Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Beowulf

0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43

Kapitel 21
Han rustar sig till striden.

Ecgtheovs son Beovulf talade:
»Sörj ej, du vise! Bättre är för hvar och en
1385 »Att hämnas sin vän än sörja mycket.
»Hvar och en af oss skall bida slutet;
»Af jordelifvet: vinne den som kan
»Rykte före döden! det skall sedan
»Blifva det bästa för den döde kämpen.
1390 »Stig upp, du rikets vårdare! låtom oss genast fara
»Att skåda Grendels frändes gång!
»Jag lofvar dig detta: ej skall han fly undan
»I jordens famn eller bergets skog
»Eller hafvets botten, han må gå hvart han vill.
1395 »Haf blott tålamod detta dygn
»Med allt det onda; det hoppas jag af dig».
Upp sprang då den gamle, tackade Gud,
Den mäktige herren, för hvad mannen sagt.
Derpå sadlades åt Hroðgar en häst
1400 Med lockig man. Ståtlig red
Den vise fursten; efteråt kom
Sköldbärarnes skara. Spår voro der
Längs skogsvägarna vida synliga
Af gång
öfver marken. Sedan hade hon gått
1405 Öfver ett mörkt träsk, bar då en liflös,
Den ypperste utaf de hirdmän,
Som med Hroðgar rådde i hemmet.
Ädlingars son gick sedan öfver
Branta bergsluttningar, smala vägar,
1410 Trånga stigar, en okänd väg,
Stupande uddar, många hafstrolls-boningar.
Jemte några få vise män
Gick han förut att skärskåda fältet,
Tills han plötsligt fann bergets träd
1415 Luta sig öfver den grå stenen,
En glädjelös skog: under stod vattnet,
Blodigt och upprördt. Alla danerna,
Scyldingarnes vänner blefvo dystra till mods;
Mången hjelte, alla jarlar
1420 Måste lida smärta, då de träffade på
Äscheres hufvud uppå hafsklippan.
Strömmen sjöd — krigarne åsågo det —
Af hett blod. Stundom sjöng hornet
En eggande stridssång. Hela skaran satte sig.
1425 De sågo på vattenytan en mängd ormar,
Sällsamma hafsdrakar pröfva djupet
Samt på uddarnas sluttningar hafstroll ligga,
Hvilka vid middagstiden ofta företaga
En sorgfull färd på segelstråten,
1430 Ormar och vilddjur. De rusade åstad
I bitter vrede, då de hörde den gälla
Klangen af stridshornet. Göternas furste
Skilde med sin pilbåge en af dessa från lifvet,
Från kampen med vågorna, så att den hårda härpilen
1435 Afskar hans lifstråd: han blef så mycket långsammare
I simning på hafvet, som döden bortryckte honom.
Snabbt blef på vågorna den sällsamme simmaren
Hårdt ansatt med hvasshakade
Vildsvinsspjut, och den i striden fällde
1440 Dragen upp på udden; männen beskådade
Den hemske främlingen. Beovulf klädde sig
I jarlarustning; han ängslades ej för sitt lif.
Den handflätade stridsbrynjan skulle,
Sid och konstrik, pröfva djupet,
1445 Hon som kunde skydda hans kropp,
På det att den vredgade fiendens stridsgrepp
Ej måtte skada hans bröst och lif.
Hufvudet åter värjdes af den hvita hjelmen,
Som skulle röra vid hafvets botten,
1450 Söka brusande vågor, smyckad med guld,
Omsluten af pannband, såsom vapensmeden
Underbart arbetade den i forna dagar,
Satte på den vildsvinsbilder, så att ej sedan
Brand eller svärdsklinga*) kunde bita derpå.
1455 Ej var då ringast ibland kraftstöd
Det som Hroðgars skald1 lånade honom för striden:
Detta häftprydda**) svärd hette Hrunting
Och var ypperst bland gamla skatter.
Eggen var af jern, skimrande af giftstrimmor,2
1460 Härdad i stridsblod: aldrig hade det i striden
Svikit någon man, som svängde det med händerna
Och vågade gå den fasansfulla färden
Öfver fiendernas slagfält; ej var det första gången
Som det skulle utföra hjeltedåd.
1465 Ej tänkte då Eeglafs son,
Den kraftige mannen, när han lånade vapnet
Åt en bättre svärdskämpe, på hvad han förut sagt,
Drucken af vin: sjelf tordes han ej
Våga sitt lif under de brusande vågorna,
1470 Öfva mannamod. Då miste han
Sitt hjelterykte. Ej gick det den andre så,
Sedan han hade rustat sig till striden.

