du har varit god emot oss.
»Om jag
någonsin kan på jorden med något
»Vinna av dig,
mannafurste,
»Genom stridsbragder
större kärlek,
1825 »Än jag hittills gjort, är jag
strax färdig.
»Om jag
får spörja över vågornas ban,
»Att dina
grannar hota dig med stridens fara,
»Som
hätska fiender stundom gjort med dig,
»Så skall
jag bringa dig tusen kämpar,
1830 »Hjältar till din hjälp. Jag vet, att Hygelac,
»Götarnes
furste, fastän folkets herde
»Ännu är
ung, vill hjälpa mig
»Med råd
och dåd att ära dig väl
»Och dig
till hjälp bära spjutet,
1835 »Kraftens stöd, om du behöver
män.
»Om nu
furstebarnet Hreðric ärnar sig
»Till
götarnes gårdar, kan han där finna
»Många
vänner: bäst är att söka
»Främmande
länder för den som litar på sig själv.»
1840 Hroðgar talade och svarade honom:
»Dessa ord
har den vise Gud
»Lagt i
ditt sinne; ej har jag hört någon man
»Vid så
unga år tala visare;
»Du är
stark till kroppen och klok till sinnes,
1845 »Vis i orden. Jag hyser
förhoppning,
»Om det
går så, att sjukdom eller stål
»Eller
spjutet bortrycker i den vilda svärdskampen
»Hreðels son1, din
egen konung,
»Folkets
herde, och du är vid liv,
1850 »Att sjö-götarne2 ej hava någon
»Bättre
att välja till sin konung,
»Hjältarnes skattvårdare, om du vill råda
»Över
frändernas rike. Ju längre dess bättre
»Likar mig
ditt sinne, käre Beowulf!
1855 »Du har uträttat det, att för
dessa folk,
»Götamännen och
spjut-danerna,
»Skall
fred vara gemensam, och vila skall den fejd,
»Den
lömska fiendskap de förut hyst,
»Och så
länge jag råder över mitt vida rike,
1860 »Skatter vara gemensamma,
mången man uppsöka
»En annan
med gåvor över dykandens bad.
»Den
ringade farkosten skall föra över haven
»Skänker
och kärlekstecken: jag vet, att männen
»Stå fast
slutna mot fiende och vän
1865 »I allo otadligt efter gammal sed.»
Ytterligare gav honom Healfdenes son,
Jarlarnes
värn, därinne tolv smycken,
Bad honom
med dessa skänker välbehållen uppsöka
Sina kära
landsmän och snart komma åter.
1870 Därpå kysste Scyldingarnes furste,
Den
högättade konungen, den bäste av hjältar
Och föll
honom om halsen. Den gråhåriges
Tårar
strömmade; den åldrige väntade
Båda
delarna, dock mera det ena,
1875 Att de modige skulle åter få
se
Varandra i
samtal. Så kär var honom den mannen,
Att han ej kunde hämma sin själsrörelse,
Utan fäst
i hjärtat med hugens bojor,
Längtar
hjälten hemligen efter den käre mannen
1880 I strid mot blodet.*) — Därifrån skred då
Den
guldstolte kämpen Beowulf över ängen;
Han yvdes
över skatterna. Havsvandraren
Låg för
ankar, bidade sin ägare.
Då vart
under gången Hroðgars gåva
1885 Ofta prisad: det var en
konung,
I allo
otadlig, tills ålderdomen berövade honom,
Den som
skadat många, hjältekraftens härlighet. |
Kapitel 27 - Beowulf landstiger, vandrar till kungaborgen.
Tillbaka till Beowulfs förstasida. |
