Ecgtheovs son Beovulf talade:
»Sörj ej, du vise! Bättre är för hvar och en
¹³⁸⁵ »Att hämnas sin vän än sörja mycket.
»Hvar och en af oss skall bida slutet;
»Af jordelifvet: vinne den som kan
»Rykte före döden! det skall sedan
»Blifva det bästa för den döde kämpen.
¹³⁹⁰ »Stig upp, du rikets vårdare! låtom oss genast fara
»Att skåda Grendels frändes gång!
»Jag lofvar dig detta: ej skall han fly undan
»I jordens famn eller bergets skog
»Eller hafvets botten, han må gå hvart han vill.
¹³⁹⁵ »Haf blott tålamod detta dygn
»Med allt det onda; det hoppas jag af dig».
Upp sprang då den gamle, tackade Gud,
Den mäktige herren, för hvad mannen sagt.
Derpå sadlades åt Hroðgar en häst
¹⁴⁰⁰ Med lockig man. Ståtlig red
Den vise fursten; efteråt kom
Sköldbärarnes skara. Spår voro der
Längs skogsvägarna vida synliga
Af gång öfver marken. Sedan hade hon gått
¹⁴⁰⁵ Öfver ett mörkt träsk, bar då en liflös,
Den ypperste utaf de hirdmän,
Som med Hroðgar rådde i hemmet.
Ädlingars son gick sedan öfver
Branta bergsluttningar, smala vägar,
¹⁴¹⁰ Trånga stigar, en okänd väg,
Stupande uddar, många hafstrolls-boningar.
Jemte några få vise män
Gick han förut att skärskåda fältet,
Tills han plötsligt fann bergets träd
¹⁴¹⁵ Luta sig öfver den grå stenen,
En glädjelös skog: under stod vattnet,
Blodigt och upprördt. Alla danerna,
Scyldingarnes vänner blefvo dystra till mods;
Mången hjelte, alla jarlar
¹⁴²⁰ Måste lida smärta, då de träffade på
Äscheres hufvud uppå hafsklippan.
Strömmen sjöd — krigarne åsågo det —
Af hett blod. Stundom sjöng hornet
En eggande stridssång. Hela skaran satte sig.
¹⁴²⁵ De sågo på vattenytan en mängd ormar,
Sällsamma hafsdrakar pröfva djupet
Samt på uddarnas sluttningar hafstroll ligga,
Hvilka vid middagstiden ofta företaga
En sorgfull färd på segelstråten,
¹⁴³⁰ Ormar och vilddjur. De rusade åstad
I bitter vrede, då de hörde den gälla
Klangen af stridshornet. Göternas furste
Skilde med sin pilbåge en af dessa från lifvet,
Från kampen med vågorna, så att den hårda härpilen
¹⁴³⁵ Afskar hans lifstråd: han blef så mycket långsammare
I simning på hafvet, som döden bortryckte honom.
Snabbt blef på vågorna den sällsamme simmaren
Hårdt ansatt med hvasshakade
Vildsvinsspjut, och den i striden fällde
¹⁴⁴⁰ Dragen upp på udden; männen beskådade
Den hemske främlingen. Beovulf klädde sig
I jarlarustning; han ängslades ej för sitt lif.
Den handflätade stridsbrynjan skulle,
Sid och konstrik, pröfva djupet,
¹⁴⁴⁵ Hon som kunde skydda hans kropp,
På det att den vredgade fiendens stridsgrepp
Ej måtte skada hans bröst och lif.
Hufvudet åter värjdes af den hvita hjelmen,
Som skulle röra vid hafvets botten,
¹⁴⁵⁰ Söka brusande vågor, smyckad med guld,
Omsluten af pannband, såsom vapensmeden
Underbart arbetade den i forna dagar,
Satte på den vildsvinsbilder, så att ej sedan
Brand eller svärdsklinga*) kunde bita derpå.
¹⁴⁵⁵ Ej var då ringast ibland kraftstöd
Det som Hroðgars skald¹ lånade honom för striden:
Detta häftprydda**) svärd hette Hrunting
Och var ypperst bland gamla skatter.
Eggen var af jern, skimrande af giftstrimmor,^2
1460 Härdad i stridsblod: aldrig hade det i striden
Svikit någon man, som svängde det med händerna
Och vågade gå den fasansfulla färden
Öfver fiendernas slagfält; ej var det första gången
Som det skulle utföra hjeltedåd.
¹⁴⁶⁵ Ej tänkte då Eeglafs son,
Den kraftige mannen, när han lånade vapnet
Åt en bättre svärdskämpe, på hvad han förut sagt,
Drucken af vin: sjelf tordes han ej
Våga sitt lif under de brusande vågorna,
¹⁴⁷⁰ Öfva mannamod. Då miste han
Sitt hjelterykte. Ej gick det den andre så,
Sedan han hade rustat sig till striden.