Ecgtheows son Beowulf talade:
»Sörj ej, du vise! Bättre är för var och en
1385 »Att hämnas sin vän än sörja mycket.
»Var och en av oss skall bida slutet
»Av jordelivet: vinne den som kan
»Rykte före döden! det skall sedan
»Bliva det bästa för den döde kämpen.
1390 »Stig upp, du rikets vårdare! låtom oss genast fara
»Att skåda Grendels frändes gång!
»Jag lovar dig detta: ej skall han fly undan
»I jordens famn eller bergets skog
»Eller havets botten, han må gå vart han vill.
1395 »Hav blott tålamod detta dygn
»Med allt det onda; det hoppas jag av dig».
Upp sprang då den gamle, tackade Gud,
Den mäktige herren, för vad mannen sagt.
Därpå sadlades åt Hroðgar en häst
1400 Med lockig man. Ståtlig red
Den vise fursten; efteråt kom
Sköldbärarnes skara. Spår voro där
Längs skogsvägarna vida synliga
Av gång över marken; hon hade vandrat
1405 Över ett mörkt träsk, bar då en livlös,
Den ypperste av de hirdmän,
Som med Hroðgar rådde i hemmet.
Ädlingars son gick sedan över
Branta bergsluttningar, smala vägar,
1410 Trånga stigar, en okänd väg,
Stupande uddar, många sjötrolls boningar.
Jämte några få vise män
Gick han förut att skärskåda platsen,
Tills han plötsligt fann bergets träd
1415 Luta sig över den grå stenen,
En glädjelös skog; under stod vattnet,
Blodigt och upprört. Alla danerna,
Scyldingarnes vänner blevo dystra till mods;
Mången hirdmän, alla jarlar
1420 Måste lida smärta, då de funno
Äscheres huvud uppå strandklippan.
Strömmen sjöd — krigarne åsågo det —
Av hett blod. Stundom sjöng hornet
En eggande stridssång. Hela skaran satte sig.
1425 De sågo på vattenytan en mängd ormar,
Sällsamma havsdrakar pröva djupet
Samt på uddarnas sluttningar sjötroll ligga,
Vilka vid middagstiden ofta företaga
En sorgfull färd på segelstråten,
1430 Ormar och vilddjur. De rusade i väg
I bitter vrede, då de hörde den gälla
Klangen av stridshornet. Götarnes furste
Skilde med sin pilbåge en av dessa från livet,
Från kampen med vågorna, så att den hårda härpilen
1435 Stod i hjärtat: han blev mycket långsammare
I simning på vågen, då döden bortryckte honom
Snabbt blev på böljorna den sällsamme simmaren
Hårt ansatt med vasshakade
Vildsvinsspjut, och den i striden kuvade
1440 Dragen upp på udden; männen beskådade
Den hemske främlingen. Beowulf klädde sig
I jarlarustning: han ängslades ej för sitt liv.
Den handflätade stridsbrynjan skulle,
Sid och konstrikt smyckad, pröva djupet,
1445 Hon som kunde skydda hans kropp,
På det att den vredgade fiendens lömska stridsgrepp
Ej måtte skada hans bröst och liv.
Huvudet åter värjdes av den vita hjälmen,
Som skulle uppröra sjöbottnen,
1450 Söka brusande vågor, smyckad med guld,
Omsluten av pannband, såsom vapensmeden
Underbart arbetat den i forna dagar,
Satt på den vildsvinsbilder, så att ej sedan
Svärd eller klinga*) kunde bita därpå.
1455 Ej var då ringast ibland kraftstöd
Det som Hroðgars talare1 lånade honom för striden:
Detta häftprydda**) svärd hette Hrunting
Och var ypperst bland gamla skatter.
Eggen var av järn, skimrande av giftstrimmor,2
1460 Härdad i stridsblod: aldrig hade det i striden
Svikit någon man, som omslöt det med händerna
Och vågade gå den fasansfulla färden
Över fiendernas slagfält; ej var det första gången
Som det skulle utföra hjältedåd.
1465 Ej tänkte då Ecglafs son,
Den kraftige mannen, när han lånade vapnet
Åt en bättre svärdskämpe, på vad han förut sagt,
Drucken av vin: själv tordes han ej
Våga sitt liv under de brusande vågorna,
1470 Öva mannamod. Då miste han
Sitt hjälterykte. Ej gick det den andre så,
Sedan han hade rustat sig till striden.

Kapitel 22 - Han möter i djupet Grendels moder. Strid på djupet. Beowulf i livsfara.
Tillbaka till Beowulfs förstasida.

  • Den reviderade utgåvan har "Svärd eller klinga" istället för "Brand eller svärdsklinga" och förklarar det med följande not: Eller: svängda svärdsklingor.
  • Eller: länkprydda.
  1. Unferð, Eoglafs son.
  2. Björn Collinder har översatt raden med "Färgat var det järnet med giftörters saft". En alternativ förklaring är att svärdseggen kan ha varit dekorerad med giftormar.