Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Beowulf

0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43

Kapitel 3
Beowulf far att hjälpa danerna.

Så rufvade oaflåtligt Healfdenes son1
190 Öfver denna sorg; ej kunde den vise
Afvända det onda: den olycka var för svår,
Led och långvarig, som drabbade folket.
Den hätska förföljelsen, det största af nattdåd. —
Dessa Grendels dåd sporde hemifrån
195 Hygelacs hirdman2, god bland göter.
Han var bland menniskor den kraftfullaste
I de dagarne af detta lifvet,
Ädel och stor. Han lät utrusta åt sig
En god vågvandrare, sade sig vilja
200 Öfver svanens väg söka stridskonungen,
Den frejdade fursten, då denne behöfde män.
Föga afrådde honom vise män
Från denna färd, fastän han var dem kär;
De uppmuntrade den djerfve, sågo gynnande tecken.
205 Den gode hade ur göternas folk
Utvalt kämpar, de djerfvaste som
Han kunde finna. Sjelf femtonde
Sökte han hafsträdet; en sjökunnig man
Förde kämparna till landets gräns.
210 Tiden förrann, farkosten låg på vågorna
Vid bergets fot. Rustade stego
Kämparne om bord; strömmarne upprörde
Hafvet vid stranden. Männen buro
I skeppets sköte glänsande smycken,
215 Ståtliga rustningar, sköto sedan ut
På önskad färd det timrade skeppet.
Öfver hafsvågor gick då, drifvet af vinden,
Skeppet med skummig bog, snarlikt en fågel,
Tills vid samma tid på nästa dygn3
220 Det bugtade skeppet hade gått så långt,
Att de sjöfarande sågo land,
Blänkande hafsklippor, branta berg
Och breda uddar.4 Då var hafvet lagdt tillrygga
I ilande fart.
Derifrån stego
225 Vind-göterna5 snabbt upp på fältet,
Bundo hafsträdet. Pansarskjortorna,
Krigskläderna rasslade. De tackade Gud,
Att färden öfver vågorna gått lätt för dem.
Då såg från strandhöjden Scyldingarnes utpost,
230 Som skulle hålla vakt öfver hafsklipporna,
Glänsande sköldar och redda rustningar
Bäras öfver plankan. Han vardt nyfiken
I hugen att veta hvad det var för män.
Sittande till häst, begaf sig då till stranden
235 Hroðgars tjenare, svängde med kraft
Den starka lansen, talade och sporde:
»Hvad ären I för rustning-bärande,
»Brynjeklädda män, som så kommit styrande
»Den stupande kölen öfver hafvets stråt,
240 »Den ringade stäfven hit öfver vågorna?
»Jag har varit utpost, hållit vakt vid hafvet,
»Att ej någon fiende måtte med skeppshär
»Göra danernas land någon skada.
»Ej ha sköldbärande män tagit sig för att komma
245 »Hit mera öppet: I vissten alls icke af
»Ord och löften af stridens främjare,
»Fränders bifall6. Aldrig såg jag större
»Jarl på jorden än en af eder är,
»En man i rustning; ej är det en salstjenare,
250 »Smyckad med vapen, om ej hans yttre ljuger,
»Hans makalösa gestalt. Nu vill jag veta
»Eder härkomst, innan I fån gå
»Som frie åskådare härifrån vidare
»I danernas land. I, fjerran boende
255 »Hafsbefarare, hören nu min
»Rättframma tanke: att ju förr dess bättre
»Gifva tillkänna hvarifrån I kommen.»

