⁷¹⁰ Då kom Grendel gångande från träskets
Töckniga stränder, bar på Guds vrede.
Illdådaren trodde sig skola ombringa
Mången af männen i den höga salen;
Gick under molnen åt det håll, der han visste
⁷¹⁵ Sig säkert skola finna vinhuset och männens
Guldskimrande sal. Ej var detta första gången
Som han uppsökte Hroðgars hem.
Men aldrig i sina lifsdagar, hvarken förr eller senare,
Fann han hårdare hjelte bland männen i salen.
⁷²⁰ Glädjeberöfvad kom då mannen
Vandrande till huset. Dörren, som var fastgjord
Med eldsmidda band, sprang genast upp,
Då han stötte till den med händerna. Illasinnad och vred,
Bröt han upp husets ingång. Och snart derefter
⁷²⁵ Trädde fienden in på det brokiga golfvet,
Gick vildsint fram. Ur hans ögon stod
En vidrig glans, snarlik en eldslåga.
I huset såg han många kämpar,
En skara af fränder sofva tillsammans,
⁷³⁰ Manliga hjeltar; då log hans sinne.
Den hemske olycksbringaren tänkte att han skulle,
Innan dagen komme, skilja hvars och ens
Lif från kroppen, nu då han fått hopp
Om en riklig måltid. Men ej längre ville ödet
⁷³⁵ Att han skulle få flere menniskor
Efter denna natt. Sorgsen såg då
Hygelacs frände huru illdådaren
Ärnade anbringa sina våldsamma tag.
Olycksbringaren ville ej dröja,
⁷⁴⁰ Utan tog raskt första gången
En sofvande man, slet sönder honom tvärt,
Bet i benhöljena¹, drack blodet i strömmar,
Svalde bit efter bit; snart hade han
Helt och hållet förtärt den döde mannen,
⁷⁴⁵ Hans fötter och händer. Han gick närmare fram
Och fattade sedan med handen den modige
Kämpen i bädden; men denne sträckte
Handen mot honom, tog strax tag
I den hätske fienden och stödde sig mot armen.^2
750 Snart kunde illdådens herde märka,
Att han ej träffat uti midgård,
På jordens sköte, hos någon annan
Starkare handtag. Han vardt då rädd
I hugen, men kunde ej komma derifrån.
⁷⁵⁵ Han tänkte på döden, ville fly till sitt gömsle,
Söka djeflarnes sällskap: ej var hans göra här
Sådant som han förut haft i sina lifsdagar.
Då mindes Hygelacs gode frände
Sitt aftontal och reste sig i hela sin längd,
⁷⁶⁰ Tog fast i honom. Fingrarna knakade;
Jätten sträfvade utåt, jarlen steg längre fram.
Den beryktade ville, om han så kunde,
Fly vidare och bort derifrån
Till träskets gömslen: han kände fiendens fasta
⁷⁶⁵ Grepp om sina fingrar. Det var en usel färd,
Som illdådaren styrt till Hjort.
Praktsalen dånade; för alla de djerfva
Danajarlar, som bodde i borgen,
Vardt ölet bittert³; vreda kämpade
⁷⁷⁰ De två om salen. Huset dånade,
Och stort under var att denna vinsal
Höll stånd mot kämparne, att den fagra byggnaden
Ej föll till marken; utan så fast var den
Innan- och utantill konstrikt hopsmidd
⁷⁷⁵ Med band af jern. Från underlaget bröts,
Der fienderna kämpade, så har jag sport,
Mången mjödbänk, smyckad med guld.
Det trodde ej förr Scyldingarnes stormän,
Att det någonsin skulle stå i någon menniskas makt
⁷⁸⁰ Att nedrifva det härliga, hornprydda huset,
Med svek förstöra det, om ej lågans famn
Skulle svälja det i rök. Ett alldeles oerhördt
Dån uppstod; hemsk fasa
Grep hvar och en af nord-danerna⁴,
⁷⁸⁵ Som från muren hörde verop,
Hörde Guds vedersakare sjunga sin fasansfulla,
Segerlösa sång, den vid helvetet fjettrade
Klaga sin smärta. Honom höll för fast
Den som bland menniskor var den starkaste
⁷⁹⁰ I den tiden af detta lifvet.