Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Beowulf

0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43

Kapitel 11
Grendel anfaller Beowulf, men övermannas.

710 Då kom Grendel gångande från träskets
Töckniga stränder, bar på Guds vrede.
Illdådaren trodde sig skola ombringa
Mången af männen i den höga salen;
Gick under molnen åt det håll, der han visste
715 Sig säkert skola finna vinhuset och männens
Guldskimrande sal. Ej var detta första gången
Som han uppsökte Hroðgars hem.
Men aldrig i sina lifsdagar, hvarken förr eller senare,
Fann han hårdare hjelte bland männen i salen.
720 Glädjeberöfvad kom då mannen
Vandrande till huset. Dörren, som var fastgjord
Med eldsmidda band, sprang genast upp,
Då han stötte till den med händerna. Illasinnad och vred,
Bröt han upp husets ingång. Och snart derefter
725 Trädde fienden in på det brokiga golfvet,
Gick vildsint fram. Ur hans ögon stod
En vidrig glans, snarlik en eldslåga.
I huset såg han många kämpar,
En skara af fränder sofva tillsammans,
730 Manliga hjeltar; då log hans sinne.
Den hemske olycksbringaren tänkte att han skulle,
Innan dagen komme, skilja hvars och ens
Lif från kroppen, nu då han fått hopp
Om en riklig måltid. Men ej längre ville ödet
735 Att han skulle få flere menniskor
Efter denna natt. Sorgsen såg då
Hygelacs frände huru illdådaren
Ärnade anbringa sina våldsamma tag.
Olycksbringaren ville ej dröja,
740 Utan tog raskt första gången
En sofvande man, slet sönder honom tvärt,
Bet i benhöljena1, drack blodet i strömmar,
Svalde bit efter bit; snart hade han
Helt och hållet förtärt den döde mannen,
745 Hans fötter och händer. Han gick närmare fram
Och fattade sedan med handen den modige
Kämpen i bädden; men denne sträckte
Handen mot honom, tog strax tag
I den hätske fienden och stödde sig mot armen.2
750 Snart kunde illdådens herde märka,
Att han ej träffat uti midgård,
På jordens sköte, hos någon annan
Starkare handtag. Han vardt då rädd
I hugen, men kunde ej komma derifrån.
755 Han tänkte på döden, ville fly till sitt gömsle,
Söka djeflarnes sällskap: ej var hans göra här
Sådant som han förut haft i sina lifsdagar.
Då mindes Hygelacs gode frände
Sitt aftontal och reste sig i hela sin längd,
760 Tog fast i honom. Fingrarna knakade;
Jätten sträfvade utåt, jarlen steg längre fram.
Den beryktade ville, om han så kunde,
Fly vidare och bort derifrån
Till träskets gömslen: han kände fiendens fasta
765 Grepp om sina fingrar. Det var en usel färd,
Som illdådaren styrt till Hjort.
Praktsalen dånade; för alla de djerfva
Danajarlar, som bodde i borgen,
Vardt ölet bittert3; vreda kämpade
770 De två om salen. Huset dånade,
Och stort under var att denna vinsal
Höll stånd mot kämparne, att den fagra byggnaden
Ej föll till marken; utan så fast var den
Innan- och utantill konstrikt hopsmidd
775 Med band af jern. Från underlaget bröts,
Der fienderna kämpade, så har jag sport,
Mången mjödbänk, smyckad med guld.
Det trodde ej förr Scyldingarnes stormän,
Att det någonsin skulle stå i någon menniskas makt
780 Att nedrifva det härliga, hornprydda huset,
Med svek förstöra det, om ej lågans famn
Skulle svälja det i rök. Ett alldeles oerhördt
Dån uppstod; hemsk fasa
Grep hvar och en af nord-danerna4,
785 Som från muren hörde verop,
Hörde Guds vedersakare sjunga sin fasansfulla,
Segerlösa sång, den vid helvetet fjettrade
Klaga sin smärta. Honom höll för fast
Den som bland menniskor var den starkaste
790 I den tiden af detta lifvet.