Så ruvade oavlåtligt Healfdenes son1
190 Över denna sorg; ej kunde den vise
Avvända det onda: olyckan var för svår,
Led och långvarig, som drabbade folket,
Den hätska förföljelsen, det största av nattdåd. —
Dessa Grendels dåd sporde i hemmet
195 Hygelacs hirdman2, god bland göter.
Han var bland människor den kraftfullaste
I de dagarne av detta livet,
Ädel och stor. Han lät utrusta åt sig
En god vågvandrare, sade sig vilja
200 Över svanens väg söka stridskonungen,
Den frejdade fursten, då denne behövde män.
Föga avrådde honom vise män
Från denna färd, fastän han var dem kär;
De uppmuntrade den djärve, sökte goda förebud.
205 Den gode hade ur götarnes folk
Utvalt kämpar, de käckaste, som
Han kunde finna. Själv femtonde
Gick han till havsträdet. Den sjökunnige mannen
Ledde kämparne till landets gräns.
210 Tiden förrann, farkosten låg på vågorna
Vid bergets fot. Rustade stego
Kämparne uppå stäven; havets strömmar
Böljade mot sanden. Männen buro
I skeppets sköte glänsande smycken,
215 Ståtliga rustningar, sköto sedan ut
På önskad färd det timrade skeppet
Över havsvågor gick då, drivet av vinden,
Skeppet med skummig bog, snarlikt en fågel,
Tills vid samma tid på nästa dygn3
220 Det buktade skeppet hade gått så långt,
Att de sjöfarande sågo land,
Blänkande havsklippor, branta berg
Och breda uddar.4 Då var havet lagt tillrygga,
Sjöresan slut.
Därifrån stego
225 Väder-götarne5 snabbt uppå landet,
Bundo havsträdet. Pansarskjortorna,
Krigskläderna rasslade. De tackade Gud,
Att färden över vågorna gått lätt för dem.
Då såg från strandhöjden Scyldingarnes utpost,
230 Som skulle hålla vakt över havsklipporna,
Glänsande sköldar och redda rustningar
Bäras över plankan. Han vart nyfiken
I hugen att veta vad det var för män.
Sittande till häst, begav sig då till stranden
235 Hroðgars tjänare, svängde med kraft
Den starka lansen, talade och sporde:
»Vad ären I för rustningbärande,
»Brynjeklädde män, som så kommit styrande
»Den stupande kölen över havets stråt
240 »Hit över vågorna? Jag har varit en tid
»Utpost vid gränsen, hållit vakt vid havet,
»Att ej någon fiende måtte med skeppshär
»Göra danernas land någon skada.
»Ej ha sköldbärande män tagit sig för att komma
245 »Hit mera öppet: I han ej alls vetat av
»Ord och löfte av stridens främjare,
»Fränders bifall6. Aldrig såg jag större
»Jarl på jorden än en av eder är,
»En man i rustning; ej är det en huskarl,
250 »Smyckad med vapen, om ej hans yttre ljuger
»Hans makalösa gestalt. Nu vill jag veta
»Eder härkomst, innan I fån gå
»Som löse spejare härifrån vidare
»I danernas land. I, fjärran boende
255 »Havsbefarare, hören nu min
»Rättframma tanke: att ju förr dess bättre
»Giva tillkänna varifrån I kommen.»

Kapitel 4 - Strandvakten kommer götarne till mötes.
Tillbaka till Beowulfs förstasida.

  1. Hroðgar.
  2. Här gör Beowulf sin entré i dikten. Fast det är först i rad 343 som han avslöjar sitt namn.
  3. Restiden på ett dygn har använts som ett argument mot att Beowulf skulle ha kommit från Östergötland eller Gotland. Men tolkar man texten som en två-dagarsresa öppnar sig möjligheter. Arkeologen Gad Rausing har visat i ett experiment från 1985 att det var fullt möjligt att under två dygn resa från Gotland till  Själland med dåtida skepp.
        Handskriften har "oðþæt ymb an-tid oþres dogores" vilket enligt Michael Alexander ordagrant betyder "until about the-right-time second day".
  4. Beskrivningen av danernas kust påminner mer om "the white cliffs of Dover" vid engelska kanalen än ett danskt landskap. Stevns Klint i sydöstra Själland är dock ett kustområde som överensstämmer med diktens beskrivning.
  5. I den reviderade utgåvan från 1914 har Wickberg ändrat vind-göter till väder-götar. Detta ord motsvaras av handskriftens "Weder-Geatas". I just detta ställe kallar dock handskriften dem för "Wederas", vilket är ett namn som förekommer 17 gånger i handskriften. Wickberg har översatt samtliga till vind- eller väder-göter. Namnet Weder-Geatas gör entré först på rad 1492 och förekommer bara 4 gånger. Ytterligare varianter på deras namn är  "Sæ-Geatas" (sjö-götar) på två ställen och "Guð-Geatas" (stridsgötar) som bara  förekommer en gång. Den i särklass vanligaste benämningen är ett enkelt "götar", vilket förekommer 51 gånger i handskriften.
        De flesta av dessa namn tyder på att Beowulfs götar levde i ett vindpinat land i närheten av havet.  Deras hemland kallas rent av för "Weder-mearc" (Vädermark) på rad 298. Detta passar dåligt in på västgötarna som var ett inlandsfolk, men betydligt bättre på både jutar och gutar. Henrik Schück förklarade detta med att Västergötland i forntiden även omfattade norra Halland och södra Bohuslän. Han baserade sitt påstående med att dessa områden hade liknande dialekter. Men andra forskare vill med stöd från Jordanes placera in en mängd andra stammar i detta område. Och i vilket fall som helst utgjordes Västergötlands kärnbygd av Västgötaslätten som låg i inlandet och inte vid kusten.
  6. Fränderna är Hroðgar och hans brorson Hroðulf (Rolf Krake) som också hade ett visst inflytande i Danmark.