Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Beowulf

0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43

Kapitel 38
Beowulf skådar skatterna och dör.

Jag har sport att efter dessa ord
Vihstans son skyndsamt åtlydde sin stridssjuke
Och sårade furste, bar ringnätet,1
2755 Den flätade stridsskjortan under bergets tak.
Då såg den segerstolte, modige kämpen,
När han gick till platsen, en mängd smycken
Och guld glittra, liggande på marken,
Underbara verk på muren, den i skymningen flygande
2760 Gamle ormens håla, samt kärl stå der,
Forna mäns krus, som mist sina prydnader
Och aldrig rengjorts. Der fanns mången hjelm,
Gammal och rostig, en mängd armringar,
Flätade med konst. Lätt kunna guldets
2765 Skatter på marken göra hvilken som helst
Menniska öfvermodig: akte sig den som vill!
Äfven såg han ligga högt öfver skatten
Ett fälttecken af guld, det yppersta af handens under
Och konstrikt flätadt. Från detta stod en glans,
2770 Så att han kunde betrakta marken
Och öfverblicka smyckena. Ej var nu der
Ormen att skåda: honom hade svärdseggen bortryckt.
Jag har sport att då plundrade en man
Skatten i hålan, jättars gamla verk,
2775 Samt lastade i sitt sköte efter eget val
Kannor och fat; äfven tog han fälttecknet,
Det mest lysande i sitt slag. Hans gamle herres svärd
— Dess egg var af stål — hade förut skadat
Den som en lång tid hade värnat om
2780 Dessa skatter, och mordiskt kringflygande
Om midnätterna, burit för skattens skull
Den heta lågans fasa, till dess han dödades.
Budet skyndade sig, längtande att återvända,
Påskyndad af smyckena*). Den högsinte plågades
2785 Af nyfikenhet huruvida han skulle få träffa
Vind-göternas kraftsjuke konung
På den plats i det fria, der han lemnat honom.
Med dessa skatter fann han sin frejdade
Konung och herre blödande af sår
2790 Vid sin lefnads slut. Han började åter
Bestänka honom med vatten, till dess ordets spets
Bröt fram ur bröstet. Sorgsen skådade
Den gamle Beovulf på guldet och sade:
»Jag tackar med ord härlighetens konung,
2795 »Den evige fursten, herren öfver allt,
»För dessa smycken, som jag här skådar,
»Samt för det jag fått före min dödsdag
»Förvärfva dylikt åt mina män.
»Nu har jag sålt mitt gamla lif
2800 »För denna skatt, främjen I nu
»Folkets tarf; ej kan jag varg, här längre.
»Bjuden de stridsberömde efter bålets brand uppkasta
»En glänsande hög vid hafsudden!
»Den skall till ett minne för mina män
2805 »Resa sig hög på Hvaludden,
»Att den sedan må kallas Beovulfs grafhög2
»Af sjöfarande, som föra höga
»Fartyg från fjerran öfver vågornas töcken.»
Af halsen tog sedan den djerfve konungen
2810 En gyllene ring och lemnade den
Jemte sin guldprydda hjelm, armring och brynja
Åt den unge spjutkämpen, bad honom bruka dem väl:
»Du är den siste utaf vår slägt,
»Af Vägmundingarne3. Alla mina slägtingar,
2815 »De kraftige jarlarne har ödet bortsopat
»I skaparens skickelse; jag kommer efter dem.»
Detta var den gamles sista ord
Och hjertetanke, innan han valde bålet,
De heta eldvågorna. Ur hans bröst gick
2820 Själen att söka sanningsvittnenas härlighet.

Jag har sport, att efter dessa ord
Wihstans son skyndsamt åtlydde sin stridssjuke
Och sårade furste, bar ringnätet,1
2755 Den flätade stridsskjortan under högens tak.
Då såg den segerstolte, modige kämpen,
När han gick till platsen, en mängd dyrbara smycken
Och guld glittra, liggande på marken,
Underbara verk å muren, den i gryningen flygande
2760 Gamle drakens håla, samt kärl stå där,
Forna mäns krus, som mist sina prydnader
Och aldrig rengjorts. Där fanns mången hjälm,
Gammal och rostig, en mängd armringar,
Flätade med konst. Lätt kunna guldets
2765 Skatter på marken göra vilken som helst
Människa övermodig: akte sig den som vill!
Även såg han resa sig högt över skatten
Ett fälttecken av guld, det yppersta av handens under
Och konstrikt virkat. Från detta stod en glans,
2770 Så att han kunde betrakta marken
Och överblicka smyckena. Ej var nu där
Draken att skåda: honom hade ståleggen bortryckt.
—Jag har sport, att då plundrade en enda man
Skatten i hålan, jättars gamla verk,
2775 Samt lastade i sitt sköte efter eget val
Bägare och fat; även tog han fälttecknet,
Det mest lysande i sitt slag. Hans gamla herres svärd
— Dess egg var av järn — hade förut fällt
Den som en lång tid hade värnat om
2780 Dessa skatter, och i stridsflammor
Om midnätterna spritt för skattens skull
Den heta lågans fasa, till dess han dödades.
Budet skyndade sig, längtande att återvända,
Påskyndad av smyckena*). Den högsinte plågades
2785 Av nyfikenhet huruvida han skulle få träffa
Väder-götarnes kraftsjuke konung levande
På den plats i det fria, där han lämnat honom förut.
Med dessa skatter fann han sin frejdade
Konung och herre blodande av sår
2790 Vid sin levnads slut. Han började åter
Bestänka honom med vatten, till dess ordets spets
Bröt fram ur bröstet. Sorgsen skådade
Den gamle hjälten på guldet och sade:
»Jag tackar med ord härlighetens konung,
2795 »Den evige fursten för alla dessa
»Rika skatter, som jag här skådar,
»Samt för det jag fått före min dödsdag
»Förvärva dylikt åt mina män.
»Nu har jag sålt mitt gamla liv
2800 »För denna skatt, främjen I nu
»Folkets tarv; ej får jag vara här längre.
»Bjuden de stridsberömde efter bålets brand uppkasta
»En lysande hög på havsudden!
»Den skall till ett minne för mina män
2805 »Resa sig hög på Valudden,
»Att den sedan må kallas Beowulfs gravhög2
»Av sjöfarande, som föra höga
»Fartyg från fjärran över vågornas töcken.»
Av halsen tog sedan den modige konungen
2810 En gyllene ring och lämnade den
Jämte sin guldglänsande hjälm, armring och brynja
Åt den unge spjutkämpen, önskade honom glädje av dem.
»Du är den siste utav vår släkt,
»Av Wägmundingarne3. Alla mina fränder,
2815 »De kraftige jarlarne har ödet bortsopat
»I skaparens skickelse; jag följer dem nu.»
Detta var den gamles sista ord
Och hjärtetanke, innan han valde bålet,
De heta eldvågorna. Ur hans bröst gick
2820 Själen att söka sanningsvittnenas härlighet.

Kapitel 39 - De fega vapenbröderna skola straffas.
Tillbaka till Beowulfs förstasida.

  1. Brynjan.
  2. Birger Nerman ansåg att Beowulfs gravhög sannolikt var identisk med Skalundahögen på Kålland. Den är Västergötlands största och synlig från Vänern. Teorin förutsätter dock att Beowulf var västgöte.
  3. Det är först nu vi får reda på vilken ätt Beowulf tillhörde (och att Wiglaf var hans släkting).
  • Ville visa smyckena.