|
0, 1, 2,
3, 4, 5,
6, 7, 8,
9, 10, 11,
12, 13, 14,
15, 16, 17,
18, 19, 20,
21, 22,
23, 24, 25,
26, 27, 28,
29, 30, 31,
32, 33, 34,
35, 36, 37,
38, 39, 40,
41, 42, 43
Kapitel 38
Beowulf skådar skatterna och dör.
|
Jag har sport att efter dessa ord
Vihstans son skyndsamt åtlydde sin stridssjuke
Och sårade furste, bar ringnätet,1
2755
Den flätade stridsskjortan under bergets tak.
Då såg den segerstolte, modige kämpen,
När han gick till platsen, en mängd smycken
Och guld glittra, liggande på marken,
Underbara verk på muren, den i skymningen flygande
2760 Gamle ormens håla, samt kärl stå der,
Forna mäns krus, som mist sina prydnader
Och aldrig rengjorts. Der fanns
mången hjelm,
Gammal och rostig, en mängd armringar,
Flätade med konst. Lätt
kunna guldets
2765 Skatter på marken göra hvilken som helst
Menniska öfvermodig:
akte sig den som vill!
Äfven såg han ligga högt öfver skatten
Ett fälttecken
af guld, det yppersta af handens
under
Och konstrikt flätadt. Från detta stod en glans,
2770 Så att han kunde
betrakta marken
Och öfverblicka smyckena. Ej var nu der
Ormen att skåda:
honom hade svärdseggen
bortryckt.
Jag har sport att då plundrade en man
Skatten i hålan, jättars gamla
verk,
2775 Samt lastade i sitt sköte efter eget val
Kannor och fat; äfven tog han
fälttecknet,
Det mest lysande i sitt slag. Hans gamle
herres svärd
— Dess egg var af stål — hade förut skadat
Den som en lång tid hade
värnat om
2780 Dessa skatter, och mordiskt kringflygande
Om midnätterna, burit
för skattens skull
Den heta lågans fasa, till dess han dödades.
Budet
skyndade sig, längtande att återvända,
Påskyndad af smyckena*). Den högsinte
plågades
2785 Af nyfikenhet huruvida han skulle få träffa
Vind-göternas
kraftsjuke konung
På den plats i det fria, der han lemnat honom.
Med dessa
skatter fann han sin frejdade
Konung och herre blödande af sår
2790 Vid sin lefnads slut. Han började åter
Bestänka honom med vatten, till dess ordets
spets
Bröt fram ur bröstet. Sorgsen skådade
Den gamle Beovulf på
guldet och sade:
»Jag tackar med ord härlighetens konung,
2795 »Den evige
fursten, herren öfver allt,
»För dessa smycken, som jag här skådar,
»Samt
för det jag fått före min dödsdag
»Förvärfva dylikt åt mina män.
»Nu har jag
sålt mitt gamla lif
2800 »För denna skatt, främjen I nu
»Folkets tarf; ej kan jag
varg, här längre.
»Bjuden de stridsberömde efter bålets brand
uppkasta
»En glänsande hög vid hafsudden!
»Den skall till ett minne för mina män
2805 »Resa sig hög på Hvaludden,
»Att den sedan må kallas Beovulfs grafhög2
»Af
sjöfarande, som föra höga
»Fartyg från fjerran öfver vågornas töcken.»
Af
halsen tog sedan den djerfve konungen
2810 En gyllene ring och lemnade den
Jemte
sin guldprydda hjelm, armring och brynja
Åt den unge spjutkämpen, bad honom
bruka
dem väl:
»Du är den siste utaf vår slägt,
»Af Vägmundingarne3. Alla mina slägtingar,
2815 »De kraftige jarlarne har ödet bortsopat
»I skaparens skickelse; jag kommer
efter dem.»
Detta var den gamles sista ord
Och hjertetanke, innan han valde
bålet,
De heta eldvågorna. Ur hans bröst gick
2820 Själen att söka
sanningsvittnenas härlighet. |
Jag har
sport, att efter dessa ord
Wihstans
son skyndsamt åtlydde sin stridssjuke
Och sårade
furste, bar ringnätet,1
2755 Den flätade stridsskjortan
under högens tak.
Då såg den
segerstolte, modige kämpen,
När han
gick till platsen, en mängd dyrbara smycken
Och guld
glittra, liggande på marken,
Underbara
verk å muren, den i gryningen flygande
2760 Gamle drakens håla, samt kärl
stå där,
Forna mäns
krus, som mist sina prydnader
Och aldrig
rengjorts. Där fanns mången hjälm,
Gammal och
rostig, en mängd armringar,
Flätade
med konst. Lätt kunna guldets
2765 Skatter på marken göra vilken
som helst
Människa
övermodig: akte sig den som vill!
Även såg
han resa sig högt över skatten
Ett
fälttecken av guld, det yppersta av handens under
Och
konstrikt virkat. Från detta stod en glans,
2770 Så att han kunde betrakta
marken
Och
överblicka smyckena. Ej var nu där
Draken att
skåda: honom hade ståleggen bortryckt.
—Jag har
sport, att då plundrade en enda man
Skatten i
hålan, jättars gamla verk,
2775 Samt lastade i sitt sköte efter
eget val
Bägare och
fat; även tog han fälttecknet,
Det mest
lysande i sitt slag. Hans gamla herres svärd
— Dess egg
var av järn — hade förut fällt
Den som en
lång tid hade värnat om
2780 Dessa skatter, och i
stridsflammor
Om
midnätterna spritt för skattens skull
Den heta
lågans fasa, till dess han dödades.
Budet
skyndade sig, längtande att återvända,
Påskyndad
av smyckena*). Den högsinte plågades
2785 Av nyfikenhet huruvida han
skulle få träffa
Väder-götarnes kraftsjuke konung levande
På den
plats i det fria, där han lämnat honom förut.
Med dessa
skatter fann han sin frejdade
Konung och
herre blodande av sår
2790 Vid sin levnads slut. Han
började åter
Bestänka
honom med vatten, till dess ordets spets
Bröt fram
ur bröstet. Sorgsen skådade
Den gamle
hjälten på guldet och sade:
»Jag
tackar med ord härlighetens konung,
2795 »Den evige fursten för alla
dessa
»Rika
skatter, som jag här skådar,
»Samt för
det jag fått före min dödsdag
»Förvärva
dylikt åt mina män.
»Nu har
jag sålt mitt gamla liv
2800 »För denna
skatt, främjen I nu
»Folkets tarv; ej får jag vara här längre.
»Bjuden de
stridsberömde efter bålets brand uppkasta
»En
lysande hög på havsudden!
»Den skall
till ett minne för mina män
2805 »Resa sig hög på Valudden,
»Att den
sedan må kallas Beowulfs gravhög2
»Av
sjöfarande, som föra höga
»Fartyg
från fjärran över vågornas töcken.»
Av halsen
tog sedan den modige konungen
2810 En gyllene ring och lämnade den
Jämte sin
guldglänsande hjälm, armring och brynja
Åt den
unge spjutkämpen, önskade honom glädje av dem.
»Du är den
siste utav vår släkt,
»Av
Wägmundingarne3. Alla mina fränder,
2815 »De kraftige jarlarne har ödet bortsopat
»I
skaparens skickelse; jag följer dem nu.»
Detta var
den gamles sista ord
Och
hjärtetanke, innan han valde bålet,
De heta
eldvågorna. Ur hans bröst gick
2820 Själen att söka
sanningsvittnenas härlighet. |
Kapitel 39 - De fega vapenbröderna skola straffas.
Tillbaka till Beowulfs förstasida. |