710 Då kom Grendel gångande från träskets
Töckniga stränder, bar på Guds vrede.
Illdådaren trodde sig skola ombringa
Någon av männen i den höga salen;
Gick under molnen åt det håll, där han visste
715 Sig säkert skola finna vinhuset och männens
Guldskimrande sal. Ej var detta första gången
Som han uppsökte Hroðgars hem.
Men aldrig i sina livsdagar, varken förr eller senare,
Fann han hårdare hjälte bland männen i salen
720 Glädjeberövad kom då mannen
Vandrande till huset. Dörren, som var fastgjord
Med eldsmidda band, sprang genast upp,
Då han stötte till den med händerna. Illasinnad och vred,
Bröt han upp husets ingång. Och snart därefter
725 Trädde fienden in på det brokiga golvet,
Gick vildsint fram. Ur Hans ögon stod
En vidrig glans, snarlik en eldslåga.
I huset såg han många kämpar,
En skara av fränder sova tillsammans,
730 Manliga hjältar; då log hans sinne.
Den hemske skräckbringaren tänkte, att han skulle,
Innan dagen komme, skilja vars och ens
Liv från kroppen, nu då han fått hopp
Om en riklig måltid. Men ej längre ville ödet,
735 Att han skulle få taga flera människor
Efter denna natt. Hygelacs starke
Frände såg då huru illdådaren
Ärnade anbringa sina våldsamma tag.
Skräckbringaren ville ej dröja,
740 Utan tog raskt första gången
En sovande man, slet sönder honom ostörd,
Bet i benhöljena1, drack blodet ur ådrorna,
Svalde bit efter bit; snart hade han
Helt och hållet förtärt den döde mannen,
745 Hans fötter och händer: Han gick närmare fram
Och fattade sedan med handen den modige
Kämpen i bädden, sträckte sin hand
Fram emot fienden, som strax tog emot
Det lömska anfallet och stödde sig mot armen.2
750 Snart kunde illdådens herde märka,
Att han ej träffat uti midgård,
På jordens sköte, hos någon annan
Starkare handtag. Han vart då rädd
I hugen, men kunde ej mera fly därifrån.
755 Han tänkte komma undan, ville fly till sitt gömsle,
Söka djävlarnes sällskap; ej var hans göra här
Sådant som han förut hävt i sina livsdagar.
Då mindes Hygelacs modige frände
Sitt aftontal och reste sig i hela sin längd,
760 Tog fast i honom. Fingrarna knakade;
Jätten strävade utåt, jarlen steg längre fram.
Den beryktade varelsen ville fly vidare,
Vart han än kunde och bort därifrån
Till träskets gömslen: han kände fiendens fasta
765 Grepp om sina fingrar. Det var en usel färd,
Som illdådaren styrt till Hjort.
Hirdsalen dånade; för alla de djärva
Danajarlar, som bodde i borgen,
Vart ölet bittert3; vreda kämpade
770 De två om salen. Huset dånade,
Och stort under var, att denna vinsal
Höll stånd mot kämparne, att den fagra byggnaden
Ej föll till marken; utan så fast var den
Innan- och utantill konstrikt hopsmidd
775 Med band av järn. Från underlaget bröts,
Där fienderna kämpade, så har jag sport,
Mången mjödbänk, smyckad med guld.
Det trodde ej förr Scyldingarnes stormän,
Att det någonsin skulle stå i någon människas makt
780 Att nedriva det härliga, hornprydda huset,
Med svek förstöra det, om ej lågans famn
Skulle svälja det i rök. Ett alldeles oerhört
Dån uppstod; hemsk fasa
Grep var och en av nord-danerna4,
785 Som från muren hörde verop,
Hörde Guds vedersakare sjunga sin fasansfulla
Segerlösa sång, den vid helvetet fjättrade
Klaga sin smärta. Honom höll, för fast
Den som bland människor var den starkaste
790 I de dagarna av detta livet.

Kapitel 12 - Grendel flyr, stympad och döende.
Tillbaka till Beowulfs förstasida.

  1. Musklerna.
  2. Vissa har tolkat detta ställe som att Beowulf använde ett slags jiujitsuknep (armlås).
  3. Antingen egentligt: 'det öl de druckit kändes beskt', eller figurligt: 'de fingo en bitter bägare att tömma'.
  4. Nord-daner är en poetisk variation på det danska folket. Jämför not 3 i kapitel 6.